Den närmar sig med stormsteg nu, maran... Efter dagens långpass är jag dessvärre inte alltför säker på att den blir av för min del. 24 km in i passet började nämligen en nerv i vänster baklår gnälla betänkligt och det var bara att bryta och traska tillbaka till Stadion. Surt! Å andra sidan; man ska lyssna på kroppen och jag bryter hellre ett långpass idag och kan springa om tre veckor än fullföljer långpasset och får en månads löpförbud på grund av skada... Ska på behandling imorgon, troligtvis är det en låsning i ryggeländet som spökar. Igen. :-P
Nåja, frånsett detta faktum var dagens långpass i TSM-anda riktigt ljuvligt. Det var med visst vemod jag begav mig till Stadion idag, eftersom dagens TSM-pass var mitt sista. Det kommer att bli konstigt att inte ha 3:15-gänget som står på Stadion och väntar på en, samtidigt som det ska bli skönt att få vara lite långpassledig också. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att "säsongen" som TSM-ledare gett mig otroligt mycket som löpare men också som människa. Så många härliga människor jag lärt känna, både i år och under förra året. Utan TSM hade jag inte lärt känna underbara Catti eller min partner-in-crime; Pertti. Jag hade aldrig lärt känna Clarre, Niklas, Masse, Arne, Gunilla och många, många fler... Men inte minst; utan TSM hade jag aldrig mött kärleken: min underbare G. Det hade varit kul att kunna skriva att vi bokstavligt talat sprang in i varandra, men riktigt så var det inte... Så snabb är jag nämligen inte. Än ;-) Så... Med mindre än tre veckor kvar till maran kan jag bara konstatera att även årets TSM gett mycket, men på ett annat sätt än förra säsongen. Återstår att se om det blir något mer TSM i höst för min del, men oavsett det så har mitt liv för alltid förändrats. Till det bättre, ska väl tilläggas ;-)
För min del var det sista långpasset innan SM, inte helt nöjd med utslaget. Nästa vecka är det tävling (om kroppen nu håller), helgen därpå är det jobb och sen... sen är det dags att stå där på startlinjen med adrenalinet flödande i kroppen och siktet inställt på 42 195 m marathonresa. Det pirrar i magen av både nervositet och förväntan när jag tänker på det. Min elfte marathonresa. Hur ska den bli? Kommer den att bli av över huvud taget?
Visar inlägg med etikett långpass. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett långpass. Visa alla inlägg
söndag 10 maj 2009
söndag 3 maj 2009
Medlöpning, mjölksyra och myspass. 27 dagar kvar.
Veckans träning har varit av blandat slag, tyvärr missade jag Linnéapassen på grund av kvällsjobb, men hoppas på att få Linneit-energi kommande vecka istället.
I onsdags mötte jag upp coola Karin för årets första gemensamma pass. Alldeles för länge sedan vi tränade ihop, det var en fröjd för både kroppen och själen att äntligen få till en löparträff. Vi sprang till Stadion där Karin körde ett tufft intervallpass; 12x400m med 200m joggvila mellan varje iteration. Jag fick äran att agera pacer och hade främst fokus på att vi inte skulle tappa fart under varvet. Karin var grymt stark, öppnade taktiskt och lyckades med att få de fyra sista intervallerna till de fyra snabbaste intervallerna på hela passet. Själv njöt jag av att bara få rulla bredvid och peppa där det behövdes. Riktigt, riktigt kul att se Karins framsteg och hur hon orkade ge järnet hela vägen. Grymt, vännen!! Så imponerande!
Före intervallerna: Fokuserad. I torsdags tänkte jag försöka inspireras av Karin när jag själv styrde stegen mot EIP för 6x1000 m med 3 min joggvila mellan. Det blev dessvärre en kamp mellan mig och kroppen från första intervallen. Kroppen ville inte alls springa intervaller, det var tungt, motigt och jag fick verkligen kämpa varenda meter av passet. Efter tredje intervallen var jag beredd att lägga ner hela passet, efter fjärde intervallen hatade jag allt vad intervaller hette, efter femte intervallen svor jag på att aldrig mer springa intervallpass och efter den sjätte intervallen var jag förbannad. 200 m jogg senare konstaterade jag nöjt att jag överlevt passet och nog skulle kunna tänka mig att göra om samma sak igen. Jag är nog inte riktigt klok... ;-) Landade på 3:53 i snittfart och det känns riktigt bra med tanke på att kroppen inte alls var med på hjärnans vilja.
Efter intervallerna: Förbannad ;-)
Och så blev det ett långpass till den här veckan... Det var ju kanske inte riktigt meningen, men jag bommade förra veckans långpass och fick erbjudande om ett alldeles förträffligt sällskap så då kunde jag faktiskt inte tacka nej. Underbare G mötte upp mig här och vi rullade iväg till Årstaviken och följde TSM-rundan runt Trekanten och över till Södermalm, fortsatte runt Södermalm och sen vidare till Hammarby Sjöstad och därefter hemåt igen. Benen kändes riktigt pigga och fräscha hela vägen, bitvis gick det i 4:45-fart utan att jag märkte det. Sällskapet i sig bidrog nog till piggheten också, det blev verkligen ett kalaspass i vårvärmen och löparbrännan är numera ett faktum. 32,04 km, 4:54 i snittfart och 163 i snittpuls är jag mycket, mycket nöjd med!
Totalt 97,35 km löpning (irriterande nära 100K, jag vet!) och mycket pigga ben blev facit för veckan. Vad ska det bli av nästa vecka tro?
Snygga skor or what? ;)
I onsdags mötte jag upp coola Karin för årets första gemensamma pass. Alldeles för länge sedan vi tränade ihop, det var en fröjd för både kroppen och själen att äntligen få till en löparträff. Vi sprang till Stadion där Karin körde ett tufft intervallpass; 12x400m med 200m joggvila mellan varje iteration. Jag fick äran att agera pacer och hade främst fokus på att vi inte skulle tappa fart under varvet. Karin var grymt stark, öppnade taktiskt och lyckades med att få de fyra sista intervallerna till de fyra snabbaste intervallerna på hela passet. Själv njöt jag av att bara få rulla bredvid och peppa där det behövdes. Riktigt, riktigt kul att se Karins framsteg och hur hon orkade ge järnet hela vägen. Grymt, vännen!! Så imponerande!
Före intervallerna: Fokuserad. I torsdags tänkte jag försöka inspireras av Karin när jag själv styrde stegen mot EIP för 6x1000 m med 3 min joggvila mellan. Det blev dessvärre en kamp mellan mig och kroppen från första intervallen. Kroppen ville inte alls springa intervaller, det var tungt, motigt och jag fick verkligen kämpa varenda meter av passet. Efter tredje intervallen var jag beredd att lägga ner hela passet, efter fjärde intervallen hatade jag allt vad intervaller hette, efter femte intervallen svor jag på att aldrig mer springa intervallpass och efter den sjätte intervallen var jag förbannad. 200 m jogg senare konstaterade jag nöjt att jag överlevt passet och nog skulle kunna tänka mig att göra om samma sak igen. Jag är nog inte riktigt klok... ;-) Landade på 3:53 i snittfart och det känns riktigt bra med tanke på att kroppen inte alls var med på hjärnans vilja.
Efter intervallerna: Förbannad ;-)Och så blev det ett långpass till den här veckan... Det var ju kanske inte riktigt meningen, men jag bommade förra veckans långpass och fick erbjudande om ett alldeles förträffligt sällskap så då kunde jag faktiskt inte tacka nej. Underbare G mötte upp mig här och vi rullade iväg till Årstaviken och följde TSM-rundan runt Trekanten och över till Södermalm, fortsatte runt Södermalm och sen vidare till Hammarby Sjöstad och därefter hemåt igen. Benen kändes riktigt pigga och fräscha hela vägen, bitvis gick det i 4:45-fart utan att jag märkte det. Sällskapet i sig bidrog nog till piggheten också, det blev verkligen ett kalaspass i vårvärmen och löparbrännan är numera ett faktum. 32,04 km, 4:54 i snittfart och 163 i snittpuls är jag mycket, mycket nöjd med!
Totalt 97,35 km löpning (irriterande nära 100K, jag vet!) och mycket pigga ben blev facit för veckan. Vad ska det bli av nästa vecka tro?
Snygga skor or what? ;)
måndag 27 april 2009
Långpassmåndag igen
Ja, jobbar man hela helgen och inte kan TSM-långpassa så får man helt enkelt göra slag i saken och springa långpass i ensamt majestät. Det var rätt länge sen jag sprang långpass själv, det kändes lite tomt och ovant att ge sig iväg med bara sig själv som sällskap och ändå är det den långpasstillvaron jag har störst erfarenhet av. Märkligt, vad man vänjer sig!
Med P3-skval i öronen gav jag mig iväg på en runda som jag hoppades skulle landa på 30-32K. Beslöt mig för att springa ner till Årstaviken och följa vattnet längs Årstasidan mot Liljeholmen. Det var ljuvligt att se och höra det öppna vattnet, möta vårens spirande grönska och känna solen värma utan att det kändes hett eller jobbigt. Benen var riktigt pigga och jag lät kroppen bestämma farten, även om jag fick bromsa mig lite bitvis. Det håller inte att springa långpass i 4:40-fart på träning, det sliter hårt till slut ju ;-)
Återupplevde lite ljuva TSM-minnen från senaste passet när jag sprang runt Trekanten och på lätta passerade över Liljeholmsbron. Log och pinnade vidare runt Söder och njöt av livet och våren och hade helt plötsligt passerat halvmarathonsträckan på 1:46. Hoppsan!
Benen kändes fortfarande pigga när jag sprungit 25 km, men jag var trött som i sömnig. Ville inget hellre än att stanna och sova, kände mig liksom seg i hela kroppen utom i benen. Tror att det kan ha orsakats av gårdagens mediokra uppladdning och kanske lite ovana vid att springa i nästan 20-gradig värme. Nåja, humöret var det inget fel på och jag var inte alltför trött när jag till slut nådde hemmet efter 2:29:09 och 30,5 km långpanna. Lite fort gick det nog, 4:53 min/km i snitt sa Garmin, men vad gör man när livet leker och energin flödar?!
För övrigt kan meddelas att jag fått startnummer K175 i Stockholm Marathon. Vet inte om det är bra eller dåligt, förra året var det K144. Känns som om jag blivit lite degraderad liksom... Och det är mindre än 5 veckor kvar till start. Och jag står mitt i en flytt. Det kommer att bli kaos på alla fronter, var så säkra ;-)
Med P3-skval i öronen gav jag mig iväg på en runda som jag hoppades skulle landa på 30-32K. Beslöt mig för att springa ner till Årstaviken och följa vattnet längs Årstasidan mot Liljeholmen. Det var ljuvligt att se och höra det öppna vattnet, möta vårens spirande grönska och känna solen värma utan att det kändes hett eller jobbigt. Benen var riktigt pigga och jag lät kroppen bestämma farten, även om jag fick bromsa mig lite bitvis. Det håller inte att springa långpass i 4:40-fart på träning, det sliter hårt till slut ju ;-)
Återupplevde lite ljuva TSM-minnen från senaste passet när jag sprang runt Trekanten och på lätta passerade över Liljeholmsbron. Log och pinnade vidare runt Söder och njöt av livet och våren och hade helt plötsligt passerat halvmarathonsträckan på 1:46. Hoppsan!
