Uppdatering!

Glad, energiboostad barnmorska
Ojojoj... Jag har verkligen varit frånvarande på bloggen under veckan. Det har flera förklaringar, dels har jag haft en krånglande internet-uppkoppling och dels har jag varit hemifrån större delen av helgen...
Nåja, jag fick en förklaring till veckans tungsinne iallafall. Hormoner. PMS. Big time. Borde ha kommit ihåg att jag känner av det när jag tränar hårt, märkligt att jag alltid lyckas förtränga det... Nu vet jag att det inte var någon överträning eller nåt annat och det känns skönt. Lite irriterande att vara så påverkbar av hormoner fast det är bara att gilla läget.

Träningsveckan har blivit lite haltande på grund av all trötthet och håglöshet, men jag har fått till riktiga kanonpass trots allt. Torsdagen bjöd bara på vila och ett långt, peppande telefonsamtal med världens bäste coach. Tack!

I fredags lyckades jag få till ett grymt intervallpass helt enligt coachens direktiv. På agendan stod 2x2000m@4.10 min/km, 2x1000m@4 min/km, 2x800m@3:50 min/km samt 1x400m@"jäkligt snabbt men kontrollerat" och 400 m joggvila mellan varje intervall. Så, jag begav mig till EIP efter avslutat jobb och äntligen hade snön smält undan så att löparbanorna var i princip snöfria. Fast besluten att lyckas genomföra passet drog jag iväg och fick hålla igen lite. Första tvåtusingen landade på 4:04 i snittpace, den andra på 4:08 i snitt. Tusingarna gick på 3:56 resp 3:58 och benen kändes fortfarande pigga. Under den första åttahundrametersintervallen började dock tröttheten komma, ingen direkt mjölksyra men jag fick verkligen fokusera på att hålla farten hela vägen. Med lite pannben blev det 3:47 resp 3:51 min/km i snittfart. Slutligen då fyrhundringen. Jag var rejält trött i kroppen, men helt utan mjölksyra. Laddade och lät benen pinna på allt vad jag orkade. Och det gick undan, för första gången på mycket länge kände jag mig faktiskt snabb. Jag hade flyt, jag var trött men drog inte på mig någon mjölksyra alls. Stoppade klockan på 1:26, en pace på 3:35 min/km. Så, okej då. Jag är snabb, åtminstone i 400 meter ;-)

Alternativträning...
Gårdagen bjöd på alternativträning i underbart sällskap. Långfärdsskridskor alltså... ;-)Solen sken, sällskapet var toppen, isen var helt okej och kroppen njöt av att åka skridskor igen. Snacka om energiboost!! :-)

Och tur var väl det... Energiboostad till max bytte jag sängen mot Stadion imorse och det blev ett långpass som mest kan sammanfattas med orden "modd, motlut och motvind" ;-) Idag var det tungt, riktigt tungt, att hålla farten. Tur att jag träffade vännen och Linnéaiten Anders innan, han försåg mig med ett par hembakta Runekakor och tur var väl det! Det hade inte gått annars, tack Anders!
Det var ett ganska litet gäng i 3:15-gruppen idag, men vädret till trots så var stämningen på topp! Vi sprang och pratade och jag munhöggs nog en hel del, åtminstone i början. Clarre gjorde som vanligt en enorm insats och höll både fart och kompass och jag la mig vid hans sida och hojtade "håll höger/håll vänster/möte" så det ekade... ;-) Och inte minst; vi fick agera vindskydd åt klungan. Oj, vad det slet att ligga längst fram och dra. Jag började bli kraftlös när vi kom till Årstaviken, modden och backarna sög musten ur benen på mig. Clarre försökte peppa, men jag blev bara tystare och tystare, mer och mer sur och trött. Orkade peppa på gruppen genom Liljeholmen och runt trekanten, tryckte i mig en Runekaka och kände att krafterna kom tillbaks. Det varade dock inte länge... Redan på Liljeholmsbron kom tröttheten igen och jag började på allvar fundera på att släppa gruppen och idag var jag inte ensam. Vi tappade nog ett tiotal löpare totalt, fullt förståeligt i det tunga föret. Snön föll oförtrutet och även om vinter-Stockholm var vackert så kunde jag inte riktigt njuta. På något sätt höll jag mig ändå i täten över Västerbron och in i motvinden på Norr Mälarstrand. När vi kom till Stadshuset föll jag dock bak i gruppen och släppte när vi kom till Tegelbacken. Tio meters promenad gjorde susen för benen, så lagom till rödljusen vid Kungsan var jag ikapp gruppen och la mig i täten igen. Clarre räddade dagen för mig genom att ge mig lite extra sportdryck med koffein i den sista kilometern in mot Stadion. Och då slog det mig; jag har inte druckit kaffe på två dagar! Undra på att kroppen strejkar då...
Efter 2:14:07 var hela gänget tillbaka på Stadion och jag tror att alla var toppennöjda med att ha orkat fullfölja. Vi landade på 5:06 min/km i snitt och tillryggala 26,3 K enligt min klocka. Riktigt bra! Efter en skön stretch och en varm dusch var det bara att bege sig hemåt. Eller... inte riktigt. Stadion var nämligen låst och därinne var vi kvar. Vi traskade runt, runt och hittade tillslut en öppning... Så, slutet gott, allting gott. Och nästa vecka är det mängdvecka igen, 100 miles, kan det gå?! :-)

Rivstart!

Nu är det slut på att "sitta i vardagsrumssoffan och mysa", istället har den gode coachen utmanat mig med lite kvalitetspass; kortbacke, progressiv tempolöpning samt intervaller.
Kortbacken avklarades i tisdags kväll med Masse som sällskap. Han guidade runt mig i Högdalen/Bandhagen och visade mig till min nya "hemmabacke"; Högdalstoppen. Tur att jag hade honom som sällskap, det var mörkt och lite halvläskigt där borta... Någon vänlig själ hade släckt belysningen uppför backen så vi fick ledas av månljuset och snön. Ett riktigt härligt backpass på 15 iterationer i jämn fart (39-40 sek, 150 m backe). Och på tå! Nu har uppförslöpningstekniken satt sig och även om det sved lite i vaderna efteråt så kändes skillnaden. Det kändes som om steget var lätt, även om känslan var att det var ganska tungt. Ett kanonpass, i vilket fall. Tack, Masse!

