Just när man tror att man är inne i en platåfas i träningen så händer det; ett PB! På milen :-) Helt oväntat faktiskt, med tanke på gårdagens tunga pass på Bosön och att dagen bjöd på dubbelträning i form av morgonjogg (som blev lunchjogg på grund av sovmorgon) och så Linnéaträning på det. På Linnéas schema stod tröskelpass och jag var inte ett dugg sugen på att springa fort när jag kom till Zinken... Det blev dock snabbt ändring på det, som vanligt var stämningen varm och hjärtlig och det blev massor av prat innan vi kom iväg.
Jag bestämde mig för att testa 4:25-fart trots allt och låta det bära eller brista, utan prestige. Fick snabbt sällskap av Erik, snabbfotingen, som la sig sida vid sida och drog mig runt på lätta, tassande steg. Det kändes bra hela vägen längs Söder Mälarstrand, då vi hade medvind. Andningen gick lätt, steget kändes bra och känslan var inte alls att det var jobbigt. När vi passerat Vikingterminalen och vek av mot Hammarbyhamnen började det dock kännas lite trögt, det var inte lika lätt längre och jag gnällde väl lite för att förvarna Erik om att jag kanske skulle släppa. Han frågade vad min puls var och vart min syragräns gick. När jag svarade: 184, syra 192" tittade han bara på mig, log och sa "Karin, kroppen säger att du inte är trött, spring nu". Humor :-D
När vi passerade Eriksdalsbadet började jag tycka att det kändes halvsegt, men då sa både klockan att det bara var 2,5 km kvar och jag bet ihop. Motvinden kändes rätt påtagligt och benen och ansiktet började domna, men jag pinnade vidare och hade bra draghjälp av Erik. Den sista kilometern var benen stumma, trötta men inte syratyngda, fast pannbenet var det inget fel på. Jag fokuserade, sprang och hann tänka att "jo, en kilometer till efter milen, det fixar jag om jag måste". Och plötsligt hörde jag hur Erik sa: "hundra meter till så har du fixat milen". Det vore synd att säga att jag spurtade, mina ben var djupfrysta sedan länge, men en liten fartökning fick jag till och stannade klockan på... 43:40.. Häpp! En torsdagskväll i januari, bara sådär. Jag är supernöjd med dagens insats och tackar Erik stort för hjälpen!
Efter träningen, i klubbstugan, visade det sig att jag inte var ensam om att slå personbästa. Mia hade peppat fram två Linneaiter till nya rekord och Helena hade satt eget PB. Vilken kväll! Glädjen var stor i klubbstugan och det är bara att konstatera; mjölksyra balanseras bäst med endorfiner! Säsongen har bara börjat, vart ska detta sluta?! :-)
Visar inlägg med etikett snabbdistans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett snabbdistans. Visa alla inlägg
torsdag 15 januari 2009
torsdag 4 december 2008
Revansch!
Säga vad man vill om Kenta, men här sammanfattar han dagens pass enormt bra. Just idag var jag urstark! Revansch på Nyckelpass nr 1, snabbdistansen, togs idag. Trots att coachen utökat tempodelen till 25 minuter och lagt till ytterligare ett 100-meterslopp i maxfart så gjorde jag mitt starkaste nyckelpass hittills. Nu gjorde jag det lätt för mig; laddade med en underbar frukost a la Nix, snörde på mig mina röda Trainers och förla snabbdistansen på Enskede IP (kanske lite fusk, men so what?!). Fokuserade på att tänka positiva tankar och baske mig, det gick vägen! Eller ja, det blev ett litet stopp efter 22:19 för att jag inte fick luft men efter 10 sekunders paus fullföljde jag passet. Och jag är så grymt nöjd! Snabbdistansen blev 5,93 km och kilometertiderna 4(16-13-13-13-12-12). Efter tre minuters ståvila gav jag mig på hundrametersloppen och på något sätt överträffade jag mig själv även där. Pacen på hunringarna lyder som följer: 3(12-07-08-04). Lite löpskolning på det och sedan nedjogg gav en runda på 14,67 km totalt.
