Löparglädje. 51 timmar och 30 minuter till start.

Igår gjorde jag något av det roligaste jag varit med om. Jag, Helena, Mia, Catti och en tuff Skåneböna vid namn Nermina fick äran att peppa bloggvärldens mesta Görelälskling längs den 5 km långa Vårruset-banan. Vi skrek, vi tjoade, vi peppade, vi hejade och vi coachade och hade så himla kul hela vägen. Görel var urstark och Ö-K-A-D-E i uppförsbackarna och saktade inte ner farten en sekund. Med 400 meter kvar la hon in ytterligare en växel; spurtväxeln! Görel sprang i mål på nytt personbästa; 34:41. Läs hennes gästbloggsinlägg här!.

I 34 minuter och 41 sekunder upplevde jag ren och skär löparglädje, en energiboost guld värd inför lördag. Så, Görel, det är JAG som ska tacka för att du fått mig att känna glädjen i löpningen igen. Tack Mia, Helena, Catti och Nermina för en superhärlig partyrunda! Jag är sjukt laddad inför maran nu. Jag behövde bryta ihop, rensa ut, bli förbannad och komma igen. Batterierna är laddade, Duracellen är redo. Bring it on, bara. Nu blir det rock'n'roll på lördag om jag så ska krypa i mål! :-)

Långpasslångfredag :-)

Den här veckan har bara rusat iväg, har tillbringat större delen av tiden på jobbet eller i träningsspåret och inte hunnit uppdatera bloggen som sig bör... Tränat har jag dock gjort, en snabbuppdatering lyder som följer; I tisdags blev det ett annorlunda pass i Rålis med Linnéiterna; gräsmatteintervaller. Snubbligt, tungt och riktigt roligt. Tyvärr dog min Garmin redan innan passet så det blev till att springa "naken"; utan vare sig pulsband eller klocka. Onsdagen ägnades åt att bli uträtad hos idrottsmassör R, som med vassa armbågar hittade varenda öm punkt i benen... Och de ömmande benen släpade jag ut på EIP för intervaller igår. Trodde knappt jag skulle lyckas genomföra passet, men det blev ett kanonpass. Varannan intervall skulle gå "långsamt"(4:05), varannan "snabbt"(3:50) med två resp fyra minuters joggvila efter varje intervall. Såhär blev det
1: 4:00 (jogg 2 min)
2: 3:44 (jogg 4 min)
3: 3:58
4: 3:47
5: 4:02
6: 3:51
Hade jättesvårt att hitta bra farter på intervallerna och hade nog kunnat trycka på mer på de två sista... tror jag... ;-)

Nåja, långpasslångfredag var det ju jag skulle skriva om. Det blev rekordlångt och det var ju inte alls meningen från början... Var inte alls särskilt motiverad att ge mig ut att springa alls faktiskt, men med tanke på det fina vädret så kunde jag knappast sitta inne. Ett sms fick mig att anta utmaningen att bryta ny mark och få lite sällskap på vägen. Så, sagt och gjort, jag begav mig iväg mot Skarpnäck och mötte upp Pertti som slog följe på cykel. Pertti tog på sig rollen som guide och hare, dagen till ära. Eftersom jag inte hittade alls hjälpte Pertti mig att få en riktigt trevlig sightseeingrunda från Skarpnäck via Flaten till Älta och Hellasgården och sen tillbaka. Mycket folk ute i vårsolen, men vi såg faktiskt mest cyklister och lekande barn och mötte nog bara en löpare... Cykelguiden

Hela passet var en lång njutning. Det var riktigt länge sedan jag hade ett långpass där det bara flöt på. Hade en liten svacka när jag kände mig trött och slö, mellan 18 och 21 km men sen ökade jag farten lite och då var det som om flytet kom tillbaka. Pertti och jag småpratade hela vägen om allt och inget och skrattade gott åt alla som tittade frågande på oss. Det såg nog rätt kul ut med Pertti på cykel och jag själv springandes bredvid :-)
Batteriladdning
Efter dryga 28 km, varav 21 km i Perttis sällskap, var det dags att fylla på depåerna lite och vinka av Pertti. Hade bestämt mig för att mina 7 km hem nog var i längsta laget, jag hade ju bara tänkt att springa ett par mil... Rullade iväg hemåt, mot närmsta tunnelbanestation som visade sig vara Sockenplan. Väl där visade klockan på 32,64 km. Inte kunde jag stanna då. Det blev en liten extrasväng innan jag stoppade klockan på 33,12 km, 2:46:52 och snittpace på 5:03 min/km. Rekordlångt långpass och det på pigga ben. Det här bådar gott inför framtiden :-)
33 km senare :)

Hjältekärlek och löpbandslycka

Efter en moloken helg, ett urtungt intervallpass i söndags och rätt mycket vånda var det dags att försöka ta nya tag med löpningen. Nog för att min kropp sagt ifrån förut, men det jag upplevde förra veckan var något helt nytt. Jag kände inte igen min kropp alls och det var en mycket obehaglig känsla. En analys av det hela har gett att kombinationen av en mängdvecka följt av en tuff vecka på jobbet, lite sömn och halvbra kosthållning blev för mycket för mig. Gissningsvis ligger jag träningsmässigt på gränsen för vad jag klarar av att kombinera med ett heltidsjobb som barnmorska, åtminstone just nu.

Åter till löpningen. Hade mentalt laddad för att bege mig till EIP för intervaller, men när jag vaknade och såg snömängden utanför fönstret beslöt jag mig för att krypa inomhus och springa på det förhatliga löpbandet istället. Begav mig till Högdalshallen och fick sällskap av underbara Catti. På coachens schema stod 1000-2000-1000-2000-1000 m i 4:05-fart rakt igenom samt 90-120 sek ståvila mellan intervallerna. Sagt och gjort, efter en lång och urtrist uppvärmning (jag var uttråkad till förbannelse) fick jag äntligen öka farten och se vad jag skulle gå för. Körde med 1 % motlut under intervallerna (2% under uppvärmning och nedjogg) och höll 4:04-fart (det gick inte att få 4:05). Första tusingen gick lätt, inget motstånd, ingenting och helt plötsligt skulle jag vila. Märklig känsla. Hoppade av löpbandet, pustade lite och ökade sen upp farten och hoppade på igen. Det var inte så svårt som det ser ut, fast de första stegen efter vilan kändes stolpiga och vingliga... Nåja, tvåtusingen gick lätt den med, liksom nästa tusing. Den sista tvåtusingen kände jag mig lite, lite trött de sista 300 metrarna, men absolut ingen mjölksyra, ingenting. Den sista tusingen vred jag upp farten ytterligare, till 4:00 och innan jag visste ordet av så var intervallpasset till ända. Just like that! Okej att det var på löpband, utan motvind och utan motstånd, men ändå. 4:04-fart är ändå 4:04-fart och det känns bra att orka springa det utan att bli särskilt trött. Får nog ompröva min inställning till löpband, det gick ju faktiskt att genomföra ett intervallpass även om det var tråkigt. Cattis sällskap underlättade såklart massor, men jag har svårt för det där att springa en massa kilometrar utan att komma en meter framåt...

