Hmmm... blir lite sporadiskt uppdaterande av bloggen har. Det ar liksom inte hogsta prioritet, men jag lovar att forsoka halla er uppdaterade om vad som hander "over here". Tack for alla kommentarer, jag laser och ler. Nagra korta svar ges har: nej, N.Y ar val ingen huvudstad da ;-) Ja, det ar ett virus som atit upp prickarna pa a, a och o. Dumt. Och vad jag vet kommer jag varken att runda en kon eller en ko pa sondag. Innebar det att jag inte sprungit marathon da? Damnit... :-)
Igar visade det sig aterigen att varlden ar bra liten. Var pa sightseeing pa formiddagen och vem sitter i samma buss om inte Startnummer X. Forra gangen vi sags var det min pappa som sag ut som ett fragetecken, den har gangen var det kusin J som undrade om jag blivit alldeles knasig. Naja, inte latt for en utomstaende att forsta alla markliga sammantraffanden som sker via diverse bloggar. Kul, i vilket fall. Pa sightseeingturen berattade guiden valdigt mycket om de olika delarna av marathonbanan, vart folk stod, vilka jippon som brukar intraffa och mycket mer. Jag ros och fick tarar i ogonen av loparlycka och valbehag. Det har kommer att bli stort, enormt stort. Oj.
Efter sightseeingen var det dags for mig och kusin J att knyta pa oss skorna och ge oss ut pa en premiarrunda i New York. Vi beslot oss for att springa runt hela Central Park och det blev en runda med lite olika intryck. Framst var det en surrealistisk kansla att springa i Central Park, tanken "det har hander inte, det maste vara en harlig drom" dok upp gang pa annan i huvudet. Dessvarre var det inte enbart trevligt att springa, kusin J hade lurat ut mig liiiite for tidigt efter lunchen och jag sprang och brottades med kroppen om att behalla lunchen eller donera den till parken. Jag gick segrande ur den kampen, men det gjorde rundan betydligt mindre behaglig an den kunde ha blivit.
Igar kvall traskade vi over Brooklyn Bridge (vilket i sig var en helt otrolig upplevelse, utsikten over New York och Manhattans skyline ar makalos!) for att testa en beryktad pizzeria i Brooklyn. Denna pizzeria ska enligt horsagen ha de godaste pizzorna i stan och delagare i det hela ar maffian. Maffiaverksamheten i New York ar betydligt mer utbredd an jag fattat, men long story short; pizzorna var tokgoda och klart vart en promenad over bron. Att vi dessutom fick sprakas vid med en tvattakta maffiafarbror gjorde inte det hela mindre spektakulart. Nar vi gick horde jag hur han slappte in nya gaster genom att saga hej da till oss och sedan saga "these are Swedish people, I'll give you their table" till de nya gasterna ;-D Helt galet!!
Imorse blev det ett mote med ytterligare ett bekant ansikte; Pertti hade anlant till New York och hakade pa oss pa en morgonjogg i Central Park. Dagens runda blev helt annorlunda fran gardagens och lamnade enbart positiva minnen. Vi startade i gryningen och att fa se solen ga upp over Central Park och Manhattans skyskrapor var en helt oslagbar syn. Sa vackert! Naturligtvis lag kameran kvar pa hotellrummet, men imorgon maste den bara med! Wow!
Resten av dagen har agnats at sightseeing och nummerlappsuthamtning. Masshallen var sa enormt stor att jag helt glomde bort att bli stirrig och nervos, det fanns for mycket att titta pa. Dagens fynd blev en funktionstischa med trycket "26.2 to hell and back" tryckt pa ryggen. Humor!
I ovrigt ar det fortfarande otroligt svart att forsta att jag verkligen ar har. Det ar en overklig kansla och hur jag an forsoker kan jag inte fa in i skallen att jag ska springa ett marathon har om bara nagra dagar. Fokuset har inte infunnit sig, men det behover ju inte vara en nackdel...
Nu vantar lite somn och sen blir det morgonjogg i Central Park och darefter shopping pa en stor outlet. I can't wait!
fredag 31 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
New York, New York
Forst och framst: tack for alla supergulliga, kloka, roliga och tankvarda kommentarer pa sondagens inlagg. Inser att jag uttryckt mig lite klumpigt for sjalvklart ar jag suverant nojd med att ha sopat hem segern i damklassen. Att vara forst ar att vara bast och det AR jag verkligen glad for. Det jag inte kan vara glad for ar tiden, jag har kapacitet att springa battre an sa och darav blev det en besvikelse. For att gora en dalig jamforelse: Paula Radcliffe ar inte nojd med att springa ett marathon pa 2:55 heller... ;-)
Hursomhelst, jag ar verkligen glad for era tankar. TACK igen!
Rapporten fran forsta dygnet i huvudstadernas huvudstad gar inte direkt i lopningens tecken dock. Dagens morgonjogg regnade bort, 5 plusgrader och skal for uttrycket "raining cats and dogs" gjorde att vi valde att shoppa lite istallet. Kusin J fyndade nya Nike-skor for knappt 800 kr, sjalv kikade jag bara lite pa diverse Asics-prylar. Jag inser att jag kommer att ha minst ett par skor till med mig hem iallafall ;-) Ett litet inkop gjorde jag iallafall; en knall-lila (!!) keps med ett litet marathontryck pa kunde jag inte motsta...
Staden har ar precis lika galen som jag mindes den och overallt sitter reklam for det stundande marathonet. Alla vi pratat marathon med har dessutom forsakrat att vi kommer att ha otroligt kul och att det ar "a very loud and noicy marathon". Och det tror jag det; drygt tva miljoner manniskor kantar enligt horsagen gatorna dar vi ska fara fram. Det pirrar forvantansfullt i magen nu vill jag lova och imorgon ska jag ta mina forsta lopsteg i det forlovade landet. Central Park, here I come! :-)
Hursomhelst, jag ar verkligen glad for era tankar. TACK igen!
Rapporten fran forsta dygnet i huvudstadernas huvudstad gar inte direkt i lopningens tecken dock. Dagens morgonjogg regnade bort, 5 plusgrader och skal for uttrycket "raining cats and dogs" gjorde att vi valde att shoppa lite istallet. Kusin J fyndade nya Nike-skor for knappt 800 kr, sjalv kikade jag bara lite pa diverse Asics-prylar. Jag inser att jag kommer att ha minst ett par skor till med mig hem iallafall ;-) Ett litet inkop gjorde jag iallafall; en knall-lila (!!) keps med ett litet marathontryck pa kunde jag inte motsta...