Benen kändes fortfarande pigga när jag sprungit 25 km, men jag var trött som i sömnig. Ville inget hellre än att stanna och sova, kände mig liksom seg i hela kroppen utom i benen. Tror att det kan ha orsakats av gårdagens mediokra uppladdning och kanske lite ovana vid att springa i nästan 20-gradig värme. Nåja, humöret var det inget fel på och jag var inte alltför trött när jag till slut nådde hemmet efter 2:29:09 och 30,5 km långpanna. Lite fort gick det nog, 4:53 min/km i snitt sa Garmin, men vad gör man när livet leker och energin flödar?!
För övrigt kan meddelas att jag fått startnummer K175 i Stockholm Marathon. Vet inte om det är bra eller dåligt, förra året var det K144. Känns som om jag blivit lite degraderad liksom... Och det är mindre än 5 veckor kvar till start. Och jag står mitt i en flytt. Det kommer att bli kaos på alla fronter, var så säkra ;-)
fredag 10 april 2009
Långpasslångfredag :-)
Den här veckan har bara rusat iväg, har tillbringat större delen av tiden på jobbet eller i träningsspåret och inte hunnit uppdatera bloggen som sig bör... Tränat har jag dock gjort, en snabbuppdatering lyder som följer; I tisdags blev det ett annorlunda pass i Rålis med Linnéiterna; gräsmatteintervaller. Snubbligt, tungt och riktigt roligt. Tyvärr dog min Garmin redan innan passet så det blev till att springa "naken"; utan vare sig pulsband eller klocka. Onsdagen ägnades åt att bli uträtad hos idrottsmassör R, som med vassa armbågar hittade varenda öm punkt i benen... Och de ömmande benen släpade jag ut på EIP för intervaller igår. Trodde knappt jag skulle lyckas genomföra passet, men det blev ett kanonpass. Varannan intervall skulle gå "långsamt"(4:05), varannan "snabbt"(3:50) med två resp fyra minuters joggvila efter varje intervall. Såhär blev det
1: 4:00 (jogg 2 min)
2: 3:44 (jogg 4 min)
3: 3:58
4: 3:47
5: 4:02
6: 3:51
Hade jättesvårt att hitta bra farter på intervallerna och hade nog kunnat trycka på mer på de två sista... tror jag... ;-)
Nåja, långpasslångfredag var det ju jag skulle skriva om. Det blev rekordlångt och det var ju inte alls meningen från början... Var inte alls särskilt motiverad att ge mig ut att springa alls faktiskt, men med tanke på det fina vädret så kunde jag knappast sitta inne. Ett sms fick mig att anta utmaningen att bryta ny mark och få lite sällskap på vägen. Så, sagt och gjort, jag begav mig iväg mot Skarpnäck och mötte upp Pertti som slog följe på cykel. Pertti tog på sig rollen som guide och hare, dagen till ära. Eftersom jag inte hittade alls hjälpte Pertti mig att få en riktigt trevlig sightseeingrunda från Skarpnäck via Flaten till Älta och Hellasgården och sen tillbaka. Mycket folk ute i vårsolen, men vi såg faktiskt mest cyklister och lekande barn och mötte nog bara en löpare...
Cykelguiden
Hela passet var en lång njutning. Det var riktigt länge sedan jag hade ett långpass där det bara flöt på. Hade en liten svacka när jag kände mig trött och slö, mellan 18 och 21 km men sen ökade jag farten lite och då var det som om flytet kom tillbaka. Pertti och jag småpratade hela vägen om allt och inget och skrattade gott åt alla som tittade frågande på oss. Det såg nog rätt kul ut med Pertti på cykel och jag själv springandes bredvid :-)
Batteriladdning
Efter dryga 28 km, varav 21 km i Perttis sällskap, var det dags att fylla på depåerna lite och vinka av Pertti. Hade bestämt mig för att mina 7 km hem nog var i längsta laget, jag hade ju bara tänkt att springa ett par mil... Rullade iväg hemåt, mot närmsta tunnelbanestation som visade sig vara Sockenplan. Väl där visade klockan på 32,64 km. Inte kunde jag stanna då. Det blev en liten extrasväng innan jag stoppade klockan på 33,12 km, 2:46:52 och snittpace på 5:03 min/km. Rekordlångt långpass och det på pigga ben. Det här bådar gott inför framtiden :-)
33 km senare :)
1: 4:00 (jogg 2 min)
2: 3:44 (jogg 4 min)
3: 3:58
4: 3:47
5: 4:02
6: 3:51
Hade jättesvårt att hitta bra farter på intervallerna och hade nog kunnat trycka på mer på de två sista... tror jag... ;-)
Nåja, långpasslångfredag var det ju jag skulle skriva om. Det blev rekordlångt och det var ju inte alls meningen från början... Var inte alls särskilt motiverad att ge mig ut att springa alls faktiskt, men med tanke på det fina vädret så kunde jag knappast sitta inne. Ett sms fick mig att anta utmaningen att bryta ny mark och få lite sällskap på vägen. Så, sagt och gjort, jag begav mig iväg mot Skarpnäck och mötte upp Pertti som slog följe på cykel. Pertti tog på sig rollen som guide och hare, dagen till ära. Eftersom jag inte hittade alls hjälpte Pertti mig att få en riktigt trevlig sightseeingrunda från Skarpnäck via Flaten till Älta och Hellasgården och sen tillbaka. Mycket folk ute i vårsolen, men vi såg faktiskt mest cyklister och lekande barn och mötte nog bara en löpare...
CykelguidenHela passet var en lång njutning. Det var riktigt länge sedan jag hade ett långpass där det bara flöt på. Hade en liten svacka när jag kände mig trött och slö, mellan 18 och 21 km men sen ökade jag farten lite och då var det som om flytet kom tillbaka. Pertti och jag småpratade hela vägen om allt och inget och skrattade gott åt alla som tittade frågande på oss. Det såg nog rätt kul ut med Pertti på cykel och jag själv springandes bredvid :-)
BatteriladdningEfter dryga 28 km, varav 21 km i Perttis sällskap, var det dags att fylla på depåerna lite och vinka av Pertti. Hade bestämt mig för att mina 7 km hem nog var i längsta laget, jag hade ju bara tänkt att springa ett par mil... Rullade iväg hemåt, mot närmsta tunnelbanestation som visade sig vara Sockenplan. Väl där visade klockan på 32,64 km. Inte kunde jag stanna då. Det blev en liten extrasväng innan jag stoppade klockan på 33,12 km, 2:46:52 och snittpace på 5:03 min/km. Rekordlångt långpass och det på pigga ben. Det här bådar gott inför framtiden :-)
33 km senare :)
söndag 15 mars 2009
Återstoden av det svenska försvaret? ;-)
Ja, mycket får man höra när man är ute på TSM-långpass...
Efter en toppenskön blixtvisit på landet omfattande löpning (intervaller och distans), bastu, vakbad och laddade batterier i största allmänhet så var det med pigga ben (och tyvärr en kinkig rygg) som jag tog röda linjen mot Stadion imorse. Redan på tunnelbanan började de bekanta ansiktena ramla in och som alltid var det en härlig, hemtrevlig känsla som vilade över Stadion. Det stora samtalsämnet innan passet var Mias och Fredrikas makalösa prestationer på Skövde 6-timmars igår. Vilka tjejer! Inspirerad av deras löparpower gav jag mig iväg tillsammans med 3:15-gruppen, 28 km stod på Sz-schemat idag.
Jag och Arne tog täten och stod för farthållningen idag. Efter lite pyssel med klockor och satelliter så visade det sig att våra Garminklockor var ganska välsynkade. När väl det "problemet" var ur vägen blev det mycket prat och dividerande, som vanligt. Vi hann avhandla både avverkade lopp och kommande utmaningar och smida lite galenskaper under rundan och samtidigt hålla koll på farten, vägen och alla fotgängare... Man är väl multifunktionell?! ;-)
Det fina vårvädret lockade ut flanörerna i Stockholm och på Djurgården hördes den ena kommentaren efter den andra när vi passerade. En av de mest minnesvärda kommentarerna kom från en man som storögt betraktade "löparbussen" som närmade sig och när vi var jämsides med honom utbrast han:
"Är det här återstoden av det svenska försvaret som är ute och tränar"? Nej, det är bara TSM, svarade vi...
Från Djurgården fortsatte vi via Tegelbacken till Kungsholmen och Norr Mälarstrand. Där fick vi möte med en annan TSM-grupp (4:30?) och det värmde i hjärtat att möta en klunga lyckliga löpare. Vilken gemenskap! Det dröjde inte inte alltför många kilometrar innan vi fick syn på en ny TSM-grupp, denna gången framför oss. Det var 3:45-gruppen som vi tog rygg på vid Karlbergs slott och passerade något senare. Riktigt mäktigt att höra ljudet av löparfötter från båda grupperna mala uppför backen... :-)
Gruppen var pigg idag, det märktes. Flera gånger fick jag och Arne bromsa alla våryra löparben som ville pinna på, riktigt härligt. Mina egna ben kändes också som nya efter toppen-R's behandling. Dessvärre tyckte min kinkiga rygg inte riktigt om löpningen, efter dryga 21 km kände jag att jag tappade hållningen och genast kändes det i ryggen. Valde att motvilligt styra mot Stadion och lämna gruppen bakom mig, men jag har lärt mig att lyssna på kroppen och släppa prestigen. Det blev inte så mycket kortare runda trots allt, jag nådde Stadion med 26 km i benen och en liten stund senare dök mina 3:15-vänner upp med avverkade 28 km. Farten hade varit otroligt jämn för både gruppen och mig, båda landade på 4:58-pace. Riktigt, riktigt nöjd med dagens insats, om jag får säga det själv ;-)
Efter en toppenskön blixtvisit på landet omfattande löpning (intervaller och distans), bastu, vakbad och laddade batterier i största allmänhet så var det med pigga ben (och tyvärr en kinkig rygg) som jag tog röda linjen mot Stadion imorse. Redan på tunnelbanan började de bekanta ansiktena ramla in och som alltid var det en härlig, hemtrevlig känsla som vilade över Stadion. Det stora samtalsämnet innan passet var Mias och Fredrikas makalösa prestationer på Skövde 6-timmars igår. Vilka tjejer! Inspirerad av deras löparpower gav jag mig iväg tillsammans med 3:15-gruppen, 28 km stod på Sz-schemat idag.
Jag och Arne tog täten och stod för farthållningen idag. Efter lite pyssel med klockor och satelliter så visade det sig att våra Garminklockor var ganska välsynkade. När väl det "problemet" var ur vägen blev det mycket prat och dividerande, som vanligt. Vi hann avhandla både avverkade lopp och kommande utmaningar och smida lite galenskaper under rundan och samtidigt hålla koll på farten, vägen och alla fotgängare... Man är väl multifunktionell?! ;-)
Det fina vårvädret lockade ut flanörerna i Stockholm och på Djurgården hördes den ena kommentaren efter den andra när vi passerade. En av de mest minnesvärda kommentarerna kom från en man som storögt betraktade "löparbussen" som närmade sig och när vi var jämsides med honom utbrast han:
"Är det här återstoden av det svenska försvaret som är ute och tränar"? Nej, det är bara TSM, svarade vi...