Upprymd av löparglädje begav jag mig sen till Söder och IF Linnéas kvällsträning. På schemat där stod långa intervaller, vilket jag givetvis stod över. Istället sprang jag, underbara Mia, härliga Tone och fantastiska Catti en mysjogg och peppade de andra hjältarna. Stämningen i klubbstugan igår var i det närmaste magisk, en tät gemenskap och så mycket kärlek och vänskap som låg i luften. Att tillhöra hjälteskaran har gett mig mycket energi under året och jag är fortfarande alldeles hög på glädjen jag fick ta del av igår. Jag kanske inte är fullt tillbaka i löparspåren, men jag har hittat glädjen igen och det räcker långt!

Mängdvecka!

Jo. Coach N'batha har utmanat mig rejält med en mängdvecka av hög kaliber. Nu har jag inte bemödat mig att räkna alla kilometrar som den gode coachen vill att jag springer, men många kilometrar ska det bli. Mjukstartade igår med sköna 12 km helt utan vare sig klocka, pulsband eller radiolyssnande... Det kändes märkligt "naket" till en början, men efterhand kände jag hur jag hittade tillbaka till den enkla, avskalade löpningen utan press eller stress. Riktigt härligt!

Dagens aktivitet var dubbla pass; morgon och kväll. När klockan ringde imorse var jag dock inte så pigg på att gå upp. Det blev sovmorgon och rask omflyttning av morgonpasset till eftermiddagspass. Planen var att springa hem från jobbet, vila någon timme och sedan springa till Linnéaträningen och där agera vilande coach. Planen höll åtminstone inledningsvis... ;-) Masse erbjöd nämligen sitt sällskap på en kvällsrunda innan Linnéaträningen och jag var inte sen att tacka nej... Det blev en grymt skön tur från city via Kungsholmen, Västerbron, Söder Mälarstrand och Götgatan/St Paulsgatan mot Zinken. Mycket prat, en hel del skratt och så en liten uppförsbackesspurt för att springa ikapp och förbi tre cyklister på Götgatan (vi lyckades såklart, hi hi) Och när vi väl kom till Zinken och mötte alla andra härliga Linnéaiter så kunde jag inte låta bli att springa en liten sväng till. Fast när de andra drog intervaller så sprang jag, Masse och D i behaglig softjoggsfart och peppade våra vänner istället. Det blev alltså tre pass på ganska kort tid, men med lite vila och återhämtning (och Snickers!) mellan varje pass. Totalt fick jag ihop 30,93 km (fördelning 10,09; 11,15; 9,69), snittpuls på samtliga pass 157 spm och snitthastighet 5:07; 5:15; 5:25 min/km. Jag är grymt nöjd och har en skön känsla i kroppen, nu är det bara att ladda batterierna för kommande pass. Och nej, jag är förmodligen inte riktigt klok, men vad gör väl det...?! ;-)

Favoriter från året som gått

Håller för fullt på att summera det oerhört händelserika löparåret 2008. Så mycket som hänt och så många underbara människor jag lärt känna och så började det hela med den där armbågen i sidan... Egentligen gillar jag inte att rangordna favoriter, men jag tror ändå att årets höjdare måste ha varit Stockholm Marathon, när jag helt plötsligt insåg att sub 3:30 inte längre var en dröm, det kunde bli verklighet. Läs om den resan här.

Bjuder också på en favoritbild från det häftigaste loppet jag gjort, New York Marathon. Här är det Pertti och jag som passerar 15 km, notera synkroniseringen i steget ;).

Håll till godo så länge, en årskrönika a la Karin kommer. I sinom tid... ;)

Träningstorsdag med insikter och löparlycka

Löparlycka!

Idag har jag äntligen, äntligen fått riktigt glädjerus av coachens nyckelpass nr 1, tempopasset. Idag laddade jag precis som förra veckan med Nix dunderfrukost och tillämpade sedan RMI. Rätt Mental Inställning. Under joggen mot EIP, dit jag förla tempopasset även idag (lite fusk, jag vet), hade jag vissa tvivel på mig själv. Jag har alltid lyckats stanna under passet, av olika anledningar, och det har verkligen fått mig att tvivla på om jag orkar, om jag är så snabb som jag vill vara och om jag kanske gett mig in på något som kommer att bli mig övermäktigt. Bestämde mig för att om jag inte fixade att springa mina 25 minutrar i ett svep idag så var det dags för ett snack med coachen om att sänka ribban. Inte så att jag kände att jag nedvärderade mig själv, utan snarare bara ett konstaterande; går det inte så går det inte och då får jag sänka kraven lite och ta nya tag.

Hur som haver, jag kom fram till EIP och beslöt mig för att jävlar i mig fixa de där 25 minutrarna, de 15 varven, no matter what. Så, jag släppte iväg alla negativa tankar och tänkte bara positiva saker om hur skönt löpsteget kändes, hur perfekt vindstilla vädret var och hur lätt det faktiskt gick att springa. Åtminstone de första två kilometrarna, sen började det bära emot lite men jag stretade på. När fyra kilometrar och således 10 varv avklarats började jag tro på mig själv på riktigt. Det resulterade i att den femte kilometern gick för fort och den nästan sjätte kilometern fick gå på ren vilja. OM jag tagit det liiite lugnare tror jag att jag mäktat med några minuters löpning till... Kilometertiderna på tempolöpningen blev 4(13-14-12-12-08-14).Efter 25 min och 5,95 km var det dags för 4x100 m, där jag på något märkligt sätt lyckades avverka hundringarna på 3:03-3:18-2:59-3:17-pacer. Med ett nöjt leende på läpparna joggade jag hemåt och avverkade veckans andra löpskolning på vägen. Totalt 15,44 km med snitthastigheten 4:47 min/km.

Laddade sedan om batterierna och toppade med en fika med Görel och Adrian-10, vilket var en mycket energiboostande fika :-) Stärkt av detta blev jag upphämtad av Catti för en runda med hjältegänget. Underbara Mia tog med sonen på backintervaller medan vi andra drog runt söder. Ikväll förärades vi dessutom av att TSM-Arne, tillika Hässelbylöpare, hängde med vårt gäng som en genomkörare inför hans kommande marathon i Hastings nu i helgen. Kul! Jag tror och hoppas att vi lockat ytterligare en hjälte till Söder nu... =) Medan P och M satte PB på milen tog Catti och jag det lugnt och joggade i 5-fart tillsammans med G och en ny tjej från E-tuna. Riktigt härlig löpning!

