lördag 28 februari 2009
"Snön faller...
...och vi med den..." Så sjöng iallafall Ulf Lundell. Nog föll snön oförtrutet under den första halvan av dagens långpass, men jag höll mig iallafall på benen. Jag är sjukt trött på snön vid det här laget. Dagens runda bjöd på följande varianter av snö: stora flingor, små flingor, mjuka tussar, hårda is-spikar, kornsnö och näst intill hagel. Och motvind. Jag brukar gilla de flesta väder, men det här är bara för mycket. Hela veckan har varit långpass på långpass i modd, snöfall eller snöstorm. Jag vill ha vår. NU!
torsdag 26 februari 2009
100 K till Berlin...
Japp. Då återstår de sista 100 kilometrarna innan jag stegat färdigt till Berlin. Dessvärre blir jag inte först, det finns stegdårar som ligger på betydligt fler steg än jag (de som cyklar till jobbet, till exempel...). Nåja, jag kommer att vara där före många andra i vilket fall :)
Vad gäller mängdveckan så rullar den på, jag har avverkat dryga 93 km och känner mig pigg och stark. Helt makalöst vad man kan flytta gränserna, hade någon sagt åt mig att göra detta för ett år sedan hade jag nog svimmat. Springa 100 miles på en vecka? JAG?! Ånä...
För övrigt börjar det dra ihop sig till tävlingssäsong. Två Sjöar Runt går av stapeln om två veckor och det är bara en dryg månad kvar till Premiärmilen. Ska bli spännande att se vad det nya träningsupplägget medför för resultat, kanske blir det platt fall? Eller så blir det succé?! Eller något däremellan...
Träningsveckan kommer förmodligen inte att innebära några större överraskningar, det är bara att mata på med mera mängd och se hur långt det räcker. Imorgon drar jag dock söderut till Linköping och vilar benen lite. Fast en liten morgonjogg och passerande av 100K-gränsen för mängdveckan ska jag nog klara av innan dess ;-)
Vad gäller mängdveckan så rullar den på, jag har avverkat dryga 93 km och känner mig pigg och stark. Helt makalöst vad man kan flytta gränserna, hade någon sagt åt mig att göra detta för ett år sedan hade jag nog svimmat. Springa 100 miles på en vecka? JAG?! Ånä...
För övrigt börjar det dra ihop sig till tävlingssäsong. Två Sjöar Runt går av stapeln om två veckor och det är bara en dryg månad kvar till Premiärmilen. Ska bli spännande att se vad det nya träningsupplägget medför för resultat, kanske blir det platt fall? Eller så blir det succé?! Eller något däremellan...
Träningsveckan kommer förmodligen inte att innebära några större överraskningar, det är bara att mata på med mera mängd och se hur långt det räcker. Imorgon drar jag dock söderut till Linköping och vilar benen lite. Fast en liten morgonjogg och passerande av 100K-gränsen för mängdveckan ska jag nog klara av innan dess ;-)
tisdag 24 februari 2009
Mmmm
MMMMMängdvecka. Mysjogg. Maffepuls. Moddigt. Mäktigt!
So far so good, har hittills avverkat 30K och får ytterligare 12 ikväll. Tror dock inte att jag når upp till 100-milesmålet den här veckan heller, livet och arbetet kommer liksom emellan. Dock har jag inte gett upp hoppet om detta helt ännu, undrens tid är inte förbi...
För övrigt har jag avverkat steg motsvarande 370 km hittills och har precis passerat Schwerin. 175 km kvar till Berlin alltså, jag kanske hinner tillbaks till Malmö innan tävligen är slut?! ;-)
So far so good, har hittills avverkat 30K och får ytterligare 12 ikväll. Tror dock inte att jag når upp till 100-milesmålet den här veckan heller, livet och arbetet kommer liksom emellan. Dock har jag inte gett upp hoppet om detta helt ännu, undrens tid är inte förbi...
För övrigt har jag avverkat steg motsvarande 370 km hittills och har precis passerat Schwerin. 175 km kvar till Berlin alltså, jag kanske hinner tillbaks till Malmö innan tävligen är slut?! ;-)
söndag 22 februari 2009
Uppdatering!
Glad, energiboostad barnmorska
Ojojoj... Jag har verkligen varit frånvarande på bloggen under veckan. Det har flera förklaringar, dels har jag haft en krånglande internet-uppkoppling och dels har jag varit hemifrån större delen av helgen...
Nåja, jag fick en förklaring till veckans tungsinne iallafall. Hormoner. PMS. Big time. Borde ha kommit ihåg att jag känner av det när jag tränar hårt, märkligt att jag alltid lyckas förtränga det... Nu vet jag att det inte var någon överträning eller nåt annat och det känns skönt. Lite irriterande att vara så påverkbar av hormoner fast det är bara att gilla läget.
