Ett år av kärlek...

För ett år sedan, två dagar efter min havererade Premiärmil, stod jag utanför Zinkens portar på darriga ben och väntade in Mia. Hon hade lovat att visa mig till IF Linnéa och träningslokalen. Jag minns att jag var så nervös att jag ville vända, IF Linnéa var ju en löparklubb för R-I-K-T-I-G-A löpare... Vad gjorde jag där över huvud taget, liksom?! Jag hade inte alls behövt vara nervös, jag blev så himla varmt välkomnad och kände direkt att jag var "en i klubben". Tack vare att Mia fattade vems löparben jag spanade in (ja, Allans ben, jag erkänner!) och drog med mig till Linnéa så har mitt liv berikats enormt mycket. Inte bara för att jag kan vila ögonen på snygga löparben... ;-)

Linnéa för mig står för löparlycka, glädje och gemenskap och framförallt; kärlek. Jag har fått mycket inspiration, många vänner och otroligt många härliga, roliga, galna upplevelser under året som gått och jag ser verkligen fram emot kommande äventyr. Min första träning med Linnéa bestod i Västerbrointervaller, "en hyllning till våren" för att citera Allan. Ikväll hyllar jag vårens ankomst med nya backintervaller, tillsammans med mina älskade söderhjältar. Och livet är just nu helt underbart :)

Premiärmilen 2.0

The shoes former known as rena
Nytt år, nya förhållanden, samma bana...

Dagen började bra; nervös och laddad på samma gång. Mötte upp Helena och Ingrid på T-banan och pratade tävlingar och nervositet. Lagom tills vi klev av vid Universitetet upptäckte jag TSM-coach Rubin och så blev det ännu mer löparsnack... Vid det här laget hade tävlingsdjävulen slagit klorna i mig och jag ville inte alls vara med längre. På väg till starten mötte vi Catti, Clarre och Anders och en hel bunt härliga Linnéalöpare. Som alltid kändes det som att komma hem, idag slog hjärtat några extra slag av att se alla Linnéaloggor i startfältet :-)
Nåja, jag och Catti drog iväg på uppvärmning för att kolla banan. Den var...inte helt optimal skulle man kunna säga. Det var rullgrus, snöslask, vattenpölar och isfläckar både här och var. Insåg att jag nog skulle få det tufft med coachens warplan, men uppvärmningen kändes bra så det fanns helt klart hopp om en bra tid. Innan starten hann jag utbyta några ord med TSM-Maria, som liksom jag hade dåliga minnen från förra årets Premiärmil. Stärkt av hennes pepp och en lycka-till-kram ställde jag mig i startfållan. Hann få ytterligare pepp av underbara Mia innan jag kröp in i min egen bubbla och inväntade startskottet.

När starten gick var det som om hjärnan var alldeles blank, jag bara tryckte igång klockan och satte fart på benen. Hade ett elände att få ordning på min Garmin, siffrorna bara flipprade på displayen så jag försökte springa på känsla... och det gick inte alls bra. Redan efter en dryg halvkilometer kände jag att benen var tunga och hela kroppen förvandlades till barbamamma, nu igen. Det var inte min dag idag, helt enkelt. Öppnade dessutom för hårt, 4:04 på första kilometern, därefter 4:14-4:19-4:22 och 4:22. Efter varvningen klappade jag igenom, kroppen ville inte, jag ville inte, ingenting var kul och jag tappade rytmen helt. Förde en mental kamp med mig själv mellan kilometer 6 och 8, vilket kanske syns på kilometertiderna; 4:42-4:25-4:40. Efter 8 km lossnade den mentala spärren lite och jag lyckades plöja genom leran på 4:26 nästkommande kilometer. Sista kilometern gick på något slags nej-nu-jävlar-får-det-vara-nog-kick och avverkades på 4:08. Stannade klockan på 44:09 men min officiella tid blev 44:13. En klar förbättring sedan FunRun i oktober alltså, men definitivt inte den tid jag ville ha... Snittpulsen 187 spm talar dock sitt tydliga språk; kroppen var inte med mig idag. Tunga, leriga ben...