Totalt lyckades jag få ihop 27,16 km idag. Och jag är sjukt lycklig över dagens löpning, boostad med både energi från härliga vänner och från riktigt sköna rundor. Frågan är, igen, ska jag bli sjuk nu eller har jag blivit bättre? Time will tell...

En virrpanna på TSM-träning

Ja, idag var jag nog virrigare än vanligt. Jag skyller på att helgen medfört viss sömnbrist på grund av födelsedagsfirande och annat, men det var det såklart värt :-)
Jag var således rätt trött när klockan ringde, men att veta att TSM-vännerna väntade var motivation nog att studsa upp och ta sig mot Stadion.

En skillnad från förra årets TSM, som jag inte reflekterat över tidigare, är att jag inte längre är där bara för min egen skull. Det kommer en mängd löpare varje söndag som förväntar sig att få ett skönt löppass och det är min, och mina ledarvänners, uppgift att bidra till det. Rätt cool tanke, men den ställer ju också kravet på mig som ledare att vara närvarande och där för andra. Idag var jag kanske inte riktigt på topp av den funktionen... ;-)

Idag var det premiär för mig i 3:15-gruppen, där jag och Catti fick uppgiften att hålla farten. Nervöst värre! Hade lite taktiksnack med Gunilla, Clarre och Peter innan vi gav oss iväg mot Djurgården. Ledar-Arne hade egentligen ledigt men kom ändå och gjorde oss sällskap, så vi var ett ledartätt gäng som gav oss iväg i kylan. Ganska lagom stor grupp idag, tror jag iallafall. Hann inte prata med så många eftersom jag och Catti hade fullt sjå med att hålla farten och hitta rätt. Det är SVÅRT att vara farthållare :-D

På programmet idag stod medelhård distanslöpning och vi skulle hålla 4:50-fart efter uppvärmningen. Sagt och gjort, lagom till farthöjningen fick min Garmin för sig att tappa satelliten och bara visa puls(vad är det för fel på mig och pulsklockor?!). Således fick fick springa på puls och känsla och hela tiden bolla med Catti, som tack och lov hade en fungerande Garmin. Det var svårt att få ett bra flyt i löpningen i början, men efterhand började det ordna upp sig och det löpande cocktailpartyt rullade fram längs vägarna. Helt plötsligt dök Rubin upp och gjorde vår grupp sällskap, kul! Det var verkligen jättetrevligt att ligga i täten och lyssna på fötterna och pratet bakom, och att även kunna inflika lite kommentarer då och då.

Tröttheten gjorde sig dock påmind i form av virrighet... Jag tappade fokus på att hålla kursen så det blev lite fadäser kring vägvalen. Fast när vi avvek helt från den angivna rutten så var det inte MITT fel ;) Rubin pekade höger (vi skulle vänster) och både jag och Catti litade ju på att han hade koll på kartorna... Nåja, det löste sig efter lite dividerande och improviserande (tack Johan!) och helt plötsligt var vi på väg tillbaka mot Stadion. På något sätt tog passet slut alldeles för fort, det enda jag kände var att jag ville springa mer med detta härliga gäng. Ser verkligen fram emot kommande långpass!!

Totalt sprang vi 13,98 km idag varav drygt 11 km var medeldistansfart(enligt min Garmin). Jag är riktigt nöjd med att vi höll i princip jämna kilometrar, liite långsamt med ett snitt på 4:52 min/km mot angivna 4:50 min/km men det var bra nära iallafall. Och hellre lite för långsamt än lite för fort, såhär i början.

Lärdomen från idag var att det är svårt att hålla farten, det kräver koncentration och närvaro hela tiden och det är svårt att inte öka farten när man hör löparfötterna mana på bakom ryggen. Jag tror och hoppas att Catti och jag fick godkänt för vår insats idag, det var rasande kul och jag vill göra det igen! Helst redan nästa söndag, men då jobbar jag igen så... Two weeks and countdown!

Till mina vänner

Fantastiska, härliga vänner. Tack för att ni finns och för att ni gjorde min 29:e födelsedag helt underbar. Ingen nämnd, ingen glömd men ni vet vilka ni är. Jag är otroligt glad att få ha vänner som er i min närhet.

Som tack för firandet lovas härmed att en viss look-alike-bild kommer att läggas ut på bloggen i sinom tid...

Solo på Västerbron

Ensam söderhjälte i full mundering
Egentligen var tanken att jag skulle köra dubbla pass idag; morgonjogg till jobbet och backintervaller på eftermiddagen. Nu blev det inte så, jag lyckades på något sätt stänga av väckarklockan och somna om i en hel timme till. Vaknade och hade 10 min på mig att göra mig i ordning och rusa till bussen (bussinteraller?!). Så gick det med den morgonjoggen! :-P Det är första gången sen jag flyttade till Stockholm som jag lyckats försova mig, märkligt nog. Jag skyller på all dramatik som pågick i mitt hörn av Högdalen igår kväll; skottlossning bakom sporthallen och anlagd brand i grannhuset.

Nåväl, även om jag sov bort morgonpasset så sov jag inte bort nyckelpass nr 2; långbacke. Måste dock erkänna att jag var otroligt sugen på att lägga mig och sova istället för att springa, såååå galet trött just nu. Nu hade jag ingen möjlighet till att smita undan, för gulliga Catti kom förbi och hämtade upp mig för träning. Började träningen med en samling i Linnéalokalen och det är banne mig äkta kärlek! Så härligt att få slänga käft med Niklas, Nisse och Allan, krama om Tone, prata lopp med Patrick och Daniel och planera framtida äventyr ihop med "gänget". Fast jag saknade såklart underbara Mia, som tog vilodag, och härliga Helena som var förkyld...

Jag lämnade dock mina vänner, som skulle springa Årstabro-intervaller, för att i ensamt majestät ge mig i kast med Västerbron i regnet. Det var ett ensamt och tungt pass idag, kroppen kändes tung, vätskefylld och sådär barbamamma-aktig igen. Och tyngdkänslan blev inte mindre av att jag trampade i varenda vattenpöl och skvätte vatten både på mig och alla jag passerade. Under intervallerna utförde jag ett smärre psykologiskt krig med mig själv, i uppförsbackarna ville jag bara stanna, lägga mig ner och glömma allt vad intervallträning hette för att under nedförsbackarna helt glömma bort vad jag nyss känt. Tyckte att jag fick slita hårt idag, det ÄR klar skillnad på att springa med underbara Linnéaiter och att springa själv. Dessutom slet jag hårdare än jag brukar... Jag lär mig liksom aldrig att när det känns riktigt trögt och "stillastående" så springer nästan alltid snabbare än jag tror. Jag insåg det först när jag sprang ikapp, passerade och drog ifrån en cyklist under min sista brovända. Undrar vad cyklisten tänkte!