Idag var det dags för nästa utmaning; tempolöpning med progression... Kan väl direkt konstatera att det är här jag har min svagaste punkt som löpare. Det blev ett slitpass, men nu är det gjort och jag har ett pass att utgå och förbättras ifrån. Passet var tänkt att bli såhär: 4 km i 5:10-fart, 3 km i 4:30-fart, 2 km i 4:15-fart och 1 km i 4-fart, plus nedjogg. Jag hamnade lite fel från början och öppnade med 4 km i 4:;57-5:03-5:03-5:10... Sen var det dags att öka till 4:30 och det kändes hur bra som helst, trots en hel del backar. Det blev 4:29-4:29-4:26 av det hela, men sen började det bli jobbigt. Efter en km i 4:10-fart i motlut tog det stopp, jag fick liksom inte luft. Stannade, andades, svor... Ingen mjölksyra, bara luftbrist kändes det som. Pinnade iväg igen och sprang den andra kilometern på 4:11, lite för fort alltså. Och det fick jag igen, den avslutande kilometern landade till slut på 4:05, men då tog det tvärstopp (andnöd!) igen efter 600 m i 3:59-fart... och efter ett antal nya svordomar så gick de sista 400 metrarna liksom inte så fort som jag hade hoppats. Nöjd är jag inte, men jag ser vart det brister och kan göra något åt det. Nu väntar dubbelpass imorgon och sedan nästa utmaning på lördag; intervaller. Here we go!! :-)

Beaten by Bosön

eller "stupid is that stupid does"... ;-)

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, men man kan lugnt säga att viljan är större än förmågan just nu. Det är inte första gången och förmodligen inte sista gången heller, men det är helt klart lika irriterande varje gång det händer!

Igår var det alltså tempopass på Bosön som gällde, jag och Pertti har sedan länge haft planer på att testa inomhusbanor och igår var det dags. Vi var ute på Bosön rätt tidigt på eftermiddagen, men det var trångt inne i friidrottshallen ändå. Svenska handbollslandslaget hade tydligen någon upptaktsträning och det var fullt av spelare, tränare och TV-team på innerplanen (och tyvärr bitvis även i banan, grrr). Nåja, vi hade rätt kul under uppvärmningen och spanade in formen på handbollsgrabbarna (det verkar lovande) och kände på banan. Underlaget var helt suveränt, mjukt och sviktande, men jag gillade inte lutningen i kurvorna. Och att springa 4K på 200-metersvarvbana är rätt knäckande för psyket...

Efter 30 min uppvärmning var det dags att ta tjuren vid hornen. Eftersom vi var inomhus funkade inte hastighetsmätaren på Garmin (och min fotpod till Polarklockan är död sedan länge) så jag försökte räkna ut varvstiden. Och räknade lite fel, vilket blev förödande... Första kilometern kändes bra, jag fick in en bra rytm i steget och andningen direkt. Under andra kilometern började det bära emot lite, men gick fortfarande bra. Efter 2425 meter tog det dock tvärstopp. Helt. Hade jag haft en farthållare så hade jag sett att jag gått på för hårt, men tja... Det är lätt att vara efterklok. Mina 2425 m gick på 9:28, ett snitt på 3:52 min/km. Way too fast! Det visste jag dock inte då, så jag svor, hämtade andan och stack iväg för att fullfölja passet. I ilskan räknade jag fel på varven och stoppade klockan på 15:24 efter 3800 m, ett snitt på 4:03 min/km totalt. Pertti bara skrattade åt min ilskna uppsyn och fick mig att släppa prestationsilskan, det är trots allt lågsäsong nu :-) Tillsammans körde vi 2x1000 m på 4:21 resp 4:04 innan vi körde en lugn nedjogg.

Slutsatsen av gårdagens pass är att jag nog kan, om jag bara tänker till lite. Dessutom tog jag slut efter ungefär 40 min löpning, där brukar min fettförbränning ta över och det kan vara en bidragande orsak till att jag bara tvärdog. Fast mest sannolikt är det nog ändå att jag överskred min kapacitet, hur gärna jag än vill skylla på andra faktorer ;-) Jag konstaterar att jag blev slagen av Bosön den här gången. För när jag kommer tillbaks tänker jag ta revansch, jag är laddad, fokuserad och grymt motiverad att göra om och göra rätt!

Tappat farten?

Jo, ibland undrar man ju... Jag har helt klart tappat farten på att blogga och hålla mig up-to-date på alla härliga träningsbloggar iallafall. Det har varit lite mycket i livet, nu igen. Och snö-eländet som föll igår gjorde kvalitetspasset till ett elände, det kändes som om jag bara trampade luft och inte kom någon vart. Gav upp efter ynka 3,5 km i 4:25-fart, det var för halt och för kallt för att jag skulle orka motivera mig till att fortsätta pressa mig själv.

Kanske är jag inte helt kry efter febern, kanske har den senaste veckans sena nätter med lite sömn satt spår, eller så har jag helt enkelt tappat farten... Nåja, jag gräver inte ner mig för detta. Det är ett pass bland många, men lite grinig blir jag såklart över att inte lyckas fullfölja det jag företagit mig. Det är bara att ta nya tag, hitta farten och komma igen, både i spåret och i cyberrymden. Off we go! :-)

Surt nyckelpass

Mmm, fick kasta om lite i coachens schema för att få till veckans träning och springa nyckelpasset idag istället för imorgon. Det jag glömde att tänka på var att kvalitetsträning efter frukost inte är min starka sida. Inte alls faktiskt... Och särskilt inte efter att ha slarvat med maten hela dagen igår. Dumt gjort, men tänkte jag på det? Inte då...

Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!

Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!

3:20:01

En annorlunda marathonresa...

Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...

Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk: Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig...
Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...

Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.

På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)
Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...

Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.

När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".

Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.

Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?

Tusingar med barbamammakänsla

Det var länge sedan jag hade ett pass med barbamamma-känsla i kroppen, trodde i min enfald att vant mig vid hormonsvängningarna men icke! Imorse hade jag bestämt möte med Pertti vid EIP för tusingar. Bara det var kanske dumt, jag vet ju vad jag tycker om kvalitetspass på morgonen men nu fick jag inte till passet på något annat sätt så jag får ju skylla mig själv ;)