Klart jag var sur när jag gick i mål, men till skillnad från förra året kände jag mig inte misslyckad. Jag tappade tävlingsfokus tidigare i veckan på grund av en krävande händelse på jobbet, psyket var inte på topp. Okej, det gick inte alls som jag ville men det är inte det jag tänker ta med mig från dagens lopp. Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån dagens förutsättningar. Jag hade fem bra kilometrar och en okej spurt.
Slutligen måste jag bara ge ett stort tack till supportrarna från sidan av löparspåret; Jumper, Ingrid, favvo-Erik och favvo-smurfen för glada, energigivande tillrop. TACK!

Mot nya utmaningar, vänner! Ska ni med? ;-)

Laddad!

Okej, om 12 timmar har starten gått. Ingen återvändo... Jag är laddad, nervös, förväntansfull och prestationsinriktad. Skorna står i hallen och väntar, kläderna ligger framme och de senaste dagarnas löpvila gör att det rycker i musklerna av rastlöshet. Hur morgondagens lopp blir har jag ingen aning om, det får dagsformen utvisa. Jag vet bara att jag är laddad och kommer att åka dit och göra det bästa jag förmår. Och jag är sjukt revanschsugen... ;-)
Premiärmilen - HERE I COME!!!

The plan...

Det närmar sig nu. I natt kom första loppdrömmen för i år; i vanlig ordning sprang jag vilse och trasslade in mig i ett buskage och missade målet totalt. Skulle jag vara nervös?! Inte då ;-)

Kroppen känns lite opålitlig för tillfället. Vet inte riktigt vad jag går för, hade ett kasst intervallpass i tisdags men ett desto bättre pass igår. Att passet i tisdags gick åt pipan kan ha berott på att jag var för dåligt kolhydratsladdad, men jag är inte helt säker. Kroppen tog bara slut, helt enkelt. Inte kul om det händer på söndag, men jag tror att det snarare blir hjärnspöken än något annat som eventuellt blir mitt fall. Jobbar nu stenhårt på att visualisera loppet och bli vän med banan. Som Pertti påminde mig om igår; "vi har ju sprungit banan med TSM hur många gånger som helst på våra långpass. Det är hemmaplan". Och det är ju sant, bort med alla hjärnspöken och in med positiva tankar; jag kan-jag vill-jag orkar!

Jag vill inte avslöja coachens plan i tider, men principen är att öppna klokt med fem km i "inte-alltför-snabbt"-tempo och därefter öka lite mellan km 6-8 och slutligen lägga på ytterligare ett kol de sista två kilometrarna. Progressiv löpning med andra ord. Jag tror på det!

Nu börjas det...

Efter att ha avslutat 2008 med rätt coola tävlingsnerver så inbillade jag mig i min enfald att tävlingssäsongen 2009 skulle bli lugn. Jag misstog mig rejält, minst sagt...
I helgen stundar Premiärmilen. Ingen stor tävling egentligen, bara ett millopp. Eller... egentligen är det inte bara ett millopp, det är min mardröm. Minnena från förra årets lopp är inte direkt positiva och dessutom är det tvåvarvsbana... Jag peppar mig med att jag var sjuk innan förra årets lopp och att det är dags att ta revansch. Big time! Icke desto mindre har det redan börjat pirra betänkligt i magen, jag tänker ofta på loppet och går igenom coachens "war-plan" i huvudet. Jag är nervös och stirrig redan nu, har ingen aning om vad kroppen kommer att gå för på söndag. Och jag frågar mig åter igen; varför utsätter jag mig för det här frivilligt? ;-)

Det ska jag fundera på under dagens intervallpass som förläggs på löpband; 2x2000-3x1000-4x500m, vad tror ni om det?! :-)

6x1000m@3.57

Dagens pass, ingen smärta, bra rytm, kroppen i harmoni... Behöver jag säga mer? Total löparlycka :-)

Lycka!