Staden har ar precis lika galen som jag mindes den och overallt sitter reklam for det stundande marathonet. Alla vi pratat marathon med har dessutom forsakrat att vi kommer att ha otroligt kul och att det ar "a very loud and noicy marathon". Och det tror jag det; drygt tva miljoner manniskor kantar enligt horsagen gatorna dar vi ska fara fram. Det pirrar forvantansfullt i magen nu vill jag lova och imorgon ska jag ta mina forsta lopsteg i det forlovade landet. Central Park, here I come! :-)
söndag 26 oktober 2008
Not so very Fun Run at all
Precis såhär inte-kul var det
Hur kan man döpa ett millopp till FunRun? Det var inte ett dugg roligt. Det gjorde mest ont och slutade i en rätt medioker tid. Jag borde vara nöjd, men det är jag inte. Iallafall inte med tiden...
Men, för att ta det hela från början. Helgen har tillbringats i ett alldeles fantastiskt löparsällskap; Niklas med familj (varav S och M stannade kvar medans L och P åkte hem), Masse med Görel och Adrian-10, Tone, Ana, Johan och Magnus med familj. Det var vi och en hel drös löpare till som tog färjan över till Åland för att springa diverse distanser; Marathon, Halvmarathon och så ovan nämnda (not so very) Fun Run. Uppladdningen bestod i båtresa, buffémat, poolbad, bastu, mer mat och så lite softande på kvällen. Och såklart nummerlappshämtning på Wiklöf Holding Arena (som för övrigt mest påminde om Krillans IP. I bästa fall.).
Jag fick tacksamt nog sovmorgon, milloppet startade först vid 11, så när min rumskompis Tone gick upp för att äta frukost kunde jag somna om och sova en timme till. Hade lite taktiksnack med Tone och försökte tänka positiva tankar om vinden som ven utanför fönstret. Regnet hade iallafall upphört lagom tills mina vänner gick till starten, alltid något :-) Själv blev jag ensam och fick med ens marathonspöket som sällskap. Roligare sällskap kan man ha när man ska slå ihjäl ett par timmar före ett lopp själv, det vill jag lova! Jag blir så fånigt nervös, nervositeten står varken i proportion till loppets storlek eller längd, den bara finns där. Dessutom upptäckte jag lägligt att jag kommit ihåg fotpod och pulsband men korkat nog glömt min klocka. Stupid!!
Strax efter 10 vinkade jag av S, M, Görel och Adrian och rörde mig iväg mot arenan i sällskap med Magnus och hans familj. Det var INTE skönt att känna vinden och jag insåg att det nog inte var läge att förvänta sig någon kanontid på milen. Kalkylerade dock iskallt med att vara klart under 45 minuter, med tanke på mina halvmarathon-miltider, men det visade sig vara lite väl övermodigt av mig. Nåja, vi värmde upp lite innan loppet och hade turen att få välkomna Ana och Tone i mål efter avslutad halvmara på 1:44 resp 1:50 (och en tredjeplats i åldersklassen, grattis Tone!). Turligt nog hade Ana lånat Niklas' ena Garmin som jag kunde låna på mitt lopp också, så jag hade en pace att hålla mig till. Tyvärr dämpade det inte min loppsångest ett dugg, jag tänkte helt ostrategiska mörka tankar om mjölksyra och motstånd. Hann inte så långt i de tankarna dock, helt plötsligt var klockan 10.59 och det var dags att samla ihop det magra startfältet. Kände hur pulsen steg och var i det ögonblicket mycket glad över att inte ha något pulsband.
Startskottet gick och jag tog rygg på Magnus ut ur arenan men kände strax att det gick alldeles för fort så jag drog ner på tempot. La mig på 4:30-fart och blev snart ompasserad av några herrar och fick en tjej som la sig precis bakom mig. Hon erbjöd sig att växeldra, men eftersom jag inte visste om hon skulle dra ifrån mig eller sinka mig så svarade jag att det var okej för mig att dra. Och det var ett klokt val! Det visade sig att milloppet var detsamma som de första 5 km på marathonbanan, vändning runt kon och samma väg tillbaka. Första kilometern gick lätt, men redan vid den andra kom motvinden och den var grym. Jag fick slita för att orka hålla farten och slet sedan i motvind ytterligare två kilometer då vägen svängde lite och vinden kom från sidan istället. Den femte kilometern gick i medvind och det var allt annat än skönt att vända och påbörja sjätte kilometern. Hela tiden hörde jag stegen och andhämntningen bakom mig, men blev inte stressad utan snarare sporrad. Dessvärre hamnade jag i något slags bekvämtempo mellan 4 och 7 km , jag orkade inte riktigt kriga för varje steg och det var glest mellan löparna så jag hade ingen att ligga i klunga med förutom mitt påhäng då...
Strax före vår andra vätskekontroll, med dryga 3 km kvar till mål, kom en svag uppförsbacke samtidigt som vinden gled in i ryggen. Jag hittade krafter att öka på steget lite och vips hade jag hängt av min medlöpare. Fortsatte pinna på och kikade ner på klockan; 4:04-fart. Ajfan! Dags att slå av på tempot! Hade fortsatt rätt hög fart halvvägs in i den nionde kilometern. Då kom motlutet som blev lite för övermäktigt för mig idag. Jag fick slita för att hålla "styrfart" (4:30) uppför, men tänkte på Allans backpass-pepp och vågade inte annat än att fortsätta. Kastade en blick bakåt och konstaterade att hur jag än bar mig åt så skulle jag vara första kvinnan i mål på milloppet. Orkade inte bli glad över tanken utan sprang bara febrilt mot målet för att få slut på plågan. Kom in på arenan och fick en kick av att höra mitt namn i högtalarna och mycket riktigt, första dam i mål på milloppet blev jag men tiden... oh, dear. Sub45 med futtig marginal; 44.52. Jag bara inser att Coachen har rätt; jag måste bli bättre på milsträckan. Jag TÄNKER bli bättre på milsträckan, Lilla My har vaknat och hon tänker då rakt inte ge sig förrän det närmar sig 39:59 på milen ;-)
Skämt åsido, det var jättekul att vara första dam i mål. Det var kanonskönt att känna sig fräsch efter tre minuters pustande och ilskna svordomar. Det var suveränt att få gratulera Magnus som vann hela loppet och det var underbart att få ta emot de tre hjältarna som sprang marathon; Niklas på 3:24, Johan på 3:33 och Masse på 3:55. Det mest minnesvärda var faktiskt att möta Masses blick när han kom in på upploppet. Den glädjen, stoltheten, lyckan, tröttheten och smärtan som fanns i hans blick fick mig att förstå precis varför jag älskar att springa. Jag önskar att jag kunde förmedla den känslan, det var en mental Runners' High som gör att jag längtar ihjäl mig till nästa äventyr. Väskorna är packade och jag ska upp i ottan för att ta mig till Arlanda och påbörja resan mot säsongsavslutningen. Om jag tvivlat på att jag inte skulle vara laddad så är alla tvivel bortblåsta. Det här ska bli så galet kul och jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen från ett Internetcafé redan i övermorgon. Jag är redo, ska ni med?