Det blev ojämna intervaller, från Söder mot Kungsholmen, ca 730 m, höll jag 4(09-14-07-16)pace och från Kungsholmen mot Söder, ca 500 m i motvind, tappade jag stadigt från 4:20 till 4:24-28-34... Inte så stabilt direkt. Men snabbare än någonsin, jag är supernöjd och rätt trött, på ett skönt sätt. Och det är inte utan att jag längtar lite till nästa pass... ;)

Backe upp och backe ner. TSM-söndag :-)

Så var det dags för TSM-träning igen. Äntligen! Blev upphämtad av Clarence och Annika och vi babblade hela vägen till ÖIP om allt och inget. Väl där blev det många härliga återseenden; Pertti träffade jag för första gången sedan New York Marathon, Niklas för första gången sedan Ålandsresan och ledar-Arne, ledar-Thomas x 2 och NiklasN som jag inte sett på en evighet. Där var också rara Catti, Ken, Tone och A från IF Linnéa, favvosmurfen, back-Fredde, Tess och en hel rad härliga löpare jag lärt känna det senaste året. Det kändes som att komma hem, igen :-)

På schemat idag stod backe, 45-60 sekundersbacke. Efter lite dividerande valde vi backen nedanför Skansen istället för den tänkta Manillabacken. Det visade sig vara ett klokt val och en mycket bra backe för backlöpning i grupp. Arne och Pertti tog täten medan jag la mig längst bak tillsammans med Johan. Det var en helt ny upplevelse att ligga långt bak i fältet, jag som annars alltid hamnat i frontledet och jagat Pertti i bakhasorna ;) I vanlig ordning var det mycket prat, skillnaden från förra årets TSM för min del var dock rätt tydlig. Jag fick rätt mycket frågor om vilken grupp man ska välja, ett dilemma jag själv stod för inför förra säsongen. Jag tror och hoppas att svaren de fick gjorde dom lite klokare. Många av de jag pratade med hade inte tränat med TSM förra året men de var otroligt positiva till upplägget. Kul!!
Bland det roligaste på uppvärmningen var dock när jag fick frågan "har du sprungit marathon förut?" och efter det jakande svaret fick följdfrågan "hur många gånger då?". Jag vet inte vad de hade räknat med att jag skulle svara, men när jag sa "10" så hörde jag hur de drog efter andan. 10 marathon, det är väl inte så många? Eller har jag blivit hemmablind nu igen... ;-)

Nåja, efter en lång, skön uppvärmning var vi framme vid Skansen och skulle springa backe. Fokus låg på teknik, inte på tempo och vi körde sex fina vändor innan vi joggade tillbaks mot ÖIP. Det var rätt halt i backen och den var lurig eftersom lutningen tilltog efter halva backen, men det flöt på riktigt bra och jag tror alla var nöjda med sina insatser för dagen. Försökte hinna med att kolla löpteknik och peppa och stötta löparna i gruppen och tror jag lyckades lyfta några tappra själar iallafall. Jag vill ju så gärna att de ska känna att det är lika roligt som jag! (fast idag var det tunga ben uppför backen, hu!)
Efter att under nedjoggen gjort lite reklam för IF Linnéa var det dags att stretcha och tacka för idag. Fast jag och Catti var ju tvungna att köra lite löpskolning också, för inte vill vi missa att få trippelkryss i Niklas' utmaning ;-)

Nu väntar en ny vecka, nästa veckas TSM får jag avstå pga jobb men om två veckor är jag tillbaka i TSM-familjen. Och jag längtar redan!

Skräckblandad förtjusning

Så kan man nog sammanfatta gårdagens pass, Nyckelpass nr 1 (långbacken är Nyckelpass nr 2). Det blev inte ett helt optimalt utfört nyckelpass, vilket delvis berodde på mitt inte alltför kloka val att springa runt Södermalm. Det blåste nämligen från alla håll och det var fullt av flanerande människor överallt. Mental note: spring INTE runt Södermalm en lördagseftermiddag.

Nåja, jag kan inte bara skylla på mitt val av runda. Det var ett tufft pass, utan tvekan. Det blev progressiv löpning de första 20 minutrarna, gick ut lugnt och fint och ökade sedan farten successivt; 5:36-5:12-5:09-4:47 blev kilometertiderna. Därefter var det dags att öka farten ytterligare och det gick väl sådär... Halvvägs in i fartökningsblocket låste sig kroppen mitt i steget, det tog tvärstopp. Jag svor och surade, Lilla My vaknade, men det var bara att gå några meter och ta djupa andetag och inse att nej, kroppen satte stopp för 20 minuters fartökning non-stop. Och kanske med rätta, det är bara två veckor sedan jag och kroppen sprang marathon... Nåja, längre än så hann jag inte i min analys innan jag drog iväg på fortsatt fartökning. Fartökningsblocket skulle ha blivit 20 min, men på grund av lite klockstrul blev det bara 18 minuters löpning. Frånsett stoppet är jag faktiskt riktigt nöjd; kilometertiderna lyder som följer 4:17-4:12-4:06-4:12 och en halv kilometer i 4:13-fart. Därefter följde tre minuters ståvila och sedan 3x100 m maxfart. Tungt! Hundringarna landade på 15-17-15 sekunder, dvs 3:11-3:17-3:11 min/km. Lite mer överfart borde jag kanske ha, men inte igår.

Jag ser fram emot kommande nyckelpass med lika delar fasa och nyfikenhet. Det kommer att bli ännu jobbigare framöver, men jag tror jag förstår tanken bakom passet och det sporrar enormt. Även om jag tänkte många ilskna tankar under passet igår så var det kul efteråt. Och ska jag bli snabbare så finns det inga genvägar... ;-)

Avslutade gårdagen med en skön utekväll tillsammans med Söderhjältarna. Tack, härliga Linnéaiter för en kul kväll med många skratt. Ni är guld värda!