Igår testade jag kroppen lite försiktigt med att cykla och springa i trappmaskinen på gymmet. Det enda som kändes var en märklig "hetta" i korsryggen, precis där jag haft ont. Antar att det har med läkningsprocessen att göra, var lite orolig att det skulle börja göra ont men jag kände ingenting efteråt :-)

Stärkt av gårdagens träning beslöt jag mig idag för att testa att springa en sväng. Och det höll!! Kroppen var tung och otymplig, vilket kanske inte alls var så konstigt vid närmare eftertanke. Kroppen är klok, den prioriterar läkning framför dårskap som löpning. Men det var skönt, så underbart skönt, att känna att det funkar att springa och att det inte gjorde det minsta ont. Inledningen på veckan var nämligen det värsta jag har varit med om i smärtväg. Det liknade ingenting jag varit med om förut och bara tanken på att förflytta mig gjorde ont. Usch! Jag är otroligt tacksam över att kroppen snabbt svarade på behandlingen och att rörelse är den bästa medicinen för att undvika fortsatta problem. När det kändes tungt och motigt idag så tänkte jag på alla dom som inte kan springa och på hur lycklig jag är som faktiskt kan det :)
När jag var nästan hemma mötte jag för övrigt två renhållningsarbetare som precis tände varsin cigg och stoppade mig med frågan: "Har du bråttom?". Jag stannade såklart till och frågade om det var något särskilt, varpå männen log och sa "Näe, men du springer ju...". Jag log lite extra och tänkte att de inte har en aning om vad de går miste om... :-)

Det tar sig...

Inte är det bra med ryggen ännu, men det tar sig. Var på återbesök hos kotknackare och kinesolog A idag och fick agera mänsklig nåldyna. Jag var positivt inställd till akupunktur redan innan dagens behandling, men nu är jag lyrisk. Vilken skillnad! Jag kan röra mig igen, det skär inte som knivar i ryggen hela tiden och till min stora glädje ska jag nog kunna springa mot slutet av veckan. Hurra!! :-)

Ont, det gör ont...

Förbaskat vad ont det kan göra. Idag har jag lärt mig att en överrörlighet i L1-L2 i kombination med en låsning i Th12 ger en muskellåsning som gör aj, ont, f*n. Jag pratar ryggsmärtor. På ren svenska: en överrörlig, kort svank och en stel bröstrygg är en dålig kombination. Det enda positiva är att det inte är något löparrelaterat...

Var hos eminente R idag igen. Han är hårdhänt, men det var ingenting i jämförelse med vad hans kollega, kotknackare A, utsatte mig för. Om man gör ett höjdhopp och landar på en redan rejält stukad fot så tror jag att man har den känsla av smärta jag kände under uträtningen. Inte skönt alls! För tillfället har jag ännu ondare än förut, vilket tydligen är förväntat. Om R och A har rätt ska det bli bättre under kvällen, jag litar på att de vet vad de pratar om... ;-) Blev ordinerad en promenad ikväll och om ryggen känns bättre imorgon är det lätt jogging ordinerat. Det låter ju lovande, eller hur?!

Återstoden av det svenska försvaret? ;-)

Ja, mycket får man höra när man är ute på TSM-långpass...

Efter en toppenskön blixtvisit på landet omfattande löpning (intervaller och distans), bastu, vakbad och laddade batterier i största allmänhet så var det med pigga ben (och tyvärr en kinkig rygg) som jag tog röda linjen mot Stadion imorse. Redan på tunnelbanan började de bekanta ansiktena ramla in och som alltid var det en härlig, hemtrevlig känsla som vilade över Stadion. Det stora samtalsämnet innan passet var Mias och Fredrikas makalösa prestationer på Skövde 6-timmars igår. Vilka tjejer! Inspirerad av deras löparpower gav jag mig iväg tillsammans med 3:15-gruppen, 28 km stod på Sz-schemat idag.