Jag fattar inte vartifrån jag fick kraften, jag borde vara rejält sliten med tanke på hur mycket jag har tränat men, nej... Den logiska följdfrågan blir då: kommer jag att bli sjuk nu? Håller alla tummar för att så inte är fallet. För just idag är jag stark!
fredag 28 november 2008
Surt nyckelpass
Mmm, fick kasta om lite i coachens schema för att få till veckans träning och springa nyckelpasset idag istället för imorgon. Det jag glömde att tänka på var att kvalitetsträning efter frukost inte är min starka sida. Inte alls faktiskt... Och särskilt inte efter att ha slarvat med maten hela dagen igår. Dumt gjort, men tänkte jag på det? Inte då...
Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!
Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!
Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!
Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!
lördag 22 november 2008
Motvind, motlut och bakhalt
Ja, det är sammanfattningen av både gårdagens och dagens löppass... Åkte ut på landet igår kväll och naturligtvis kunde jag inte tacka nej till en löprunda med snabb-pappan. Dock blev gårdagsrundan allt annat än snabb. Det var kolmörkt ute och även om pappa hade pannlampa så hjälpte det inte så värst mycket. Min käre far har nämligen något slags vidvinkelsyn som gör att så fort jag ligger närmare än två steg bakom honom så tror han att jag drar och ökar farten...;-) Jag låg således snällt bakom pappa och lät honom dra, men såg knappt vart jag satte fötterna. Halt var det också, men vi fick ett härligt pass på nästan en mil ändå. Avslutade träningsrundan med en het bastu och ett iskallt vakbad under en stjärnklar novemberhimmel, underbart!
Underbart är dock inte ett ord jag vill använda om dagens pass. Det var tungt från första steget nämligen, även om jag hade draghjälp av både pappan och kusin J. Snön som fallit under natten bidrog till att det blev rejält halt på landsvägen vi sprang på. Att den dessutom är rätt kuperad underlättade definitivt inte och som grädde på moset blev det motvind när vi vände hemåt och passet verkligen började "på riktigt". N'bathas nyckelpass stod på schemat och trots pappas och kusin J's högljudda protester så genomfördes passet i deras sällskap (jag gav dom faktiskt alternativet att låta mig köra på egen hand, men se det gick inte!).
Uppvärmningen på 30 minuter gick idag planenligt och lugnt; 5(18-19-21-19-17-15) min/km och sedan vände vi alltså hemåt... och ökade farten till 4:15 min/km. Det var åtminstone planen och jag kan villigt erkänna att det inte var det lättaste i halka, uppförsbacke och motvind. Och det blev inte särskilt jämna kilometertider heller, snarare väldigt ojämna. Såhär blev det: 4(11-14-19-27-05). Fast den där kilometern på 4:27 inkluderade ett halkstopp, så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Frustrationen jag kände över halkan syns i sista intervallen iallafall ;-)
Avslutade med 3x100 m maxfart... trodde jag,ja! Kusin J lurade oss båda på avståndet så det blev 2x200 m och 1x100 m maxfart istället. Och DET gjorde ont! Totalt blev det 11,24 km på 53:59 och en snittfart på 4:48 min/km. Puh!
Fast okejdå, såhär i efterhand var det ett grymt kul pass. Jag fick kämpa som attan, det var bakhalt och jag var skitsur. Men jag gav mig inte och jag är nöjd att ha genomfört passet trots att det var kallt, halt och att det gick på kuperad landsväg. Och liite, lite längtar jag tills nästa gång. Jag ska ta revansch på halkan!;-)
Underbart är dock inte ett ord jag vill använda om dagens pass. Det var tungt från första steget nämligen, även om jag hade draghjälp av både pappan och kusin J. Snön som fallit under natten bidrog till att det blev rejält halt på landsvägen vi sprang på. Att den dessutom är rätt kuperad underlättade definitivt inte och som grädde på moset blev det motvind när vi vände hemåt och passet verkligen började "på riktigt". N'bathas nyckelpass stod på schemat och trots pappas och kusin J's högljudda protester så genomfördes passet i deras sällskap (jag gav dom faktiskt alternativet att låta mig köra på egen hand, men se det gick inte!).