Kände redan vid frukosten att hela kroppen var i osynk, snubblade på tröskeln, spillde yogurt på bordet och drällde flingor över halva köket. Inte blev det bättre när jag skulle stolpa iväg till Enskede IP... Benen kändes dels stumma som trästockar, dels ostyrigt studsiga och dels veka som spagetti. Försök hitta ett flyt i löpningen med dom benen, den som kan! På något sätt tog jag mig fram på mina trä-gummi-spagettiben och mötte en oförskämt pigg Pertti och slog följe med honom 5 varv på banan som lite extra uppvärmning. Under stridesen började jag på allvar fundera över hur jag skulle få med mig mina ostyriga ben runt banan, men med glada tillrop från Pertti och aktivering av marathonpsykets tjurighet så gick det. Tungt som attan, jag tappade 10 sek i fart från första till fjärde, men intervall fyra, fem och sex höll jag exakt samma tid på och det är jag mycket nöjd med. Idag blev det lite mer "hardcore" med en minuts ståvila efter första, andra och tredje intervallen och två minuters vila efter fjärde och femte. Såhär blev serien: 3:51-3:56-3:57-4:01-4:01-4:01. Puh! Nästa gång blir det tusingar UTAN barbamamma och definitivt inte på förmiddagen!
Super-Pertti körde sina tusingar 5-10 sek snabbare än jag och då hade han inte ens ätit frukost! Makalöst starkt jobbat!! Jag fattar inte hur det är möjligt att ens genomföra en tusing på fastande mage... måste vara finsk sisu, eller nåt i den stilen. Inspirerande och imponerande, hur som helst.

Avslutade förmiddagens pass med en lugn och skön nedjogg på IP:n. Totalt blev det 14,3 km, men någon snittpace fick jag inte eftersom den där )"&/%&#/"!½ fotpoden gick i strejk så fort jag kom till EIP. Grrrrr! Joggen hemifrån gick iallafall i stabilt 5:05-tempo...
Nu väntar jobb, vilodag imorgon och på måndag blir det ett sista långt långpass inför Berlin Marathon. Sedan är det dags att börja formtoppa, startar med Stockholm Halvmarathon om en vecka :-)

Till sist: lycka till på Tjejmilen imorgon, ni som ska springa! Go S, go IF Linnéas starka brudar, go alla ni andra! Jag kommer att gå på jobbet och heja på er i tanken!

Mental kamp

Jag går en mental brottningsmatch med mig själv just nu. Motivationen tryter och jag vill helst bara vara ledig. Inte så att jag inte vill springa, för det vill jag, men jag känner mig bara allmänt omotiverad och trött. Kanske är det för att jag känner att tiden inte räcker till, det finns så mycket jag vill göra men tiden räcker ju inte till på långa vägar. Jobbet tar både tid och energi, även om jag såklart trivs med jobbet. Men... arbetstiderna ställer till det både vad gäller träning och socialt liv, det är just nu ett evigt pusslande och en ständig kamp mellan samvete och energitillgång. Kan ingen utöka dygnet till 28 timmar? Det skulle underlätta mycket ;-)
Igår kom jag dessutom på mig själv med att stressa till träningen. Fick rusa hem, byta om och rusa vidare för att hinna med T-banan till Slussen, byta T-bana, trängas med folk och kuta mot ÖIP. Och där och då bestämde jag mig; det får vara slutstressat. Punkt! Oavsett hur mycket jag gillar TSM-träningarna. En gång i tiden valde jag löpningen just för enkelheten; inga tider att passa utan bara att ge sig ut. Nu är det dags att jag går tillbaka till det. Ingen stress, inget jäkt, bara träning i lugn och ro. Förhoppningsvis innebär det inte missade gruppträningar, men om det gör det så... ja, då får det vara. Det är inte värt att stressa för att "hinna träna".

Nåja, det om det. Efter att ha stressat till träningen igår så blev det en boost av positiv energi när jag träffade Mia, Helena, Tone, Masse, Johan och Clarence. Det blev lite tjejsnack (tack tjejer) och mycket löparsnack och ett riktigt bra intervallpass. Vi sprang bort mot Stora Skuggan och körde sedan 70-sekundersintervaller, 8 st, på vägen. Min dumma fotpod har lagt av igen så därför fick jag förlita mig på ledar-Gunillas tider. Jag sprang tätt bakom henne och snittade 3:40-pace på intervallerna. Det var tufft och tungt, men äntligen hade jag känslan av att jag kontrollerade intervallerna och orkade hela vägen trots en rätt hög fart. Totalt sprang vi 8,39 km (enligt Johans Garmin)och med min tid (tidtagningen funkar iallafall...) blev snitthastigheten på passet 4:48 min/km. Det var på ganska trötta ben jag stolpade mot tunnelbanan och fick sällskap av Masse hela vägen. Skönt med sällskap och lite soft snack, man behöver det :-)

Veckans träning blir lite improviserad, jag jobbar tokiga tider och åker hem-hem i helgen. Tar dock utgångspunkt i coach N'bathas träningsschema som han snickrat ihop till mig :-) På schemat idag står iallafall jogg till jobbet (uppvärming) och sen styrketräning innan jag börjar jobba. Ska bli sååå skönt att få ta ut lite frustrationer i styrkan. Förhoppningsvis går jag vinnande ur kampen och gör comeback mentalt stark och motiverad till max!

Stupid is that stupid does!

Jag misstänker att jag haft liknande tema på tidigare inlägg. Jag är baske mig oförbätterlig vad gäller att göra korkade saker. Återkommer till det...

Helgen som gick bestod av en salig blandning av träning, jobb och sömnbrist. I fredags tog jag en "återhämtningsjogg" till jobbet och sedan blev det styrkepass i gymmet. Riktigt skönt och kroppen kändes faktiskt inte alls sliten efter torsdagens långpass, vilket förvånade mig. Nu sprang jag i och för sig i bekvämfart till jobbet också; 9,2 km på 45:48, dvs 5:02-fart, men kroppen kändes bra ändå. Jag är så lycklig över det!
I lördags sprang jag hem från jobbet, det var betydligt tyngre. Dels berodde det nog på att det var tryckande varmt, men framförallt för att jag var en aningens stressad över att hinna hem, duscha, göra mig i ordning och sticka iväg på Winnerbäck-konserten. Undan gick det iallafall, 9,2 km på 41:53, dvs 4:33-fart. Och en snittpuls på förvånansvärt låga 163 spm. Nån som kan förklara hur det hänger ihop?