Ljus i tillvaron

I dessa gråa novemberdagar är man glad att det finns människor omkring en som lyser upp tillvaron. Gårdagens pass med Söders Hjältar gjorde att min omgivning kändes som en strålande, spirande, varm dag i maj även om verkligheten bjöd på tre ynka plusgrader, regn och snålblåst. Att innan passet få skratta ihop med underbara Catti, Mia, Helena och resten av gänget värmde inifrån och gjorde att löpningen liksom blev ännu mer glädjefylld.
Passet blev ett "tröskelpass" runt Söder som för min del landade på 7 km i 4.30-fart och resterande 5 i en fart mellan 5:30 och 5:00 (lite förlängd uppvärmning och nedjogg). 4:30 kändes lätt igår, pigga ben trots både benstyrkeövningar på gymmet och Västerbrointervaller tidigare i veckan. Jag kände att kroppen bara flöt på och kunde ägna energi åt att peppa Catti som gjorde en heroiskt stark runda och höll jämna steg med mig hela vägen. Vilken tjej!
Helgen kommer att bjuda på mycket jobb och lite löpning, imorgon blir det dags att testa ett av mina kommande nyckelpass; successiv fartökning till 4:15 och sedan bibehålla farten i 20 min och avsluta med 3x100 m maxfart. Det kommer att kännas...
Och så ska jag såklart hålla tummarna för alla Hjältar som springer Tömilen imorgon. Visa alla att IF Linnéa är bäst på att ha kul i alla lägen!! Jag är med er i tanken :-)

And I just end up running in the cold November Rain

Nu var det kanske inte riktigt så de sjöng, GnR, men det kändes så passande ändå. Kvällen bjöd på underbara löpmöjligheter i kylslaget novemberregn och vad passar väl bättre än att hylla Västerbron tillsammans med underbara Linnéaiter?! Så kul att vara tillbaka med gänget igen, det är verkligen som en andra familj att vara där :-)

Så, passet idag blev alltså Västerbrointervaller. Det "råkade" sammanfalla med att jag på mitt eget schema från supercoach N'batha hade långbacke inskrivet ;-) Vi var ett stort och härligt Linnéagäng som gav oss ut i novemberregnet, med Allan i spetsen och han var verkligen i sitt esse, good to have you back Allan! Efter att först ha rekat läget över bron och sedan kört löpskolning under bron på Kungsholms-sidan (skips, utfall, tågång) var det dags att ta sig an Västerbron. 7 intervaller, tre från Södersidan och fyra från Kungsholmssidan, var ordern. Och vi lydde snällt... Det var underbart att få springa backintervaller igen, det gjorde inte ont någonstans efter NYC-Marathon utan benen var pigga. Tyvärr lyckades jag, min klant, med att STÄNGA AV klockan när vi skulle starta intervallpasset och fick därför bara med uppvärmning och nedjogg. Surt!! Det kändes som om det var sju jämna och bra intervaller, får väl gå på den känslan helt enkelt. Men ÅH så irriterad jag är =/

Från Södersidan mot Kungsholmen hade vi motvind och regnet piskade i ansiktet, men det var på något surrealistiskt sätt grymt skönt. Jag kände mig levande och närvarande i varje steg och vädret gjorde upplevelsen ännu starkare. Stockholm inbäddat i mörker och regndis är dessutom vansinnigt vackert. Kvällens pass blev således ett av höstens absolut härligaste träningspass!
Avslutningsvis måste jag hylla några galna hjältar lite extra; Mia, Tone, Ken och Staffan hade svår träningsvärk efter gårdagens Nordic Military Fitness men deltog ändå i backintervallpasset. You rock my world!

Not so very Fun Run at all

Precis såhär inte-kul var det
Hur kan man döpa ett millopp till FunRun? Det var inte ett dugg roligt. Det gjorde mest ont och slutade i en rätt medioker tid. Jag borde vara nöjd, men det är jag inte. Iallafall inte med tiden...
Men, för att ta det hela från början. Helgen har tillbringats i ett alldeles fantastiskt löparsällskap; Niklas med familj (varav S och M stannade kvar medans L och P åkte hem), Masse med Görel och Adrian-10, Tone, Ana, Johan och Magnus med familj. Det var vi och en hel drös löpare till som tog färjan över till Åland för att springa diverse distanser; Marathon, Halvmarathon och så ovan nämnda (not so very) Fun Run. Uppladdningen bestod i båtresa, buffémat, poolbad, bastu, mer mat och så lite softande på kvällen. Och såklart nummerlappshämtning på Wiklöf Holding Arena (som för övrigt mest påminde om Krillans IP. I bästa fall.).

Jag fick tacksamt nog sovmorgon, milloppet startade först vid 11, så när min rumskompis Tone gick upp för att äta frukost kunde jag somna om och sova en timme till. Hade lite taktiksnack med Tone och försökte tänka positiva tankar om vinden som ven utanför fönstret. Regnet hade iallafall upphört lagom tills mina vänner gick till starten, alltid något :-) Själv blev jag ensam och fick med ens marathonspöket som sällskap. Roligare sällskap kan man ha när man ska slå ihjäl ett par timmar före ett lopp själv, det vill jag lova! Jag blir så fånigt nervös, nervositeten står varken i proportion till loppets storlek eller längd, den bara finns där. Dessutom upptäckte jag lägligt att jag kommit ihåg fotpod och pulsband men korkat nog glömt min klocka. Stupid!!

Strax efter 10 vinkade jag av S, M, Görel och Adrian och rörde mig iväg mot arenan i sällskap med Magnus och hans familj. Det var INTE skönt att känna vinden och jag insåg att det nog inte var läge att förvänta sig någon kanontid på milen. Kalkylerade dock iskallt med att vara klart under 45 minuter, med tanke på mina halvmarathon-miltider, men det visade sig vara lite väl övermodigt av mig. Nåja, vi värmde upp lite innan loppet och hade turen att få välkomna Ana och Tone i mål efter avslutad halvmara på 1:44 resp 1:50 (och en tredjeplats i åldersklassen, grattis Tone!). Turligt nog hade Ana lånat Niklas' ena Garmin som jag kunde låna på mitt lopp också, så jag hade en pace att hålla mig till. Tyvärr dämpade det inte min loppsångest ett dugg, jag tänkte helt ostrategiska mörka tankar om mjölksyra och motstånd. Hann inte så långt i de tankarna dock, helt plötsligt var klockan 10.59 och det var dags att samla ihop det magra startfältet. Kände hur pulsen steg och var i det ögonblicket mycket glad över att inte ha något pulsband.

Startskottet gick och jag tog rygg på Magnus ut ur arenan men kände strax att det gick alldeles för fort så jag drog ner på tempot. La mig på 4:30-fart och blev snart ompasserad av några herrar och fick en tjej som la sig precis bakom mig. Hon erbjöd sig att växeldra, men eftersom jag inte visste om hon skulle dra ifrån mig eller sinka mig så svarade jag att det var okej för mig att dra. Och det var ett klokt val! Det visade sig att milloppet var detsamma som de första 5 km på marathonbanan, vändning runt kon och samma väg tillbaka. Första kilometern gick lätt, men redan vid den andra kom motvinden och den var grym. Jag fick slita för att orka hålla farten och slet sedan i motvind ytterligare två kilometer då vägen svängde lite och vinden kom från sidan istället. Den femte kilometern gick i medvind och det var allt annat än skönt att vända och påbörja sjätte kilometern. Hela tiden hörde jag stegen och andhämntningen bakom mig, men blev inte stressad utan snarare sporrad. Dessvärre hamnade jag i något slags bekvämtempo mellan 4 och 7 km , jag orkade inte riktigt kriga för varje steg och det var glest mellan löparna så jag hade ingen att ligga i klunga med förutom mitt påhäng då...

