Rapport från Smyge dag 1

Ojoj, tiden går fort när man har roligt. Har inte hunnit sitta vid en dator förräns nu, ska försöka uppdatera lite vad som hänt och skett...

Onsdagen blev en galen roadtrip genom Sverige med många skratt och mycket löpsnack. Klockan hann passera midnatt med råge innan vi äntligen nådde Smygehuk och vi hälsades av en isande ostlig vind till Sveriges sydligaste udde. Blev inte många timmars sömn innan det var dags att käka frukost och göra sig redo för första passet... Ken och Staffan hann med en morgonjogg, vissa ska då alltid vara värst ;-)

Första passet på schemat var intervaller. Det blev riktigt, riktigt tufft! Det blev tusingar på landsväg, ömsom i sned medvind och ömsom i sned motvind. Min plan var 6x1000m, men jag landade på 5x1000 m och 2 x 400 m... I medvinden gick intervallerna betydligt snabbare, men i och med att det hela tiden kom vindbyar så var jag tvungen att parera och det sög verkligen musten ur benen. Mjölksyran flödade och när jag höll på att lämna frukosten i retur efter femte tusingen beslöt jag mig för att ta det lite lugnt. Kilometerfarterna på tusingarna blev som följer: 3:49-4:12-3:58-4:08-3:59 vilket jag är supernöjd med. Körde sedan två fyrhundringar med Tone på en annan väg, i rak mot/medvind. Första fyrhundringen i medvind gick i 3:30-fart på gruset... och i motvinden, med samma ansträngning om inte mer, gick det i 4:30-fart! Geee, vad tungt! Supernöjda joggade vi över fälten och såg Östersjön breda ut sig framför oss, synen var gudomlig och där och då älskade jag livet och löpningen så högt att det saknas ord!

Under eftermiddagen ramlade fler löpare in och kvällspasset blev en tävling i "gissa tiden" på sträckan 4,8 km. Jag tänkte ta det lugnt och gissade på 25:13... det blev helfel! Sprang in på 23 minuter blankt trots att jag tyckte att jag fisjoggade :-D För att få ihop lite fler kilometrar sprang jag ett varv till med Kattis. Totalt blev det 26,13 km löpning, helt underbara kilometrar!

Imorse blev det morgonjogg, totalt 7,12 km, längs havet, på stenstranden, genom Smygehuk och över fälten. Solen sken på vår väg och även om vinden slet i oss idag med så var det alldeles underbart. Gemenskapen i gruppen är fantastisk, det är kärlek, det är livet, det är löpning och jag älskar det!

Nu väntar ett backpass vid Ale Stenar, bastu och kallbad. Stay tuned, folks!

Going south...

Imorgon bär det av till Skåne och Smygehuk för träningsläger med de underbara Linnéaiterna. Det kommer att bli backpass vid Ale Stenar, långpass i det skånska landskapet, intervallpass och såklart härligt umgänge med löparvännerna. Väskan är opackad, kläderna fortfarande fuktiga efter senaste tvätten och jag har ingen aning om vart jag la mina nya DS Trainer... Dessutom sitter jag på jobbet ikväll och ska upp och jobba tidigt imorgon bitti. Det lär bli en kort natt, men vad gör väl det när solen skiner, våren frodas och det ligger underbara dagar framför en? :-)

Uppdaterar när jag hinner, folks!

Mängdrekord

Nöjd efter avslutad mängdvecka!
Februari bjöd på både mängdveckorekord och månadsrekord i antal avverkade kilometrar. Nu blev det inte några 100 miles den här veckan heller, men kanske att jag kan klara det nästa gång?

Mängdveckan del två blev en intressant vecka som i många avseenden skilde sig från första mängdveckan. Först och främst var det min egen inställning; mängdveckor är kul och inte särskilt jobbigt. Det är ganska mysigt att ligga och långpassa, åtminstone i början av veckan... ;-) Den här veckan blev det tyvärr nästan bara långpass istället för dubbla pass beroende på jobb och att livet kom emellan. Inte för att det gjorde så mycket, men det hade varit skönt att dela upp sträckorna lite. En tredje skillnad var pulsen och farten. Jag låg mellan 147 och 154 i snittpuls på samtliga pass den här veckan och en snittfart på mellan 5:03 och 5:16 min/km. Förra mängdveckan låg jag på samma snittpuls men snittfarten var 5:07-5:29 min/km, övervägande mellan 5:20 och 5:25. Vad jag minns var underlaget bättre då än nu, men jag kanske gör en efterkonstruktion? Hur som helst, vart jag vill komma är att kroppen verkar svara bra på det jag utsätter den för. Jag är mycket nöjd med detta och hoppas på att mina älskade ben fortsätter att svara bra på alla tokigheter.