Slutligen: tack, Ålandsvänner för en härlig helg och grattis igen till alla fina prestationer. Tack till hejarklacken på plats och alla ni här hemma för underbar support!
Hur kan man döpa ett millopp till FunRun? Det var inte ett dugg roligt. Det gjorde mest ont och slutade i en rätt medioker tid. Jag borde vara nöjd, men det är jag inte. Iallafall inte med tiden...
Men, för att ta det hela från början. Helgen har tillbringats i ett alldeles fantastiskt löparsällskap; Niklas med familj (varav S och M stannade kvar medans L och P åkte hem), Masse med Görel och Adrian-10, Tone, Ana, Johan och Magnus med familj. Det var vi och en hel drös löpare till som tog färjan över till Åland för att springa diverse distanser; Marathon, Halvmarathon och så ovan nämnda (not so very) Fun Run. Uppladdningen bestod i båtresa, buffémat, poolbad, bastu, mer mat och så lite softande på kvällen. Och såklart nummerlappshämtning på Wiklöf Holding Arena (som för övrigt mest påminde om Krillans IP. I bästa fall.).
Jag fick tacksamt nog sovmorgon, milloppet startade först vid 11, så när min rumskompis Tone gick upp för att äta frukost kunde jag somna om och sova en timme till. Hade lite taktiksnack med Tone och försökte tänka positiva tankar om vinden som ven utanför fönstret. Regnet hade iallafall upphört lagom tills mina vänner gick till starten, alltid något :-) Själv blev jag ensam och fick med ens marathonspöket som sällskap. Roligare sällskap kan man ha när man ska slå ihjäl ett par timmar före ett lopp själv, det vill jag lova! Jag blir så fånigt nervös, nervositeten står varken i proportion till loppets storlek eller längd, den bara finns där. Dessutom upptäckte jag lägligt att jag kommit ihåg fotpod och pulsband men korkat nog glömt min klocka. Stupid!!
Strax efter 10 vinkade jag av S, M, Görel och Adrian och rörde mig iväg mot arenan i sällskap med Magnus och hans familj. Det var INTE skönt att känna vinden och jag insåg att det nog inte var läge att förvänta sig någon kanontid på milen. Kalkylerade dock iskallt med att vara klart under 45 minuter, med tanke på mina halvmarathon-miltider, men det visade sig vara lite väl övermodigt av mig. Nåja, vi värmde upp lite innan loppet och hade turen att få välkomna Ana och Tone i mål efter avslutad halvmara på 1:44 resp 1:50 (och en tredjeplats i åldersklassen, grattis Tone!). Turligt nog hade Ana lånat Niklas' ena Garmin som jag kunde låna på mitt lopp också, så jag hade en pace att hålla mig till. Tyvärr dämpade det inte min loppsångest ett dugg, jag tänkte helt ostrategiska mörka tankar om mjölksyra och motstånd. Hann inte så långt i de tankarna dock, helt plötsligt var klockan 10.59 och det var dags att samla ihop det magra startfältet. Kände hur pulsen steg och var i det ögonblicket mycket glad över att inte ha något pulsband.
Startskottet gick och jag tog rygg på Magnus ut ur arenan men kände strax att det gick alldeles för fort så jag drog ner på tempot. La mig på 4:30-fart och blev snart ompasserad av några herrar och fick en tjej som la sig precis bakom mig. Hon erbjöd sig att växeldra, men eftersom jag inte visste om hon skulle dra ifrån mig eller sinka mig så svarade jag att det var okej för mig att dra. Och det var ett klokt val! Det visade sig att milloppet var detsamma som de första 5 km på marathonbanan, vändning runt kon och samma väg tillbaka. Första kilometern gick lätt, men redan vid den andra kom motvinden och den var grym. Jag fick slita för att orka hålla farten och slet sedan i motvind ytterligare två kilometer då vägen svängde lite och vinden kom från sidan istället. Den femte kilometern gick i medvind och det var allt annat än skönt att vända och påbörja sjätte kilometern. Hela tiden hörde jag stegen och andhämntningen bakom mig, men blev inte stressad utan snarare sporrad. Dessvärre hamnade jag i något slags bekvämtempo mellan 4 och 7 km , jag orkade inte riktigt kriga för varje steg och det var glest mellan löparna så jag hade ingen att ligga i klunga med förutom mitt påhäng då...