Strax före vår andra vätskekontroll, med dryga 3 km kvar till mål, kom en svag uppförsbacke samtidigt som vinden gled in i ryggen. Jag hittade krafter att öka på steget lite och vips hade jag hängt av min medlöpare. Fortsatte pinna på och kikade ner på klockan; 4:04-fart. Ajfan! Dags att slå av på tempot! Hade fortsatt rätt hög fart halvvägs in i den nionde kilometern. Då kom motlutet som blev lite för övermäktigt för mig idag. Jag fick slita för att hålla "styrfart" (4:30) uppför, men tänkte på Allans backpass-pepp och vågade inte annat än att fortsätta. Kastade en blick bakåt och konstaterade att hur jag än bar mig åt så skulle jag vara första kvinnan i mål på milloppet. Orkade inte bli glad över tanken utan sprang bara febrilt mot målet för att få slut på plågan. Kom in på arenan och fick en kick av att höra mitt namn i högtalarna och mycket riktigt, första dam i mål på milloppet blev jag men tiden... oh, dear. Sub45 med futtig marginal; 44.52. Jag bara inser att Coachen har rätt; jag måste bli bättre på milsträckan. Jag TÄNKER bli bättre på milsträckan, Lilla My har vaknat och hon tänker då rakt inte ge sig förrän det närmar sig 39:59 på milen ;-)

Skämt åsido, det var jättekul att vara första dam i mål. Det var kanonskönt att känna sig fräsch efter tre minuters pustande och ilskna svordomar. Det var suveränt att få gratulera Magnus som vann hela loppet och det var underbart att få ta emot de tre hjältarna som sprang marathon; Niklas på 3:24, Johan på 3:33 och Masse på 3:55. Det mest minnesvärda var faktiskt att möta Masses blick när han kom in på upploppet. Den glädjen, stoltheten, lyckan, tröttheten och smärtan som fanns i hans blick fick mig att förstå precis varför jag älskar att springa. Jag önskar att jag kunde förmedla den känslan, det var en mental Runners' High som gör att jag längtar ihjäl mig till nästa äventyr. Väskorna är packade och jag ska upp i ottan för att ta mig till Arlanda och påbörja resan mot säsongsavslutningen. Om jag tvivlat på att jag inte skulle vara laddad så är alla tvivel bortblåsta. Det här ska bli så galet kul och jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen från ett Internetcafé redan i övermorgon. Jag är redo, ska ni med?

Slutligen: tack, Ålandsvänner för en härlig helg och grattis igen till alla fina prestationer. Tack till hejarklacken på plats och alla ni här hemma för underbar support!

En underbar helg i löpglädjens tecken

Ja, oj vilken helg det har varit! Träningsmässigt har det varit stiltje, jag är fortfarande i viloperiod och klättrar på väggarna av rastlöshet men jag litar på coachen och kör lugna, fina pass. Lite löpning har det blivit, men inte särskilt mycket att blogga om. Eller jo, passet i torsdags var underbart! Jag kände hur jag liksom började leva igen efter en vecka utan någon som helst träning. Tänk att 8 K lugn jogg ihop med fantastiska Linnéa-löpare kan vara så otroligt givande, inspirerande och glädjande! Snacka om att jag är beroende av löpningen och endorfinkickarna som passen ger...

Nåja, det var torsdagen det. I fredags blev jag hämtad från jobbet av supergulliga Catti, det var dags för TSM-upptakt för alla ledare :-) Det blev en rätt mastig eftermiddag med mycket information och föreläsningar, men det var så himla kul att få träffa både nya och gamla löparvänner. Vi var klara med sista punkten för kvällen runt 22-tiden, men inte gick vi och la oss... Det blev hotellbaren och både vin och prat, mest om löpning förstås, tills klockan var två. Härlig avslutning på dagen!

Det var inte riktigt lika härligt att gå upp vid 7-tiden på morgonen, men hotellfrukosten och det trevliga sällskapet lockade och snart var löpardiskussionerna i full gång igen. Vi fick köra löpskolning med mr Szalkai himself och såklart jag blev glad när både han och coach Rubin sa att det såg bra ut när jag passerade. Vilket i och för sig måste vara en lögn, man ser inte klok ut när man kör löpskolning... En långsam maffe-runda tillsammans med en galen, härlig dansk från Sparta hann vi också med innan fler inspirerande föreläsningar och diskussioner följde. Vi var ett ganska trött, men inspirerat och lyckligt, gäng som lämnade Upplands-Väsby efter ett intensivt dygn. Längtar redan tills träningssöndagarna drar igång, det här ska bli så kul!!
Avslutade kvällen med att träffa Coola Karin och snacka både löpning och livet och bara vara. Energiboost!

Idag blev det ytterligare löparglädje då jag, Catti och Helena begav oss till Hässelby för att heja fram våra toppenduktiga löpare i IF Linnéa. Det var så himla roligt! Jag var jättenervös fastän jag inte skulle springa, det var en så tät stämning av tävlingsnerver och löparglädje i luften :-) Vi stod strax före mål och hejade och jag är säker på att IF Linnéas hejarklack hördes mest av alla. Jag blev alldeles fnattig av all löparglädje och allas kanonfina prestationer och skrek så att jag nu är alldeles hes. Fast det var det värt! PB efter PB ramlade in och jag är så makalöst imponerad av allas framsteg och envishet. Stort GRATTIS till alla er Linneaiter, ingen nämnd och ingen glömd, till era prestationer och TACK för att ni bjöd på löparglädje, kampvilja och en tokhärlig upplevelse! Och trots att jag verkligen hade velat springa när jag såg alla forsa förbi så kändes det riktigt bra att få heja på och peppa idag. Picknicken på banvallen efteråt fick avsluta en underbart härlig helg med många intryck, möten och känslor som kommer att få mig lycklig länge. Och inte bara av löpargläjde...

En massa intervaller och ett nyupptäckt PB

Först och främst måste jag revidera mitt tidigare påstådda PB på milen. Det stämmer inte. Jag gjorde nämligen negativ split även på lördagens halvmara och sprang första milen på 44:41... Andra milen sprang jag på 44:04. Jag fattar absolut ingenting av det hela, hur är det möjligt att springa in ett personbästa på milen under ANDRA milen på halvmaran?! Jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv... Hur som helst är jag mycket glad och stolt över mitt nya PB!