Jag och Arne tog täten och stod för farthållningen idag. Efter lite pyssel med klockor och satelliter så visade det sig att våra Garminklockor var ganska välsynkade. När väl det "problemet" var ur vägen blev det mycket prat och dividerande, som vanligt. Vi hann avhandla både avverkade lopp och kommande utmaningar och smida lite galenskaper under rundan och samtidigt hålla koll på farten, vägen och alla fotgängare... Man är väl multifunktionell?! ;-)
Det fina vårvädret lockade ut flanörerna i Stockholm och på Djurgården hördes den ena kommentaren efter den andra när vi passerade. En av de mest minnesvärda kommentarerna kom från en man som storögt betraktade "löparbussen" som närmade sig och när vi var jämsides med honom utbrast han:
"Är det här återstoden av det svenska försvaret som är ute och tränar"? Nej, det är bara TSM, svarade vi...

Från Djurgården fortsatte vi via Tegelbacken till Kungsholmen och Norr Mälarstrand. Där fick vi möte med en annan TSM-grupp (4:30?) och det värmde i hjärtat att möta en klunga lyckliga löpare. Vilken gemenskap! Det dröjde inte inte alltför många kilometrar innan vi fick syn på en ny TSM-grupp, denna gången framför oss. Det var 3:45-gruppen som vi tog rygg på vid Karlbergs slott och passerade något senare. Riktigt mäktigt att höra ljudet av löparfötter från båda grupperna mala uppför backen... :-)
Gruppen var pigg idag, det märktes. Flera gånger fick jag och Arne bromsa alla våryra löparben som ville pinna på, riktigt härligt. Mina egna ben kändes också som nya efter toppen-R's behandling. Dessvärre tyckte min kinkiga rygg inte riktigt om löpningen, efter dryga 21 km kände jag att jag tappade hållningen och genast kändes det i ryggen. Valde att motvilligt styra mot Stadion och lämna gruppen bakom mig, men jag har lärt mig att lyssna på kroppen och släppa prestigen. Det blev inte så mycket kortare runda trots allt, jag nådde Stadion med 26 km i benen och en liten stund senare dök mina 3:15-vänner upp med avverkade 28 km. Farten hade varit otroligt jämn för både gruppen och mig, båda landade på 4:58-pace. Riktigt, riktigt nöjd med dagens insats, om jag får säga det själv ;-)

Ömma ben...

Hmmm. Var hos sjukgymnasten/idrottsmassören R igår. Han är toppenbra, men rackarns vilka vassa armbågar han hade! Han hittade minsann varendaste liten punkt som ömmade på de stackars benen. Medan jag kämpade mot impulserna att sparka iväg honom rabblade jag "det är jag som har gjort det här mot mig själv" som ett mantra i huvudet. För vem kan man skylla på annars?! ;-)
Ingenting oroväckande med benen, mer än att de var stela som attans. Och så visade det sig att det jag trott varit en överansträngd sena var en liten blödning i ena hamstringsfästet på höger insida av knät. Nåja, det kunde ha varit mycket värre. Jag får åtminstone träna, men den gode R avrådde bestämt från kvalitetsträning de närmsta dagarna och tyckte gott att jag kunde skjuta upp helgens planerade tävlingspremiär. Eftersom jag har hört att "den som lyder råd är vis" så har jag bestämt mig för att göra som han rådde mig. Dagens inplanerade 3x3K blev således en jogg hem från jobbet i 4:56-fart. Benen kändes förvånansvärt pigga trots gårdagens behandling, men nog k-ä-n-d-e-s det att musklerna blivit rejält genomarbetade. Jag ser inte helt fram emot nästkommande rond, redan på måndag är det dags för benen vs R del 2. Fast innan dess ska det avverkas lite kilometrar hade jag tänkt. Imorgon lämnar jag Stockholm för landet så på lördag blir det jaga-pappa-och-kusinen-pass. Om jag kan få till det innebär det att 3x3K-intervallerna blir av. Men det får framtiden utvisa...

Hjältekärlek och löpbandslycka

Efter en moloken helg, ett urtungt intervallpass i söndags och rätt mycket vånda var det dags att försöka ta nya tag med löpningen. Nog för att min kropp sagt ifrån förut, men det jag upplevde förra veckan var något helt nytt. Jag kände inte igen min kropp alls och det var en mycket obehaglig känsla. En analys av det hela har gett att kombinationen av en mängdvecka följt av en tuff vecka på jobbet, lite sömn och halvbra kosthållning blev för mycket för mig. Gissningsvis ligger jag träningsmässigt på gränsen för vad jag klarar av att kombinera med ett heltidsjobb som barnmorska, åtminstone just nu.