Strax före vår andra vätskekontroll, med dryga 3 km kvar till mål, kom en svag uppförsbacke samtidigt som vinden gled in i ryggen. Jag hittade krafter att öka på steget lite och vips hade jag hängt av min medlöpare. Fortsatte pinna på och kikade ner på klockan; 4:04-fart. Ajfan! Dags att slå av på tempot! Hade fortsatt rätt hög fart halvvägs in i den nionde kilometern. Då kom motlutet som blev lite för övermäktigt för mig idag. Jag fick slita för att hålla "styrfart" (4:30) uppför, men tänkte på Allans backpass-pepp och vågade inte annat än att fortsätta. Kastade en blick bakåt och konstaterade att hur jag än bar mig åt så skulle jag vara första kvinnan i mål på milloppet. Orkade inte bli glad över tanken utan sprang bara febrilt mot målet för att få slut på plågan. Kom in på arenan och fick en kick av att höra mitt namn i högtalarna och mycket riktigt, första dam i mål på milloppet blev jag men tiden... oh, dear. Sub45 med futtig marginal; 44.52. Jag bara inser att Coachen har rätt; jag måste bli bättre på milsträckan. Jag TÄNKER bli bättre på milsträckan, Lilla My har vaknat och hon tänker då rakt inte ge sig förrän det närmar sig 39:59 på milen ;-)
Skämt åsido, det var jättekul att vara första dam i mål. Det var kanonskönt att känna sig fräsch efter tre minuters pustande och ilskna svordomar. Det var suveränt att få gratulera Magnus som vann hela loppet och det var underbart att få ta emot de tre hjältarna som sprang marathon; Niklas på 3:24, Johan på 3:33 och Masse på 3:55. Det mest minnesvärda var faktiskt att möta Masses blick när han kom in på upploppet. Den glädjen, stoltheten, lyckan, tröttheten och smärtan som fanns i hans blick fick mig att förstå precis varför jag älskar att springa. Jag önskar att jag kunde förmedla den känslan, det var en mental Runners' High som gör att jag längtar ihjäl mig till nästa äventyr. Väskorna är packade och jag ska upp i ottan för att ta mig till Arlanda och påbörja resan mot säsongsavslutningen. Om jag tvivlat på att jag inte skulle vara laddad så är alla tvivel bortblåsta. Det här ska bli så galet kul och jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen från ett Internetcafé redan i övermorgon. Jag är redo, ska ni med?
Slutligen: tack, Ålandsvänner för en härlig helg och grattis igen till alla fina prestationer. Tack till hejarklacken på plats och alla ni här hemma för underbar support!
Etiketter:
tävling,
vind,
vänner,
Åland Fun Run
torsdag 23 oktober 2008
Energiläckage
Ett återkommande tema på denna blogg är att jag är ett pucko. Nu har det hänt IGEN! ;-)
Jag skulle behöva laga lite energiläckage med gaffatejp, det har varit mycket runt omkring mig som krävt min uppmärksamhet och som på ett eller annat sätt sakta tömt mig på energi. Det har varit mycket jobb och rejält tufft på jobbet. Verkligheten går inte att värja sig mot, och tur är väl det, men också tungt. Nåja, det brukar ju hjälpa med lite träning och just nu har jag fått ihop coachens schema riktigt bra. Enda abret har varit att det har gått så otroligt trögt, kroppen har varit så sjukt seg på samtliga pass utom helgens långpass. Igår kom jag på varför. Jag, mitt pucko, har av någon fåfäng anledning dragit ner på kolhydraterna och ätit mer fett och proteiner. Och jag är beroende av att ha käkat bra kolhydrater innan jag springer, vilket jag hade i lördags men varken i måndags eller igår. Inte konstigt att kroppen då gör en tvärnit. Här har jag trott att jag är ur form och så har jag utan att tänka mig för gjort en kolhydratsdränering. Efter att ha fyllt på min stackars kropps glykogenlager har världen helt plötsligt blivit mycket trevligare. Och jag har åter igen lärt mig att jag kanske borde tänka lite längre än näsan räcker ;-)
För övrigt har virrpannefasen övergått i "whatever"-fasen. Det får gå som det går, jag har iallafall inte tränat ordentligt sedan Berlin Marathon. Imorgon börjar förberedelserna med att packa, det lär bli en spännande historia. Stay tuned!
Jag skulle behöva laga lite energiläckage med gaffatejp, det har varit mycket runt omkring mig som krävt min uppmärksamhet och som på ett eller annat sätt sakta tömt mig på energi. Det har varit mycket jobb och rejält tufft på jobbet. Verkligheten går inte att värja sig mot, och tur är väl det, men också tungt. Nåja, det brukar ju hjälpa med lite träning och just nu har jag fått ihop coachens schema riktigt bra. Enda abret har varit att det har gått så otroligt trögt, kroppen har varit så sjukt seg på samtliga pass utom helgens långpass. Igår kom jag på varför. Jag, mitt pucko, har av någon fåfäng anledning dragit ner på kolhydraterna och ätit mer fett och proteiner. Och jag är beroende av att ha käkat bra kolhydrater innan jag springer, vilket jag hade i lördags men varken i måndags eller igår. Inte konstigt att kroppen då gör en tvärnit. Här har jag trott att jag är ur form och så har jag utan att tänka mig för gjort en kolhydratsdränering. Efter att ha fyllt på min stackars kropps glykogenlager har världen helt plötsligt blivit mycket trevligare. Och jag har åter igen lärt mig att jag kanske borde tänka lite längre än näsan räcker ;-)
För övrigt har virrpannefasen övergått i "whatever"-fasen. Det får gå som det går, jag har iallafall inte tränat ordentligt sedan Berlin Marathon. Imorgon börjar förberedelserna med att packa, det lär bli en spännande historia. Stay tuned!
tisdag 21 oktober 2008
Förnekelse
Nu har uppladdningen börjat. Iallafall om man ska tro kloka Masses inlägg om uppladdningen inför ett lopp. Han delar in det hela i fem faser; förnekelsefasen, virrpannefasen, what-ever-fasen, koma och själavandringen. Och jag har hamnat i den solklara förnekelsens land... Jag har nämligen sett till att vara upptagen varje dag utom fredag denna vecka och på måndag morgon ska jag stå på Arlanda med väskan packad och klar. Lördag morgon åker jag till Åland i svinottan och kommer hem söndag kväll.Jag har inte köpt nya strumpor, gel eller sportdryck än. Eller funderat över vilka kläder som ska packas. Än mindre hunnit bekymra mig över att mina färdhandlingar med tillhörande startbevis försvunnit i postgången. Har inte växlat till mig dollar. Har ingen aning om vart passet ligger. Ska jag springa ett marathon nästa söndag? I New York?! Oh, dear, vad har jag gett mig in på... Nu igen ;-)
Etiketter:
New York Marathon,
uppladdning
lördag 18 oktober 2008
Ljuva långpass...
Äntligen börjar jag känna en rytm i löpningen igen. Trots att jag borde vara vis av erfarenhet så lär jag mig visst inte att kroppen återhämtar sig ett bra tag efter ett marathon och mitt vattenstinna jag gör inte saken bättre... Nu verkar det dock som om jag börjar anta min forna form, både i löpsteg och rent kroppsligt. Och idag var det dags för långpass...