Hur som helst, jag hann hem i tid och hade en galet bra lördagskväll som övergick i en underbar natt och klockan hann bli fyra innan jag somnade. Det hade inte varit några problem om det inte vore för att jag skulle upp och jobba igår morse. Halv sex. Fullt ös på jobbet och sen iväg för att träffa underbara vännen P-S för att fira semestern. Det blev ett antal öl och en riktigt trevlig kväll. Med detta i bagaget fick jag för mig att bege mig till Ursvik och terrängbanan idag. Alla andra hade insett att det kanske inte var en bra idé, men tror ni att jag tänkte på det? Inte då...
Jag och coach D hade bestämt att springa Xtreme-deltävlingen imorgon kväll, men eftersom båda fått förhinder så blir den rundan inställd. Därför tyckte jag att det var en utmärkt start på semestern att åka på utflykt till Ursvik och återuppleva gamla minnen. Vädret påminde oroväckande mycket om förra gångens besök i Ursvik, men faktum är att jag idag klarade mig utan ett regnstänk. Däremot var rundan långt ifrån den behagliga runda jag och coola Karin hade då... Redan under första kilometern började jag inse att det kanske inte var helt genomtänkt att springa terrängbanan ändå. Kroppen var liksom lite trött och pulsen betydligt högre än den borde. Beslöt ändå att springa de första tre kilometrarna och känna efter. Sagt och gjort, det var lika motigt efter tre kilometer som efter en och jag borde ha slutat där. (Mental minneslapp: lyssna på kroppen!). Efter fyra kilometern kom den där backen som är som en vägg och jag gav mig 17 på att hålla mig springandes uppför hela. Det gick med stor envishet och skyhög puls (men ingen mjölksyra!) och jag insåg att jag skulle få slita för att komma runt...
Det blev ett av de tyngsta pass jag genomfört sedan i våras, pulsen låg 5-10 slag över normalt så fort jag såg en uppförsbacke, jag var trött, muntorr och sur men hade konstigt nog ingen mjölksyrakänning. Psyket fick sig en törn, men det kan jag gott ha. 15 km terräng är ingen barnlek och är man så korkad att man ger sig ut med en kropp som inte fått ordentligt med vila och vätska så får man skylla sig själv ;-)

Ett antal svordomar, mörka tankar och en kamp mot kroppen om huruvida jag skulle behålla frukosten eller inte (jag vann och behöll den)hade jag iallafall tagit mig runt. Det tog mig 1:17:54 att komma runt de där 15 kilometrarna (jag fick springa en bonusrunda för att få 15 km på min klocka) vilket ger 5:11-pace och puls 174/194. Kadensen var förvånande hög; 182/104, det kändes som om jag tog älgkliv i terrängen. Lärdomarna av dagens runda är följande:
1) 13 ½ timmes sömn på två nätter är för lite. Särskilt om fördelningen är 1½ timme-11 timmar.
2) Öl som kolhydratladdning är inte bra INNAN ett pass. Däremot som ersättning efteråt
3) Att springa i terräng är tungt. Att försöka pressa sig själv en icke-optimal dag är ännu tyngre. Och dumt.
4) Skam den som ger sig. Nu har jag en tid att förbättra :-)

Veckans fortsatta träning planeras som följer:
Tisdag: vila
Onsdag: Försök till PB på 1000 m med TSM-Pertti på Enskede IP
Torsdag: Linnéaträning, förhoppningsvis backar
Fredag: Distanspass 6+6 km till och från gymmet, fyspass på gymmet
Lördag: vila. Betrakta löpare i Midnattsloppet och heja fram Linneiter (nej, jag ska inte springa)
Söndag: Långpass med TSM-Pertti, förhoppningsvis bortåt 30 km
Frågor på det?

Tempopass med TSM

Efter en oerhört slö dag med deckarläsning i solen på balkongen var det dags att masa sig mot Stadion och TSM-träning. Mötte upp Niklas vid Stureplan och laddade mes lite smoothie och trevligt umgänge. Vi tog oss till ÖIP i sakta mak och jag kan ärligt säga att jag inte var ett dugg laddad. På schemat stod tempopass; milen på 42-45 min. Lagom lockande i värmen... Nåja, väl på ÖIP så kryllade det ju av bekantingar och det var lika trevligt som alltid att få prata med alla och höra hur träningen går. Hade en lång diskussion med ledar-Pertti, som erbjöd sig att maila ett hemsnickrat 3:15-schema till mig. Kan behövas, jag är mer förvirrad än någonsin vad gäller träningsupplägg. Jag lyssnar på allt och alla och inser att jag är totalt bortkollrad vad gäller vettig träning. Coach D är på gång med en långsiktig plan, med start efter Berlin Marathon. Ser verkligen fram emot denna, jag behöver struktur och saknar förmågan att själv få ordning på min träning. Nåja, det var en parentes. Nu var det ju TSM-träningen jag skulle blogga om...

Vi hade gemensam uppvärmning från ÖIP ner till Gärdet där vi hade löpskolning mitt i cykelbanan, till de stackars cyklisternas förtvivlan. Därefter bar det av längs Tjejmilen-bana. Första fyra kilometrarna gick i 4:30-tempo och jag hade inga problem att hänga med i det. Orkade till och med prata med Leo och det kändes bara bra. Efter fyra km ökades farten till 4:15 min/km och nu började det bli lite segt men kändes ändå bra. Hade stenhårt rygg på Clarence som höll farten fint och jag var med långt framme i gruppen. Åtminstone fram till 7,5 km då min högra vad började visa kramptendenser. Släppte omedelbart tätklungan och stannade för att stretcha ut, lite sur eftersom det kändes bra i övrigt. Å andra sidan hade det varit dumt att fortsätta springa och verkligen få ordentlig kramp... Efter strechen gick det lättare igen och jag höll 4:08-pace hela vägen in till "mål". Klockan för milen stannade på 44:50 inklusive stretchstoppet. Jag trodde att jag hade stannat klockan vid stoppet, men när jag körde träningsfilen i datorn visade det sig att jag bara tryckt "igång" klockan igen (vilket blev en "varvtid" istället). Inte illa alls!

Efter en stunds vila på Gärdet joggade vi tillbaka i sakta mak mot ÖIP igen. Hade sällskap med ledar-Gunilla nästan hela vägen. Hon ska också springa Berlin Marathon och har tidigare sprungit i New York (där hon satte personbästa!) så jag fick en hel del tips från henne. Kul!
Totalt idag: 14,6 km, 1:07, snittpace 4:34 min/km, snittkadens 184/min och puls 172/194. Jag tror jag har blivit lite snabbare sedan årets början... :-)

Imorgon väntar långpass med Mia, ska bli jättehärligt att utforska Stockholm norrut. Men först ska jag vila benen och ladda batterierna!

Learning by doing?