Från Djurgården fortsatte vi via Tegelbacken till Kungsholmen och Norr Mälarstrand. Där fick vi möte med en annan TSM-grupp (4:30?) och det värmde i hjärtat att möta en klunga lyckliga löpare. Vilken gemenskap! Det dröjde inte inte alltför många kilometrar innan vi fick syn på en ny TSM-grupp, denna gången framför oss. Det var 3:45-gruppen som vi tog rygg på vid Karlbergs slott och passerade något senare. Riktigt mäktigt att höra ljudet av löparfötter från båda grupperna mala uppför backen... :-)
Gruppen var pigg idag, det märktes. Flera gånger fick jag och Arne bromsa alla våryra löparben som ville pinna på, riktigt härligt. Mina egna ben kändes också som nya efter toppen-R's behandling. Dessvärre tyckte min kinkiga rygg inte riktigt om löpningen, efter dryga 21 km kände jag att jag tappade hållningen och genast kändes det i ryggen. Valde att motvilligt styra mot Stadion och lämna gruppen bakom mig, men jag har lärt mig att lyssna på kroppen och släppa prestigen. Det blev inte så mycket kortare runda trots allt, jag nådde Stadion med 26 km i benen och en liten stund senare dök mina 3:15-vänner upp med avverkade 28 km. Farten hade varit otroligt jämn för både gruppen och mig, båda landade på 4:58-pace. Riktigt, riktigt nöjd med dagens insats, om jag får säga det själv ;-)
söndag 22 februari 2009
Uppdatering!
Glad, energiboostad barnmorskaOjojoj... Jag har verkligen varit frånvarande på bloggen under veckan. Det har flera förklaringar, dels har jag haft en krånglande internet-uppkoppling och dels har jag varit hemifrån större delen av helgen...
Nåja, jag fick en förklaring till veckans tungsinne iallafall. Hormoner. PMS. Big time. Borde ha kommit ihåg att jag känner av det när jag tränar hårt, märkligt att jag alltid lyckas förtränga det... Nu vet jag att det inte var någon överträning eller nåt annat och det känns skönt. Lite irriterande att vara så påverkbar av hormoner fast det är bara att gilla läget.
Träningsveckan har blivit lite haltande på grund av all trötthet och håglöshet, men jag har fått till riktiga kanonpass trots allt. Torsdagen bjöd bara på vila och ett långt, peppande telefonsamtal med världens bäste coach. Tack!
I fredags lyckades jag få till ett grymt intervallpass helt enligt coachens direktiv. På agendan stod 2x2000m@4.10 min/km, 2x1000m@4 min/km, 2x800m@3:50 min/km samt 1x400m@"jäkligt snabbt men kontrollerat" och 400 m joggvila mellan varje intervall. Så, jag begav mig till EIP efter avslutat jobb och äntligen hade snön smält undan så att löparbanorna var i princip snöfria. Fast besluten att lyckas genomföra passet drog jag iväg och fick hålla igen lite. Första tvåtusingen landade på 4:04 i snittpace, den andra på 4:08 i snitt. Tusingarna gick på 3:56 resp 3:58 och benen kändes fortfarande pigga. Under den första åttahundrametersintervallen började dock tröttheten komma, ingen direkt mjölksyra men jag fick verkligen fokusera på att hålla farten hela vägen. Med lite pannben blev det 3:47 resp 3:51 min/km i snittfart. Slutligen då fyrhundringen. Jag var rejält trött i kroppen, men helt utan mjölksyra. Laddade och lät benen pinna på allt vad jag orkade. Och det gick undan, för första gången på mycket länge kände jag mig faktiskt snabb. Jag hade flyt, jag var trött men drog inte på mig någon mjölksyra alls. Stoppade klockan på 1:26, en pace på 3:35 min/km. Så, okej då. Jag är snabb, åtminstone i 400 meter ;-)
Alternativträning...Gårdagen bjöd på alternativträning i underbart sällskap. Långfärdsskridskor alltså... ;-)Solen sken, sällskapet var toppen, isen var helt okej och kroppen njöt av att åka skridskor igen. Snacka om energiboost!! :-)
Och tur var väl det... Energiboostad till max bytte jag sängen mot Stadion imorse och det blev ett långpass som mest kan sammanfattas med orden "modd, motlut och motvind" ;-) Idag var det tungt, riktigt tungt, att hålla farten. Tur att jag träffade vännen och Linnéaiten Anders innan, han försåg mig med ett par hembakta Runekakor och tur var väl det! Det hade inte gått annars, tack Anders!
Det var ett ganska litet gäng i 3:15-gruppen idag, men vädret till trots så var stämningen på topp! Vi sprang och pratade och jag munhöggs nog en hel del, åtminstone i början. Clarre gjorde som vanligt en enorm insats och höll både fart och kompass och jag la mig vid hans sida och hojtade "håll höger/håll vänster/möte" så det ekade... ;-) Och inte minst; vi fick agera vindskydd åt klungan. Oj, vad det slet att ligga längst fram och dra. Jag började bli kraftlös när vi kom till Årstaviken, modden och backarna sög musten ur benen på mig. Clarre försökte peppa, men jag blev bara tystare och tystare, mer och mer sur och trött. Orkade peppa på gruppen genom Liljeholmen och runt trekanten, tryckte i mig en Runekaka och kände att krafterna kom tillbaks. Det varade dock inte länge... Redan på Liljeholmsbron kom tröttheten igen och jag började på allvar fundera på att släppa gruppen och idag var jag inte ensam. Vi tappade nog ett tiotal löpare totalt, fullt förståeligt i det tunga föret. Snön föll oförtrutet och även om vinter-Stockholm var vackert så kunde jag inte riktigt njuta. På något sätt höll jag mig ändå i täten över Västerbron och in i motvinden på Norr Mälarstrand. När vi kom till Stadshuset föll jag dock bak i gruppen och släppte när vi kom till Tegelbacken. Tio meters promenad gjorde susen för benen, så lagom till rödljusen vid Kungsan var jag ikapp gruppen och la mig i täten igen. Clarre räddade dagen för mig genom att ge mig lite extra sportdryck med koffein i den sista kilometern in mot Stadion. Och då slog det mig; jag har inte druckit kaffe på två dagar! Undra på att kroppen strejkar då...
Efter 2:14:07 var hela gänget tillbaka på Stadion och jag tror att alla var toppennöjda med att ha orkat fullfölja. Vi landade på 5:06 min/km i snitt och tillryggala 26,3 K enligt min klocka. Riktigt bra! Efter en skön stretch och en varm dusch var det bara att bege sig hemåt. Eller... inte riktigt. Stadion var nämligen låst och därinne var vi kvar. Vi traskade runt, runt och hittade tillslut en öppning...
Så, slutet gott, allting gott. Och nästa vecka är det mängdvecka igen, 100 miles, kan det gå?! :-)
söndag 8 februari 2009
Tillbaka i TSM-familjen!
Äntligen! Efter tre veckors frånvaro pga jobb, sjukdom och jobb så var det äntligen dags för TSM-träning; Trivsamt Söndags-Mys, eller stod TSM för Team Stockholm Marathon...?! ;-) Även om jag var rätt seg när klockan ringde imorse så pirrade det förväntansfullt i magen när jag begav mig till tunnelbanan mot Stadion. Hann åka en station innan det började droppa in bekanta ansikten och löparsnacket drog igång direkt. På tunnelbanan dök också coach Rubin upp, efter flera veckors frånvaro pga sjukdom var det härligt att se honom i till synes god form. Good to have you back, Rubin! :-)
Inne på Stadion vimlade det av bekanta ansikten och i vanlig ordning var det just som att komma hem till familjen Löpare. Många kramar, leenden och "hur är formen"-frågor, härligt! Dagens bana gick mestadels inne i city, så löparkaravanen blev rätt utdragen idag, men vilken disciplin! Tjusigt så det förslog :) Jag tog täten tillsammans med klippan Clarre och vi lotsade gruppen längs Nybroviken, Skeppsholmen och vidare mot Slussen, Söder Mälarstrand, Norr Mälarstrand och Kungsholmsstrand. Ljudet av löparfötter över bron vid Skeppsholmen måste vara dagens mäktigaste upplevelse, löparskor mot träbro... Wow!
Det var rätt många söndagsflanörer ute och vid Slottet mötte vi en löpare som log med hela ansiktet, det värmde i hela bröstet att se hans glädje! Lika glad var inte herren som cyklade längs Söder Mälarstrand och som stannade cykeln mitt i löparkaravanen och svor så det osade... Men vi höll faktiskt till höger och det fanns gott om plats för honom att cykla på... Nåja, frånsett denna lilla incident var det mest glada, nyfikna eller i viss mån skeptiska blickar som mötte oss. En kvinna som passerade på cykel ropade glatt: "Vad vackert ni springer allihop"! Härligt med sådana människor :-)
Enda smolket i bägaren idag var isgatan vid Brunnsviken, löpningen förbyttes till livsfarlig isdans men som genom ett under höll sig alla på fötterna och ingen skadade sig. Läskigt värre! Vägen hem längs Vallhallavägen blev en liten kamp mellan pigga löpare och nitiska TSM-ledare, det är ju så lätt och skönt att "trycka på" lite när det närmar sig mål... Men även om man känner sig som en polis och ett surkart så är det ju för att minska skadorna som man håller nere tempot även mot slutet. Det är så lätt att dra med sig hela löpargruppen i en "spurt" och så kommer skadan för någon stackare som ett brev på posten. Så, det är bara av omtanke och inget annat som vi ledare försöker hålla ihop gruppen hela vägen.
25 sköna kilometrar fick vi idag och snittfarten blev 5:01 min/km. Riktigt nöjd med farthållningen även om det bitvis blev lite svajigt pga ishalka. Nu dröjer det två veckor innan jag är tillbaka hos Löparfamiljen igen. Jag längtar redan... :-)
Inne på Stadion vimlade det av bekanta ansikten och i vanlig ordning var det just som att komma hem till familjen Löpare. Många kramar, leenden och "hur är formen"-frågor, härligt! Dagens bana gick mestadels inne i city, så löparkaravanen blev rätt utdragen idag, men vilken disciplin! Tjusigt så det förslog :) Jag tog täten tillsammans med klippan Clarre och vi lotsade gruppen längs Nybroviken, Skeppsholmen och vidare mot Slussen, Söder Mälarstrand, Norr Mälarstrand och Kungsholmsstrand. Ljudet av löparfötter över bron vid Skeppsholmen måste vara dagens mäktigaste upplevelse, löparskor mot träbro... Wow!