Fredagsnöjet idag bestod i ett helt makalöst roligt intervallpass på Enskede IP. Efter en lång uppvärmning, först från mig till EIP och sedan 4 km på IP:n med Pertti, så startade utmaningen: 4x5x200m; fyra set om 5x200 m med 30 sek ståvila mellan iterationerna och tre minuters ståvila mellan seten. Kan låta som en lång vila, men den var verkligen välbehövlig! Första setet kändes bra, lite okoordinerat och ojämt under de första intervallerna men mot slutet hittade jag flytet. Nästa set var trögare, det kändes att jag inte kom ner i puls ordentligt under ståvlian. Under det tredje setet började jag på allvar undra över vad jag pysslade med. Jag flåsade som en blåsbälg, minst! Ingen mjölksyra dock, bara jätteflåsig andning som höll på att ta knäcken på mig totalt. Sedan hände något... Under det sista setet var det som om kroppen hade fattat vad intervallpasset gick ut på; pulsen gick fortfarande inte ner och jag lät nog mer som en lungsjuk gammal tant än en löpare när jag andades, men det kändes liksom lättare att springa. Jag hamnade i harmoni med intervallerna och lyckades pressa mig några sekunder på de avslutande två vändorna.

Tidsmässigt låg jag mycket jämt; majoriteten av intervallerna gick på 41-43 sek (två på 44 sek, en på 40). Snitthastigheten på intervallerna blev, i mina ögon, häpnansväckande snabba 3:21 min/km. Vem bytte batteri på mig och när?! ;-)
Avslutade rundan med en skön nedjogg för att (citat Pertti) "jogga bort mjölksyran vi inte hade". Ingen mjölksyrakänning alls utan bara flåströtthet, vilket jag antar är meningen med passet. Hur kul som helst, i vilket fall! Totalt blev det 15,1 km och en snitthastighet på 4:34 min/km. Puls 164/189 och kadens 184/232 (?!). Riktigt, riktigt nöjd med passet :-)
Nu väntar vila och heldagsjobb imorgon och sen ett långpass, sista innan Berlin, på söndag. Skön helg på er!

Tvivel

"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans, det känns tomt-eller hur?" (Tvivel, Lars Winnerbäck)

Igår nådde jag lägsta punkten i postloppdeppet. Patetiska, ilskna tankar snurrade runt i huvudet och jag hade allvarliga tankar på att bara skita i allt. För vad spelar det för roll vad jag gör för tider på ett lopp, egentligen? Vem bryr sig om jag springer 6 mil i veckan? Är det barnmorska jag ska vara över huvud taget? Och bara varför ska jag vara en sådan känslomänniska? Lilla My är ju en filbunke i jämförelse... Såhär i efterhand inser jag det barnsliga i dessa tankar, men igår var de min verklighet. Tänkte till och med strunta i Linnéaträningen, men någonting inom mig sa att det bara vore för ynkligt att inte dyka upp. Såklart den inre rösten hade rätt. Jag behövde bara närma mig klubbstugan så kände jag löparglädjen igen och när jag mötte Patrick, Tone, Rebecca, Ladi, underbara Mia, coach Allan och alla andra härliga Linnéaiter så visste jag svaret på alla mina frågor. Klart jag ska träna, göra tider, vara världens bästa barnmorska och bejaka mina känslor! Det är ju sån jag är :-)

Igår blev det Tantobacken med coach Allan tillbaka som tränande coach. Underbart att se honom springa igen! Backpasset passade en ilsken barnmorska utmärkt och jag körde inte mindre än 14 vändor. Det skulle ha blivit 12, men jag räknade fel och sprang 13 och när Nisse utmanade mig på en sista backe så var jag inte sen att anta utmaningen... Passet kändes jämt och bra, lugnt och kontrollerat och varje backintervall tyckte jag att jag hade hög höft och lätt steg. Dessutom kände jag hur alla negativa tankar rann av mig och trampades ner i backen under mig. Snittfarten för backarna landade på 4:27 min/km, en bra fart utan att jag fick syrakänningar alls. Totalt sprang vi 9,9 km med snittpace 5:15 min/km, puls 165/192 och kadens 176/202 (fotpoden funkar, hurra!). Största behållningen av gårdagens pass var ändå lyckan i bröstet efteråt. Av morgonens mörka tankar återstod intet, kvar fanns bara ett leende på läpparna och en mycket lycklig lilla My :-)

Långpassmåndag

Igår fick jag lite välförtjänt ledighet efter helgens jobb och vad annars gör man med en ledig dag om inte springer ett rejält långpass. Sista långa långpasset inför Berlin stod på mitt mentala schema och så blev det också... Det var dock inte helt utan motstånd jag gav mig ut, kroppen kändes okej men mentalt kändes det motigt. Hjärncellen hade fullt upp med annat huvudbry och det var svårt att fokusera på ett lugnt, långt, skönt långpass... Uppladdningen kanske inte var den bästa heller, i söndags gick jag på en mycket trevlig långpromenad och hittade en Thai-kiosk 500 m hemifrån mig. Otroligt god, stark thaimat som förvisso funkade bra som bränsle på långpasset men magen var väl inte helt överlycklig över kombinationen thai och långpass. Dock klarade jag mig även denna gång från att uppleva fenomenet nödladning...;-)

Hursomhelst, jag kom iväg och styrde stegen mot Söder till att börja med. Eftersom min fotpod nu helt har gått i strejk trots batteribyte så blev det en improviserad runda där jag tittade på tiden och utifrån den "gissade" längden på passet. Sprang mot Globen och vek sedan ner längs Årstaviken och bara njöt av naturen och Stockholms vackra omgivningar. Fortsatte över Årstabron och vek ner vänster och sprang bort mot Hammarbyhamnen och Stadsgårdskajen, längs Söder Mälarstrand och över Västerbron till Kungsholmen. Där började min mentala kamp att fortsätta. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och lätt men jag var så trött, ville bara lägga mig ner och sova. Nu är jag ju inte den som ger efter i första taget så jag bet ihop och tuffade vidare och sprang runt Kungsholmen, samma runda som jag och coola Karin har kört PH-pass på tidigare. När jag för andra gången närmade mig Stadshuset konstaterade jag att jag "bara" varit ute i 2h30 min så det blev till att förlänga passet runt Riddarholmen och över till Söder igen. Stoppade klockan när jag nådde Slussen och hade då varit ute i 2:48:04. Stapplade mot tunnelbanan och drabbades av ett akut sockerbehov. Bara att styra om stegen mot Pressbyrån och ge efter för godisbehovet; GE MIG SNICKERS!!! En Snickers och en Brämhults apelsin-& jordgubbsjuice senare kände jag mig lite lugnare och mer mänsklig igen :-) Vad behöver ni för att återhämta er efter långpasset?