Är åter i storstan efter en hektisk vecka i Norrköping. Kanske inte lika galet som det kan vara på jobbet här, men jag har definitivt inte legat på latsidan. Dessvärre resulterade det i att jag inte fick någon lunch/rast/paus i tisdags och att jag då valde att skjuta upp det inplanerade intervallpasset till onsdag fm före jobbet istället. Jag har fattat smartare beslut, garanterat. Jag kan inte springa kvalitetspass på morgonen, det borde jag ha lärt mig vid det här laget... Jag var trött och seg redan när jag gav mig ut, men tänkte att det nog skulle gå över. Där misstog jag mig! Det blev inte 6x1000 m, det blev ynka 3x1000 m plus 1x600m. Och en Karin som knappt orkade jogga hem. Första intervallen kändes bra, lite snabb men kroppen kändes faktiskt okej. Under andra intervallen försvann dock den känslan och efter 600 m tog det stopp. Batteritorsk! Konstaterade surt att det bara var att glömma 6x1000-planen. Vilade lite extra och gav mig ut på den tredje intervallen och det gick på vilja och envishet. Kraftlösheten var enorm. Ingen mjölksyra, bara totalt tvärtrött. Vilade säkert två minuter innan jag gav mig på en fjärde intervall. Den kändes evighetslång och när jag äntligen var klar så insåg jag att det bara var att ge upp. Inte min dag, helt enkelt. Och felfaktorerna var rätt många; dålig sömn, dålig laddning, mycket jobb, åskvarmt och för hög fart. Dålig kombination! Tur att coach är på semester, annars hade jag nog fått bakläxa ;-)
Intervallpacerna blev inte alls så dåliga som jag trodde, 3:52-4:00-3:57-4:09 min/km. Lärdom: TA DET LUGNT! LADDA VÄL! (och låt bli att springa intervallpass två timmar efter frukost-två timmar före jobbet...)

Rätt sur och anti-intervallpass-aktig lämnade jag Norrköping för Stockholm idag och mötte underbara Mia på Centralen. Bara jag såg henne blev jag på bättre humör och vi hade massor att prata om. Kände mig genast piggare även om jag gnällde över att det stod backintervaller på schemat. Förlåt, Mia! Och tack för peppen :) Ett något reducerat Linnéagäng idag, många bekantingar saknades men Patrick var tillbaka efter höghöjdslägret i EM-land. Kul! Vi gav oss iallafall iväg till den korta, men rätt branta, Tantobacken. Jag värmde upp lite på egen hand mellan klungorna, behövde filosofera och landa i mig själv. På schemat stod 8xbacke och jag gav mig tusan på att hålla samma tempo rakt igenom. Och jag gjorde det!! 38-37-38-37-39-37-38-37 och så bonusrundan med Mia: 40 sek. Revansch!! :-)
Under nedjoggen kände jag mig bara grymt nöjd med mig själv igen. Att Stockholm sedan badade i solens ljus och gjorde tillvaron ännu mer underbar gjorde inte saken sämre (det gjorde däremot tanten på cykel som vrålade "Stick från cykelbanan" när jag, Mia och Ann-Sofie kom kutandes och var max 10 cm in på den breda cykelbanan... hmmm...)Nåja. Jag kan. Iallafall ibland!
Nu väntar sömn, frukost och sedan lite lantluft och långpass med Niklas. Och på lördag blir det Musköloppet med IF Linnéa. Ska bli så grymt kul!! :-)

Improviserad träning och en egen coach

Igår hade jag planerat att springa långpass, ledig fredag och allt. Kroppen hade dock inga som helst planer på att lyda mig efter torsdagsbackintervallerna. Orkade inte ens släpa mig till gymmet, men körde faktiskt igenom massörens alla övningar så lite rehabträning blev det. Och ett kasst plank-försök (jag orkade i 2:05, sen brakade benen ihop, suck).
Beslöt mig för att avrunda dagen med att ta en öl med Daniel som firade födelsedag igår (grattis igen i efterskott!). Ett glatt gäng mötte mig och det blev verkligen en skön kväll. Det blev faktiskt bara en öl, men kanske ett och annat glas vin också... Och en hel del löparsnack. Väldigt mycket löparsnack, i ärlighetens namn. Utan att veta hur det gick till hade jag helt plötsligt tackat ja till att låta Daniel snickra ihop ett träningsschema åt mig och coacha mig. Det ska bli vansinnigt roligt även om jag inser att det kommer att bli just blod, svett och tårar av det hela. Coach N'batha siktar ju liksom själv på att ta (silverplatsen. Fel, jag fick hjärnsläpp!) silvermedaljen på årets LL. Vad har jag gett mig in på?! ;-)
Trots att kvällen blev sen så vaknade jag tidigt och laddade för ett längre pass idag. Sprang hemifrån till Hellasgården och tog 5-kilometersspåret och sedan hem igen. Delade in passet i tre ungefär lika långa intervaller; 5 km dit, terrängfemman och 5 km hem. Och trots att jag definitivt kände mig dagen efter kvällen före så höll jag jämn fart hela vägen; snittpace 4:40 på samtliga "intervaller" INKLUSIVE terrängen. Totalt 15 km, puls 173/192. Jag är jättenöjd!:-)
Nu väntar rusch till bussen och helgjobb. Skön helg på er!

En bro, en utmaning och Lilla My i löparskor

Har betat av hälften av veckans kaotiska tillvaro. Lyckades peta in något slags snabbdistanspass igår mellan jobbet och grillkvällen i Nyköping. 5,5 K på 25 min, pace 4:33. En runda som mest kändes "jaha". Ungefär så känns resten av tillvaron också, jag upplever en hangovereffekt efter de senaste veckornas kaos och längtar verkligen till semester och lite miljöbyte. Men, ikväll fick jag en rejäl kick.
På schemat: IF Linnéaträning.
Vi samlades som vanligt på Zinken, ikväll var vi ett litet tappert gäng bestående av Britta, Ann-Sofie, Johannes och såklart Mia & Helena. Och Annika som trots ömmande benhinnor kikade förbi för att få lite löparatmosfär. Coach Allan frågade om vi ville köra Tantobacken eller Västerbron och jag sa utan att tveka "Västerbron". Stupid me... ;)

Nåja, vi joggade iväg i sakta mak; Ann-Sofie och Johannes före mig, Mia och Britta samt Annika och Helena bakom oss. När vi kom fram till Västerbron stod coach redan där och sa "5 vändor". Jag trodde att han skojade, upp och ner för bro-eländet 10 gånger?! "Det är ju ingenting, ju, spring iväg nu ungdomar" var hans svar på det. Och vi lydde! Tack, coach! Flanörerna på bron trodde nog inte vi var kloka, några hann vi ju passera både två och tre gånger på vägen :-)