För att få till dagens långpass fick jag lov att släpa med mig träningskläderna till jobbet för att utgå därifrån. När jag rullade ner för backen från Flemingsberg mötte jag en hel drös grabbar som sprungit Tjurruset. De kommenterade min klubbväst och jag förstod att de måste ha fått stryk av de coolaste brudarna; Mia, Tone, Britta och Pernilla som alla gyttjebrottades idag. Starkt jobbat tjejer!
Stärkt av tanken på mina medsystrar pinnade jag vidare i höstsolen. Jag njöt av varje steg och insöp höstens härliga färger. Pulsklockan var på, men jag brydde mig varken om tid eller sträcka. Det var oviktigt idag, målet var bara att springa ett långpass i behaglig fart. Tankarna flög fritt och innan jag visste ordet av hade jag kommit till Rågsved och passerade Högdalen-Bandhagen-Enskede och Gullmarsplan av bara farten. Vägen var kantad av höstlöv i alla de färger och det luktade sådär härligt höstigt som det bara kan göra en solig oktoberdag.
Väl framme vid Gullmarsplan vek jag ner på promenadvägen längs Årstaviken och fick lite motstånd i den åtminstone halvkuperade terrängen. Solen spred sitt milda, gula ljus över Söder och det var så underbart vackert! Önskade att jag haft en kamera med mig för att föreviga det vackra, men då hade det väl inte blivit mycket springa av... Avslutade rundan med att springa över Årstabron och nå Söders Höjder på tassande fötter genom höstlöven. Totalt blev det prick 21 km på 1:41:20. En långpasshastighet på lite väl snabba 4:50 min/km, men med en känsla som var snubblande nära Runners' High. Med ett leende på läpparna laddar jag nu för säsongsavslutning. 15 days and counting!
För att få till dagens långpass fick jag lov att släpa med mig träningskläderna till jobbet för att utgå därifrån. När jag rullade ner för backen från Flemingsberg mötte jag en hel drös grabbar som sprungit Tjurruset. De kommenterade min klubbväst och jag förstod att de måste ha fått stryk av de coolaste brudarna; Mia, Tone, Britta och Pernilla som alla gyttjebrottades idag. Starkt jobbat tjejer!
Stärkt av tanken på mina medsystrar pinnade jag vidare i höstsolen. Jag njöt av varje steg och insöp höstens härliga färger. Pulsklockan var på, men jag brydde mig varken om tid eller sträcka. Det var oviktigt idag, målet var bara att springa ett långpass i behaglig fart. Tankarna flög fritt och innan jag visste ordet av hade jag kommit till Rågsved och passerade Högdalen-Bandhagen-Enskede och Gullmarsplan av bara farten. Vägen var kantad av höstlöv i alla de färger och det luktade sådär härligt höstigt som det bara kan göra en solig oktoberdag.
Väl framme vid Gullmarsplan vek jag ner på promenadvägen längs Årstaviken och fick lite motstånd i den åtminstone halvkuperade terrängen. Solen spred sitt milda, gula ljus över Söder och det var så underbart vackert! Önskade att jag haft en kamera med mig för att föreviga det vackra, men då hade det väl inte blivit mycket springa av... Avslutade rundan med att springa över Årstabron och nå Söders Höjder på tassande fötter genom höstlöven. Totalt blev det prick 21 km på 1:41:20. En långpasshastighet på lite väl snabba 4:50 min/km, men med en känsla som var snubblande nära Runners' High. Med ett leende på läpparna laddar jag nu för säsongsavslutning. 15 days and counting!
fredag 17 oktober 2008
Lilla My goes Barbamamma...
Kombinationen frustrerad barnmorska och en hormonpåverkad ostyrig kropp är...mindre lyckad. Minst sagt. Okej, det är ett snart övergående tillstånd med åh, så irriterande det är!! Har lagt märke till ett visst Barbamammamönster; jag påverkas mer när jag är nedtränad; antingen under hårda träningsveckor eller som nu, efter ett marathon. Kan det vara så enkelt som att slitna muskler binder vätska och i kombination med ökad östrogenhalt (som också medför vätskebindning) så blir det extra tungt rent fysiskt?
Imorse satt jag i djupa överlägganden med mig själv. Jag kände ingen längtan alls att ge mig ut på ett lätt distanspass, snarare kände jag mig rädd. Rädd att ha tappat löpglädjen. Just nu är jag i någon slags platåfas, jag vet att jag haft en grym utveckling och en toppensäsong men jag har svårt att acceptera det faktum att kroppen nu tycker att det är vilodags. Samtidigt känner jag mig otacksam för att jag gnäller, jag har varit skadefri, jag har presterat och jag har kunnat träna otroligt bra. Och faktum är att jag innerst inne vet att Alfons Åberg-filosofin "man kan inte ha roligt jämt" även gäller mig. Jag vill bara inte lyssna riktigt på det örat ;-)
Nåja, jag trotsade mitt mentala tungsinne (för löpningen ska tilläggas) och gav mig ut på en liten runda. Lät benen rulla på och gick helt in i mig själv. Meditativt och välbehövligt, det finns mycket som snurrar i hjärnan nu. Det blev en riktigt skön runda och löpglädjen finns kvar, jag lovar! Enda smolket i bägaren idag är väl att jag misslyckades med att följa coach N'bathas instruktioner och sprang alldeles för snabbt. 4:45-pace i 8,45 km var inte riktigt vad som var tänkt... Jag skäms och inser att jag inte kan springa enbart på känsla, för även om det inte kändes tungsprunget (bara ostyrigt i kroppen) så gick det för fort. Men trots det: Det var första passet sedan Berlin Marathon som känts någorlunda okej och äntligen känner jag mig som en löpare igen.
Helgen kommer att ägnas åt att jobba och att springa första långpasset efter Berlin och det enda inför New York. Och jag längtar, även om det blir ett pass i sällskap av både Lilla My och Barbamamma!
