Platå...

Just nu är det svårt med motivationen. Jag vill mer än jag förmår att prestera, kroppen och jag är inte riktigt synkade och i såndär skön harmoni som det brukar vara. Jag har helt enkelt hamnat på en platå och gör nu tafatta försök att skutta vidare uppåt utan att riktigt se vartåt jag ska...
Det är inte så konstigt egentligen. Träning är aldrig en spikrak väg mot formtopp och prestationer, det går upp och ner och det går i faser. Problemet är väl bara att man glömmer bort de där tråkiga faserna när man står stilla och "landar"... Just nu känns det just så. Att jag står stilla, hittar inte riktigt motivationen, styrkan eller känslan. Kanske är det för att jag just nu tvingas konfronteras med min svaghet; tempolöpning. Det är inte kul att bli påmind om att jag inte är snabb utan seg, men å andra sidan tränar jag ju för att bli snabbare. Och jag tänker lyckas! Just nu känns det bara lite avlägset...

Missförstå mig rätt; jag är inte ledsen, nedslagen eller så. Bara lite trött, vilsen och inne i en period då träningen känns tung. Det går över och när det gör det så vet jag ju att allt det tunga kommer att blekna på ett ögonblick. Tills dess är det bara att nöta på och njuta av livet i övrigt istället. Tillvaron är inte så tokig, trots allt ;-)

Mental kamp

Jag går en mental brottningsmatch med mig själv just nu. Motivationen tryter och jag vill helst bara vara ledig. Inte så att jag inte vill springa, för det vill jag, men jag känner mig bara allmänt omotiverad och trött. Kanske är det för att jag känner att tiden inte räcker till, det finns så mycket jag vill göra men tiden räcker ju inte till på långa vägar. Jobbet tar både tid och energi, även om jag såklart trivs med jobbet. Men... arbetstiderna ställer till det både vad gäller träning och socialt liv, det är just nu ett evigt pusslande och en ständig kamp mellan samvete och energitillgång. Kan ingen utöka dygnet till 28 timmar? Det skulle underlätta mycket ;-)
Igår kom jag dessutom på mig själv med att stressa till träningen. Fick rusa hem, byta om och rusa vidare för att hinna med T-banan till Slussen, byta T-bana, trängas med folk och kuta mot ÖIP. Och där och då bestämde jag mig; det får vara slutstressat. Punkt! Oavsett hur mycket jag gillar TSM-träningarna. En gång i tiden valde jag löpningen just för enkelheten; inga tider att passa utan bara att ge sig ut. Nu är det dags att jag går tillbaka till det. Ingen stress, inget jäkt, bara träning i lugn och ro. Förhoppningsvis innebär det inte missade gruppträningar, men om det gör det så... ja, då får det vara. Det är inte värt att stressa för att "hinna träna".

Nåja, det om det. Efter att ha stressat till träningen igår så blev det en boost av positiv energi när jag träffade Mia, Helena, Tone, Masse, Johan och Clarence. Det blev lite tjejsnack (tack tjejer) och mycket löparsnack och ett riktigt bra intervallpass. Vi sprang bort mot Stora Skuggan och körde sedan 70-sekundersintervaller, 8 st, på vägen. Min dumma fotpod har lagt av igen så därför fick jag förlita mig på ledar-Gunillas tider. Jag sprang tätt bakom henne och snittade 3:40-pace på intervallerna. Det var tufft och tungt, men äntligen hade jag känslan av att jag kontrollerade intervallerna och orkade hela vägen trots en rätt hög fart. Totalt sprang vi 8,39 km (enligt Johans Garmin)och med min tid (tidtagningen funkar iallafall...) blev snitthastigheten på passet 4:48 min/km. Det var på ganska trötta ben jag stolpade mot tunnelbanan och fick sällskap av Masse hela vägen. Skönt med sällskap och lite soft snack, man behöver det :-)

Veckans träning blir lite improviserad, jag jobbar tokiga tider och åker hem-hem i helgen. Tar dock utgångspunkt i coach N'bathas träningsschema som han snickrat ihop till mig :-) På schemat idag står iallafall jogg till jobbet (uppvärming) och sen styrketräning innan jag börjar jobba. Ska bli sååå skönt att få ta ut lite frustrationer i styrkan. Förhoppningsvis går jag vinnande ur kampen och gör comeback mentalt stark och motiverad till max!

Learning by doing?