Träningsveckan har blivit lite haltande på grund av all trötthet och håglöshet, men jag har fått till riktiga kanonpass trots allt. Torsdagen bjöd bara på vila och ett långt, peppande telefonsamtal med världens bäste coach. Tack!
I fredags lyckades jag få till ett grymt intervallpass helt enligt coachens direktiv. På agendan stod 2x2000m@4.10 min/km, 2x1000m@4 min/km, 2x800m@3:50 min/km samt 1x400m@"jäkligt snabbt men kontrollerat" och 400 m joggvila mellan varje intervall. Så, jag begav mig till EIP efter avslutat jobb och äntligen hade snön smält undan så att löparbanorna var i princip snöfria. Fast besluten att lyckas genomföra passet drog jag iväg och fick hålla igen lite. Första tvåtusingen landade på 4:04 i snittpace, den andra på 4:08 i snitt. Tusingarna gick på 3:56 resp 3:58 och benen kändes fortfarande pigga. Under den första åttahundrametersintervallen började dock tröttheten komma, ingen direkt mjölksyra men jag fick verkligen fokusera på att hålla farten hela vägen. Med lite pannben blev det 3:47 resp 3:51 min/km i snittfart. Slutligen då fyrhundringen. Jag var rejält trött i kroppen, men helt utan mjölksyra. Laddade och lät benen pinna på allt vad jag orkade. Och det gick undan, för första gången på mycket länge kände jag mig faktiskt snabb. Jag hade flyt, jag var trött men drog inte på mig någon mjölksyra alls. Stoppade klockan på 1:26, en pace på 3:35 min/km. Så, okej då. Jag är snabb, åtminstone i 400 meter ;-)
Alternativträning...
Gårdagen bjöd på alternativträning i underbart sällskap. Långfärdsskridskor alltså... ;-)Solen sken, sällskapet var toppen, isen var helt okej och kroppen njöt av att åka skridskor igen. Snacka om energiboost!! :-)
Och tur var väl det... Energiboostad till max bytte jag sängen mot Stadion imorse och det blev ett långpass som mest kan sammanfattas med orden "modd, motlut och motvind" ;-) Idag var det tungt, riktigt tungt, att hålla farten. Tur att jag träffade vännen och Linnéaiten Anders innan, han försåg mig med ett par hembakta Runekakor och tur var väl det! Det hade inte gått annars, tack Anders!
Det var ett ganska litet gäng i 3:15-gruppen idag, men vädret till trots så var stämningen på topp! Vi sprang och pratade och jag munhöggs nog en hel del, åtminstone i början. Clarre gjorde som vanligt en enorm insats och höll både fart och kompass och jag la mig vid hans sida och hojtade "håll höger/håll vänster/möte" så det ekade... ;-) Och inte minst; vi fick agera vindskydd åt klungan. Oj, vad det slet att ligga längst fram och dra. Jag började bli kraftlös när vi kom till Årstaviken, modden och backarna sög musten ur benen på mig. Clarre försökte peppa, men jag blev bara tystare och tystare, mer och mer sur och trött. Orkade peppa på gruppen genom Liljeholmen och runt trekanten, tryckte i mig en Runekaka och kände att krafterna kom tillbaks. Det varade dock inte länge... Redan på Liljeholmsbron kom tröttheten igen och jag började på allvar fundera på att släppa gruppen och idag var jag inte ensam. Vi tappade nog ett tiotal löpare totalt, fullt förståeligt i det tunga föret. Snön föll oförtrutet och även om vinter-Stockholm var vackert så kunde jag inte riktigt njuta. På något sätt höll jag mig ändå i täten över Västerbron och in i motvinden på Norr Mälarstrand. När vi kom till Stadshuset föll jag dock bak i gruppen och släppte när vi kom till Tegelbacken. Tio meters promenad gjorde susen för benen, så lagom till rödljusen vid Kungsan var jag ikapp gruppen och la mig i täten igen. Clarre räddade dagen för mig genom att ge mig lite extra sportdryck med koffein i den sista kilometern in mot Stadion. Och då slog det mig; jag har inte druckit kaffe på två dagar! Undra på att kroppen strejkar då...
Efter 2:14:07 var hela gänget tillbaka på Stadion och jag tror att alla var toppennöjda med att ha orkat fullfölja. Vi landade på 5:06 min/km i snitt och tillryggala 26,3 K enligt min klocka. Riktigt bra! Efter en skön stretch och en varm dusch var det bara att bege sig hemåt. Eller... inte riktigt. Stadion var nämligen låst och därinne var vi kvar. Vi traskade runt, runt och hittade tillslut en öppning... Så, slutet gott, allting gott. Och nästa vecka är det mängdvecka igen, 100 miles, kan det gå?! :-)
Ojojoj... Jag har verkligen varit frånvarande på bloggen under veckan. Det har flera förklaringar, dels har jag haft en krånglande internet-uppkoppling och dels har jag varit hemifrån större delen av helgen...