Trevlig helg på er :-)
Imorse satt jag i djupa överlägganden med mig själv. Jag kände ingen längtan alls att ge mig ut på ett lätt distanspass, snarare kände jag mig rädd. Rädd att ha tappat löpglädjen. Just nu är jag i någon slags platåfas, jag vet att jag haft en grym utveckling och en toppensäsong men jag har svårt att acceptera det faktum att kroppen nu tycker att det är vilodags. Samtidigt känner jag mig otacksam för att jag gnäller, jag har varit skadefri, jag har presterat och jag har kunnat träna otroligt bra. Och faktum är att jag innerst inne vet att Alfons Åberg-filosofin "man kan inte ha roligt jämt" även gäller mig. Jag vill bara inte lyssna riktigt på det örat ;-)
Nåja, jag trotsade mitt mentala tungsinne (för löpningen ska tilläggas) och gav mig ut på en liten runda. Lät benen rulla på och gick helt in i mig själv. Meditativt och välbehövligt, det finns mycket som snurrar i hjärnan nu. Det blev en riktigt skön runda och löpglädjen finns kvar, jag lovar! Enda smolket i bägaren idag är väl att jag misslyckades med att följa coach N'bathas instruktioner och sprang alldeles för snabbt. 4:45-pace i 8,45 km var inte riktigt vad som var tänkt... Jag skäms och inser att jag inte kan springa enbart på känsla, för även om det inte kändes tungsprunget (bara ostyrigt i kroppen) så gick det för fort. Men trots det: Det var första passet sedan Berlin Marathon som känts någorlunda okej och äntligen känner jag mig som en löpare igen.
Helgen kommer att ägnas åt att jobba och att springa första långpasset efter Berlin och det enda inför New York. Och jag längtar, även om det blir ett pass i sällskap av både Lilla My och Barbamamma!
Trevlig helg på er :-)
Etiketter:
livet,
mental inställning,
PMS,
träning
torsdag 16 oktober 2008
Sökes: fokus (och en smula motivation...)
Med bara 17 dagar kvar till New York Marathon börjar jag misströsta, jag saknar tävlingsfokus helt. Såklart jag vill springa och att det ska bli kanonkul att få vara del av spektaklet, det är inte det. Jag vet att det kommer att bli en galen resa och förmodligen kommer det också att bli något av det största jag varit med om i löparsammanhang, men... Jag känner inte någon nervositet, ingen tävlingslusta, ingen stress över att springa en massa pass (nej, coach, jag ska INTE göra det heller, lovar!). Jag känner helt enkelt inte igen mig själv ;-) Jag brukar vara stirrig, stressad och otroligt fokuserad och nu har fokuset liksom bara försvunnit ut i det blå. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt, bara att det känns...konstigt. Jag har inte fattat att jag ska åka till New York om en och en halv vecka, än mindre att jag snart ska springa marathon igen... Kanske blir det mer verkligt när jag återser Manhattan, känner storstadspulsen och ser alla medlöpare? För att inte tala om umgänget med kusin J , han är en baissare av Niklas' kaliber. Antingen blir jag knäckt eller så blir jag taggad och klår stackars kusinen IGEN ;-)
Kanske är det så att kroppen fortfarande läker, att den stora lusten att springa inte kommer att infinna sig än på ettt tag. Läste i senaste RW att proffslöparna rekommenderas en vila på 30 dagar efter ett marathon innan de börjar träna inför nästa tävling, vilket innebär att jag i såfall har min taperingvecka på mig att träna upp farten inför New York Marathon... Nej, det får vara. Det får bli som det blir, det viktigaste för mig är att jag klarar mig från skador och har riktigt kul på resan och det kommer jag att ha!
Misstolka mig inte nu, jag är varken pessimistisk eller moloken på något sätt, bara en smula förundrad över att jag tappat fokus så totalt. Jag ser fram emot att få göra en storstilad avslutning på en lång säsong och därefter gå in i en ny fas; vila och uppbyggnad. Kanske med inslag av alternativträning...?
Etiketter:
livet,
marathonuppladdning,
New York Marathon
tisdag 14 oktober 2008
Carpe diem
En klok människa sa en gång "Man har bara två måsten i livet, man måste dö och man måste välja". Fundera över denna kloka fras när det börjar bli för många "måsten" i tillvaron.
Just nu är det otroligt lugnt på träningsfronten, jag känner att krafterna återvänder och psyket har hämtat sig efter urladdningen för två veckor sedan. Kanske är det just den här vilan som får mig att känna mig extra levande, att få lite perspektiv på saker och ting. Kanske är det för att jag har haft starka, vackra möten på jobbet, kanske för att jag har vågat chansa gång efter annan och fått något tillbaka eller kanske är det bara postmarathondepressionen som släppt. Oavsett vad så känner jag mig glad, lycklig och tacksam över att kunna träna, att ha så många underbara människor omkring mig och över att få leva här och nu. För det är just det jag gör för tillfället.
Just nu är det otroligt lugnt på träningsfronten, jag känner att krafterna återvänder och psyket har hämtat sig efter urladdningen för två veckor sedan. Kanske är det just den här vilan som får mig att känna mig extra levande, att få lite perspektiv på saker och ting. Kanske är det för att jag har haft starka, vackra möten på jobbet, kanske för att jag har vågat chansa gång efter annan och fått något tillbaka eller kanske är det bara postmarathondepressionen som släppt. Oavsett vad så känner jag mig glad, lycklig och tacksam över att kunna träna, att ha så många underbara människor omkring mig och över att få leva här och nu. För det är just det jag gör för tillfället.
måndag 13 oktober 2008
Födelsedag!
Världens bästa Karlsson fyller år idag. Stort grattis på födelsedagen, Masse!
Gå in på hans blogg och gratta honom du med vetja! :-)
Gå in på hans blogg och gratta honom du med vetja! :-)
söndag 12 oktober 2008
En underbar helg i löpglädjens tecken
Ja, oj vilken helg det har varit! Träningsmässigt har det varit stiltje, jag är fortfarande i viloperiod och klättrar på väggarna av rastlöshet men jag litar på coachen och kör lugna, fina pass. Lite löpning har det blivit, men inte särskilt mycket att blogga om. Eller jo, passet i torsdags var underbart! Jag kände hur jag liksom började leva igen efter en vecka utan någon som helst träning. Tänk att 8 K lugn jogg ihop med fantastiska Linnéa-löpare kan vara så otroligt givande, inspirerande och glädjande! Snacka om att jag är beroende av löpningen och endorfinkickarna som passen ger...