Backintervallerna blev lite olika långa; från Söder 572-600 m, från Kungsholmen 523-535 m. Första uppförsbacken körde jag på tok för snabbt; 572 m backe i 3:57-pace. Dumt gjort! Lugnade ner mig och sprang följande backar på 4:20-4:25-pace.
När jag började på tredje vändan (femte backintervallen) började kraften ta slut. Det gjorde ont, inget stämde och det kändes jobbigt. Funderade allvarligt på att skita i allt och åka hem. Blev arg på mig själv för att jag ville ge upp, för att jag gått ut för hårt och framförallt för att jag, som alltid, vill för mycket. Insåg sedan att det var upp till mig att fullfölja eller låta bli. Där och då blev jag Lilla My personifierad. Liten, rödhårig och tvärarg och bestämde mig för att ge bron vad den tålde. Misstänker att jag såg ut som ett smärre åskmoln, men över bron kom jag och på fjärde vändan började det lätta. Den femte vändan var en befrielse och ilskan rann av mig. Tappade lite i fart under tredje vändan; 4:35-pace som sämst, men avslutade ändå med två lite snabbare intervaller. På toppen av Västerbron efter sista intervallen så kände jag bara ett inre lugn och något slags pånyttfödelse som harmonisk löpare. I made it!

Nedjoggen till Zinken gick i snigelfart på trötta ben, men jag tror vi alla var mycket nöjda och stolta över vår insats ikväll. Mia, Helena, Britta, Johannes och Ann-Sofie; BRA JOBBAT, SÖDERS HJÄLTAR!
Totalt idag: 16 km, puls 171/196 (nytt rekord, hurra!) och snittpace 5:05 min/km. Snittpace på backintervallerna 4:22 min/km.
Lärdom av dagens pass: återigen-ta det lugnt i början! Och det finns uppenbarligen viss fart i mina ben, jag måste bara plocka fram Lilla My lite oftare ;-)

I behov av batteribyte...

Det är tungt nu. Jag känner mig verkligen som en vissen Duracellkanin i behov av ett batteribyte. Jag vet att träningen går i vågor, att man har platåer och att man måste slita sig igenom de tunga perioderna för att förbättra sig och komma upp i formtoppar. Jag vet. Men just nu, när jag är i en rejäl "det-är-tungt-motigt-och-jobbigt"-period, så vill jag bara sluta springa, låsa in träningsskorna och återkomma när träningen är lustfylld och rolig igen. Mycket rationellt tänkande! :-P

Dagen började iallafall härligt med sovmorgon och därefter shopping och lunch med Mia. Efter det var jag fulltankad med positiv energi från Mia och utrustad med såväl nya Kayanos som nya strumpor och korta tights (men hopprepet lyste med sin frånvaro på hyllorna...) så var jag redo för eftermiddagens löparutmaning. Det blev inte alls som jag tänkt mig...
För att ta det hela från början: dagens pass var planerat att bli 6x1000m-intervaller på bana. Jag har ända sedan den magiska majkvällen längtat tillbaks till Stadion och tänkte att ikväll skulle vi mötas igen; Stadion och jag. Hoppade därför av bussen vid Centralen och tog "marathonvägen" till Stadion; en uppvärmning på 4,4 km i 4:57-pace. Kroppen kändes osynkad, tunga ben men låg puls och bra flås, men jag hittade inte rytmen i steget. Väl framme vid Stadion visade det sig att det var väldigt tillbommat. Hade en tanke på att planka in, men när jag såg väktarbilen glida förbi så avskrev jag den tanken snabbt. Jaha, besviken konstaterade jag att det inte var en magisk kväll och beslöt mig för att pröva lyckan på någon annan löparbana. Valet föll på Zinken, helt enkelt för att det var enklast att ta sig dit med T-banan. När jag en kvart senare närmade mig Zinken slog det mig att det är Kent-konsert där imorgon. Och mycket riktigt... Ett låst Zinkensdamm fullt med scenbyggare väntade mig:-/ Sur och irriterad beslöt jag mig för att springa intervaller nere vid Tanto, samma runda som vi kört med IF Linnéa. Fick raskt tänka om när jag såg alla fredagsfirande människor på picknickfiltarna; det skulle omöjligen ha gått att springa runt där. Således: intervaller mellan Liljeholmsbron och Årstabron längs Hornstullsstrand, en uppskattad sträcka på 800 m (vilket stämde!). Planen var att köra 6x800 m med en minuts ståvila mellan. Det blev 4x800 m och en totalkollaps på den femte intervallen. Hela jag var helt osynkad och kroppen tvärnitade mitt i ett löpsteg utan att jag hann fatta vad som hände. Där och då gav jag upp mitt intervall-löpande och lunkade moloken tillbaks till Zinkensdamms T-banestation (i 5-fart), gnisslade tänder och åkte hem.

Nu sitter jag här och är besviken över att jag gav upp. De första två intervallerna kändes bra, nästa två var lite tyngre men jag kände mig inte tvärslut förrän jag började springa den femte. Då låste det sig bara och luften tog slut, hjärtat rusade och det fanns ingen, ingen kraft kvar att fortsätta intervallträna. Riktigt läskigt och grymt irriterande! Jag sprang baske mig rätt in i väggen, helt utan föraning. Det gjorde ont, vill jag lova.
Trots att jag kände mig som en sengångare på Valium så sprang jag fort, iallafall om man ska tro klockan. Så här blev intervallerna: 2:(59-45-47-50) och min sista kamp varade i 55 sek/200 m. Puls 171/193. Snittpace 3:36 min/km. Jag har vissa tvivel på att det stämmer, men OM det stämmer så känns det nästan okej att jag brakade in i väggen ;-)

Sammanfattningsvis var dagens pass en rejäl disharmoni mellan kropp och själ. Det var tungt, motigt och utan rytm och glädje. Så, jag lägger det här passet bakom mig och ser fram emot att ta revansch på intervallerna om ett par veckor. Och jag tänker inte ge mig förrän jag klarat 6x800 m i 3:36-fart, basta!