Uppvärmningen på 30 minuter gick idag planenligt och lugnt; 5(18-19-21-19-17-15) min/km och sedan vände vi alltså hemåt... och ökade farten till 4:15 min/km. Det var åtminstone planen och jag kan villigt erkänna att det inte var det lättaste i halka, uppförsbacke och motvind. Och det blev inte särskilt jämna kilometertider heller, snarare väldigt ojämna. Såhär blev det: 4(11-14-19-27-05). Fast den där kilometern på 4:27 inkluderade ett halkstopp, så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Frustrationen jag kände över halkan syns i sista intervallen iallafall ;-)
Avslutade med 3x100 m maxfart... trodde jag,ja! Kusin J lurade oss båda på avståndet så det blev 2x200 m och 1x100 m maxfart istället. Och DET gjorde ont! Totalt blev det 11,24 km på 53:59 och en snittfart på 4:48 min/km. Puh!
Fast okejdå, såhär i efterhand var det ett grymt kul pass. Jag fick kämpa som attan, det var bakhalt och jag var skitsur. Men jag gav mig inte och jag är nöjd att ha genomfört passet trots att det var kallt, halt och att det gick på kuperad landsväg. Och liite, lite längtar jag tills nästa gång. Jag ska ta revansch på halkan!;-)
onsdag 30 juli 2008
Snabbdistans i värmen
Tisdag kväll; TSM-kväll; snabbdistans på schemat. Kom till träningen både urlakad och som ett smärre åskmoln efter flytten. Av någon anledning måste min karma varit dålig, åtminstone med avseende på elektronikprylar... Först dog ju mobilen, sedan hade kylen/frysen stängts av under natten, sedan fick jag inte igång datorn (det har jag fortfarande inte fått, det kommer att bli ojämnt uppdaterat här tills vidare) och slutligen fanns inget bredbandsurtag trots att jag ringt och fått det bekräftat för en månad sedan. Happy day :-P
Nåja, jag insåg raskt att det mesta kan jag inte påverka utan det får ordna sig vartefter. Kylen funkar nu hjälpligt, bredbandsuttag fixas imorgon och en ny mobil är inhandlad. Återstår att få ordning på datorn... (men det löser sig säkert det med). Med detta i bagaget åkte jag iallafall till ÖIP och blev lugn och harmonisk så fort jag träffade alla härliga löpare. Hann prata en hel del med snabbe Pertti, som rekommenderat en hel drös nya rundor åt mig :-) Kul!
Dagens projekt var alltså snabbdistans, 8 km på 32-33 min. 1:30-gruppen splittades i en lite snabbare och en lite långsammare grupp. Jag hade tänkt välja den långsammare gruppen men en blick och en knuff från Niklas gjorde att jag försiktigt smög mig över till den snabba gruppen med Clarence och Walter som ledare. Det var jag och en tjej till i den gruppen; resten snabba grabbar och tjejen dessutom en av ledarna för 1:30-gruppen. Hade rätt många tankar på att fega ur, men beslöt mig för att hänga på och köra så länge jag orkade. Sagt och gjort; första tre km planerades till 4:15-pace, nästa tre till 4:05 och sista två i fri fart. Vi sprang längs Tjejmilen-banan även denna gång, härlig runda! Jag hängde på bra de första tre kilometrarna, som snarare gick i 4:10-pace, men när gänget drog iväg beslöt jag mig för att inte hänga på. Värmen kändes av ordentligt och jag kände mig rätt seg... Såg till min glädje att det inte bara var jag som hade det tungt, när farten höjdes så drogs gruppen ut till ett längre led av löpare och jag insåg snart att jag gjort klokt i att köra mitt eget race. Plockade löpare efter löpare på väg mot Rosendahl, har helt klart en styrka i uppförsbackarna (tack, Allan!) där jag höll fart och de andra tappade. Inför sista km var jag rejält trött, riktigt flåsig och fick traska ett tjugotal meter när pulsen tickade upp i 194 spm. Lät dock klockan rulla och sprang sen iväg sista långa utförslöpan mot Rosendahls café på riktigt ömma ben. Stoppade klockan på 33:32, snittpace 4:11 min/km trots promenaden. SÅ nöjd!! :-) För ett halvår sedan drömde jag om tusingar i 4:10-pace, nu springer jag 8 km i följd i 4:11-pace. Bäst av allt var att jag var snabbare än ledartjejen (som efteråt frågade vart jag hittade mina krafter, sååå kul och skönt för löparegot att höra) och hade flera medlöpare efter mig.