Är åter i storstan efter en hektisk vecka i Norrköping. Kanske inte lika galet som det kan vara på jobbet här, men jag har definitivt inte legat på latsidan. Dessvärre resulterade det i att jag inte fick någon lunch/rast/paus i tisdags och att jag då valde att skjuta upp det inplanerade intervallpasset till onsdag fm före jobbet istället. Jag har fattat smartare beslut, garanterat. Jag kan inte springa kvalitetspass på morgonen, det borde jag ha lärt mig vid det här laget... Jag var trött och seg redan när jag gav mig ut, men tänkte att det nog skulle gå över. Där misstog jag mig! Det blev inte 6x1000 m, det blev ynka 3x1000 m plus 1x600m. Och en Karin som knappt orkade jogga hem. Första intervallen kändes bra, lite snabb men kroppen kändes faktiskt okej. Under andra intervallen försvann dock den känslan och efter 600 m tog det stopp. Batteritorsk! Konstaterade surt att det bara var att glömma 6x1000-planen. Vilade lite extra och gav mig ut på den tredje intervallen och det gick på vilja och envishet. Kraftlösheten var enorm. Ingen mjölksyra, bara totalt tvärtrött. Vilade säkert två minuter innan jag gav mig på en fjärde intervall. Den kändes evighetslång och när jag äntligen var klar så insåg jag att det bara var att ge upp. Inte min dag, helt enkelt. Och felfaktorerna var rätt många; dålig sömn, dålig laddning, mycket jobb, åskvarmt och för hög fart. Dålig kombination! Tur att coach är på semester, annars hade jag nog fått bakläxa ;-)
Intervallpacerna blev inte alls så dåliga som jag trodde, 3:52-4:00-3:57-4:09 min/km. Lärdom: TA DET LUGNT! LADDA VÄL! (och låt bli att springa intervallpass två timmar efter frukost-två timmar före jobbet...)

Rätt sur och anti-intervallpass-aktig lämnade jag Norrköping för Stockholm idag och mötte underbara Mia på Centralen. Bara jag såg henne blev jag på bättre humör och vi hade massor att prata om. Kände mig genast piggare även om jag gnällde över att det stod backintervaller på schemat. Förlåt, Mia! Och tack för peppen :) Ett något reducerat Linnéagäng idag, många bekantingar saknades men Patrick var tillbaka efter höghöjdslägret i EM-land. Kul! Vi gav oss iallafall iväg till den korta, men rätt branta, Tantobacken. Jag värmde upp lite på egen hand mellan klungorna, behövde filosofera och landa i mig själv. På schemat stod 8xbacke och jag gav mig tusan på att hålla samma tempo rakt igenom. Och jag gjorde det!! 38-37-38-37-39-37-38-37 och så bonusrundan med Mia: 40 sek. Revansch!! :-)
Under nedjoggen kände jag mig bara grymt nöjd med mig själv igen. Att Stockholm sedan badade i solens ljus och gjorde tillvaron ännu mer underbar gjorde inte saken sämre (det gjorde däremot tanten på cykel som vrålade "Stick från cykelbanan" när jag, Mia och Ann-Sofie kom kutandes och var max 10 cm in på den breda cykelbanan... hmmm...)Nåja. Jag kan. Iallafall ibland!
Nu väntar sömn, frukost och sedan lite lantluft och långpass med Niklas. Och på lördag blir det Musköloppet med IF Linnéa. Ska bli så grymt kul!! :-)

Improviserad träning och en egen coach

Igår hade jag planerat att springa långpass, ledig fredag och allt. Kroppen hade dock inga som helst planer på att lyda mig efter torsdagsbackintervallerna. Orkade inte ens släpa mig till gymmet, men körde faktiskt igenom massörens alla övningar så lite rehabträning blev det. Och ett kasst plank-försök (jag orkade i 2:05, sen brakade benen ihop, suck).
Beslöt mig för att avrunda dagen med att ta en öl med Daniel som firade födelsedag igår (grattis igen i efterskott!). Ett glatt gäng mötte mig och det blev verkligen en skön kväll. Det blev faktiskt bara en öl, men kanske ett och annat glas vin också... Och en hel del löparsnack. Väldigt mycket löparsnack, i ärlighetens namn. Utan att veta hur det gick till hade jag helt plötsligt tackat ja till att låta Daniel snickra ihop ett träningsschema åt mig och coacha mig. Det ska bli vansinnigt roligt även om jag inser att det kommer att bli just blod, svett och tårar av det hela. Coach N'batha siktar ju liksom själv på att ta (silverplatsen. Fel, jag fick hjärnsläpp!) silvermedaljen på årets LL. Vad har jag gett mig in på?! ;-)
Trots att kvällen blev sen så vaknade jag tidigt och laddade för ett längre pass idag. Sprang hemifrån till Hellasgården och tog 5-kilometersspåret och sedan hem igen. Delade in passet i tre ungefär lika långa intervaller; 5 km dit, terrängfemman och 5 km hem. Och trots att jag definitivt kände mig dagen efter kvällen före så höll jag jämn fart hela vägen; snittpace 4:40 på samtliga "intervaller" INKLUSIVE terrängen. Totalt 15 km, puls 173/192. Jag är jättenöjd!:-)
Nu väntar rusch till bussen och helgjobb. Skön helg på er!