Vad blev det då av februari och veckan som gick? Jo, 479 km avverkades totalt och mängdveckan landade på 146,69 K. Inte för att jag begriper hur det gick till, nästan 50 mil på en månad känns mycket men så mycket tycker jag inte att jag har sprungit... Antar att jag blivit hemmablind igen ;)
För övrigt har jag 23 km kvar till Berlin i stegtävlingen och så har jag blivit kvalat in till New York Marathon. Hoppsan... ;-)

En magisk kväll

Så, jag gick alltså i mål på 3.30.35 och sträckte armarna mot skyn och skrek ut min glädje. Så här . Sedan haltade jag bort till ÖIP på stela och trötta ben, men lyckades dansa ner för trappan i ren lycka. Stapplade bort och hämtade mina grejer, grät en skvätt till, skrattade högt och gick vidare till samlingspunkten i ett emotionellt kaos. Där mötte jag Rebecca och Allan som båda var glada, men Allan hade ont i låren och hade haft krampkänningar större delen av andra varvet. Det blev ett glatt återseende iallafall och fler och fler löpare kom till samlingspunkten. Jag letade efter mina compadres och när Niklas dök upp försökte jag ta glädjeskutt bort till honom men liknade nog mest en skadeskjuten kråka. Det blev glädjetårar igen och strax efter Niklas dök min pappa upp, tårar och kramkalas igen. Lite senare kom Masse och jag upprepade kråkdansen, glad och stolt över mina kompisars prestationer. :-)
Mia kom skuttandes och såg oförskämt pigg ut och äntligen, äntligen fick vi skåla i rosafärgad skumpa. Det var så lyxigt och smakade riktigt gott. Det var vi verkligen värda!!
På trötta ben rörde vi oss sedan mot Stora Essingen. Jag var trött, men inte helt slut, mådde bra sånär som på ett blodtrycksfall i tunnelbanan. Vid Liljeholmen anslöt fler löpare och när vi kom hem till Niklas var trädgården redan full av bloggare och löpare som inte sprungit SM. Det blev ett glatt hälsande till höger och vänster, identifierande av vem som hörde ihop med vilken blogg och en massa prat om löpning & livet. Det första jag gjorde var att lägga mig på massagebänken för en välförtjänt benmassage och strax därefter kom Masse. Vi låg där på bänkarna och pratade med varandra och med alla runtomkring. Masse gick igenom sina km-tider högt och löpnörderiet visste inga gränser. Så underbart!
Fortsatte sedan kvällen med att dricka öl, mingla runt, äta massor av god mat och älta marathon med alla som orkade lyssna. Någonstans under kvällen rapporterade Niklas att jag placerat mig som 91:a dam och det blev ett segervrål från mig igen. Shit! Vilket lopp!!
Hann med ett dopp i den heta badtunnan också tillsammans med Johan och Henke. Kvällen övergick till natt, på tv:n rullade marathonloppet och det diskuterades tider, känslor och löpsteg. Brödrosttävlingen som utlystes på Masses blogg fick en vinnare. Nämligen jag själv, jag hade lyckats gissa min tid sånär som på 45 sekunder och jag lovar er att min tid verkligen var en önsketid då. Och nu är den sann! Tack för brödrosten, Masse :-)
När klockan närmade sig ett var det dags att ge sig hemåt i sommarnatten. Det var trötta ben, men i övrigt var jag full av lycka och kärlek till alla underbara människor jag träffat under kvällen. Stort tack till alla ni som var på festen och till alla som sett till att den blev av. Min åttonde mara blev min bästa och avslutningen på kvällen blev en höjdare jag ska leva på länge!


***************Tillbaka i verkligheten, epilog************************
Återvände till jobbet igår med en stor tomhetskänsla. Möttes av en hel del frågor kring marathonet men fick den ena oförstående kommentaren efter den andra och bestämde mig för att aldrig mer prata marathon på jobbet, folk fattar iallafall inte. När jag tog pendeln hem och träffade några andra kollegor ändrade jag mig igen. De var genuint intresserade, ville veta mer, ville att jag skulle älta med dom och dom förstod. DÅ äntligen förstod jag själv vilket fantastiskt lopp jag gjort. Nu ska jag grotta in mig, njuta av prestationen och sedan ladda om för Berlin. Men först ska jag faktiskt bara vara, här & nu och glädjas över att alla träningstimmar gav resultat. Mitt lopp var inget som bara hände, jag har ju faktiskt kämpat för att nå dit och jag ska banne mig kämpa vidare mot nya mål. Återkommer, folks!