Det var rätt många söndagsflanörer ute och vid Slottet mötte vi en löpare som log med hela ansiktet, det värmde i hela bröstet att se hans glädje! Lika glad var inte herren som cyklade längs Söder Mälarstrand och som stannade cykeln mitt i löparkaravanen och svor så det osade... Men vi höll faktiskt till höger och det fanns gott om plats för honom att cykla på... Nåja, frånsett denna lilla incident var det mest glada, nyfikna eller i viss mån skeptiska blickar som mötte oss. En kvinna som passerade på cykel ropade glatt: "Vad vackert ni springer allihop"! Härligt med sådana människor :-)
Enda smolket i bägaren idag var isgatan vid Brunnsviken, löpningen förbyttes till livsfarlig isdans men som genom ett under höll sig alla på fötterna och ingen skadade sig. Läskigt värre! Vägen hem längs Vallhallavägen blev en liten kamp mellan pigga löpare och nitiska TSM-ledare, det är ju så lätt och skönt att "trycka på" lite när det närmar sig mål... Men även om man känner sig som en polis och ett surkart så är det ju för att minska skadorna som man håller nere tempot även mot slutet. Det är så lätt att dra med sig hela löpargruppen i en "spurt" och så kommer skadan för någon stackare som ett brev på posten. Så, det är bara av omtanke och inget annat som vi ledare försöker hålla ihop gruppen hela vägen.
25 sköna kilometrar fick vi idag och snittfarten blev 5:01 min/km. Riktigt nöjd med farthållningen även om det bitvis blev lite svajigt pga ishalka. Nu dröjer det två veckor innan jag är tillbaka hos Löparfamiljen igen. Jag längtar redan... :-)
lördag 17 januari 2009
25K njutning
25 km, 2:05:50, 5:02 min/km, 162 spm/min = dagens långpass. En bild säger mer än tusen ord...
söndag 11 januari 2009
Bakhalt långpass
Lediga söndagsmorgnar är numera synonymt med TSM och långpass. Imorse var inget undantag, trots att lördagskvällen blev lite väl sen och kanske innefattade lite mer vin än det var tänkt... ;) Nåja, när klockan ringde skuttade jag glatt ur sängen och laddade med en ordentlig frukost innan jag blev upphämtad av Catti, Clarre och Anders. Jag var inte odelat positiv till dagens bansträckning då jag igår sprang runt Årstaviken och halkade i snömodden, kryssade mellan barnvagnarna och försökte låta bli att snubbla över hundkoppel. Clarre lyckades dock övertyga mig om att det skulle gå bra, och han fick rätt!
Idag kände jag mig verkligen hemma i 3:15-gruppen, de flesta börjar jag känna igen även om jag inte kan namnen på alla. Det kändes hemtamt och trivsamt, och som alltid blev det många kramar och glada återseenden. Gladast blev jag dock av att träffa coach D, som jag inte sett sedan i juli. Lycka!
Efter allt hejande åt höger och vänster var det så dags att ge sig ut på dagens strapats. Arne, Clarre och Gunilla tog täten och höll tempot suveränt idag. Själv bestämde jag mig för att ligga sist idag eftersom jag låg i täten förra veckan. Fick sällskap av favvo-R och vi höll koll längst bak i princip hela rundan. Vi var inte så många idag, några var sjuka och andra sprang med långsammare grupper på grund av uppehåll eller sjukdom, men sisådär 45 löpare hade vi att hålla ett vakande öga på ;-)
De första 7 kilometrarna gick lätt, längs Strandvägen och Söder Mälarstrand, men när vi nådde Tanto och gångvägen vid vattnet började modden göra sig påmind. Det blev liksom två steg framåt och ett bakåt, stundtals kändes det lite slitigt (vilket nog mest får skyllas på att jag var "dagen-efter-kvällen-före").
När vi kom över på Årstasidan började gruppen bli lite utdragen och vi tappade några medlöpare på vägen, klokt av dom dock att lyssna på kroppen och inte slita ut sig på långpasset. Det var ganska slirigt i backarna även idag, men det var betydligt mer lättsprunget än igår. Vi lyckades iallafall ta oss fram till Liljeholmsbron utan några halkskador eller andra missöden och när vi fick fast mark under fötterna igen så flöt löpningen på betydligt bättre. Gruppen höll ihop och löparmaskinen tuffade över Västerbron i fin fart :-) Trots att det var ganska många söndagsflanörer ute så flöt löpningen riktigt bra längs Norr Mälarstrand och tillbaka mot Stadion.
Sista kilometrarna lämnade jag svanspositionen och gav mig in mitt i löparklungan för att hinna prata lite med andra glada löpare också. De flesta verkade pigga, liksom jag, och när vi nådde Stadion kändes det bara fint för egen del. 22,84 km med snittfarten 5:04 min/km tyckte min Garmin att vi skrapat ihop idag. Ett riktigt skönt dagsverke, helt enkelt! :-)
Idag kände jag mig verkligen hemma i 3:15-gruppen, de flesta börjar jag känna igen även om jag inte kan namnen på alla. Det kändes hemtamt och trivsamt, och som alltid blev det många kramar och glada återseenden. Gladast blev jag dock av att träffa coach D, som jag inte sett sedan i juli. Lycka!
Efter allt hejande åt höger och vänster var det så dags att ge sig ut på dagens strapats. Arne, Clarre och Gunilla tog täten och höll tempot suveränt idag. Själv bestämde jag mig för att ligga sist idag eftersom jag låg i täten förra veckan. Fick sällskap av favvo-R och vi höll koll längst bak i princip hela rundan. Vi var inte så många idag, några var sjuka och andra sprang med långsammare grupper på grund av uppehåll eller sjukdom, men sisådär 45 löpare hade vi att hålla ett vakande öga på ;-)
De första 7 kilometrarna gick lätt, längs Strandvägen och Söder Mälarstrand, men när vi nådde Tanto och gångvägen vid vattnet började modden göra sig påmind. Det blev liksom två steg framåt och ett bakåt, stundtals kändes det lite slitigt (vilket nog mest får skyllas på att jag var "dagen-efter-kvällen-före").
När vi kom över på Årstasidan började gruppen bli lite utdragen och vi tappade några medlöpare på vägen, klokt av dom dock att lyssna på kroppen och inte slita ut sig på långpasset. Det var ganska slirigt i backarna även idag, men det var betydligt mer lättsprunget än igår. Vi lyckades iallafall ta oss fram till Liljeholmsbron utan några halkskador eller andra missöden och när vi fick fast mark under fötterna igen så flöt löpningen på betydligt bättre. Gruppen höll ihop och löparmaskinen tuffade över Västerbron i fin fart :-) Trots att det var ganska många söndagsflanörer ute så flöt löpningen riktigt bra längs Norr Mälarstrand och tillbaka mot Stadion.
Sista kilometrarna lämnade jag svanspositionen och gav mig in mitt i löparklungan för att hinna prata lite med andra glada löpare också. De flesta verkade pigga, liksom jag, och när vi nådde Stadion kändes det bara fint för egen del. 22,84 km med snittfarten 5:04 min/km tyckte min Garmin att vi skrapat ihop idag. Ett riktigt skönt dagsverke, helt enkelt! :-)
söndag 4 januari 2009
Kylslaget långpass
En snabb koll på termometern imorse fick mig att tveka lite. Om jag inte hade haft TSM som väntade så hade jag nog krupit ner i sängvärmen igen, min "köldgräns" går vid -10 grader... Å andra sidan, kan man svika sitt härliga löpargäng? Jag tyckte inte det, så jag började rota i klädlådan och pälsade på mig både korta tights, underställ, långärmad windstopper och tisha under vintertightsen och vindjackan. Plus att jag hade Linnéabuffen och Linnéamössan, såklart, men absolut inte några vantar (konstigt nog fryser jag inte om händerna). Idag hade jag dessutom på mig löparglasögonen :) Dressed for success, skulle det visa sig.
Blev upphämtad av Anders, Catti och Clarre och var helt inställd på att springa med 3:30-gänget idag eftersom jag var sjuk förra helgen och därför mestadels ägnat mig åt alternativträning den här veckan ;) Clarre övertygade mig dock om att jag skulle springa med 3:15-gruppen och jag var väl inte så svårövertalad egentligen.
Som vanligt dök det upp massor av löparklädda människor till träningen och det blev många glada återseenden och kramar. Det är verkligen en skön gemenskap och en träningsglädje som inspirerar mig mycket.
3:15-gruppen var möjligen något reducerad idag, men det var ett jämnstarkt och jättehärligt gäng som gav sig iväg i kylan. Clarre höll farten och jag la mig tätt bakom honom och småpratade med Niklas, Arne, Mark och Anders. Och skrek "håll höger" ett antal gånger. Kanske skrek jag lite väl högt, för jag fick frågan om jag varit lumparbefäl... Det har jag inte, men ränderna går aldrig ur en jympaledare (ska man överrösta musiken så får man ryta i rätt bra) men jag kanske ska dämpa mig lite till nästa gång. I vilket fall så funkade det ju, till och med så bra att söndagsflanörerna hoppade till höger de med ;) Rundan idag gick kring Södra Djurgården och det var fantastiskt vackert, snön gnistrade, solen sken och isflaken klirrade mot varandra där vi forsade fram. Det var riktigt läckert att höra "knarret" från alla löparfötter mot den tjälfrusna marken. Det är upplevelsen av sådana saker som gör att jag älskar att springa, mäktigt!
Löpare med istapp!Som vanligt kändes det som om rundan tog slut för fort, trots att vi knåpat ihop 22,37 km och varit ute i 1h och 54 min. Det var dock skönt att komma in i värmen och stretcha lite, för kylan gjorde att vattnet i vätskebältet förvandlats till is och mitt hår frös till två stenhårda istappar... Kallt? Kanske lite, men vad stoppar en löpare? ;)
söndag 30 november 2008
Tankar från ett långpass...
Söndag. TSM-träning. För alla andra, vill säga... Själv fick jag byta löpintervaller mot "springa-mellan-salarna"-intervaller; jag jobbade med andra ord. Efter avslutade jobbintervaller fick jag iallafall komma ut och springa lite, fast då på egen hand. Det blev ett långpass, det första sedan New York Marathon :-)
Under långpasset slog det mig att det idag är ett år sedan jag började träna med TSM. Min första träning var den som följde efter Mäster Anders' föreläsning. Föreläsningen i sig var för mig som att kliva in i en främmande värld. Av allt det Anders pratade om så hade jag sprungit två pass; fartlek och långpass. Backpass? Intervaller?! Medelhård distans? What?! Måste man göra sånt? Jag minns att jag tänkte att jag nog skulle kika lite på hans 3:30-program men kanske inte följa det slaviskt... Efter föreläsningen blev det iallafall träning, ett distanspass på 15 km om jag inte minns fel. Jag minns iallafall att jag var nervös över hur det skulle bli att springa tillsammans med andra RIKTIGA löpare (för själv var jag ju bara hobbylöpare...). Nervositeten försvann dock så fort jag hittat 3:30-gruppen, det var som att hitta hem. Föga anade jag den dagen hur mycket i mitt liv som skulle komma att förändras på grund av, eller snarare tack vare, alla de människor jag såsmåningom lärde känna under långpassen... Och jag ler ganska stort åt att jag då tänkte att jag inte skulle följa Sz-schemat slaviskt, det tog nog säkert tre veckor in i programmet innan jag var stenhårt fast :-D
Det känns som om allt detta var en evighet sedan och ändå inte. Det har hänt så otroligt mycket sedan den där söndagen, både löpmässigt och med mig som person. Återkommer till detta under december då det blir dags att sammanfatta (tränings)året...