Avslutade med en långsam nedjogg till ÖIP för stretch, det var stumma ben vill jag lova! Totalt 13,5 km, snittpace 4:32 min/km, puls 194/172 och kadens 184/216. Hade tänkt att springa ett långpass imorse, men insåg när klockan ringde att riktigt så stark är jag inte... Trötta ben och trött Karin efter en hård dags slit. Får bli långpassvila även denna vecka, men nästa vecka planerar jag för en tremilare istället :-)
Uppdaterar när jag kan, spring väl så länge vänner!
Nåja, jag insåg raskt att det mesta kan jag inte påverka utan det får ordna sig vartefter. Kylen funkar nu hjälpligt, bredbandsuttag fixas imorgon och en ny mobil är inhandlad. Återstår att få ordning på datorn... (men det löser sig säkert det med). Med detta i bagaget åkte jag iallafall till ÖIP och blev lugn och harmonisk så fort jag träffade alla härliga löpare. Hann prata en hel del med snabbe Pertti, som rekommenderat en hel drös nya rundor åt mig :-) Kul!
Dagens projekt var alltså snabbdistans, 8 km på 32-33 min. 1:30-gruppen splittades i en lite snabbare och en lite långsammare grupp. Jag hade tänkt välja den långsammare gruppen men en blick och en knuff från Niklas gjorde att jag försiktigt smög mig över till den snabba gruppen med Clarence och Walter som ledare. Det var jag och en tjej till i den gruppen; resten snabba grabbar och tjejen dessutom en av ledarna för 1:30-gruppen. Hade rätt många tankar på att fega ur, men beslöt mig för att hänga på och köra så länge jag orkade. Sagt och gjort; första tre km planerades till 4:15-pace, nästa tre till 4:05 och sista två i fri fart. Vi sprang längs Tjejmilen-banan även denna gång, härlig runda! Jag hängde på bra de första tre kilometrarna, som snarare gick i 4:10-pace, men när gänget drog iväg beslöt jag mig för att inte hänga på. Värmen kändes av ordentligt och jag kände mig rätt seg... Såg till min glädje att det inte bara var jag som hade det tungt, när farten höjdes så drogs gruppen ut till ett längre led av löpare och jag insåg snart att jag gjort klokt i att köra mitt eget race. Plockade löpare efter löpare på väg mot Rosendahl, har helt klart en styrka i uppförsbackarna (tack, Allan!) där jag höll fart och de andra tappade. Inför sista km var jag rejält trött, riktigt flåsig och fick traska ett tjugotal meter när pulsen tickade upp i 194 spm. Lät dock klockan rulla och sprang sen iväg sista långa utförslöpan mot Rosendahls café på riktigt ömma ben. Stoppade klockan på 33:32, snittpace 4:11 min/km trots promenaden. SÅ nöjd!! :-) För ett halvår sedan drömde jag om tusingar i 4:10-pace, nu springer jag 8 km i följd i 4:11-pace. Bäst av allt var att jag var snabbare än ledartjejen (som efteråt frågade vart jag hittade mina krafter, sååå kul och skönt för löparegot att höra) och hade flera medlöpare efter mig.
Avslutade med en långsam nedjogg till ÖIP för stretch, det var stumma ben vill jag lova! Totalt 13,5 km, snittpace 4:32 min/km, puls 194/172 och kadens 184/216. Hade tänkt att springa ett långpass imorse, men insåg när klockan ringde att riktigt så stark är jag inte... Trötta ben och trött Karin efter en hård dags slit. Får bli långpassvila även denna vecka, men nästa vecka planerar jag för en tremilare istället :-)
Uppdaterar när jag kan, spring väl så länge vänner!
söndag 20 juli 2008
En snabb mil, ett tufft fyspass och en underbar helg
Helgens träning har stavats planering. Eftersom gårdagens eftermiddag och kväll, samt hela dagen idag, var vigt åt att åka båt och leva loppan så var jag ju tvungen att träna INNAN jag åkte iväg. På planeringsschemat stod både gym och löpning och löpningen skulle helst vara snabbdistans. Således; snabbdistans 10 km till gymmet på Kungsholmen!