Åter till löpningen. Hade mentalt laddad för att bege mig till EIP för intervaller, men när jag vaknade och såg snömängden utanför fönstret beslöt jag mig för att krypa inomhus och springa på det förhatliga löpbandet istället. Begav mig till Högdalshallen och fick sällskap av underbara Catti. På coachens schema stod 1000-2000-1000-2000-1000 m i 4:05-fart rakt igenom samt 90-120 sek ståvila mellan intervallerna. Sagt och gjort, efter en lång och urtrist uppvärmning (jag var uttråkad till förbannelse) fick jag äntligen öka farten och se vad jag skulle gå för. Körde med 1 % motlut under intervallerna (2% under uppvärmning och nedjogg) och höll 4:04-fart (det gick inte att få 4:05). Första tusingen gick lätt, inget motstånd, ingenting och helt plötsligt skulle jag vila. Märklig känsla. Hoppade av löpbandet, pustade lite och ökade sen upp farten och hoppade på igen. Det var inte så svårt som det ser ut, fast de första stegen efter vilan kändes stolpiga och vingliga... Nåja, tvåtusingen gick lätt den med, liksom nästa tusing. Den sista tvåtusingen kände jag mig lite, lite trött de sista 300 metrarna, men absolut ingen mjölksyra, ingenting. Den sista tusingen vred jag upp farten ytterligare, till 4:00 och innan jag visste ordet av så var intervallpasset till ända. Just like that! Okej att det var på löpband, utan motvind och utan motstånd, men ändå. 4:04-fart är ändå 4:04-fart och det känns bra att orka springa det utan att bli särskilt trött. Får nog ompröva min inställning till löpband, det gick ju faktiskt att genomföra ett intervallpass även om det var tråkigt. Cattis sällskap underlättade såklart massor, men jag har svårt för det där att springa en massa kilometrar utan att komma en meter framåt...

Upprymd av löparglädje begav jag mig sen till Söder och IF Linnéas kvällsträning. På schemat där stod långa intervaller, vilket jag givetvis stod över. Istället sprang jag, underbara Mia, härliga Tone och fantastiska Catti en mysjogg och peppade de andra hjältarna. Stämningen i klubbstugan igår var i det närmaste magisk, en tät gemenskap och så mycket kärlek och vänskap som låg i luften. Att tillhöra hjälteskaran har gett mig mycket energi under året och jag är fortfarande alldeles hög på glädjen jag fick ta del av igår. Jag kanske inte är fullt tillbaka i löparspåren, men jag har hittat glädjen igen och det räcker långt!

Det finns hopp!

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken, men dagens intervallpass (på löpband dock) har ingjutit hopp i mig. Jag är inte övertränad,kroppen var "bara" trött. Lycka!
Återkommer med löpbandsrapport senare, särskilt tillägnat Bureborn.

Tillfälligt avbrott...?

Det är mycket nu. Lite väl mycket, faktiskt. Jag känner mig splittrad och ofokuserad, det är högsäsong på jobbet och det går åt mängder av energi där. Energi som jag tidigare kunnat lägga helt och fullt på träningen och bloggandet. Nu är det disharmoni i tillvaron och det känns motigt i största allmänhet. Det har varit lite energisvackor på sistone, kanske börjar tröttheten ta ut sin rätt när arbetsbelastningen ökar för varje vecka? Kanske pallar jag inte träningsmängden, trots att jag knappt har börjat öka? Eller så är det bara vårtröttheten och hormonerna som spökar igen. Jag vet inte, men jag tänker ta reda på vad som felar. Behöver samla mig och lägga fokus inåt, på mig själv, och framåt, mot nya mål. Låter bloggandet vila på obestämd framtid... Återkommer när energin och motivationen flödar och hoppas på att det är snart.
Träna väl så länge, vänner!