Nåja, jag fick en förklaring till veckans tungsinne iallafall. Hormoner. PMS. Big time. Borde ha kommit ihåg att jag känner av det när jag tränar hårt, märkligt att jag alltid lyckas förtränga det... Nu vet jag att det inte var någon överträning eller nåt annat och det känns skönt. Lite irriterande att vara så påverkbar av hormoner fast det är bara att gilla läget.
Träningsveckan har blivit lite haltande på grund av all trötthet och håglöshet, men jag har fått till riktiga kanonpass trots allt. Torsdagen bjöd bara på vila och ett långt, peppande telefonsamtal med världens bäste coach. Tack!
I fredags lyckades jag få till ett grymt intervallpass helt enligt coachens direktiv. På agendan stod 2x2000m@4.10 min/km, 2x1000m@4 min/km, 2x800m@3:50 min/km samt 1x400m@"jäkligt snabbt men kontrollerat" och 400 m joggvila mellan varje intervall. Så, jag begav mig till EIP efter avslutat jobb och äntligen hade snön smält undan så att löparbanorna var i princip snöfria. Fast besluten att lyckas genomföra passet drog jag iväg och fick hålla igen lite. Första tvåtusingen landade på 4:04 i snittpace, den andra på 4:08 i snitt. Tusingarna gick på 3:56 resp 3:58 och benen kändes fortfarande pigga. Under den första åttahundrametersintervallen började dock tröttheten komma, ingen direkt mjölksyra men jag fick verkligen fokusera på att hålla farten hela vägen. Med lite pannben blev det 3:47 resp 3:51 min/km i snittfart. Slutligen då fyrhundringen. Jag var rejält trött i kroppen, men helt utan mjölksyra. Laddade och lät benen pinna på allt vad jag orkade. Och det gick undan, för första gången på mycket länge kände jag mig faktiskt snabb. Jag hade flyt, jag var trött men drog inte på mig någon mjölksyra alls. Stoppade klockan på 1:26, en pace på 3:35 min/km. Så, okej då. Jag är snabb, åtminstone i 400 meter ;-)
Alternativträning...
Gårdagen bjöd på alternativträning i underbart sällskap. Långfärdsskridskor alltså... ;-)Solen sken, sällskapet var toppen, isen var helt okej och kroppen njöt av att åka skridskor igen. Snacka om energiboost!! :-)
Och tur var väl det... Energiboostad till max bytte jag sängen mot Stadion imorse och det blev ett långpass som mest kan sammanfattas med orden "modd, motlut och motvind" ;-) Idag var det tungt, riktigt tungt, att hålla farten. Tur att jag träffade vännen och Linnéaiten Anders innan, han försåg mig med ett par hembakta Runekakor och tur var väl det! Det hade inte gått annars, tack Anders!
Det var ett ganska litet gäng i 3:15-gruppen idag, men vädret till trots så var stämningen på topp! Vi sprang och pratade och jag munhöggs nog en hel del, åtminstone i början. Clarre gjorde som vanligt en enorm insats och höll både fart och kompass och jag la mig vid hans sida och hojtade "håll höger/håll vänster/möte" så det ekade... ;-) Och inte minst; vi fick agera vindskydd åt klungan. Oj, vad det slet att ligga längst fram och dra. Jag började bli kraftlös när vi kom till Årstaviken, modden och backarna sög musten ur benen på mig. Clarre försökte peppa, men jag blev bara tystare och tystare, mer och mer sur och trött. Orkade peppa på gruppen genom Liljeholmen och runt trekanten, tryckte i mig en Runekaka och kände att krafterna kom tillbaks. Det varade dock inte länge... Redan på Liljeholmsbron kom tröttheten igen och jag började på allvar fundera på att släppa gruppen och idag var jag inte ensam. Vi tappade nog ett tiotal löpare totalt, fullt förståeligt i det tunga föret. Snön föll oförtrutet och även om vinter-Stockholm var vackert så kunde jag inte riktigt njuta. På något sätt höll jag mig ändå i täten över Västerbron och in i motvinden på Norr Mälarstrand. När vi kom till Stadshuset föll jag dock bak i gruppen och släppte när vi kom till Tegelbacken. Tio meters promenad gjorde susen för benen, så lagom till rödljusen vid Kungsan var jag ikapp gruppen och la mig i täten igen. Clarre räddade dagen för mig genom att ge mig lite extra sportdryck med koffein i den sista kilometern in mot Stadion. Och då slog det mig; jag har inte druckit kaffe på två dagar! Undra på att kroppen strejkar då...