Tuffa tjejer, tufft backpass, total löparglädje

Åter igen slås jag av hur fantastisk kroppen är. Tänk vad den ställer upp på mig och mina dumheter, idag var det nämligen dags att pressa kroppen igen... Underbara Mia fyllde år igår och hade lite kalas hemma hos sig. Kanontrevlig tillställning och kort sagt; ett glas cava blev två och det vita vinet fylldes på gång efter annan. Nåja, man lever bara en gång :-)

Mia & jag bestämde iallafall igår kväll att vi skulle köra ett backpass mitt på dagen idag och backpass blev det med besked! Var lite seg imorse och hade inte sådär jättestor lust att ge mig ut att springa, men tanken på att träna med Mia fick mig att komma ut & iväg. Lät kroppen bestämma farten och lät tankarna flyga, hamnade dock mitt i en broöppning och blev lite stressad, vilket märktes på tiden sen... Jag undvek att titta på klockan under uppvärmningen, ville inte veta hur långsamt det gick. Det kändes som om jag bara trampade luft och inte kom någonstans alls. Jag var jätteseg i benen, hela kroppen kändes osynkad och jag tänkte att det var rätt åt mig och min alkoholkonsumtion. Sedan tittade jag till på klockan ändå... Pace 4:15 (fast min klocka mäter pacen var 5:e sekund, men ändå). Eh... dags att sakta ner lite kanske? Min "uppvärmning" blev 6,2 km i 4:28-pace. Inte helt smart disposition av resurserna... Lärdom: Använd löparklockan för farthållning UNDER passet.
Tantobacken, betydligt jobbigare än den ser ut att vara

Mötte iallafall Mia vid Tantobacken, hon såg hur pigg & fräsch ut som helst och hade kutat över Västerbron i 5:06-pace som uppvärmning, power-tjej! Vi stretchade lite och bestämde oss för att 6 x Tantobacken (ca 130 m lång) nog skulle bli lagom. Såhär blev iterationerna: 32-33-36-35-35-37. Den första intervallen gick lite väl fort i 4:07-fart och den sista intervallen råkade bli 15 m längre än de andra, men jag tycker att det var ett ganska jämt intervallpass ändå. Gårdagens kväll kändes verkligen i kroppen, prestationsmässigt blev det riktigt bra men så trött och illamående som jag var efter sista intervallen har jag inte varit på länge. Trötthets- och illamåendekänslan försvann dock fort ur kroppen och nedjoggen blev en enda lång, skön pratrunda på 5,3 km i 5:04-pace. Träningslyckan efter passet gick inte av för hackor, vilken energikick!
Totalt idag 12,9 km på 1:02:14, snittpace 4:50 min/km. Puls 172/189.

Imorgon är det upptakt för TSM-sommarträningen, ska bli jättekul att komma igång med kvalitetsträningen igen. För att inte tala om hur kul det ska bli att träffa nya & gamla TSM-vänner och andra löpare!
Nu väntar spännande fotbollsmatch, jag vågar knappt titta...

400 m intervall, min akilleshäl

Intervallerna väntar...
Efter en lång natts välbehövlig sömn så kände jag mig imorse redo att ta tag i veckans träningsschema. Men det var då det...
Går just nu inskolning på förlossningen, inte för att jag inte kan förlösa utan för att det är hur mycket rutiner och PM som helst att sätta sig in i som ny på kliniken. Vansinnigt roligt att äntligen vara tillbaka där jag trivs bäst, men mentalt är jag överbelastad av alla nya rutiner. Följdaktligen var jag ganska trött när jag väl slutade jobba... Men, säger Mr Sz att det är intervaller som gäller, så är det intervaller som gäller. Hade egentligen kunnat springa med IF Linnéa idag, men då hade jag inte fått in intervallpasset och det är där jag brister. Rejält :-P

Nåja, hem och på med snabbskorna (DS Trainer), rusch till bussen och iväg till Tegelbacken. Sprang därifrån till Kristinebergs IP för att få en lagom uppvärmning. Den blev lite lång och lite snabb; 4,6 km och 4:51 min/km, snittpuls 156... Väl framme på Krillan pågick en fotbollsträning, DIF:s tjejlag hade fullt ös på plan. Frågade coachen om jag fick använda löparbanorna och det var okej. Ingen återvändo alltså. Körde mina strides utan klockning, kändes bäst så.

Insåg att det skulle bli jobbigt så planen var att ta det lite lungt i början. Det gick inget vidare och jag fick trampa mjölksyra rejält från fjärde intervallen. Den sjunde intervallen blev ganska mycket långsammare eftersom jag helt plötsligt tappade fokus och såsade ner på 4:00-tempo. Intervallerna är något mer stabila jämfört med senast, jag orkade dessutom springa 10 intervaller idag. Såhär blev tiderna: 1(30-31-30-34-34-35-37-35-35-38). Jag tvärdog på sista intervallen och kunde inte öka ett dugg, usch vad tungt det var! Märkligt nog så försvann den otäcka känningen efter fem minuters stillastående/maklig gång. Sprang tillbaks till Centralen på hyfsat fräscha ben och höll 4:59-pace utan att reflektera över farten. Totalt 13 km idag, snittfart 4:32, snittpuls 165/max 188.

Med intervallerna är jag inte alls nöjd. De första tre intervallerna är okej men resten vill jag bara stryka ett streck över. Okej, jag är långdistanslöpare. Jag är seg, inte snabb. Men jag vill bli snabbare, jag vill kunna nå 400 m på 85 s som Szalkai pratar om. Tävlingsmänniska? Jag?!

Nåja, resten av passet var riktigt bra. Fyrhundringarna är min akilleshäl, bara att inse faktum och ta revansch. En annan gång ;-)

Trött, småsur och revanschsugen!

Hur tänkte jag nu...

Vyer som hjälper till när orken tryter

Ja, jag borde nog gå en kurs i hur man bör planera sin tillvaro. Eller så kan man vända på det och säga att jag har testat något som jag inte tänker testa igen; långpass efter jobbet. Iallafall inte långpass efter jobbhelg där jag fick "äran" att vara koordinator och ha telefonen, beläggningen OCH mina fyra patienter. Det var lite stressigt, minst sagt. Och ändå tyckte jag att det var en bra idé att springa långpass direkt jag kom hem...

Nåja, jag sprang ett långpass men det var ruggigt tungt. Benen var trötta från start och de blev ju liksom inte piggare ;-) Även om det var tungt idag så var det en enorm skillnad i kroppen. Nu tog jag slut för att jag helt enkelt var trött och slutjobbad, inte för att jag blev eller hade varit sjuk. Härlig känsla! Eller tja... Stumma ben i 14 km kanske inte var så härligt... Men det var ett klart styrkebesked! Sprang från Henkan via Slussen, Nybroviken och Strandvägen ut på Djurgården. Sprang längs vattnet från Djurgårdsbrunnskanalen och runt alla uddar. Sagolikt vackert! Men tungt, som sagt. Länge sedan jag hade så tunga, ömma ben, men jag ser det som en bonusträning inför de avslutande 7 otäcka km på maran ;-)

Mitt mål var att springa lika långt som TSM-gruppen, dvs 27 K. Insåg halvvägs ut på Djurgården att jag inte skulle orka utan nöjde mig och sprang hem. Fick ändå ihop hela 23,1 km på 1:59:48 och det är jag jättenöjd med. Snittfarten 5:11 var ju såklart för snabb, men jag kollade inte på klockan utan sprang bara på i den fart som kändes lugn och harmonisk (flåsmässigt alltså, benen ville helst ta semester).