Min lysande idé visade sig inte vara riktigt lika lysande när jag kom ner från Henkan och fastnade i en broöppning... Lite surt att behöva stoppa klockan och vänta, även om det blev en kortvarig väntan på typ 30 sekunder. Irriterande! Pinnade på längs Årstaviken bort mot Tanto och Hornstull, fick stanna ytterligare två gånger på väg mot Västerbron pga trafikljus, men i övrigt rullade löpningen på fint. Över Västerbron lyckades jag på något sätt ÖKA farten (fråga mig inte hur det gick till) och från Västerbroplan upp mot Fridhemsplan ökade jag ytterligare. Progressiv löpning alltså; första sju km på 4:20 min/km i snitt, över Västerbron på 4:14-fart och sedan avslutningsvis 4:09 min/km. Effektiv löptid: 43:35! :-) Tyvärr kan jag inte räkna rekordtiden eftersom jag fick stanna hela tre gånger, men jag är grymt nöjd ändå! Snittpace 4:19, kadens 192/202 och puls 174/192.
Nåja, passet var ju inte slut där utan jag flämtade in på gymmet och gick loss på både bröst, rygg, mage, skuldror, biceps, triceps och ben i en rasande fart. Riktigt skönt fyspass, men jag var rätt darrig när jag gick därifrån...
Redo för komplementträning!
Resten av helgen har gått i lyckans tecken, en helt underbar båttripp tillsammans med härliga vänner och en lång natts dans (komplementträning!) som resulterade i svullna fötter, träningsvärk och en hes hals (på grund av lite väl mycket "skönsång). Avslutade helgen med en lång promenad i alldeles underbart sällskap i solens sken. En fulländad helg, helt enkelt. Att semestern är slut för denna omgång gör ingenting. Jag börjar jobba igen imorgon bitti och det med ett stort leende på läpparna. Nya utmaningar väntar och jag är redo!
Min lysande idé visade sig inte vara riktigt lika lysande när jag kom ner från Henkan och fastnade i en broöppning... Lite surt att behöva stoppa klockan och vänta, även om det blev en kortvarig väntan på typ 30 sekunder. Irriterande! Pinnade på längs Årstaviken bort mot Tanto och Hornstull, fick stanna ytterligare två gånger på väg mot Västerbron pga trafikljus, men i övrigt rullade löpningen på fint. Över Västerbron lyckades jag på något sätt ÖKA farten (fråga mig inte hur det gick till) och från Västerbroplan upp mot Fridhemsplan ökade jag ytterligare. Progressiv löpning alltså; första sju km på 4:20 min/km i snitt, över Västerbron på 4:14-fart och sedan avslutningsvis 4:09 min/km. Effektiv löptid: 43:35! :-) Tyvärr kan jag inte räkna rekordtiden eftersom jag fick stanna hela tre gånger, men jag är grymt nöjd ändå! Snittpace 4:19, kadens 192/202 och puls 174/192.
Nåja, passet var ju inte slut där utan jag flämtade in på gymmet och gick loss på både bröst, rygg, mage, skuldror, biceps, triceps och ben i en rasande fart. Riktigt skönt fyspass, men jag var rätt darrig när jag gick därifrån...
Redo för komplementträning!Resten av helgen har gått i lyckans tecken, en helt underbar båttripp tillsammans med härliga vänner och en lång natts dans (komplementträning!) som resulterade i svullna fötter, träningsvärk och en hes hals (på grund av lite väl mycket "skönsång). Avslutade helgen med en lång promenad i alldeles underbart sällskap i solens sken. En fulländad helg, helt enkelt. Att semestern är slut för denna omgång gör ingenting. Jag börjar jobba igen imorgon bitti och det med ett stort leende på läpparna. Nya utmaningar väntar och jag är redo!
torsdag 12 juni 2008
Underbara träningskompisar
Livet har varit minst sagt hektiskt den här veckan och på jobbet har det varit kaos. Och sommaren har inte ens börjat... Jag är enormt glad över att vara såpass vältränad som jag är, mina ben och min rygg tar inte stryk av en dags stående/gående/fastnande-i-konstiga-arbetsställningar. Och att jag har löpningen som ventil för allt på jobbet. Idag har jag övat på att vara barnmorskan from Hell, lyckades tack och lov inte så bra med det men var lättad när arbetspasset var slut och jag fick gå hem. Var så trött att jag knappt orkade tänka, men idag var det ju IF Linnéa-träning på schemat. Går inte att missa!