Nåja, det var torsdagen det. I fredags blev jag hämtad från jobbet av supergulliga Catti, det var dags för TSM-upptakt för alla ledare :-) Det blev en rätt mastig eftermiddag med mycket information och föreläsningar, men det var så himla kul att få träffa både nya och gamla löparvänner. Vi var klara med sista punkten för kvällen runt 22-tiden, men inte gick vi och la oss... Det blev hotellbaren och både vin och prat, mest om löpning förstås, tills klockan var två. Härlig avslutning på dagen!
Det var inte riktigt lika härligt att gå upp vid 7-tiden på morgonen, men hotellfrukosten och det trevliga sällskapet lockade och snart var löpardiskussionerna i full gång igen. Vi fick köra löpskolning med mr Szalkai himself och såklart jag blev glad när både han och coach Rubin sa att det såg bra ut när jag passerade. Vilket i och för sig måste vara en lögn, man ser inte klok ut när man kör löpskolning... En långsam maffe-runda tillsammans med en galen, härlig dansk från Sparta hann vi också med innan fler inspirerande föreläsningar och diskussioner följde. Vi var ett ganska trött, men inspirerat och lyckligt, gäng som lämnade Upplands-Väsby efter ett intensivt dygn. Längtar redan tills träningssöndagarna drar igång, det här ska bli så kul!!
Avslutade kvällen med att träffa Coola Karin och snacka både löpning och livet och bara vara. Energiboost!
Idag blev det ytterligare löparglädje då jag, Catti och Helena begav oss till Hässelby för att heja fram våra toppenduktiga löpare i IF Linnéa. Det var så himla roligt! Jag var jättenervös fastän jag inte skulle springa, det var en så tät stämning av tävlingsnerver och löparglädje i luften :-) Vi stod strax före mål och hejade och jag är säker på att IF Linnéas hejarklack hördes mest av alla. Jag blev alldeles fnattig av all löparglädje och allas kanonfina prestationer och skrek så att jag nu är alldeles hes. Fast det var det värt! PB efter PB ramlade in och jag är så makalöst imponerad av allas framsteg och envishet. Stort GRATTIS till alla er Linneaiter, ingen nämnd och ingen glömd, till era prestationer och TACK för att ni bjöd på löparglädje, kampvilja och en tokhärlig upplevelse! Och trots att jag verkligen hade velat springa när jag såg alla forsa förbi så kändes det riktigt bra att få heja på och peppa idag. Picknicken på banvallen efteråt fick avsluta en underbart härlig helg med många intryck, möten och känslor som kommer att få mig lycklig länge. Och inte bara av löpargläjde...
Nåja, det var torsdagen det. I fredags blev jag hämtad från jobbet av supergulliga Catti, det var dags för TSM-upptakt för alla ledare :-) Det blev en rätt mastig eftermiddag med mycket information och föreläsningar, men det var så himla kul att få träffa både nya och gamla löparvänner. Vi var klara med sista punkten för kvällen runt 22-tiden, men inte gick vi och la oss... Det blev hotellbaren och både vin och prat, mest om löpning förstås, tills klockan var två. Härlig avslutning på dagen!
Det var inte riktigt lika härligt att gå upp vid 7-tiden på morgonen, men hotellfrukosten och det trevliga sällskapet lockade och snart var löpardiskussionerna i full gång igen. Vi fick köra löpskolning med mr Szalkai himself och såklart jag blev glad när både han och coach Rubin sa att det såg bra ut när jag passerade. Vilket i och för sig måste vara en lögn, man ser inte klok ut när man kör löpskolning... En långsam maffe-runda tillsammans med en galen, härlig dansk från Sparta hann vi också med innan fler inspirerande föreläsningar och diskussioner följde. Vi var ett ganska trött, men inspirerat och lyckligt, gäng som lämnade Upplands-Väsby efter ett intensivt dygn. Längtar redan tills träningssöndagarna drar igång, det här ska bli så kul!!
Avslutade kvällen med att träffa Coola Karin och snacka både löpning och livet och bara vara. Energiboost!
Idag blev det ytterligare löparglädje då jag, Catti och Helena begav oss till Hässelby för att heja fram våra toppenduktiga löpare i IF Linnéa. Det var så himla roligt! Jag var jättenervös fastän jag inte skulle springa, det var en så tät stämning av tävlingsnerver och löparglädje i luften :-) Vi stod strax före mål och hejade och jag är säker på att IF Linnéas hejarklack hördes mest av alla. Jag blev alldeles fnattig av all löparglädje och allas kanonfina prestationer och skrek så att jag nu är alldeles hes. Fast det var det värt! PB efter PB ramlade in och jag är så makalöst imponerad av allas framsteg och envishet. Stort GRATTIS till alla er Linneaiter, ingen nämnd och ingen glömd, till era prestationer och TACK för att ni bjöd på löparglädje, kampvilja och en tokhärlig upplevelse! Och trots att jag verkligen hade velat springa när jag såg alla forsa förbi så kändes det riktigt bra att få heja på och peppa idag. Picknicken på banvallen efteråt fick avsluta en underbart härlig helg med många intryck, möten och känslor som kommer att få mig lycklig länge. Och inte bara av löpargläjde...
Etiketter:
IF Linnéa,
livet,
löparglädje,
TSM,
vänner
Jag lever...
...jag har bara varit lite frånvarande ;-) Har varit väldans dålig på att uppdatera bloggen och läsa andras bloggar på sistone, det har varit mycket jobb och mycket umgänge med vänner och familj. Och så en helt underbar helg i löpningens tecken. Nu blir det bättring på bloggandet! Jag återkommer med detaljer under kvällen, stay tuned!
onsdag 8 oktober 2008
25 dagar kvar!