Underbara backar och ett avbrutet pass

Ömsom vin, ömsom vatten. Det är inledningen på denna träningsvecka... Inledde med ett grymt backpass; långbacke med IF Linnéa i tisdags. Riktigt, riktigt härligt med 7x450 m motlut från Söder Mälarstrand upp på Skinnarviksberget. Den backen har liksom allt, den är lång, den är progressiv i lutningen och utsikten är fantastisk. Fast man får ju kolla på utsikten på nervägen, uppför backen har jag bara fokus på att ta mig upp ;-) Dagen till ära beslutade jag mig för att utomhusinviga mina Adizero Mana som jag bara testat inomhus på Bosön förut. Det blev kärlek vid första löpsteget även utomhus, vilka skor! Så lätta och smidiga, fast man kanske inte springer ett marathon i dom, lite för odämpade för min smak iallafall. Men för ett backpass var de perfekta!
De glada tillropen från alla Söderhjältar underlättade på vägen, och bäst av allt var kvällens coach från cykelsadeln; Erik (som har löparförbud pga skada...). Han tog cykeln och körde upp och ner för backen bredvid oss och peppade på vägen. Två kloka ord från honom fick hela passet att gå lättare; "korta steget". Sagt och gjort, med korta steg och löpning på framfoten så blev det ett kalaspass. Det blev sju jämna iterationer, snittpacen uppför varierade mellan 4:35 och 4:40 vilket jag är mycket nöjd med.

Något jag inte alls är nöjd med är dagens pass. Tanken var 8x1000m@4.00-fart med 90 sek ståvila mellan varje. Det blev det inte. Jag kom två ynka kilometrar, slet som ett djur för att hålla 5.40-fart och hade en puls på 160 i snitt. Det kändes fel i hela kroppen, tungt steg, stolpigt högerben, flåstrött, osynkat... Det enda jag kunde göra var att avbryta passet och surmulet traska hem. Jag är fortfarande sur och besviken, men inser att kroppen försöker säga något och det är lika bra att lyssna och försöka gilla läget. Nu blir det till att bryta ihop och komma igen, till helgen blir det nytt försök. Jag ska ta revansch, så det så! ;-)

Mängdrekord

Nöjd efter avslutad mängdvecka!
Februari bjöd på både mängdveckorekord och månadsrekord i antal avverkade kilometrar. Nu blev det inte några 100 miles den här veckan heller, men kanske att jag kan klara det nästa gång?

Mängdveckan del två blev en intressant vecka som i många avseenden skilde sig från första mängdveckan. Först och främst var det min egen inställning; mängdveckor är kul och inte särskilt jobbigt. Det är ganska mysigt att ligga och långpassa, åtminstone i början av veckan... ;-) Den här veckan blev det tyvärr nästan bara långpass istället för dubbla pass beroende på jobb och att livet kom emellan. Inte för att det gjorde så mycket, men det hade varit skönt att dela upp sträckorna lite. En tredje skillnad var pulsen och farten. Jag låg mellan 147 och 154 i snittpuls på samtliga pass den här veckan och en snittfart på mellan 5:03 och 5:16 min/km. Förra mängdveckan låg jag på samma snittpuls men snittfarten var 5:07-5:29 min/km, övervägande mellan 5:20 och 5:25. Vad jag minns var underlaget bättre då än nu, men jag kanske gör en efterkonstruktion? Hur som helst, vart jag vill komma är att kroppen verkar svara bra på det jag utsätter den för. Jag är mycket nöjd med detta och hoppas på att mina älskade ben fortsätter att svara bra på alla tokigheter.

Vad blev det då av februari och veckan som gick? Jo, 479 km avverkades totalt och mängdveckan landade på 146,69 K. Inte för att jag begriper hur det gick till, nästan 50 mil på en månad känns mycket men så mycket tycker jag inte att jag har sprungit... Antar att jag blivit hemmablind igen ;)
För övrigt har jag 23 km kvar till Berlin i stegtävlingen och så har jag blivit kvalat in till New York Marathon. Hoppsan... ;-)