Jag får nog redan redan här förvarna om att jag fortfarande är hög på endorfiner och är ruskigt stolt över mig själv. Det blir ett långt inlägg... Om ni tycker att jag låter dryg så får ni tycka det; här kommer Karins Göteborgsvarv i helt ocensurerad version!
Uppladdningen inför dagen bestod alltså i att jag hängde med
Coola Karin hem till hennes mamma och blev servad med urgod mat igår kväll och väckning med frukosten på bordet imorse. Underbart, tack Ulla! :-)
Vi startade resan redan kvart i sju i ett grått och regnigt Södertälje, så det var inte direkt pigga ben som gick till bilen, men Karin & jag laddade med en massa prat hela vägen till Göteborg. Ju närmare Göteborg vi kom desto bättre blev vädret och väl framme så sken solen mellan molntussarna. Jag var rätt lugn ända tills vi började röra oss mot nummerlappsutdelningen, då sög det till rejält i magen och tävlingsdjävulen vaknade. Planen var dock att ta det ganska lugnt, låta kroppen bestämma men absolut inte pressa mig. Jag klarade av att låta kroppen bestämma och inte pressa mig, direkt lugnt blev det inte (men mer om det sen).
Vädret var lite lurigt eftersom det blåste rejält, men det fick bli en tisha och TSM-linnet (för att synas), trekvartstights och såklart Bunny-öronen. (Här får jag erkänna en riktigt fåning sak. Jag hade inte en tanke på att Göteborgarna älskar Lisebergskaninen och såklart skulle tokgilla mina öron därför. Jag insåg dock snart att så var fallet...)
Karin & KarinVi snurrade runt lite i startområdet innan jag skulle hoppa in i min fålla och jag hade turen att få träffa
Puma och hennes grabb innan start. Kul! Väl inne i fållan blev jag i vanlig ordning rätt stirrig. Jag får alltid känslan att jag inte hör hemma i min startgrupp utan borde springa sist i ledet, att jag inte är "en av alla de där vältränade" som står runt omkring mig. Nåja, jag fokuserade på att ha ett skönt lopp och inte springa för fort i början, men när startskottet gick så sveptes jag liksom bara in i löparmassan och hängde med. Redan innan första kilometern var sprungen upptäckte jag vilken underbart bra idé det var att springa i kaninöronen. Jag fick ett enormt publikstöd från såväl barn som vuxna och faktiskt från medlöpare (varav en kille trodde att jag var farthållare, hihi)
Well, första kilometern avhandlades på 4:30 och jag kände mig inte ett dugg trött någonstans, men insåg att det gick för fort. Försökte slå av på takten, men lyckades inte riktigt förrän jag nådde Älvsborgsbron efter dryga 4 km. Över bron gick det fortare igen, backträningen har definitivt gett resultat! Jag tänkte på backträningarna med IF Linnéa, hörde Linneanernas härliga tillrop inuti huvudet och tyckte synd om alla jag sprang om som inte har haft en
coach Allan eller en coach Nisse (för det hade de inte, åh, så långsamt de sprang uppför!). Benen pinnade på och inte förrän jag passerat 7 km kändes det lite trögt och då drog jag ner tempot till 4:50-4:52 (komfortzon). Då var jag mitt ute på Hisingen och det kändes allmänt långtråkigt eftersom det var grus/sprängsten/dålig asfalt blandat med smala partier och spårvägsspår ute i hamnen. När kvartsmaran passerats kände jag, för ovanlighetens skull, av att kolhydratlagret var slut och att jag var på väg in i fettförbränning. Det blev nämligen motigt i andningen, trots att pulsen var stabil och benen kändes pigga... En mugg sportdryck senare var problemet löst och när jag närmade mig Göta Älvbron började benen öka farten igen.
