tisdag 30 juni 2009

Adios amigos!

Efter att ha lyst med min frånvaro på bloggen under två veckors tid, utan längtan vare sig till att läsa andras bloggar eller skriva något eget inlägg så har jag helt sonika bestämt att lägga bloggandet i träda. Det är ingen mening med att ha en blogg som inte uppdateras och det är heller ingen mening att uppdatera bara för uppdaterandets skull. Skrivandet kommer ju någonstans inifrån och just nu har jag drabbats av såväl mental skrivkramp som fysiskt motstånd till löpningen i stort.

En månad har gått sedan kollapsen i maj. Det borde ha varit enkelt att rycka på axlarna och gå vidare. Det har det inte varit, tvärtom. Jag brottas dagligen med mig själv och har tappat självförtroendet helt för mig som löpare. Att bygga upp självförtroendet igen kommer förmodligen att ta längre tid än jag trott. Jag har varit förskonad från större svackor och skador, så kanske är det inte mer än rätt att kroppen och psyket vill ha en time-out. Men själv vill jag inget hellre än att känna att jag är tillbaka på banan igen, att benen bär och viljan att prestera finns där. Hur jag ska hitta dit vet jag inte, bara att jag ska göra det. Och tills dess lägger jag bloggandet åt sidan. Kanske återkommer jag, kanske inte. Jag vill bara hitta glädjen igen. Tills dess; adios amigos! Ni är alla underbara!

tisdag 16 juni 2009

20:37 :-)

Tack till världens bästa Tone som anmälde oss till Parloppet, revanschen för oss som fick DNF istället för en tjusig sluttid på maran... Det blev en otroligt mysig kväll, ett tufft och roligt lopp och framförallt; LÖPARGLÄDJE! :-) Att det sedan blev en sjätteplacering i mitt startlag och en åttondeplats bland damparen gör inte glädjen mindre. Och att mitt första officiella PB på 5 km landade på 20:37 blev grädden på moset. Duracell-Karin är tillbaka! Mot nya mål :-D

torsdag 11 juni 2009

Såhär...


Såhär vill jag känna mig igen. Det är en bit kvar tills dess, men det tar sig så sakteliga. Just nu kör jag enligt principen "uthärda och ta dig igenom det", för jag vet ju att det vänder. Det viktigaste just nu är att tanka energi. Jag har dränerat mig lite för mycket på sistone, både i jobbet och med flytten och i träningen. Dumt. Å andra sidan; nu är problemet identifierat och kan åtgärdas. Synd bara att det är 34 arbetspass kvar till semestern... ;-)

måndag 8 juni 2009

En glimt av lycka

Som jag har tänkt, ältat och funderat under veckan som gått. Stått med hundhuvudet och skämts, även om jag någonstans vetat att jag inte gjort "fel" eller inte skulle duga. Men ändå. Det har varit många dystra tankar och framförallt ett ständigt återkommande "varför". Slutligen har jag kommit fram till att på frågan "varför?" finns det inget vettigt svar. Förmodligen en kombination av många olika faktorer som tillsammans gjorde att kroppen satte stopp. Och jag är glad att jag har en kropp som fungerar, som säger ifrån och som sedan återhämtar sig relativt snabbt. Men så klart, det är en erfarenhet jag helst av allt hade sluppit.

Har vågat mig ut på några löparrundor under veckan som gått. Det har varit blandade känslor, både en viss glädje över att kunna springa men också en ilska och en frustration över att inte få ha presterat. För jag ville ju! Nåja, jag försöker lägga det bakom mig. Det enda jag kan göra är att acceptera att det hände och undvika att det händer igen. Det är en bit tillbaka till löparsjälvförtroendets forna styrka, men igår upplevde jag åtminstone 15 km av total löparlycka. 15 km med en kropp i harmoni; löprytmen kom av sig själv, andningen var lätt och kroppen bara flöt med. Underbart var ordet! Nu är det bara att hoppas på att känslan vill stanna. Åtminstone några löppass till... ;-)

onsdag 3 juni 2009

TACK!


Underbara vänner, bloggläsare, löpare och kollegor. Tack för alla fina, gulliga och omtänksamma kommentarer, sms, mail och samtal. Tack för att ni bryr er om och stöttar lilla mig, det värmer verkligen! Ni ska veta att jag gråtit både en och två gånger, av glädje, över att ha sådana varma människor som er runt omkring mig. Det betyder enormt mycket för mig och jag kan inte i ord beskriva hur glad jag är att ni finns. Tack!

Just nu är jag mest rädd. Rädd för att jag inte vet vad som hände och rädd för att jag inte vet om det kommer att hända igen. Att jag inte fullföljde min elfte mara spelar i nuläget mindre roll, det kommer fler marathon och jag ska banne mig fullfölja dom. Precis som ni alla trott så har jag inte kunnat lägga löpningen på hyllan, jag var tvungen att testa idag. Det gick bra, kroppen kändes pigg och fräsch och andningen gick lätt. Men visst, jag är stukad och det kommer att dröja länge än innan jag kommer att känna mig trygg i löpningen. Första steget mot att våga springa ett marathon igen är taget och jag hoppas att jag kommer att känna ren löparglädje igen i framtiden. Det viktigaste nu är att ta det lugnt och sakta hitta tillbaka. I'll be back! ;-)

måndag 1 juni 2009

Inlägget jag helst hade sluppit skriva...