Ojojoj, nu vaknade tävlingsnerverna igen. Råkade surfa in på NYC Marathons hemsida för att bara kolla lite... Innan jag visste ordet av hade jag sökt i startlistan, hittat mitt väldigt långa startnummer (321366) och fått startgrupp och starttid (andra startblocket, startar kl 10.00). Gissa om det pirrar i magen av förväntan, nervositet och lite, lite prestationslusta nu :-)
För att dämpa mig lite tänker jag på att jag varit förkyld i en veckas tid och fortfarande inte har sprungit sedan förra torsdagen. Plus att jag inte kommer att kunna prestera i N.Y, det är liksom omöjligt med förra söndagens urladdning i benen. Men ändå, ååååh vad jag längtar :-)
För att dämpa mig lite tänker jag på att jag varit förkyld i en veckas tid och fortfarande inte har sprungit sedan förra torsdagen. Plus att jag inte kommer att kunna prestera i N.Y, det är liksom omöjligt med förra söndagens urladdning i benen. Men ändå, ååååh vad jag längtar :-)
Etiketter:
New York Marathon,
tävlingsnerver
tisdag 7 oktober 2008
Mot nya mål
Veckans första lediga dag har ägnats åt att tänka positivt och blicka framåt, trots fortsatt förkylning och viss molokenhet på grund av träningsabstinens. Nådde en "all-time-low" i lördags när både postloppsdeppet och förkylningen satte otäcka tankar i huvudet på mig, men nu är svackan på utplanande och det är dags att se in i framtiden. Det är ju en massa spännande saker på gång i mitt liv!
Först ut är Coach N'batha som nu "äger" mig och är min slavdrivare. Han har en teori om att jag ska fixa milen på sub40 i framtiden. Det lär bli blod, svett och mjölksyra i mängder innan jag nått dit, träningsschemat har bara börjat och jag är tacksam att min förkylning infaller i viloperioden. Jag är SÅ laddad för denna utmaning!
Nästa rolighet stavas TSM. Team Stockholm Marathon. Långpass-söndagarna drar snart igång och jag ska vara med i år igen, fast det blir lite annorlunda från TSM 07/08. Inför årets upplaga kommer jag att delta som ledare, troligen för 3:30-gruppen. Blev inte bara lite glad utan ganska mycket glad över att bli tillfrågad, vilken ego-kick :-) Det blir upptaktsträff till helgen och jag börjar såklart fundera över vad jag gett mig in på... Kul ska det bli i vilket fall!
Och sen då? Tävlingssäsongen är inte riktigt slut än. Kvar är Åland Fun Run (10 km) och NYC Marathon, båda blir mest på skoj fastän jag vet att tävlingshjärnan kommer att säga något annat när det väl blir dags. Inser att jag har denna vecka och två veckor till att träna upp mig på, sen bär det av till Det Stora Äpplet för en veckas turistande innan det är dags att springa årets sista marathon. Mitt tionde. Stort så det förslår!
Mot framtiden!
Först ut är Coach N'batha som nu "äger" mig och är min slavdrivare. Han har en teori om att jag ska fixa milen på sub40 i framtiden. Det lär bli blod, svett och mjölksyra i mängder innan jag nått dit, träningsschemat har bara börjat och jag är tacksam att min förkylning infaller i viloperioden. Jag är SÅ laddad för denna utmaning!
Nästa rolighet stavas TSM. Team Stockholm Marathon. Långpass-söndagarna drar snart igång och jag ska vara med i år igen, fast det blir lite annorlunda från TSM 07/08. Inför årets upplaga kommer jag att delta som ledare, troligen för 3:30-gruppen. Blev inte bara lite glad utan ganska mycket glad över att bli tillfrågad, vilken ego-kick :-) Det blir upptaktsträff till helgen och jag börjar såklart fundera över vad jag gett mig in på... Kul ska det bli i vilket fall!
Och sen då? Tävlingssäsongen är inte riktigt slut än. Kvar är Åland Fun Run (10 km) och NYC Marathon, båda blir mest på skoj fastän jag vet att tävlingshjärnan kommer att säga något annat när det väl blir dags. Inser att jag har denna vecka och två veckor till att träna upp mig på, sen bär det av till Det Stora Äpplet för en veckas turistande innan det är dags att springa årets sista marathon. Mitt tionde. Stort så det förslår!
Mot framtiden!
Etiketter:
New York Marathon,
TSM,
Åland Fun Run
måndag 6 oktober 2008
Abstinent
Jag erkänner; jag är en endorfinknarkare. Veckan som gått har endast omfattat ett ynka träningspass på 5,8 km med IF Linnéa i torsdags, en skön och långsam genomblödningsjogg. Sen kom förkylningen och postloppsdepressionen som ett brev på posten och man blir ju inte direkt lyckligare av att dessutom bli träningsabstinent =/
Har ägnat helgen åt jobb och diverse huskurer för att bli kvitt förkylningen, jag bara längtar ut i löpspåret igen. Samtidigt vet jag ju; bättre att vila en dag extra och bli frisk än att ge sig ut en dag för tidigt och riskera att aldrig mer få springa... Men åh, vad jag vill springa, få mjölksyra och PRESTERA!
Med mindre än en månad kvar till N.Y Marathon inser jag det omöjliga i att bara åka dit och softspringa. Inte för att jag kommer att kunna prestera någon kanontid, men som det känns nu så kommer jag att ge järnet =)
Men, first things first... Jag ska bli frisk och börja träna lite lätt igen, förhoppningsvis pallar kroppen med en liten runda imorgon. Någonting måste jag göra, annars blir jag fullkomligt odräglig. Vad gör ni när träningsabstinensen kryper i kroppen?
Har ägnat helgen åt jobb och diverse huskurer för att bli kvitt förkylningen, jag bara längtar ut i löpspåret igen. Samtidigt vet jag ju; bättre att vila en dag extra och bli frisk än att ge sig ut en dag för tidigt och riskera att aldrig mer få springa... Men åh, vad jag vill springa, få mjölksyra och PRESTERA!
Med mindre än en månad kvar till N.Y Marathon inser jag det omöjliga i att bara åka dit och softspringa. Inte för att jag kommer att kunna prestera någon kanontid, men som det känns nu så kommer jag att ge järnet =)
Men, first things first... Jag ska bli frisk och börja träna lite lätt igen, förhoppningsvis pallar kroppen med en liten runda imorgon. Någonting måste jag göra, annars blir jag fullkomligt odräglig. Vad gör ni när träningsabstinensen kryper i kroppen?
Etiketter:
abstinens,
förkylning,
postloppsdepp
fredag 3 oktober 2008
Å så lite bilder...
onsdag 1 oktober 2008
3:20:01
En annorlunda marathonresa...
Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...
Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk: Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig...
Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...
Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.
På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)
Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...
Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.
När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".
Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.
Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?
Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...
Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk: Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig...
Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...
Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.
På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)
Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...
Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.
När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".
Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.
Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?
Etiketter:
Berlin Marathon,
IF Linnéa,
löparglädje,
marathonpsyke,
motstånd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)