Nåja, långpass var det ju... Jag hann tänka och filosofera ganska mycket på allt som hänt under året, låg och mysjoggade och bara njöt av att vara ute på långpass igen. Lite ensamt kändes det dock, framförallt när jag kom till Årstaviken och skulle upp på Årstabron. Belysningen upphörde liksom lagom tills dess och det var ingen höjdare att springa uppför skogsbacken i mörker med 17 km löpning i benen... Rundan idag gick från Flemingsberg till Eriksdalsbadet via Årstaviken och den alltid lika härliga Årstabron. 21,76 km på 1:50:44, ett snitt på 5:06 min/km och snittpuls på 161 spm. Avslutade passet med lite löpskolning för att få in kryssen i Niklas' löputmaning.
Nu väntar lite sömn och sedan uppladdning av batterierna för nya utmaningar, here we go!
Under långpasset slog det mig att det idag är ett år sedan jag började träna med TSM. Min första träning var den som följde efter Mäster Anders' föreläsning. Föreläsningen i sig var för mig som att kliva in i en främmande värld. Av allt det Anders pratade om så hade jag sprungit två pass; fartlek och långpass. Backpass? Intervaller?! Medelhård distans? What?! Måste man göra sånt? Jag minns att jag tänkte att jag nog skulle kika lite på hans 3:30-program men kanske inte följa det slaviskt... Efter föreläsningen blev det iallafall träning, ett distanspass på 15 km om jag inte minns fel. Jag minns iallafall att jag var nervös över hur det skulle bli att springa tillsammans med andra RIKTIGA löpare (för själv var jag ju bara hobbylöpare...). Nervositeten försvann dock så fort jag hittat 3:30-gruppen, det var som att hitta hem. Föga anade jag den dagen hur mycket i mitt liv som skulle komma att förändras på grund av, eller snarare tack vare, alla de människor jag såsmåningom lärde känna under långpassen... Och jag ler ganska stort åt att jag då tänkte att jag inte skulle följa Sz-schemat slaviskt, det tog nog säkert tre veckor in i programmet innan jag var stenhårt fast :-D
Det känns som om allt detta var en evighet sedan och ändå inte. Det har hänt så otroligt mycket sedan den där söndagen, både löpmässigt och med mig som person. Återkommer till detta under december då det blir dags att sammanfatta (tränings)året...
Nåja, långpass var det ju... Jag hann tänka och filosofera ganska mycket på allt som hänt under året, låg och mysjoggade och bara njöt av att vara ute på långpass igen. Lite ensamt kändes det dock, framförallt när jag kom till Årstaviken och skulle upp på Årstabron. Belysningen upphörde liksom lagom tills dess och det var ingen höjdare att springa uppför skogsbacken i mörker med 17 km löpning i benen... Rundan idag gick från Flemingsberg till Eriksdalsbadet via Årstaviken och den alltid lika härliga Årstabron. 21,76 km på 1:50:44, ett snitt på 5:06 min/km och snittpuls på 161 spm. Avslutade passet med lite löpskolning för att få in kryssen i Niklas' löputmaning.
Nu väntar lite sömn och sedan uppladdning av batterierna för nya utmaningar, here we go!
lördag 18 oktober 2008
Ljuva långpass...
Äntligen börjar jag känna en rytm i löpningen igen. Trots att jag borde vara vis av erfarenhet så lär jag mig visst inte att kroppen återhämtar sig ett bra tag efter ett marathon och mitt vattenstinna jag gör inte saken bättre... Nu verkar det dock som om jag börjar anta min forna form, både i löpsteg och rent kroppsligt. Och idag var det dags för långpass...
För att få till dagens långpass fick jag lov att släpa med mig träningskläderna till jobbet för att utgå därifrån. När jag rullade ner för backen från Flemingsberg mötte jag en hel drös grabbar som sprungit Tjurruset. De kommenterade min klubbväst och jag förstod att de måste ha fått stryk av de coolaste brudarna; Mia, Tone, Britta och Pernilla som alla gyttjebrottades idag. Starkt jobbat tjejer!
Stärkt av tanken på mina medsystrar pinnade jag vidare i höstsolen. Jag njöt av varje steg och insöp höstens härliga färger. Pulsklockan var på, men jag brydde mig varken om tid eller sträcka. Det var oviktigt idag, målet var bara att springa ett långpass i behaglig fart. Tankarna flög fritt och innan jag visste ordet av hade jag kommit till Rågsved och passerade Högdalen-Bandhagen-Enskede och Gullmarsplan av bara farten. Vägen var kantad av höstlöv i alla de färger och det luktade sådär härligt höstigt som det bara kan göra en solig oktoberdag.
Väl framme vid Gullmarsplan vek jag ner på promenadvägen längs Årstaviken och fick lite motstånd i den åtminstone halvkuperade terrängen. Solen spred sitt milda, gula ljus över Söder och det var så underbart vackert! Önskade att jag haft en kamera med mig för att föreviga det vackra, men då hade det väl inte blivit mycket springa av... Avslutade rundan med att springa över Årstabron och nå Söders Höjder på tassande fötter genom höstlöven. Totalt blev det prick 21 km på 1:41:20. En långpasshastighet på lite väl snabba 4:50 min/km, men med en känsla som var snubblande nära Runners' High. Med ett leende på läpparna laddar jag nu för säsongsavslutning. 15 days and counting!
För att få till dagens långpass fick jag lov att släpa med mig träningskläderna till jobbet för att utgå därifrån. När jag rullade ner för backen från Flemingsberg mötte jag en hel drös grabbar som sprungit Tjurruset. De kommenterade min klubbväst och jag förstod att de måste ha fått stryk av de coolaste brudarna; Mia, Tone, Britta och Pernilla som alla gyttjebrottades idag. Starkt jobbat tjejer!
Stärkt av tanken på mina medsystrar pinnade jag vidare i höstsolen. Jag njöt av varje steg och insöp höstens härliga färger. Pulsklockan var på, men jag brydde mig varken om tid eller sträcka. Det var oviktigt idag, målet var bara att springa ett långpass i behaglig fart. Tankarna flög fritt och innan jag visste ordet av hade jag kommit till Rågsved och passerade Högdalen-Bandhagen-Enskede och Gullmarsplan av bara farten. Vägen var kantad av höstlöv i alla de färger och det luktade sådär härligt höstigt som det bara kan göra en solig oktoberdag.
Väl framme vid Gullmarsplan vek jag ner på promenadvägen längs Årstaviken och fick lite motstånd i den åtminstone halvkuperade terrängen. Solen spred sitt milda, gula ljus över Söder och det var så underbart vackert! Önskade att jag haft en kamera med mig för att föreviga det vackra, men då hade det väl inte blivit mycket springa av... Avslutade rundan med att springa över Årstabron och nå Söders Höjder på tassande fötter genom höstlöven. Totalt blev det prick 21 km på 1:41:20. En långpasshastighet på lite väl snabba 4:50 min/km, men med en känsla som var snubblande nära Runners' High. Med ett leende på läpparna laddar jag nu för säsongsavslutning. 15 days and counting!
måndag 15 september 2008
Sista långpasset. 13 dagar kvar
Nu börjar det dra ihop sig på allvar. Ska man vara petig är det 12 dagar, 23 timmar och 56 minuter kvar till starten i Berlin Marathon. Det börjar bli blandade känslor; som alltid längtar jag vansinnigt mycket till underbara Berlin men själva marathonet... nja... ;-)
Igår sprangs det sista långpasset inför den stundande maran, 29,61 km avverkades på 2:30 dvs 5:05-pace i snitt. Det blev ett nytt pass runt marathon- och halvmarathonbanorna med sällskap av Pertti och som alltid blev det väldigt mycket prat och skratt :-) Eftersom det var "generalrepetition" så startade vi passet kl 9, samma tid som starten går i Berlin. Det var helt underbart väder, solen sken, himlen var höstblå och luften var härligt syremättad. Det blev 29 km av ren njutning, varje steg och varje andetag fyllde mig av löparlycka. Tänk att kunna springa och att njuta av det! Att dessutom kunna springa närmare tre mil en söndagsförmiddag och inte vara helt slut efteråt, tack kroppen!!
Det känns ganska tryggt att ha ett sånt här pass i ryggen, jag ska plocka fram känslan och minnena när jag står i starten och känner mig liten och ynklig. Jag vet ju att jag kan, men frågan är om det blir en bra dag eller inte. Allt hänger på det... Och idag känns kroppen lite lagom seg och trött. Kanske har jag kört för hårt, eller så har jag sabbat en formtopp, eller håller jag på att bli sjuk?!? Eller har marathonspökskrället vaknat? Time will tell...
Igår sprangs det sista långpasset inför den stundande maran, 29,61 km avverkades på 2:30 dvs 5:05-pace i snitt. Det blev ett nytt pass runt marathon- och halvmarathonbanorna med sällskap av Pertti och som alltid blev det väldigt mycket prat och skratt :-) Eftersom det var "generalrepetition" så startade vi passet kl 9, samma tid som starten går i Berlin. Det var helt underbart väder, solen sken, himlen var höstblå och luften var härligt syremättad. Det blev 29 km av ren njutning, varje steg och varje andetag fyllde mig av löparlycka. Tänk att kunna springa och att njuta av det! Att dessutom kunna springa närmare tre mil en söndagsförmiddag och inte vara helt slut efteråt, tack kroppen!!
Det känns ganska tryggt att ha ett sånt här pass i ryggen, jag ska plocka fram känslan och minnena när jag står i starten och känner mig liten och ynklig. Jag vet ju att jag kan, men frågan är om det blir en bra dag eller inte. Allt hänger på det... Och idag känns kroppen lite lagom seg och trött. Kanske har jag kört för hårt, eller så har jag sabbat en formtopp, eller håller jag på att bli sjuk?!? Eller har marathonspökskrället vaknat? Time will tell...
tisdag 2 september 2008
Långpassmåndag
Igår fick jag lite välförtjänt ledighet efter helgens jobb och vad annars gör man med en ledig dag om inte springer ett rejält långpass. Sista långa långpasset inför Berlin stod på mitt mentala schema och så blev det också... Det var dock inte helt utan motstånd jag gav mig ut, kroppen kändes okej men mentalt kändes det motigt. Hjärncellen hade fullt upp med annat huvudbry och det var svårt att fokusera på ett lugnt, långt, skönt långpass... Uppladdningen kanske inte var den bästa heller, i söndags gick jag på en mycket trevlig långpromenad och hittade en Thai-kiosk 500 m hemifrån mig. Otroligt god, stark thaimat som förvisso funkade bra som bränsle på långpasset men magen var väl inte helt överlycklig över kombinationen thai och långpass. Dock klarade jag mig även denna gång från att uppleva fenomenet nödladning...;-)
Hursomhelst, jag kom iväg och styrde stegen mot Söder till att börja med. Eftersom min fotpod nu helt har gått i strejk trots batteribyte så blev det en improviserad runda där jag tittade på tiden och utifrån den "gissade" längden på passet. Sprang mot Globen och vek sedan ner längs Årstaviken och bara njöt av naturen och Stockholms vackra omgivningar. Fortsatte över Årstabron och vek ner vänster och sprang bort mot Hammarbyhamnen och Stadsgårdskajen, längs Söder Mälarstrand och över Västerbron till Kungsholmen. Där började min mentala kamp att fortsätta. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och lätt men jag var så trött, ville bara lägga mig ner och sova. Nu är jag ju inte den som ger efter i första taget så jag bet ihop och tuffade vidare och sprang runt Kungsholmen, samma runda som jag och coola Karin har kört PH-pass på tidigare. När jag för andra gången närmade mig Stadshuset konstaterade jag att jag "bara" varit ute i 2h30 min så det blev till att förlänga passet runt Riddarholmen och över till Söder igen. Stoppade klockan när jag nådde Slussen och hade då varit ute i 2:48:04. Stapplade mot tunnelbanan och drabbades av ett akut sockerbehov. Bara att styra om stegen mot Pressbyrån och ge efter för godisbehovet; GE MIG SNICKERS!!! En Snickers och en Brämhults apelsin-& jordgubbsjuice senare kände jag mig lite lugnare och mer mänsklig igen :-) Vad behöver ni för att återhämta er efter långpasset?