Efter 2:14:07 var hela gänget tillbaka på Stadion och jag tror att alla var toppennöjda med att ha orkat fullfölja. Vi landade på 5:06 min/km i snitt och tillryggala 26,3 K enligt min klocka. Riktigt bra! Efter en skön stretch och en varm dusch var det bara att bege sig hemåt. Eller... inte riktigt. Stadion var nämligen låst och därinne var vi kvar. Vi traskade runt, runt och hittade tillslut en öppning... Så, slutet gott, allting gott. Och nästa vecka är det mängdvecka igen, 100 miles, kan det gå?! :-)
Etiketter:
alternativträning,
intervaller,
långpass,
motstånd,
PMS,
snö,
TSM
onsdag 18 februari 2009
Platå...
Just nu är det svårt med motivationen. Jag vill mer än jag förmår att prestera, kroppen och jag är inte riktigt synkade och i såndär skön harmoni som det brukar vara. Jag har helt enkelt hamnat på en platå och gör nu tafatta försök att skutta vidare uppåt utan att riktigt se vartåt jag ska...
Det är inte så konstigt egentligen. Träning är aldrig en spikrak väg mot formtopp och prestationer, det går upp och ner och det går i faser. Problemet är väl bara att man glömmer bort de där tråkiga faserna när man står stilla och "landar"... Just nu känns det just så. Att jag står stilla, hittar inte riktigt motivationen, styrkan eller känslan. Kanske är det för att jag just nu tvingas konfronteras med min svaghet; tempolöpning. Det är inte kul att bli påmind om att jag inte är snabb utan seg, men å andra sidan tränar jag ju för att bli snabbare. Och jag tänker lyckas! Just nu känns det bara lite avlägset...
Missförstå mig rätt; jag är inte ledsen, nedslagen eller så. Bara lite trött, vilsen och inne i en period då träningen känns tung. Det går över och när det gör det så vet jag ju att allt det tunga kommer att blekna på ett ögonblick. Tills dess är det bara att nöta på och njuta av livet i övrigt istället. Tillvaron är inte så tokig, trots allt ;-)
Det är inte så konstigt egentligen. Träning är aldrig en spikrak väg mot formtopp och prestationer, det går upp och ner och det går i faser. Problemet är väl bara att man glömmer bort de där tråkiga faserna när man står stilla och "landar"... Just nu känns det just så. Att jag står stilla, hittar inte riktigt motivationen, styrkan eller känslan. Kanske är det för att jag just nu tvingas konfronteras med min svaghet; tempolöpning. Det är inte kul att bli påmind om att jag inte är snabb utan seg, men å andra sidan tränar jag ju för att bli snabbare. Och jag tänker lyckas! Just nu känns det bara lite avlägset...
Missförstå mig rätt; jag är inte ledsen, nedslagen eller så. Bara lite trött, vilsen och inne i en period då träningen känns tung. Det går över och när det gör det så vet jag ju att allt det tunga kommer att blekna på ett ögonblick. Tills dess är det bara att nöta på och njuta av livet i övrigt istället. Tillvaron är inte så tokig, trots allt ;-)
måndag 16 februari 2009
Ny vecka, nya tag
Förra veckans träning blev inte riktigt som planerat. Den Stora Tröttheten slog till och gjorde att orken inte räckte så långt som jag ville. Facit för träningsveckan lyder som följer:
Tisdag: 10x380m-intervaller längs Årstaviken@3:45 min/km. 30 sek ståvila
Onsdag: 12K distanslöpning, tungt och moddigt
Torsdag: Vila. Bara vila...
Fredag: Intervallstege, fast inte som coachen tänkte sig... 1x(2000-1000-800-400)m. Inte riktigt så progressivt i tempo som jag hade hoppats på. Halt som attan på EIP.
Lördag: Långpass, 25K @ 4:49 min/km. Ljuvligt! Därpå utekväll som slutade någonstans på morgonkvisten. Endorfinkick av kaliber!
Söndag: Vila. Trött som bara den... men lycklig! :-)
Så, nu ligger en ny vecka framför mig och jag börjar träningsveckan med ett pass på gymmet. I stegtävlingen har jag på en vecka tagit mig 170 km, befinner mig strax norr om Rödby enligt kartan. Får nog ta och öka tempot lite... Here we go!
Tisdag: 10x380m-intervaller längs Årstaviken@3:45 min/km. 30 sek ståvila
Onsdag: 12K distanslöpning, tungt och moddigt
Torsdag: Vila. Bara vila...
Fredag: Intervallstege, fast inte som coachen tänkte sig... 1x(2000-1000-800-400)m. Inte riktigt så progressivt i tempo som jag hade hoppats på. Halt som attan på EIP.