Så, iväg till träningen och så fort jag klev in genom dörren till "klubbstugan" och träffade coach Allan och coach Nisse så försvann tröttheten och förbyttes till glädje. Vi blev inte så många idag, flera underbara vänner som saknades, men det var som vanligt ett glatt gäng som samlades. Vi pratade lite SM, jag fick gratulationer till att ha blivit bästa TSM-tjej och så pratade vi såklart om nästa marathon; Berlin. Längtar!
Coach Allan fick stå över dagens träning pga rejält smärtande benhinnor (krya på dig, Allan!) men coach Nisse skulle se till att det blev en "lugn runda" runt Årstaviken. Jojo... Riktigt lugn blev den ju inte...
Värmde upp från Zinken och över Liljeholmsbron men väl över på södersidan om Årstaviken så satte Nisse fart och de följande 6 kilometrarna får nog klassas som snabbdistans; 4:36-pace i snitt (och då är det rätt backigt på Årstasidan...). Avslutade med en dryg km nedjogg i 4:50-fart (som just då kändes oändligt långsamt och motigt). Totalt 9,66 km, 45:19 min, snittpace 4:40 min/km, puls 177/189. Ett ganska tufft pass, lite sega ben och framförallt ett ganska förvirrat psyke. Jag MÅSTE ordna en vettig plan och ett nytt mål!
I vilket fall var det helt underbart att träffa välbekanta träningsansikten igen, som att hitta hem lite :-) Om inspirationen varit borta tidigare så är den definitivt tillbaka nu. Med besked!
Så, iväg till träningen och så fort jag klev in genom dörren till "klubbstugan" och träffade coach Allan och coach Nisse så försvann tröttheten och förbyttes till glädje. Vi blev inte så många idag, flera underbara vänner som saknades, men det var som vanligt ett glatt gäng som samlades. Vi pratade lite SM, jag fick gratulationer till att ha blivit bästa TSM-tjej och så pratade vi såklart om nästa marathon; Berlin. Längtar!
Coach Allan fick stå över dagens träning pga rejält smärtande benhinnor (krya på dig, Allan!) men coach Nisse skulle se till att det blev en "lugn runda" runt Årstaviken. Jojo... Riktigt lugn blev den ju inte...
Värmde upp från Zinken och över Liljeholmsbron men väl över på södersidan om Årstaviken så satte Nisse fart och de följande 6 kilometrarna får nog klassas som snabbdistans; 4:36-pace i snitt (och då är det rätt backigt på Årstasidan...). Avslutade med en dryg km nedjogg i 4:50-fart (som just då kändes oändligt långsamt och motigt). Totalt 9,66 km, 45:19 min, snittpace 4:40 min/km, puls 177/189. Ett ganska tufft pass, lite sega ben och framförallt ett ganska förvirrat psyke. Jag MÅSTE ordna en vettig plan och ett nytt mål!
I vilket fall var det helt underbart att träffa välbekanta träningsansikten igen, som att hitta hem lite :-) Om inspirationen varit borta tidigare så är den definitivt tillbaka nu. Med besked!
lördag 24 maj 2008
Ambivalens och kanske en formsvacka. 7 dagar kvar
Ny fas i marathonuppladdningen; ambivalensen. Det är nu en vecka kvar till start och om exakt en vecka hoppas jag på att vara på väg till en underbar marathonfest hemma hos Niklas :-) Innan dess ska dock kraftprovet klaras av. Och just idag känns det inte jättekul att tänka på. Klart jag vill springa, jag vill gå i mål på Stadion med armarna sträckta över huvudet och skrika av lycka, låta tårarna rinna och vara så sjukt stolt över mig själv just där och då. Självklart vill jag det. Men nu kommer också ambivalensen; tänk OM jag misslyckas totalt och springer på 4.15 (jag menar inte att det är en dålig tid generellt, jag jämför med mig själv nu), tänk OM jag skadar mig, tänk OM jag går in i väggen, tänk OM jag tvingas bryta. Då vill jag inte springa alls... Och i nästa sekund så känner jag tillit till mig själv, det kommer att gå bra. Såhär kommer jag att hålla på och brottas med mig själv tills starten går. En veckas ambivalens ahead, således.