Väl hemma kollade jag rundan på Gmaps och sprang uppskattningsvis 32,35 km idag (möjligen lite längre, det brukar diffa en del mellan kartan och sprungen sträcka) Ett helt okej långt långpass alltså :-)
Efter en lång varm dusch var det dags att bege sig till stan och tjejkväll med underbara Mia. Det blev en skön promenad, massor av prat och sedan god mat. En toppenavslutning på dagen, helt enkelt!
Hursomhelst, jag kom iväg och styrde stegen mot Söder till att börja med. Eftersom min fotpod nu helt har gått i strejk trots batteribyte så blev det en improviserad runda där jag tittade på tiden och utifrån den "gissade" längden på passet. Sprang mot Globen och vek sedan ner längs Årstaviken och bara njöt av naturen och Stockholms vackra omgivningar. Fortsatte över Årstabron och vek ner vänster och sprang bort mot Hammarbyhamnen och Stadsgårdskajen, längs Söder Mälarstrand och över Västerbron till Kungsholmen. Där började min mentala kamp att fortsätta. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och lätt men jag var så trött, ville bara lägga mig ner och sova. Nu är jag ju inte den som ger efter i första taget så jag bet ihop och tuffade vidare och sprang runt Kungsholmen, samma runda som jag och coola Karin har kört PH-pass på tidigare. När jag för andra gången närmade mig Stadshuset konstaterade jag att jag "bara" varit ute i 2h30 min så det blev till att förlänga passet runt Riddarholmen och över till Söder igen. Stoppade klockan när jag nådde Slussen och hade då varit ute i 2:48:04. Stapplade mot tunnelbanan och drabbades av ett akut sockerbehov. Bara att styra om stegen mot Pressbyrån och ge efter för godisbehovet; GE MIG SNICKERS!!! En Snickers och en Brämhults apelsin-& jordgubbsjuice senare kände jag mig lite lugnare och mer mänsklig igen :-) Vad behöver ni för att återhämta er efter långpasset?
Väl hemma kollade jag rundan på Gmaps och sprang uppskattningsvis 32,35 km idag (möjligen lite längre, det brukar diffa en del mellan kartan och sprungen sträcka) Ett helt okej långt långpass alltså :-)
Efter en lång varm dusch var det dags att bege sig till stan och tjejkväll med underbara Mia. Det blev en skön promenad, massor av prat och sedan god mat. En toppenavslutning på dagen, helt enkelt!
söndag 24 augusti 2008
Löparhelg på landet
Nyss hemkommen från en underbar, underbar helg på landet. Tog tåget från jobbet till metropolen K-holm och blev hämtad av pappa. Ganska exakt en och en halv timme efter det att jag lämnade jobbet stod jag hemma på den nybyggda balkongen och hänfördes av utsikten:
Dock hann jag inte njuta särskilt länge, fartlekspass och bastu hägrade så det blev ombyte och iväg direkt. Lyckades få pappa att värma upp i en någorlunda långsam fart genom att lägga mig ett par meter bakom honom för att inte stressa. Pappa, som är en hejare på att nöta alla pass i samma fart och som dessutom är synnerligen envis, var väl minst sagt skeptisk till ett fartlekspass men tyckte ändå att det var okej att testa. Sagt och gjort. Vi lekte med farten längs landsvägen; uppförsbackar, nerförsbackar, raksträckor, kurvor, korta sträckor, längre sträckor och varierade farten ganska bra. Det roligaste var att mot slutet var det pappa som kikade ut lämpliga sträckor och var den drivande kraften. Det är så otroligt kul att springa med honom; han är 33 år äldre än jag och ändå är han definitivt jämnsnabb med mig. Jag drev på farten rätt hårt och han hade inga problem att hänga med. När jag är 62 år vill jag vara i lika fin form som han är, helt klart! Fartleksrundan landade på 10 km på 46:38, dvs 4:40-pace. Skön runda, men skönast var helt klart den kalla ölen och den varma bastun. Och det obligatoriska sjöbadet! :-)
Inledde lördagsmorgonen med en morgonjogg före frukost. Kusin J hade fått ok från familjen att hänga på så halv åtta plockade vi upp honom och begav oss ut i det morgondisiga landskapet. En helt underbar runda med bara skogens ljud och dofter runt omkring. Det blev en lite väl snabb och lite väl lång runda för att vara på fastande mage, 12 km på 58 minuter blankt; 4:50-pace således. Det kändes dock aldrig som om vi sprang fort eller långt, pappas och kusin J:s sällskap gjorde att tiden bara försvann och det gjorde visst kilometrarna också...
Avslutade helgen på landet med ett långpass tillsammans med mina kompanjoner. 30 km kuperad löpning på skogsvägar, grusvägar, skogsstigar, oljegrus och igenvuxna djurstigar. Landskapet i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland, längs Tisnare Kanal, är verkligen vackert! Vi sprang längs åkrar och ängar, genom skog och kalhyggen och passerade såväl kor som får, hästar och höns på vår runda. Frånsett en och annan bil som passerade så hördes bara ljudet av tre löpares fötter och andhämtning. Så rasande underbar löpning! Jag slogs av tanken över hur lycklig jag är som kan springa och få uppleva allt detta vackra. Och det i sällskap med människor jag verkligen tycker om. Det är stort och jag är tacksam över den möjligheten.
Långpasset gav en repris av förra veckans välbehagskänsla i kroppen, ingen smärta utan bara lite lätt stumhet i benen. Enda stället som kändes stelt var nacken... Trots att det inte kändes snabbt eller jobbigt höll vi god fart; 5:03-pace. Pulsen landade på 161 spm i snitt, men jag fick varken kadens eller annat eftersom fotpoden återigen lagt av. Sträckan är dock uppmätt sedan tidigare och jag fick vår totaltid, så jag har kunnat räkna ut snitthastigheten. Man får vara nöjd för det lilla ;-)
Avslutade passet med en varm bastu och ett nytt svalkande sjöbad och en massa god mat som mina älskade föräldrar lagade åt mig. En underbar helg är till ända och nu väntar nya utmaningar. Bring them on!
Belöningen efter avslutat långpass...
Dock hann jag inte njuta särskilt länge, fartlekspass och bastu hägrade så det blev ombyte och iväg direkt. Lyckades få pappa att värma upp i en någorlunda långsam fart genom att lägga mig ett par meter bakom honom för att inte stressa. Pappa, som är en hejare på att nöta alla pass i samma fart och som dessutom är synnerligen envis, var väl minst sagt skeptisk till ett fartlekspass men tyckte ändå att det var okej att testa. Sagt och gjort. Vi lekte med farten längs landsvägen; uppförsbackar, nerförsbackar, raksträckor, kurvor, korta sträckor, längre sträckor och varierade farten ganska bra. Det roligaste var att mot slutet var det pappa som kikade ut lämpliga sträckor och var den drivande kraften. Det är så otroligt kul att springa med honom; han är 33 år äldre än jag och ändå är han definitivt jämnsnabb med mig. Jag drev på farten rätt hårt och han hade inga problem att hänga med. När jag är 62 år vill jag vara i lika fin form som han är, helt klart! Fartleksrundan landade på 10 km på 46:38, dvs 4:40-pace. Skön runda, men skönast var helt klart den kalla ölen och den varma bastun. Och det obligatoriska sjöbadet! :-)
Inledde lördagsmorgonen med en morgonjogg före frukost. Kusin J hade fått ok från familjen att hänga på så halv åtta plockade vi upp honom och begav oss ut i det morgondisiga landskapet. En helt underbar runda med bara skogens ljud och dofter runt omkring. Det blev en lite väl snabb och lite väl lång runda för att vara på fastande mage, 12 km på 58 minuter blankt; 4:50-pace således. Det kändes dock aldrig som om vi sprang fort eller långt, pappas och kusin J:s sällskap gjorde att tiden bara försvann och det gjorde visst kilometrarna också...
Avslutade helgen på landet med ett långpass tillsammans med mina kompanjoner. 30 km kuperad löpning på skogsvägar, grusvägar, skogsstigar, oljegrus och igenvuxna djurstigar. Landskapet i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland, längs Tisnare Kanal, är verkligen vackert! Vi sprang längs åkrar och ängar, genom skog och kalhyggen och passerade såväl kor som får, hästar och höns på vår runda. Frånsett en och annan bil som passerade så hördes bara ljudet av tre löpares fötter och andhämtning. Så rasande underbar löpning! Jag slogs av tanken över hur lycklig jag är som kan springa och få uppleva allt detta vackra. Och det i sällskap med människor jag verkligen tycker om. Det är stort och jag är tacksam över den möjligheten.
Långpasset gav en repris av förra veckans välbehagskänsla i kroppen, ingen smärta utan bara lite lätt stumhet i benen. Enda stället som kändes stelt var nacken... Trots att det inte kändes snabbt eller jobbigt höll vi god fart; 5:03-pace. Pulsen landade på 161 spm i snitt, men jag fick varken kadens eller annat eftersom fotpoden återigen lagt av. Sträckan är dock uppmätt sedan tidigare och jag fick vår totaltid, så jag har kunnat räkna ut snitthastigheten. Man får vara nöjd för det lilla ;-)
Avslutade passet med en varm bastu och ett nytt svalkande sjöbad och en massa god mat som mina älskade föräldrar lagade åt mig. En underbar helg är till ända och nu väntar nya utmaningar. Bring them on!
Belöningen efter avslutat långpass...
söndag 17 augusti 2008
Långpass med marathonanor
Tack för ytterligare 30,7KSöndag. Långpassdags. Imorse stod det dessutom klart att jag utan tvivel är helt fast i löparträsket. Vem, förutom en löparnörd, ställer klockan på tio i sju för att gå upp och ladda in en rejäl frukost för att kunna springa långpass? Och vem ger sig frivilligt ut för nästan tre timmars löpning när det är 14 plus, grått, blåsigt och löfte om regn i luften? Inser att man nog är lite skadad i hjärncellen, trots allt ;-)
Så fort jag klev utanför porten började det regna och regnet tilltog när jag mötte upp Pertti vid Fridhemsplan. Krasst konstaterade vi att det värsta som kunde hända var att vi skulle bli genomvåta och tja, det fick vi väl ta då! Fem i nio rullade vi iväg längs Stockholms gator, Pertti hade rutten i huvudet så jag hängde bara på. Kändes bekant att lita helt på honom från TSM-söndagarna, men lite märkligt att vi inte var ett gäng på 35-40 löpare... Planen var att springa marathonbanan, långa varvet (med bonusrunda från Fridhemsplan till St Eriksplan) och kanske en bit på halvmarathonbanan, beroende på hur det kändes.