Lördag: Långpass, 25K @ 4:49 min/km. Ljuvligt! Därpå utekväll som slutade någonstans på morgonkvisten. Endorfinkick av kaliber!
Söndag: Vila. Trött som bara den... men lycklig! :-)
Så, nu ligger en ny vecka framför mig och jag börjar träningsveckan med ett pass på gymmet. I stegtävlingen har jag på en vecka tagit mig 170 km, befinner mig strax norr om Rödby enligt kartan. Får nog ta och öka tempot lite... Here we go!
lördag 14 februari 2009
Omtankar
På alla hjärtans dag ska man ju uppmärksamma de man tycker om lite extra. Så, här kommer mina omtankar till alla löparvänner i TSM och IF Linnéa. Till alla bloggvänner. Till mina vänner utanför löpar- och bloggsfären. Till coachen. Till min familj.
Tack för att ni finns! Ni gör skillnad i mitt liv, utan var och en av er vore min tillvaro betydligt tråkigare.
Tack för att ni finns! Ni gör skillnad i mitt liv, utan var och en av er vore min tillvaro betydligt tråkigare.
torsdag 12 februari 2009
Batteritorsk...
Jo. Dagens träning blev reducerat till ett ingenting. Kroppen ville inte, det var omöjligt att kicka igång imorse och ännu mer omöjligt att få kroppen ut på ett långpass. Åkte hem och sov två timmar istället... och nu gnisslar jag såklart tänder över utebliven träning. Men; kroppen har sagt stopp och då blir det så. Imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag med roliga intervaller.
Nu gäller det att ladda batterierna och komma igen, jag misstänker att den senaste tidens kombination av mycket jobb, mycket träning och lite sömn börjar sätta sina spår. Eller så håller jag på att bli sjuk eller övertränad... Let's hope I'm just a bit tired!
Nu gäller det att ladda batterierna och komma igen, jag misstänker att den senaste tidens kombination av mycket jobb, mycket träning och lite sömn börjar sätta sina spår. Eller så håller jag på att bli sjuk eller övertränad... Let's hope I'm just a bit tired!
tisdag 10 februari 2009
Jakten har börjat...
Ja, jakten på "först till Berlin" alltså. Vet inte riktigt hur det går än så länge, jag har inte rört på mig så mycket hittills. Dock har vårt lag på 4 pers gått 11 km/person i snitt och själv har jag avverkat steg motsvarande 25K... Hmmm. Återkommer senare i veckan med rapport, det här är spännande!
Veckans träning lyder som följer:
Måndag: Cykling 40 min + styrketräning 35 min
Tisdag: Skulle ha varit morgonpass som jag sov mig igenom... + Linnéaträning, kortintervaller
Onsdag: Intervallserie: 2x2000+2x1000+2x800+1x400. Puh
Torsdag: Morgonpass till jobbet + långpass 20-25K
Fredag: Tempolöpning, progressivt från 4:30 min/km ner till 4:00min/km
Lördag: Distanslöpning 10-12K. Plus Linnéafest ;-)
Söndag: Dagen-efter-kvällen-före-aktiviteter. Typ så lite som möjligt ;) (fast jag jobbar...)
Frågor på det?
Veckans träning lyder som följer:
Måndag: Cykling 40 min + styrketräning 35 min
Tisdag: Skulle ha varit morgonpass som jag sov mig igenom... + Linnéaträning, kortintervaller
Onsdag: Intervallserie: 2x2000+2x1000+2x800+1x400. Puh
Torsdag: Morgonpass till jobbet + långpass 20-25K
Fredag: Tempolöpning, progressivt från 4:30 min/km ner till 4:00min/km
Lördag: Distanslöpning 10-12K. Plus Linnéafest ;-)
Söndag: Dagen-efter-kvällen-före-aktiviteter. Typ så lite som möjligt ;) (fast jag jobbar...)
Frågor på det?
söndag 8 februari 2009
Tillbaka i TSM-familjen!
Äntligen! Efter tre veckors frånvaro pga jobb, sjukdom och jobb så var det äntligen dags för TSM-träning; Trivsamt Söndags-Mys, eller stod TSM för Team Stockholm Marathon...?! ;-) Även om jag var rätt seg när klockan ringde imorse så pirrade det förväntansfullt i magen när jag begav mig till tunnelbanan mot Stadion. Hann åka en station innan det började droppa in bekanta ansikten och löparsnacket drog igång direkt. På tunnelbanan dök också coach Rubin upp, efter flera veckors frånvaro pga sjukdom var det härligt att se honom i till synes god form. Good to have you back, Rubin! :-)
Inne på Stadion vimlade det av bekanta ansikten och i vanlig ordning var det just som att komma hem till familjen Löpare. Många kramar, leenden och "hur är formen"-frågor, härligt! Dagens bana gick mestadels inne i city, så löparkaravanen blev rätt utdragen idag, men vilken disciplin! Tjusigt så det förslog :) Jag tog täten tillsammans med klippan Clarre och vi lotsade gruppen längs Nybroviken, Skeppsholmen och vidare mot Slussen, Söder Mälarstrand, Norr Mälarstrand och Kungsholmsstrand. Ljudet av löparfötter över bron vid Skeppsholmen måste vara dagens mäktigaste upplevelse, löparskor mot träbro... Wow!