På väg uppför Göta Älvbron hände något. Jag gick in i en magisk Runner's High, jag tänkte på träningspassen med IF Linnéa och TSM, tänkte på
Niklas,
Masse,
Mia och alla andra underbara löpare jag lärt känna och jag hittade en kraft som knappt går att beskriva i ord. Jag svävade över bron och kände att backträningen gett sådan otrolig effekt. Jag kände mig stark, urstark, och kände bara att min kropp bar mig och det kändes inte tungt eller gjorde ont någonstans. Ögonen tårades när jag nådde toppen av bron, jag kände mig stolt och lycklig, jag kände skillnaden i kroppen nu jämfört med förra årets Göteborgsvarv. Kilometrarna passerade verkligen fort idag, för varje kilometer tänkte jag "en ny skylt igen?! Redan??". Och alla tidigare år har broarna varit tunga och jag har räknat kilometrarna ute på Hisingen som oändliga. Jag tror faktiskt att träningen gett effekt, med besked!
Över bron kom jag iallafall och då var det bara 6 km kvar. Uppför Avenyn gick det som en dans, supporten var enorm och jag fick en egen hejarramsa av fem tjejer som också hade bunny-öron, otroligt! När jag nådde Götaplatsen stod Catti där och hejade och jag blev så lycklig att jag fick gåshud. Tack, Catti!! Lyckan gjorde att ytterligare tre kilometer passerades utan att jag han reflektera särskilt mycket över det. Lite motstånd hade jag mellan 19 och 20 km, mest för att det blev trångt och jag fick kryssa för att komma fram. Och när jag inledde loppets sista kilometer kände jag att jag skulle orka minst 5-6 km i samma fart med lätthet. När jag närmade mig upploppet hade jag absolut ingen aning om hur fort jag hade sprungit, men insåg att det gått riktigt fort. Jag mötte nämligen sista startgruppen på väg ut ur startfållan och gjorde "High 5" med så många jag kunde. Och de startade 15.45, jag startade 14:08. Ni fattar?
Det var dock en liten bit kvar; in på Slottskogsvallen och en löparbana och direkt kom intervallkänslan. Och jag ökade, svävade, log och sprang i mål och glömde att kolla tiden. Det fick vänta. Just där och då skrek jag bara ut min glädje och lät tårarna komma. Och fick ta emot lyckönskningar från en bunt killar som tagit sikte på "kaninen" som jagat mig länge men som aldrig kommit ikapp. DET var dagens näst bästa egoboost!
Jag var så väck av glädje och endorfiner att jag började ringa hem till mina föräldrar utan att ha kollat av vilken tid jag fick. Samtidigt som mamma svarade började jag fippla med klockan och lyckades få fram tiden och gav min stackars mamma tinnitus på kuppen. 1.39.27. Personbästa med 1½ minut. Utan att vara i närheten av den trötthet jag kände förra året när jag sprang på 1.41.00. God damnit, I'm good!! =)
Svettig löparkaninEfter dusch, stretch och återhämtning var det läge att ta tåget hem mot Stockholm. Först hade jag dock hunnit ringa Mia, sms:a Catti och kollat läget med Coola Karin, som också sprang på PB! Helt underbart!!! Catti, jag och TSM-kompisen T var med samma tåg hem och vi hängde i restaurangvagnen nästan hela resan och pratade löpning, loppet och livet. Och nu sitter jag här, med pigga ben och mår oförskämt bra. Må hända att det inte var alls planenligt att springa så fort, men nu fick kroppen gå och den ville gå fort. Jag hade ändå som ambition att ta detta som en träning och var inte alls inställd på att springa fort. Ändå går kroppen fortare än någonsin. Märkligt, härligt, förvånande! Jag är möjligen lite orolig att jag sumpat marathonformen (men nej, det tror jag inte) eller att jag håller på att bli sjuk (nej, tror inte det heller) men mest av allt är jag sjukt nöjd!
Och hur var det då att springa i kaninöron? Jo, de märktes knappt faktiskt. Kände av diademet lite i början, men det gick snabbt över. Det enda var att öronen fladdrade i vinden, men efter ett tag tänkte jag inte på det heller. Fast det var lite märkligt att folk jublade och hejade när de såg mig, men ska man springa i bunny-öron så ska man definitivt göra det i Göteborg!
Avslutningsvis till er alla som följt mr Sz's program: Västerbron kommer att bli piece of cake, båda gångerna. Jag törs nästan lova det!