I behov av batteribyte...

Det är tungt nu. Jag känner mig verkligen som en vissen Duracellkanin i behov av ett batteribyte. Jag vet att träningen går i vågor, att man har platåer och att man måste slita sig igenom de tunga perioderna för att förbättra sig och komma upp i formtoppar. Jag vet. Men just nu, när jag är i en rejäl "det-är-tungt-motigt-och-jobbigt"-period, så vill jag bara sluta springa, låsa in träningsskorna och återkomma när träningen är lustfylld och rolig igen. Mycket rationellt tänkande! :-P

Dagen började iallafall härligt med sovmorgon och därefter shopping och lunch med Mia. Efter det var jag fulltankad med positiv energi från Mia och utrustad med såväl nya Kayanos som nya strumpor och korta tights (men hopprepet lyste med sin frånvaro på hyllorna...) så var jag redo för eftermiddagens löparutmaning. Det blev inte alls som jag tänkt mig...
För att ta det hela från början: dagens pass var planerat att bli 6x1000m-intervaller på bana. Jag har ända sedan den magiska majkvällen längtat tillbaks till Stadion och tänkte att ikväll skulle vi mötas igen; Stadion och jag. Hoppade därför av bussen vid Centralen och tog "marathonvägen" till Stadion; en uppvärmning på 4,4 km i 4:57-pace. Kroppen kändes osynkad, tunga ben men låg puls och bra flås, men jag hittade inte rytmen i steget. Väl framme vid Stadion visade det sig att det var väldigt tillbommat. Hade en tanke på att planka in, men när jag såg väktarbilen glida förbi så avskrev jag den tanken snabbt. Jaha, besviken konstaterade jag att det inte var en magisk kväll och beslöt mig för att pröva lyckan på någon annan löparbana. Valet föll på Zinken, helt enkelt för att det var enklast att ta sig dit med T-banan. När jag en kvart senare närmade mig Zinken slog det mig att det är Kent-konsert där imorgon. Och mycket riktigt... Ett låst Zinkensdamm fullt med scenbyggare väntade mig:-/ Sur och irriterad beslöt jag mig för att springa intervaller nere vid Tanto, samma runda som vi kört med IF Linnéa. Fick raskt tänka om när jag såg alla fredagsfirande människor på picknickfiltarna; det skulle omöjligen ha gått att springa runt där. Således: intervaller mellan Liljeholmsbron och Årstabron längs Hornstullsstrand, en uppskattad sträcka på 800 m (vilket stämde!). Planen var att köra 6x800 m med en minuts ståvila mellan. Det blev 4x800 m och en totalkollaps på den femte intervallen. Hela jag var helt osynkad och kroppen tvärnitade mitt i ett löpsteg utan att jag hann fatta vad som hände. Där och då gav jag upp mitt intervall-löpande och lunkade moloken tillbaks till Zinkensdamms T-banestation (i 5-fart), gnisslade tänder och åkte hem.

Nu sitter jag här och är besviken över att jag gav upp. De första två intervallerna kändes bra, nästa två var lite tyngre men jag kände mig inte tvärslut förrän jag började springa den femte. Då låste det sig bara och luften tog slut, hjärtat rusade och det fanns ingen, ingen kraft kvar att fortsätta intervallträna. Riktigt läskigt och grymt irriterande! Jag sprang baske mig rätt in i väggen, helt utan föraning. Det gjorde ont, vill jag lova.
Trots att jag kände mig som en sengångare på Valium så sprang jag fort, iallafall om man ska tro klockan. Så här blev intervallerna: 2:(59-45-47-50) och min sista kamp varade i 55 sek/200 m. Puls 171/193. Snittpace 3:36 min/km. Jag har vissa tvivel på att det stämmer, men OM det stämmer så känns det nästan okej att jag brakade in i väggen ;-)

Sammanfattningsvis var dagens pass en rejäl disharmoni mellan kropp och själ. Det var tungt, motigt och utan rytm och glädje. Så, jag lägger det här passet bakom mig och ser fram emot att ta revansch på intervallerna om ett par veckor. Och jag tänker inte ge mig förrän jag klarat 6x800 m i 3:36-fart, basta!

Tack!