Det var rätt många söndagsflanörer ute och vid Slottet mötte vi en löpare som log med hela ansiktet, det värmde i hela bröstet att se hans glädje! Lika glad var inte herren som cyklade längs Söder Mälarstrand och som stannade cykeln mitt i löparkaravanen och svor så det osade... Men vi höll faktiskt till höger och det fanns gott om plats för honom att cykla på... Nåja, frånsett denna lilla incident var det mest glada, nyfikna eller i viss mån skeptiska blickar som mötte oss. En kvinna som passerade på cykel ropade glatt: "Vad vackert ni springer allihop"! Härligt med sådana människor :-)
Enda smolket i bägaren idag var isgatan vid Brunnsviken, löpningen förbyttes till livsfarlig isdans men som genom ett under höll sig alla på fötterna och ingen skadade sig. Läskigt värre! Vägen hem längs Vallhallavägen blev en liten kamp mellan pigga löpare och nitiska TSM-ledare, det är ju så lätt och skönt att "trycka på" lite när det närmar sig mål... Men även om man känner sig som en polis och ett surkart så är det ju för att minska skadorna som man håller nere tempot även mot slutet. Det är så lätt att dra med sig hela löpargruppen i en "spurt" och så kommer skadan för någon stackare som ett brev på posten. Så, det är bara av omtanke och inget annat som vi ledare försöker hålla ihop gruppen hela vägen.
25 sköna kilometrar fick vi idag och snittfarten blev 5:01 min/km. Riktigt nöjd med farthållningen även om det bitvis blev lite svajigt pga ishalka. Nu dröjer det två veckor innan jag är tillbaka hos Löparfamiljen igen. Jag längtar redan... :-)
Inne på Stadion vimlade det av bekanta ansikten och i vanlig ordning var det just som att komma hem till familjen Löpare. Många kramar, leenden och "hur är formen"-frågor, härligt! Dagens bana gick mestadels inne i city, så löparkaravanen blev rätt utdragen idag, men vilken disciplin! Tjusigt så det förslog :) Jag tog täten tillsammans med klippan Clarre och vi lotsade gruppen längs Nybroviken, Skeppsholmen och vidare mot Slussen, Söder Mälarstrand, Norr Mälarstrand och Kungsholmsstrand. Ljudet av löparfötter över bron vid Skeppsholmen måste vara dagens mäktigaste upplevelse, löparskor mot träbro... Wow!
Det var rätt många söndagsflanörer ute och vid Slottet mötte vi en löpare som log med hela ansiktet, det värmde i hela bröstet att se hans glädje! Lika glad var inte herren som cyklade längs Söder Mälarstrand och som stannade cykeln mitt i löparkaravanen och svor så det osade... Men vi höll faktiskt till höger och det fanns gott om plats för honom att cykla på... Nåja, frånsett denna lilla incident var det mest glada, nyfikna eller i viss mån skeptiska blickar som mötte oss. En kvinna som passerade på cykel ropade glatt: "Vad vackert ni springer allihop"! Härligt med sådana människor :-)
Enda smolket i bägaren idag var isgatan vid Brunnsviken, löpningen förbyttes till livsfarlig isdans men som genom ett under höll sig alla på fötterna och ingen skadade sig. Läskigt värre! Vägen hem längs Vallhallavägen blev en liten kamp mellan pigga löpare och nitiska TSM-ledare, det är ju så lätt och skönt att "trycka på" lite när det närmar sig mål... Men även om man känner sig som en polis och ett surkart så är det ju för att minska skadorna som man håller nere tempot även mot slutet. Det är så lätt att dra med sig hela löpargruppen i en "spurt" och så kommer skadan för någon stackare som ett brev på posten. Så, det är bara av omtanke och inget annat som vi ledare försöker hålla ihop gruppen hela vägen.
25 sköna kilometrar fick vi idag och snittfarten blev 5:01 min/km. Riktigt nöjd med farthållningen även om det bitvis blev lite svajigt pga ishalka. Nu dröjer det två veckor innan jag är tillbaka hos Löparfamiljen igen. Jag längtar redan... :-)
Etiketter:
is,
långpass,
löparglädje,
TSM
fredag 6 februari 2009
Gå till Berlin...