Väl hemma kollade jag rundan på Gmaps och sprang uppskattningsvis 32,35 km idag (möjligen lite längre, det brukar diffa en del mellan kartan och sprungen sträcka) Ett helt okej långt långpass alltså :-)
Efter en lång varm dusch var det dags att bege sig till stan och tjejkväll med underbara Mia. Det blev en skön promenad, massor av prat och sedan god mat. En toppenavslutning på dagen, helt enkelt!

Tusingar med barbamammakänsla

Det var länge sedan jag hade ett pass med barbamamma-känsla i kroppen, trodde i min enfald att vant mig vid hormonsvängningarna men icke! Imorse hade jag bestämt möte med Pertti vid EIP för tusingar. Bara det var kanske dumt, jag vet ju vad jag tycker om kvalitetspass på morgonen men nu fick jag inte till passet på något annat sätt så jag får ju skylla mig själv ;)

Kände redan vid frukosten att hela kroppen var i osynk, snubblade på tröskeln, spillde yogurt på bordet och drällde flingor över halva köket. Inte blev det bättre när jag skulle stolpa iväg till Enskede IP... Benen kändes dels stumma som trästockar, dels ostyrigt studsiga och dels veka som spagetti. Försök hitta ett flyt i löpningen med dom benen, den som kan! På något sätt tog jag mig fram på mina trä-gummi-spagettiben och mötte en oförskämt pigg Pertti och slog följe med honom 5 varv på banan som lite extra uppvärmning. Under stridesen började jag på allvar fundera över hur jag skulle få med mig mina ostyriga ben runt banan, men med glada tillrop från Pertti och aktivering av marathonpsykets tjurighet så gick det. Tungt som attan, jag tappade 10 sek i fart från första till fjärde, men intervall fyra, fem och sex höll jag exakt samma tid på och det är jag mycket nöjd med. Idag blev det lite mer "hardcore" med en minuts ståvila efter första, andra och tredje intervallen och två minuters vila efter fjärde och femte. Såhär blev serien: 3:51-3:56-3:57-4:01-4:01-4:01. Puh! Nästa gång blir det tusingar UTAN barbamamma och definitivt inte på förmiddagen!
Super-Pertti körde sina tusingar 5-10 sek snabbare än jag och då hade han inte ens ätit frukost! Makalöst starkt jobbat!! Jag fattar inte hur det är möjligt att ens genomföra en tusing på fastande mage... måste vara finsk sisu, eller nåt i den stilen. Inspirerande och imponerande, hur som helst.

Avslutade förmiddagens pass med en lugn och skön nedjogg på IP:n. Totalt blev det 14,3 km, men någon snittpace fick jag inte eftersom den där )"&/%&#/"!½ fotpoden gick i strejk så fort jag kom till EIP. Grrrrr! Joggen hemifrån gick iallafall i stabilt 5:05-tempo...
Nu väntar jobb, vilodag imorgon och på måndag blir det ett sista långt långpass inför Berlin Marathon. Sedan är det dags att börja formtoppa, startar med Stockholm Halvmarathon om en vecka :-)

Till sist: lycka till på Tjejmilen imorgon, ni som ska springa! Go S, go IF Linnéas starka brudar, go alla ni andra! Jag kommer att gå på jobbet och heja på er i tanken!

Just keep running...

Sprang en horribel snabbdistans från jobbet och hem igår. Ingenting kändes bra, kroppen var seg, benen stumma, hittade inte rytmen och allt kändes bara fel. Tills jag kom hem och tittade på klockan. 9,1 km på 39:23. 4:20 min/km. Inte undra på att det kändes tungt!

Idag har jag utforskat för mig okända marker; dubbla träningspass. Nu ska man väl egentligen springa ett lättare pass på morgonen och ett tuffare på kvällen, men i vanlig ordning gjorde jag en egen variant... Skulle faktiskt ha sprungit en vända före frukost, men när jag vaknade var jag så otroligt hungrig att något pass på fastande mage inte var att tänka på ;-) Det blev till att äta frukost och ta en lunchjogg istället, 7,75 km mätte sträckan jag sprang enligt Gmaps Pedometer. Fotpoden har fått batteritorsk och jag hann inte fixa det innan dagens första pass. Det blev hursomhelst en skön runda med lite felspring i Stureby. Tempot blev något för högt egentligen; 4:53 min/km, men jag sprang på känsla och det kändes lugnt och behagligt. Sen kom dilemmat; hur laddar man om batterierna för ett intervallpass om 6 timmar?! Jag gjorde en chansning på bra lunch och allmänt softande och det funkade ju faktiskt riktigt bra :-)

Begav mig till Zinken för kvällens träning med alla härliga löpare i IF Linnéa. På väg dit lyckades jag köpa nytt batteri till fotpoden och faktiskt, den tickade snällt igång så nu är jag ÄNTLIGEN tillbaks i kadens- och pace-världen igen :-) Vi var ett litet tappert gäng som kämpade idag och både coach Allan och coach Nisse lyste med sin frånvaro. Helt plötsligt blev det upp till mig att styra upp träningen (förstås med god hjälp av Patrick, Britta och Helena)... Allan, jag kräver att få bli uppgraderad till hjälpcoach snart! ;-) Vi hade dessutom nya löpare i form av Sofia och min kollega Tina, jag hoppas att de båda kommer tillbaka trots coach-vikariens framfart...

Uppvärmningen blev långa varvet runt Eriksdalsbadet och Årstaviken, riktigt skönt löparväder med lite regnstänk. Benen kändes lite knasiga när vi började, som om de inte riktigt var med på noterna. Känslan släppde dock efter ett par kilometer och när vi var på Zinken igen så kände jag mig ganska pigg. Tusen-stege på schemat igen, det är INTE kul innan. Inte alls faktiskt. Men det gick, den här gången också! Jag höll faktiskt nästan hela vägen, kroknade under sista 800-metersintervallen och sprang min sista tusing på ren vilja. Och lite för att jag lovat underbara Mia att springa åt henne också ;-) Hade ett mantra under sista varvet och det var "just keep running, just keep running". Fy farao, så trött jag var när varvet var klart. Sprang iallafall samtliga intervaller på "under 4 min/km"-pace och landade på en snitthastighet om 3:54 min/km, vilket är något bättre än sist. Nöjd!! Mest av allt är jag nöjd över att inte ha gett upp den sista intervallen trots att jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig runt...
Avslutade passet med fyra sköna varv på ZIP och stoppade klockan på 14 km blankt. Snittpace på hela passet blev 4:55, puls 162/192 och kadens 184/216.

Måste bara som avslutning hylla en hjälte lite extra; Helena. Jag startade min andra fyrhundring strax efter det att hon startat sin tvåhundring och jag fick slita för att närma mig och komma jämsides. Sista 70 metrarna av hennes tvåhundring sprang vi jämsides, dvs i 3-50-nånting-fart. Helena, jag är grymt imponerad av din utveckling som löpare! Hatten av för dig :-)