Vi var rätt ensamma om att vara ute i regnet och springa (jag räknade till 7 löpare som vi mötte) men söndagsflanörerna var desto fler. På väg ut mot Djurgårdsbrunnskanalen fick vi agera vägvisare åt två vilsna filipiska sjömän. Lite senare fick vi kryssa mellan barn, barnvagnar och föräldrar utanför Grönan och när vi nådde Strandvägen var det rena rama autostradan av promenadsugna människor. Och då var klockan bara 10... Söder Mälarstrand och Västerbron lyckades vi passera av bara farten och helt plötsligt var vi vid Centralen (vart tog alla kilometrar vägen?!) där vi fick dagens enda support av ett par som hejade på oss för full hals :-D
När vi kom upp från Torsgatan vek vi av från marathonbanan och in på halvmarathonbanan, förbi Sabbatsberg och över till Kungsholmen igen. Innan jag visste ordet av var vi vid Fridhemsplan och hade sprungit 28,5 km. Pertti föreslog en liten runda för att få ihop 30 km och jag var inte sen att haka på. Vi sprang bort till St Görans sjukhus och tillbaka till Fridhemsplan och landade slutligen på 30,7 fina kilometrar, 2:47:59 och med en snittpace på 5:28 min/km. Pulsen landade på 157 spm och kadensen på 170/202.
Kroppen kändes grymt stark idag. Det gjorde inte ont någonstans, jag blev inte särskilt trött, benen rullade bara på och det blev faktiskt en känsla av Runner's High mot slutet. Perttis sällskap bjöd även idag på skratt och prat, precis som det ska vara på ett träningslångpass! Hur ensam löparen än är i sitt slit så vidhåller jag att sällskap underlättar slitet så enormt mycket! :-)
Totalt har den här veckan bjudit på 77,4 km löpning. Jag är enormt tacksam över att min kropp håller, ställer upp och levererar, trots alla tokigheter jag släpar ut den på. Tack, kroppen! Mot nya tag, nästa vecka :-)
torsdag 7 augusti 2008
Regnkysst långpass
Veckans enda lediga dag spenderade jag springandes i regnet med ett leende på läpparna. 30 km löparlycka, från början till slut, helt enkelt :-)
Gav mig iväg hemifrån strax efter 10 imorse med en preliminär rutt i huvudet. Det blev vanliga vägen från Bandhagen mot Globen-området, där jag vek av ner mot Årstaviken. I samma ögonblick som jag nått fram till vattnet började passets första regnskur, ett tunt fint regn som kom att ackompanjera mig närmsta halvtimmen. Sprang västerut mot Årstabron och slogs av tystnaden. Det enda jag hörde var regndropparna, vindens sus, min egen andhämtning och mina fotsteg. Meditativt!
När jag nådde Årstabron kulminerade regnet till ett riktigt tätt regn, men vad gjorde väl det? Regnet störde mig inte ett dugg, snarare kände jag mig regnkysst och mycket lycklig. Jag såg Tantolundens grönska genom regndiset och drabbades av den stora kärleken till livet, löpningen och allt det vackra som finns. Just de minutrarna när jag rullade närmare och närmare Söders höjder vill jag minnas så länge jag lever. Det var så obeskrivligt vackert och jag fick vara en del av detta vackra.
Med en varm känsla inom mig vek jag ner på Årstavikens norra sida och sprang mot Erikdalsbadet och Hammarbyhamnen, blickade upp mot mitt gamla Henkan och sprang vidare längs Stadsgårdskajen och Söder Mälarstrand. Benen rullade på av sig själva och andningen flöt, hade ingen känsla av att kroppen var sliten efter gårdagens tusingar. Fortsatte min resa över Västerbron och slogs igen av hur vackert Stockholm är en regnig dag i augusti. Kryssade mellan vattenpölarna längs Norr Mälarstrand och Riddarholmen och insåg att passet höll på att bli lite väl långt. Tog därför närmsta väg tillbaka mot Bandhagen, vilket råkade bli Götgatan i lunchrusning... Fick till en fartökning mellan Ekens Bar och Ringens köpcentrum, 1,5 km i 4:44-pace efter dryga 25 km löpning. Inte planerat, men jag ville bara bort från all trängsel och få fortsätta min meditativa runda. På väg över Johanneshovsbron blev det för första gången lite trögt i benen, framförallt vänster baklår kändes, men det var inte tungt att fortsätta springa. När jag passerade Enskede Gård hade jag sprungit nästan 29 km och beslöt mig för att kliva av passet vid Sockenplan och ta tunnelbanan hem. Det blev exakt 30 km dit och det var en mycket nöjd Karin som ställde sig på perrongen och stretchade.
Den här rundan var det första ensamma lång-långpasset på mycket länge och trots det kändes det aldrig tungt eller jobbigt att fortsätta springa. Jag sprang på puls idag och hade som mål att ligga på 160 spm i snitt, och så blev det. Mycket, mycket nöjd med det och mycket, mycket lycklig över att ha en kropp som ställer upp på allt jag utsätter den för. Tack, kroppen! :-)
Totalt alltså 30 km på 2:32:27. Snittpace 5:04 min/km och kadens 182/194. Halvmaran på 1:47 och snittpuls 158 spm.
Gav mig iväg hemifrån strax efter 10 imorse med en preliminär rutt i huvudet. Det blev vanliga vägen från Bandhagen mot Globen-området, där jag vek av ner mot Årstaviken. I samma ögonblick som jag nått fram till vattnet började passets första regnskur, ett tunt fint regn som kom att ackompanjera mig närmsta halvtimmen. Sprang västerut mot Årstabron och slogs av tystnaden. Det enda jag hörde var regndropparna, vindens sus, min egen andhämtning och mina fotsteg. Meditativt!
När jag nådde Årstabron kulminerade regnet till ett riktigt tätt regn, men vad gjorde väl det? Regnet störde mig inte ett dugg, snarare kände jag mig regnkysst och mycket lycklig. Jag såg Tantolundens grönska genom regndiset och drabbades av den stora kärleken till livet, löpningen och allt det vackra som finns. Just de minutrarna när jag rullade närmare och närmare Söders höjder vill jag minnas så länge jag lever. Det var så obeskrivligt vackert och jag fick vara en del av detta vackra.
Med en varm känsla inom mig vek jag ner på Årstavikens norra sida och sprang mot Erikdalsbadet och Hammarbyhamnen, blickade upp mot mitt gamla Henkan och sprang vidare längs Stadsgårdskajen och Söder Mälarstrand. Benen rullade på av sig själva och andningen flöt, hade ingen känsla av att kroppen var sliten efter gårdagens tusingar. Fortsatte min resa över Västerbron och slogs igen av hur vackert Stockholm är en regnig dag i augusti. Kryssade mellan vattenpölarna längs Norr Mälarstrand och Riddarholmen och insåg att passet höll på att bli lite väl långt. Tog därför närmsta väg tillbaka mot Bandhagen, vilket råkade bli Götgatan i lunchrusning... Fick till en fartökning mellan Ekens Bar och Ringens köpcentrum, 1,5 km i 4:44-pace efter dryga 25 km löpning. Inte planerat, men jag ville bara bort från all trängsel och få fortsätta min meditativa runda. På väg över Johanneshovsbron blev det för första gången lite trögt i benen, framförallt vänster baklår kändes, men det var inte tungt att fortsätta springa. När jag passerade Enskede Gård hade jag sprungit nästan 29 km och beslöt mig för att kliva av passet vid Sockenplan och ta tunnelbanan hem. Det blev exakt 30 km dit och det var en mycket nöjd Karin som ställde sig på perrongen och stretchade.
Den här rundan var det första ensamma lång-långpasset på mycket länge och trots det kändes det aldrig tungt eller jobbigt att fortsätta springa. Jag sprang på puls idag och hade som mål att ligga på 160 spm i snitt, och så blev det. Mycket, mycket nöjd med det och mycket, mycket lycklig över att ha en kropp som ställer upp på allt jag utsätter den för. Tack, kroppen! :-)
Totalt alltså 30 km på 2:32:27. Snittpace 5:04 min/km och kadens 182/194. Halvmaran på 1:47 och snittpuls 158 spm.
fredag 1 augusti 2008
Stegintervaller och ett långpass
Igår lyckades jag med det omöjliga; att få ett kvalitetspass att bli ett långpass... Det blev liksom lite fel ;-)
Torsdagkväll, således IF Linnéaträning på Zinken. Tänkte att jag skulle få in lite extra distanskilometrar eftersom jag inte har sprungit långpass på nästan två veckor. Av den anledningen tyckte jag att Bandhagen-Zinken vore en lagom extrarunda. Började alltså kvällspasset hemifrån mig och lyckades såklart hitta vilse det första jag gjorde. Visste dock ungefär vart jag skulle så jag irrade runt lite på känn. Kom, efter viss förvirring, fram till Enskede IP från "fel" håll (västra sidan istället för östra) men kände igen mig tack vare de intervaller jag, Niklas och Masse körde där i våras. Insåg när jag kom till Gullmarsplan att min extrarunda nog blev lite väl lång så jag tänkte ta bussen från Skanstull till Zinken. Tji fick jag, missade bussen med någon minut och nästa buss skulle dröja 7 minuter. Klart jag sprang sista biten också, 9,89 km på 47 minuter blankt vilket gav en snittpace på 4:44 min/km.
Hann bara till klubblokalen och vända innan det egentliga passet påbörjades. Eftersom Pridefestivalen pågick för fullt skippade vi den vanliga uppvärmningsrundan kring Tanto, istället körde vi 8 varv på banan. Därefter startade vi tusenstegen; 1000-800-600-400-200-400-600-800-1000-metersintervaller med joggvila mellan varannan intervall och ståvila mellan varannan. Min snittpace under intervallerna hamnade på 3:57 min/km, vilket jag är halvnöjd med. Tappade nämligen rejält på de sista intervallerna, men å andra sidan kanske det inte var så konstigt med en massa kilometrar i benen. Värmen slet hårt även igår, fick upp pulsen i 196 spm utan mjölksyrekänning, bara trötthet i kroppen. Snabbaste intervallen, 200 m, höll jag 3:32-pace och den långsammaste 4:07-pace (sista tusingen). Nästa gång ska jag klara alla intervaller på sub 4-pace, så det så ;-)
Totalt igår blev det hela 20,28 km på 1:36:16. Snittpace på hela passet 4:44 min/km, puls 176/196 och kadens 181/216. Nu väntar hemjogg från Flemingsberg till Bandhagen, får se om det blir ett långpass även idag ;-) Skön helg på er!