...jag tänkte springa!
På måndag börjar en utmaning inom Stockholms Läns Landsting som heter "gå till Berlin". Sträckan är Malmö-Berlin, tror det är ungefär 55 mil. Man har från 9/2 till 6/4 på sig och mäter det hela genom en stegräknare som man ska ha på sig i princip jämt. Både stegen i jobbet och i träningen räknas (man kan till och med omvandla gym- och spinningpass till steg!). Vi tävlar i lag, men jag har gett mig på att jag ska bli först i mål. Av alla! Vad tror ni? Kommer jag att lyckas och hur lång tid tror ni det tar för mig att ta mig de där milen? Är jag galen som ens försöker mig på att vinna det här?
På måndag börjar en utmaning inom Stockholms Läns Landsting som heter "gå till Berlin". Sträckan är Malmö-Berlin, tror det är ungefär 55 mil. Man har från 9/2 till 6/4 på sig och mäter det hela genom en stegräknare som man ska ha på sig i princip jämt. Både stegen i jobbet och i träningen räknas (man kan till och med omvandla gym- och spinningpass till steg!). Vi tävlar i lag, men jag har gett mig på att jag ska bli först i mål. Av alla! Vad tror ni? Kommer jag att lyckas och hur lång tid tror ni det tar för mig att ta mig de där milen? Är jag galen som ens försöker mig på att vinna det här?
torsdag 5 februari 2009
Rivstart!
Nu är det slut på att "sitta i vardagsrumssoffan och mysa", istället har den gode coachen utmanat mig med lite kvalitetspass; kortbacke, progressiv tempolöpning samt intervaller.
Kortbacken avklarades i tisdags kväll med Masse som sällskap. Han guidade runt mig i Högdalen/Bandhagen och visade mig till min nya "hemmabacke"; Högdalstoppen. Tur att jag hade honom som sällskap, det var mörkt och lite halvläskigt där borta... Någon vänlig själ hade släckt belysningen uppför backen så vi fick ledas av månljuset och snön. Ett riktigt härligt backpass på 15 iterationer i jämn fart (39-40 sek, 150 m backe). Och på tå! Nu har uppförslöpningstekniken satt sig och även om det sved lite i vaderna efteråt så kändes skillnaden. Det kändes som om steget var lätt, även om känslan var att det var ganska tungt. Ett kanonpass, i vilket fall. Tack, Masse!
Idag var det dags för nästa utmaning; tempolöpning med progression... Kan väl direkt konstatera att det är här jag har min svagaste punkt som löpare. Det blev ett slitpass, men nu är det gjort och jag har ett pass att utgå och förbättras ifrån. Passet var tänkt att bli såhär: 4 km i 5:10-fart, 3 km i 4:30-fart, 2 km i 4:15-fart och 1 km i 4-fart, plus nedjogg. Jag hamnade lite fel från början och öppnade med 4 km i 4:;57-5:03-5:03-5:10... Sen var det dags att öka till 4:30 och det kändes hur bra som helst, trots en hel del backar. Det blev 4:29-4:29-4:26 av det hela, men sen började det bli jobbigt. Efter en km i 4:10-fart i motlut tog det stopp, jag fick liksom inte luft. Stannade, andades, svor... Ingen mjölksyra, bara luftbrist kändes det som. Pinnade iväg igen och sprang den andra kilometern på 4:11, lite för fort alltså. Och det fick jag igen, den avslutande kilometern landade till slut på 4:05, men då tog det tvärstopp (andnöd!) igen efter 600 m i 3:59-fart... och efter ett antal nya svordomar så gick de sista 400 metrarna liksom inte så fort som jag hade hoppats. Nöjd är jag inte, men jag ser vart det brister och kan göra något åt det. Nu väntar dubbelpass imorgon och sedan nästa utmaning på lördag; intervaller. Here we go!! :-)
Kortbacken avklarades i tisdags kväll med Masse som sällskap. Han guidade runt mig i Högdalen/Bandhagen och visade mig till min nya "hemmabacke"; Högdalstoppen. Tur att jag hade honom som sällskap, det var mörkt och lite halvläskigt där borta... Någon vänlig själ hade släckt belysningen uppför backen så vi fick ledas av månljuset och snön. Ett riktigt härligt backpass på 15 iterationer i jämn fart (39-40 sek, 150 m backe). Och på tå! Nu har uppförslöpningstekniken satt sig och även om det sved lite i vaderna efteråt så kändes skillnaden. Det kändes som om steget var lätt, även om känslan var att det var ganska tungt. Ett kanonpass, i vilket fall. Tack, Masse!