Jag vet inget värre än att inte lyckas genomföra det jag åtagit mig. Att inte klara av det jag sagt att jag ska göra. Att misslyckas. Ur det perspektivet så hände det värsta jag kunde tänka mig i lördags. DNF. Did Not Finish. Inte för att jag inte ville. Jag ville kanske till och med för mycket, för jag vet ju att jag kan. Men återigen är det dags att plocka fram visdomen; en löpare är aldrig bättre än sin dagsform och ett marathon är 42195 meter där vad som helst kan hända vem som helst. Jag hade bara inte räknat med att det skulle hända mig...

Kanske gick jag ut för hårt, men jag gjorde det jag är bäst på; att låta kroppen bestämma. Och kroppen bestämde-det gick undan. Första milen på 46:10, fort men det kändes jättebra. Benen flöt, jag hade rytmen, jag hade känslan, jag njöt och jag var där, levde och andades marathon. Kände mig stark. Strax före Västerbron fick jag en föraning om det som sedan blev mitt fall. Jag fick liksom inte luft, kände mig som en fisk på en solvarm brygga och bara flämtade. Sänkte farten, kylde huvudet och kände efter. Jodå, det kändes okej, så jag fortsatte över Västerbron och vidare på Norr Mälarstrand. Där blev det en ny "fisk-på-brygga"-känning och jag började gå för att försöka hitta en ny löprytm och få ner luft i lungorna. Det gjorde ingen större skillnad den här gången, så jag beslöt mig för att springa vidare. Passerades av flera löpare som försökte peppa igång mig (tack NiNi!!) men borde redan då ha fattat att det var idiotiskt att fortsätta. När jag sprang förbi Centralen och såg sjukvårdskylten hann jag tänka att jag kanske ändå skulle sticka in näsan och säga att jag hade svårt att andas, men lika fort slog jag undan tanken. "Ge upp?! I helvete!". Sen har jag bara fragmentariska minnesbilder av vad som hände...

Jag tror jag minns att jag passerade Clarion Hotell. Jag har svaga minnesbilder av att jag ser min pappa och min kusin titta ner på mig, att jag ligger på marken och att jag inte kan andas. Jag minns känslan av att inte få luft och att ingen hjälper mig. Jag vet att jag blev inlastad i en ambulans, att de ville få mig att andas i en plastpåse och att jag fick panik i det klaustrofobiskt trånga utrymmet och bara vevade med armarna. Panikkänslan över att fortsatt inte få luft och att sjuksköterskan i ambulansen trodde att jag grät för att jag var tvungen att bryta. Jag grät för att jag trodde att jag skulle dö, hur melodramatiskt och patetiskt det än kan tänka sig. Jag kunde bara tänka "jag kan inte andas, om jag inte andas så dör jag, om jag dör så får jag aldrig se de jag älskar igen" om och om och om igen. Sedan minns jag att jag skulle gå från ambulansen till ett sjukvårdstält, att benen inte bar mig, att jag fortfarande inte kunde andas och att jag kände mig så övergiven. Och plötsligt hör jag Cattis ljuva stämma, hur hon kommer fram till mig och pratar med mig och försöker få mig att andas lugnt. Det var så jäkla läskigt, jag hörde vad hon sa, förstod hur jag skulle göra, men k-u-n-d-e inte göra det. Ungefär som när man försöker väcka en fot som "somnat", det fanns ingen styrsel. Catti berättade efteråt att jag var precis grå-vit i ansiktet, hur mina ben skakade och hur hon trodde att jag skulle börja krampa. Och att det satt en sjukvårdspersonal lite frånvarande vid min sida och tittade på löparna utanför... Det gör mig så himla rädd, det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Catti, underbara ängel, jag är evigt tacksam att du valde just "mitt" tält att ramla in i även om jag är oändligt sorgsen över att anledningen till det var en bruten fot...

Nåja, jag ska inte agera dramaqueen. Värre saker har inträffat, men för mig var det fruktansvärt och vedervärdigt att känna att kroppen bara la av, att jag inte hade någon kontroll alls längre och framförallt; att jag inte fick hjälp. Catti och jag stapplade ur tältet efter någon halvtimme utan att någon tog märkbar notis om detta. Hade jag varit mindre förnuftig hade jag kunnat ge mig ut i banan igen utan att sjukvårdspersonalen hade reagerat. I mina ögon är det under all kritik, jag är ung, frisk och stark, men tänk om... Jag kanske överreagerar för att jag själv är i branschen?!

Enda glädjen i det hela är att vi kom tillbaks till Stadion och jag kunde ta emot världens mest underbare G som 70:e man i mål på 2:49:55. Jag är så jäkla stolt över honom!!

Någon analys över vad som hände har jag inte orkat med. En titt på pulsklockan visar att kroppen var i strejk från början. Snittpulsen på löpningen landade på 190 spm. Snittpulsen totalt (jag hade definitivt inte sinnesnärvaro att stoppa klockan när jag kraschade) blev 185 spm, inklusive en kvarts "fisk-på-brygga"-andning i liggande position. Med andra ord; jag gick på högvarv även om benen och kroppen i övrigt kändes kanonfräscha. Kanske försökte kroppen säga någonting på Göteborgsvarvet eller veckan som följde. Jag var bara dum nog att ignorera... Jag känner mig totalt misslyckad, även om jag vet att jag inte kan rå för att kroppen är klok och hjärnan är en idiot. Just nu vill jag bara glömma allt vad löpning heter, sälja skorna på Blocket och skita i resten, men jag kommer INTE att göra det. Jag ska springa ett marathon till och ta mig igenom det. SEN kan jag lägga löparkarriären på hyllan om det är vad jag vill. Ge upp på walk over, det gör jag bara inte!