Torsdagkväll, således IF Linnéaträning på Zinken. Tänkte att jag skulle få in lite extra distanskilometrar eftersom jag inte har sprungit långpass på nästan två veckor. Av den anledningen tyckte jag att Bandhagen-Zinken vore en lagom extrarunda. Började alltså kvällspasset hemifrån mig och lyckades såklart hitta vilse det första jag gjorde. Visste dock ungefär vart jag skulle så jag irrade runt lite på känn. Kom, efter viss förvirring, fram till Enskede IP från "fel" håll (västra sidan istället för östra) men kände igen mig tack vare de intervaller jag, Niklas och Masse körde där i våras. Insåg när jag kom till Gullmarsplan att min extrarunda nog blev lite väl lång så jag tänkte ta bussen från Skanstull till Zinken. Tji fick jag, missade bussen med någon minut och nästa buss skulle dröja 7 minuter. Klart jag sprang sista biten också, 9,89 km på 47 minuter blankt vilket gav en snittpace på 4:44 min/km.
Hann bara till klubblokalen och vända innan det egentliga passet påbörjades. Eftersom Pridefestivalen pågick för fullt skippade vi den vanliga uppvärmningsrundan kring Tanto, istället körde vi 8 varv på banan. Därefter startade vi tusenstegen; 1000-800-600-400-200-400-600-800-1000-metersintervaller med joggvila mellan varannan intervall och ståvila mellan varannan. Min snittpace under intervallerna hamnade på 3:57 min/km, vilket jag är halvnöjd med. Tappade nämligen rejält på de sista intervallerna, men å andra sidan kanske det inte var så konstigt med en massa kilometrar i benen. Värmen slet hårt även igår, fick upp pulsen i 196 spm utan mjölksyrekänning, bara trötthet i kroppen. Snabbaste intervallen, 200 m, höll jag 3:32-pace och den långsammaste 4:07-pace (sista tusingen). Nästa gång ska jag klara alla intervaller på sub 4-pace, så det så ;-)
Totalt igår blev det hela 20,28 km på 1:36:16. Snittpace på hela passet 4:44 min/km, puls 176/196 och kadens 181/216. Nu väntar hemjogg från Flemingsberg till Bandhagen, får se om det blir ett långpass även idag ;-) Skön helg på er!
onsdag 16 juli 2008
På långpassäventyr med Mia
Idag har jag verkligen varit ute på äventyr i flera bemärkelser. Jag och Mia träffades vid 10-tiden för att springa ett långpass i sommar-Stockholm och enligt förslag från Mia så skulle vi turista i de norra förortsområdena. Var väl inte jättepigg efter gårdagens tempolöpning, men kände mig ändå redo för ett skönt långpass...
"Hallonsaft" för löpare
Vi började vår färd längs Kungsholmsstrand och Kristineberg för att fortsätta över Tranebergsbron. Måste säga att den kändes lätt i jämförelse med Västerbron, men den kanske är tyngre mot Kungsholmen? Nåja, vi rullade iallafall vidare in i Alvik och Äppelviken och blev alldeles begeistrade när vi sprang genom villaområdena där. Snirklade oss ner mot vattnet och sprang sedan i rätt kuperad terräng längs med Mälaren. Tog oss upp mot villaområdena igen och hade då kommit till Ålsten. Fortsatte sightseeingturen längs gatorna mot Bromma. Det var verkligen en annorlunda upplevelse att springa i en "sovande småstad", varje gata var ett nytt litet äventyr. Väl i Bromma vek vi av vänster på Bergslagsvägen och sprang via Åkeshov och Södra Ängby. Där var Mia lite osäker på vägen men vi följde vad vi tyckte var ett omen...
... sen bar det av runt Kyrksjön och efter lite omvägar hamnade vi på Bällstavägen. Därifrån var det raka spåret mot Sumpan och Mia guidade mig genom centrum. Här passerade vi halvmarathonsträckan på 1:55:36, fin fart med andra ord. Värmen och blåsten började dock ta ut sin rätt och vi stannade ett antal gånger för att stretcha ut stela muskler.
Viga Mia når fortfarande tårna efter 16 K löpning
Från Sundbyberg styrde vi stegen mot Solna, Skytteholm och Huvudsta för att avsluta med undebart vackra Pampas Marina och Karlsbergskanalen. Dagens långpass var verkligen ett riktigt sightseeingäventyr, tack Mia för guidningen :-)
Totalt 27 K (prick!) på 2:27:04, med en snittpace på 5:27 min/km, snittkadens 176/min och puls 153/175. Rundan i sin helhet blev såhär:
Imorgon blir det stegintervaller med IF Linnéa, men först lite rekreation och filosoferande i äventyrens tecken ;-)
"Hallonsaft" för löpareVi började vår färd längs Kungsholmsstrand och Kristineberg för att fortsätta över Tranebergsbron. Måste säga att den kändes lätt i jämförelse med Västerbron, men den kanske är tyngre mot Kungsholmen? Nåja, vi rullade iallafall vidare in i Alvik och Äppelviken och blev alldeles begeistrade när vi sprang genom villaområdena där. Snirklade oss ner mot vattnet och sprang sedan i rätt kuperad terräng längs med Mälaren. Tog oss upp mot villaområdena igen och hade då kommit till Ålsten. Fortsatte sightseeingturen längs gatorna mot Bromma. Det var verkligen en annorlunda upplevelse att springa i en "sovande småstad", varje gata var ett nytt litet äventyr. Väl i Bromma vek vi av vänster på Bergslagsvägen och sprang via Åkeshov och Södra Ängby. Där var Mia lite osäker på vägen men vi följde vad vi tyckte var ett omen...
... sen bar det av runt Kyrksjön och efter lite omvägar hamnade vi på Bällstavägen. Därifrån var det raka spåret mot Sumpan och Mia guidade mig genom centrum. Här passerade vi halvmarathonsträckan på 1:55:36, fin fart med andra ord. Värmen och blåsten började dock ta ut sin rätt och vi stannade ett antal gånger för att stretcha ut stela muskler.
Viga Mia når fortfarande tårna efter 16 K löpningFrån Sundbyberg styrde vi stegen mot Solna, Skytteholm och Huvudsta för att avsluta med undebart vackra Pampas Marina och Karlsbergskanalen. Dagens långpass var verkligen ett riktigt sightseeingäventyr, tack Mia för guidningen :-)
Totalt 27 K (prick!) på 2:27:04, med en snittpace på 5:27 min/km, snittkadens 176/min och puls 153/175. Rundan i sin helhet blev såhär:
Imorgon blir det stegintervaller med IF Linnéa, men först lite rekreation och filosoferande i äventyrens tecken ;-)
söndag 13 juli 2008
Löpning i sommarskrud
Underbara MusköDet är så lätt att ta saker och ting för givet, man glömmer bort att stanna upp och njuta av tillvaron som råder. De senaste dagarnas löprundor har fyllt mig med sådana tankar, framför allt hur vackert det är i Sverige såhär års och hur lycklig jag är som får uppleva detta. Därmed inte sagt att löpningen går utan motstånd...
I fredags begav jag mig ut på äventyr till Niklas' lantställe i hjärtat av Sörmland. Sagolikt vackert och med kanonbra löpmöjligheter. Klart vi stack ut på ett långpass! :-) Niklas passade på att testa sina löpklockor; Garmin 50, 305 och 405 samtidig. Det är inte varje dag man springer med en löpare som har en klocka på vardera arm, en fotpod samt en klocka i vätskebältet! Det var ganska kul att jämföra klockornas pace och sträckning under rundans gång och det diffade väl ett par hundra meter som mest mellan våra klockor. Det är ganska marginellt på ett långpass på drygt 21 K. Rundan var iallafall sagolikt vacker med sädesfält, granskogar och skogsvägar. Ögonfröjd! Pulsmässigt hamnade jag på fina 152 spm, snittpace 5:32 min/km och 21,2 km enligt min klocka. Passade på att avsluta rundan med ett dopp i Mälaren, kanonskönt!
Hann knappt mer än hem och vända innan det var lördagsmorgon och dags för nästa löpäventyr; Musköloppet. Dags för IF Linnéa att försvara klubbfärgerna! Vi möttes vid Stadshuset; Mia, Helena, jag, Ann-Sofie, Rebecca, coach Nisse, Johan och mormor Montan (som dock inte sprang men var en hängiven IF Linnéa- supporter). Ute på Muskö väntade dessutom Britta och Erik. Och mamma Montan. Med andra ord; vi var en rätt stor grupp Linnéaner. Vid start/mål-området mötte vi Catti och Clarence som kom att fotografera loppet och bidra med hejarrop som lyfte mig i mål!
Efter tips från Clarence körde vi uppvärmningsjogg för att kolla in den sista backen in mot målgången, en rätt tuff och lång uppförsbacke. Kändes skönt att veta ATT den skulle komma och hur den såg ut. Problemet var att det fanns andra backar längs banan som var minst lika jobbiga...
Nåja, solen sken och stämningen inför starten var god och lite nervös (okej då, inte så lite nervös för min del. Jag blir spattig av tävlingar...) men nervositeten släppte så fort starten gick. Fokuserade på att köra mitt eget race och inte gå ut för hårt, men de första tre kilometrarna funderade jag allvarligt på att bryta. Det kändes tungt, motigt och benen var stumma efter långpasset. Och det var varmt, riktigt tryckande varmt. Efter ett par km dök dock en vätskekontroll upp så huvudet kunde svalkas lite och därefter lossnade löpningen. Passerade några löpare och fick agera ofrivillig hare åt en kille som verkligen tog rygg på mig. Rikgigt slitigt att ha någon som ligger precis bakom och pressar. I en uppförsbacke släppte han dock (eller så drog jag ifrån) och jag kunde fokusera på mig själv igen. 6-7 km in i loppet kom en otäck ängslöpning med ojämnt underlag och efter den kom en backe som var både brant och lång. Jag är coach Allan evigt tacksam för hans galna påhitt med Västerbrointervaller, det hjälpte garanterat igår! Efter den backen var det riktigt slitigt hela vägen in i mål och när den sista backen kom visste jag knappt hur jag skulle ta mig uppför. Turligt nog stod Catti och Clarre där och hejade, det lyfte verkligen. I mål på 47:19 och det är jag grymt nöjd med! Loppet var längre än en mil 10,4 enligt Mias Garmin och 10,5 enligt min Polar, vilket ger en snittpace på 4:30-4:33. I terräng! :-) Puls 183/194 och kadens 95/109. Och en fjärdeplats, efter snabba Anna Rahm som ohotat vann, Rebecca som kom tvåa och Ann-Sofie som kom trea. Nöjd!
Coach Nisse tyckte dessutom att vi skulle springa stafetten; 3x1000 m. Efter milloppet! Jag vet inte varför jag sa ja, men det gjorde jag. Aldrig har en tusing varit så tungsprungen, det var horribelt! Det kändes verkligen som om jag trampade luft och inte kom någonstans, men enligt Clarres klockning så gick det på ungefär 3:45-3:50. Huj! Vi vann inte, men placerade oss 2:a och 3:a och nog tror jag vi satte IF Linnéa på världskartan. Åtminstone på Muskö ;-)
Avslutade dagen på bästa sätt med god mat, underbart umgänge och härligt havsbad anordnat av den "typ eventsansvarige" coach Nisse. En toppenavslutning på en toppendag helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