Dagens visdom är att långpass efter jobbet inte är en särskilt behaglig upplevelse, men jag klarade av det och är nöjd ändå. Men får jag välja så gör jag inte om det ;-)

Lyssna på kroppen...

... är något jag borde bli bättre på. Min kropp och min hjärna kommunicerar inte alltid så bra och idag var det dags för kommunikationsproblem igen.
Vaknade och kände mig hur seg som helst så morgonpasset blev en långfrukost istället. Där var jag klok nog att lyssna på kroppen iallafall! Sen blev det ett naprapatbesök och naprapat-Oskar var riktigt nöjd med mig. Skönt!! Behöver inte utsätta mig för hans vassa armbågar på en månad nu, så bra är löparhöften och låsningarna i skulderpartiet :-)

Sedan var det alltså dags för en liten vända, tyckte jag. Kroppen stretade emot och längtade efter att få ta en power-nap, men jag lyssnade inte på det örat och gav mig ut. Det jag BORDE ha tänkt på var att man inte bör träna efter naprapatbehandling eftersom det finns en massa slagg som snurrar runt i kroppen och systemet har nog med att ta hand om slaggprodukterna... Efter ett par kilometer blev jag varse vilka konsekvenser det innebar för löpningen. Benen var pigga och fina, men jag var så otroligt trött och pulsen låg 5-10 slag över det normala. Bestämde mig för att köra en jogg i Maffetone-anda och fick en hyfsad runda med löpskolning på Riddarholmen till en drös ungdomars stora förtjusning ;-)

9.2 km, 48:42 min och snittpace 5:18. Puls-snitt 154 spm (två slag för högt för Maffe, jag vet...). Löpskolningen blev 2x30 m skip, 2x30 m tågång, 2x30 m månsteg och 2x10 utfallssteg.
Imorgon blir det PH-pass med Karin, ska bli riktigt kul! Först är det dock återhämtning, sömn och jobb som gäller...

Missa inte kvällens avsnitt av Barnmorskorna! :-)

Motstånd

Kroppen hade ingen lust att springa idag, latmasken satte in. Jag tvingade ut kroppen ändå för en testrunda... Borde ha låtit bli. Det var allt annat än skönt. Motvind. Hela tiden. Och kroppen i total osynk med sig själv, okoordinerad till max. Själv blev jag så grinig att jag inte ens klarade att fokusera på att springa "högt och fint" utan mest bara fladdrade fram som ett förvirrat höstlöv (ett höstlöv med blyinfattning).

Nu var det kanske inte så illa ställt med rundan ändå; 6,85 km i 5:05-fart varav två kilometer i 4:48-fart. Men den förväntade löparglädjen var borta och det kändes bara jobbigt och slitigt. Pulsen låg fint kring 160 spm, ingen mjölksyra, ingenting sådant. Bara tungt.

En liten analys av det hela säger mig att jag dels har varit sjuk och tappat lite sting men att största biten faktist låg i att kroppen inte var med på löpning alls. Och att gårdagens kvällsmat inte direkt var något löparbränsle (kycklingsallad med extremt lite kolhydrater). Överväger att strunta i Premiärmilen imorgon, men tävlingsmänniskan i mig kommer att ha svårt att låta bli. Åker nog dit och värmer upp med Pertti och gänget, känner på dagsformen. Känns det inte bra så får jag väl strunta i det (nu ljuger jag så jag nästan tror mig själv. Åker jag dit så blir det tävling, det finns inget annat!). Well, det är bara att bryta ihop och komma igen. Samla kraft och mod inför morgondagens förmodade tävling. Jag är nervös, mycket nervös... Och uppladdningen med våffelpartaj hos S & C ikväll kanske inte är optimal. Jag kanske ska strunta i Premiärmilen ändå... ;-)

TSM; trött-sliten-marathontjej. Ändå lycklig :-)

Idag var det ett riktigt tungt och slitigt pass för mig, men jag är nöjd ändå =)
Klev upp utan motstånd när klockan ringde, men kände direkt att kroppen var seg efter intervallerna igår. För övrigt var dagens pass det fjärde på raken av veckans totalt fyra pass. Inte helt optimalt alls. Men ändå, är det TSM-söndag så är det :-)

Såg först inte ett bekant ansikte, omklädningsrum 1 på Stadion var tvärtomt. Efter hand droppade dock folket in, det var förvånansvärt många som kom idag ändå tycker jag. Slog följe med Masse från start och snällt nog fick jag mellantider och distans rapporterat med jämna mellanrum. Tack! :-) Vi sprang två varv idag; dels en bit på Tjejmilenbanan och sedan en bit på premiärmilenbanan. Hade skönt flyt i kroppen under första halvan, men när vi passerade Stadion började jag känna mig oroväckande trött. Pulsmässigt syns det också; från en snittpuls på 160 till en snittpuls på 170... Tursamt nog talade Masse om att farten hade höjts, så det kändes inte helt hopplöst. Någonstans runt 20-km-passeringen började jag känna mig riktigt trött och det var slitigt, stumma ben och kroppen gjorde ont. I det läget var det så underbart skönt att höra Masse säga att han också började bli sliten och vi sänkte farten lite. När resten av gänget gav sig ut på de avslutande 3 km valde vi och några till att springa till omklädningsrummet istället. Jag ångrar inte det beslutet en sekund! Totalt idag blev det 22,6 km på 2:01:28 vilket ger en pace på 5:22 min/km.

Frånsett att det var tungt idag så var det en härlig runda, samtalsämnena flödade och solen sken. Lite roliga incidenter var det också; bland annat en liten kille i sulky som glatt utbrast "OJ" när 3:30-gruppen forsade fram. Eller den stackars tanten som raskt drog sin make åt sidan för att "skydda" honom från horden av löpare. Hon såg riktigt skärrad ut...
Fler än jag hade det bitvis motigt och det var kul att kunna skoja om det också :) Träffade Catarina IRL för första gången, mycket trevlig bekantskap. Kul att möta människor man bara "pratat" med via bloggen tidigare. Bloggandet har för övrigt gett mig otroligt mycket "in-put" och inspiration, synd att jag inte upptäckt det tidigare!

Nåväl; nu ska jag lägga upp benen högt och ta en powernap för att komma igen. Sen ska jag fundera lite över det snyggaste jag sett på länge och som gav mig visst huvudbry... Är det våren or what?! ;)