Tack alla ni för era kommentarer och åsiker på gårdagens inlägg. Jag blir alldeles varm inombords av ert stöd!
Batterierna laddade, fokuset avsmalnat på Stockholm Marathon och de 18 återstående dagarna dit. Anmälan till Berlin Marathon i september är gjord. Och jag längtar så vansinnigt mycket efter att få ge allt, kosta vad det kosta vill. Tävlingsdjävulen har vaknat och tänker inte somna förrän tidigt 1/6!

1021,21 km och bristande motivation

1021,21 km är alltså den sträcka jag tillryggalagt sedan 1 januari i år. Ingen dålig sträcka kan tyckas, men just nu känns det som att det kvittar. Precis innan jag somnade igår kväll kände jag bara hur all motivation, all träningsglädje och all längtan till 31/5 försvann. Och när jag vaknade imorse var motivationen fortfarande borta. Inte kul! Nu är jag i och för sig varken förvånad eller särskilt bekymrad över motivationsbristen, I've been there before... Men det blir inte roligare för det :-P

Jag antar att det är någon slags "post-långpass-depression" (alternativt PMS) som slår till, endorfinbristen gör sig påtaglig och löparsjälvförtroendet sviktar (nu igen). Det är egentligen skrattretande, för i lördags var jag jättenöjd och kände mig stark och nu är den känslan bortblåst. Nåja, jag tänker inte gräva ner mig för det, jag kommer igen och det senast imorgon ;-)

Inatt drömde jag för övrigt om SM, fast start och mål var ute i skogen någonstans. Och det fanns inga bussar som gick tillbaks till stan. Drömmen var mycket förvirrande, men jag minns att jag sprang i mål långt före både min pappa och min kusin men ändå kände jag ingen glädje över det (och i verkligheten skulle ingen vara gladare än jag om jag äntligen fick slå kusinen!) Vad betyder den drömmen tro?

Dagens status för övrigt är pigga ben, en öm ringtå på vänsterfoten och låg puls. Och snart en generellt ömmande kropp, ska till naprapat-Oskar innan jobbet och det kommer inte att bli behagligt ;-) Veckans träning får bli som den blir, fokuset ligger på kvalitetspass och Göteborgsvarvet som ett sista långpass innan SM. Och en stilla bön om att formtoppen infinner sig i rätt tid.

Just another 12 K...

Ja, dagens runda var liksom varken till eller från. Mer än att jag var ruskigt träningsabstinent innan jag gav mig ut. Gårdagens planerade morgonpass strök jag, tyckte det kändes lite väl mycket med löpning fyra dagar på raken nämligen... Det blev sovmorgon istället och det var välbehövligt efter alla tidiga morgnar på jobbet. Jobbet ja... Jag börjar inse att det är svårt att satsa på marathon och vara heltidsarbetande förlossningsbarnmorska. Problemet är ju att jag inte vill vara utan vare sig förlösandet eller marathonsatsningen och just nu är det bara jobbigt. Kan bero på att veckan varit riktigt tuff på jobbet, bara en ledig dag och en relativt späckad träningsvecka. Jag har världens bästa jobb och jag älskar att springa, tro inget annat! Det är bara det att jag just nu känner att jag inte får tillbaks energi i samma takt som jag ger den :-/

Nåja, jag ska inte gnälla. Kroppen känns inte sliten så, benen är förvånansvärt pigga och pulsen lägre än på länge. Mitt högerknä knäpper men det känns inte som "ni-vet-vad"-knä(stretcha-stretcha-stretcha!). Min kropp och jag är nog ganska mycket i harmoni just nu, men marathonspöket har börjat viska lite. Självförtroendet vacklar, jag känner mig precis lika (o)tränad nu som för ett år sedan. Jag börjar misstänka att det hör marathonspöket till ;-) Well, maj kommer att bli en lång kamp mellan marathonpsyket och marathonspöket. I ain't afraid of no ghost! :-D

För att komma till väsentligheterna, dagens pass! Det blev 12 km totalt, från Henkan via Slussen och Skeppsbron, ett varv runt Skeppsholmen och tillbaks samma väg. Det jag inte tänkte på var att halva Stockholm plus turister var ute på samma runda; med barnvagnar, hundar, ölflak och annat... Dagen till ära bestämde jag mig för att köra löpskolning på Skeppsholmen till de tyska turisternas stora glädje och ett antal bilisters stora förvirring :-) Skips, månsteg, tågång och utfallssteg fick det bli innan jag sprang hem. Farten 4:55 min/km i snitt. Medelhårt distanspass således.

Imorgon väntar sista testpasset; 6x800m intervall på Krillan med sällskap av Mia, TSM-Catarina och kanske några till. Någon mer som vill med? Samling 17 vid Krillans IP, sen ger vi järnet! :-)