Idag var det dags för nästa utmaning; tempolöpning med progression... Kan väl direkt konstatera att det är här jag har min svagaste punkt som löpare. Det blev ett slitpass, men nu är det gjort och jag har ett pass att utgå och förbättras ifrån. Passet var tänkt att bli såhär: 4 km i 5:10-fart, 3 km i 4:30-fart, 2 km i 4:15-fart och 1 km i 4-fart, plus nedjogg. Jag hamnade lite fel från början och öppnade med 4 km i 4:;57-5:03-5:03-5:10... Sen var det dags att öka till 4:30 och det kändes hur bra som helst, trots en hel del backar. Det blev 4:29-4:29-4:26 av det hela, men sen började det bli jobbigt. Efter en km i 4:10-fart i motlut tog det stopp, jag fick liksom inte luft. Stannade, andades, svor... Ingen mjölksyra, bara luftbrist kändes det som. Pinnade iväg igen och sprang den andra kilometern på 4:11, lite för fort alltså. Och det fick jag igen, den avslutande kilometern landade till slut på 4:05, men då tog det tvärstopp (andnöd!) igen efter 600 m i 3:59-fart... och efter ett antal nya svordomar så gick de sista 400 metrarna liksom inte så fort som jag hade hoppats. Nöjd är jag inte, men jag ser vart det brister och kan göra något åt det. Nu väntar dubbelpass imorgon och sedan nästa utmaning på lördag; intervaller. Here we go!! :-)
Etiketter:
backpass,
mental inställning,
motstånd,
tempopass
tisdag 3 februari 2009
Tankar om mängdveckan...
Lite sent omsider kommer här en och annan reflektion över den första, men inte den sista, mängdveckan i coach N'bathas regi.
För det första; det var grymt roligt. Mycket roligare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Så enormt skönt att bara ligga och "mysjogga" i 5:10-5:30-pace och låta tankarna sväva. Coachen uttryckte det som att "sitta i vardagsrumssoffan och ha det skönt, fast man är utomhus istället". Lite så kändes det faktiskt.
För det andra; det var betydligt enklare än jag trott att orka med mängdveckan. Trots en förkylning med rejäl snuva så svarade kroppen fint och jag har trötta, men inte ömma ben med mig in i denna träningsvecka. Inte heller psyket har varit särskilt slitet, har inte behövt pressa mig till att orka eller tvinga ut mig för att samla kilometrar. Det har varit kul!
För det tredje; 145 km är mycket. Det motsvarar tre träningsveckor för mig förra året, beräknat på att jag snittade 50 km/vecka... Ändå känns det såhär i efterhand som om det inte var ett max eller en uppoffring. Märkligt hur man flyttar gränserna... Jag vill göra om det här igen. Snart!
Ytterligare en tanke som slagit mig, fast som inte är så träningsrelaterad, är att det verkligen börjar bli ljusare på allvar ute nu. Det finns liksom en föraning om våren och jag känner hur det redan börjar pirra i kroppen. Undrar om jag kommer att bli lika vårfnattig i år som förra året, vart ska detta sluta då?! ;-)
För det första; det var grymt roligt. Mycket roligare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Så enormt skönt att bara ligga och "mysjogga" i 5:10-5:30-pace och låta tankarna sväva. Coachen uttryckte det som att "sitta i vardagsrumssoffan och ha det skönt, fast man är utomhus istället". Lite så kändes det faktiskt.
För det andra; det var betydligt enklare än jag trott att orka med mängdveckan. Trots en förkylning med rejäl snuva så svarade kroppen fint och jag har trötta, men inte ömma ben med mig in i denna träningsvecka. Inte heller psyket har varit särskilt slitet, har inte behövt pressa mig till att orka eller tvinga ut mig för att samla kilometrar. Det har varit kul!
För det tredje; 145 km är mycket. Det motsvarar tre träningsveckor för mig förra året, beräknat på att jag snittade 50 km/vecka... Ändå känns det såhär i efterhand som om det inte var ett max eller en uppoffring. Märkligt hur man flyttar gränserna... Jag vill göra om det här igen. Snart!
Ytterligare en tanke som slagit mig, fast som inte är så träningsrelaterad, är att det verkligen börjar bli ljusare på allvar ute nu. Det finns liksom en föraning om våren och jag känner hur det redan börjar pirra i kroppen. Undrar om jag kommer att bli lika vårfnattig i år som förra året, vart ska detta sluta då?! ;-)
söndag 1 februari 2009
145,83K
Japp. Det blev veckans summa :-)
Återkommer med rapport, nu ska jag vila mina ben och pyssla om mig rejält. Men åh, så kul det har varit!! Jag är nog inte riktigt klok... ;-)
Återkommer med rapport, nu ska jag vila mina ben och pyssla om mig rejält. Men åh, så kul det har varit!! Jag är nog inte riktigt klok... ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)