Dagens pass, det sista snabba inför SM, blev tungt och motigt. Nu har jag haft flera kanonbra kvalitetspass, så det kanske inte är så konstigt. Egentligen är det inte konstigt alls; det var kaos på förlossningen igår kväll (kvällsmaten blev en tallrik gröt), det var helrörigt på förlossningen idag (lunchen blev en tallrik gröt), jag sov 4½ timme inatt eftersom det var så rörigt och jag stack ut och sprang direkt efter jobbet. I värmen. Kanske inte det mest intelligenta jag gjort idag... Södermalm runt blev rundan iallafall. Uppvärmning 3,5 km i 4:56-pace, därefter strides och lite stretch (mina älskade Kayanos börjar ta slut, har "snart-dax-att-byta-skor"-känsla i vaderna...) och från Slussen bar det av i snabbdistanstempo. Orkade hålla tempot till Årstabron, 4,3 km i 4:29-fart. Där satte kroppen stopp och jag fick snällt sänka farten och gilla läget. Hittade komfortfarten i 4:56-pace igen och höll farten i 1,6 km. Då fick kroppen för sig att öka farten igen och det blev ytterligare 1,5 km i 4:30-pace med en helt annan stuns i kroppen, det kändes piggt och bra! Kan det ha varit fettförbränningsstarten som gjorde kroppen först seg och sedan gav ny energi, månne? Avslutade med riktigt lugn jogg i 5:24-fart sista kilometrarna hem.
Totalt 12,8 km, snittpace 4:48, puls 170/191. Värmen kändes idag och det bekymrar mig lite, bådar inte gott inför nästa lördag om vädret håller i sig. Jag kan dessutom inte låta bli att fundera om jag precis har sabbat formtoppen. Stupid is that stupid does, right?
Dagens pass, det sista snabba inför SM, blev tungt och motigt. Nu har jag haft flera kanonbra kvalitetspass, så det kanske inte är så konstigt. Egentligen är det inte konstigt alls; det var kaos på förlossningen igår kväll (kvällsmaten blev en tallrik gröt), det var helrörigt på förlossningen idag (lunchen blev en tallrik gröt), jag sov 4½ timme inatt eftersom det var så rörigt och jag stack ut och sprang direkt efter jobbet. I värmen. Kanske inte det mest intelligenta jag gjort idag... Södermalm runt blev rundan iallafall. Uppvärmning 3,5 km i 4:56-pace, därefter strides och lite stretch (mina älskade Kayanos börjar ta slut, har "snart-dax-att-byta-skor"-känsla i vaderna...) och från Slussen bar det av i snabbdistanstempo. Orkade hålla tempot till Årstabron, 4,3 km i 4:29-fart. Där satte kroppen stopp och jag fick snällt sänka farten och gilla läget. Hittade komfortfarten i 4:56-pace igen och höll farten i 1,6 km. Då fick kroppen för sig att öka farten igen och det blev ytterligare 1,5 km i 4:30-pace med en helt annan stuns i kroppen, det kändes piggt och bra! Kan det ha varit fettförbränningsstarten som gjorde kroppen först seg och sedan gav ny energi, månne? Avslutade med riktigt lugn jogg i 5:24-fart sista kilometrarna hem.
Totalt 12,8 km, snittpace 4:48, puls 170/191. Värmen kändes idag och det bekymrar mig lite, bådar inte gott inför nästa lördag om vädret håller i sig. Jag kan dessutom inte låta bli att fundera om jag precis har sabbat formtoppen. Stupid is that stupid does, right?
onsdag 7 maj 2008
Hur är det möjligt?
Jag blir faktiskt inte klok på mig själv. Hur är det möjligt att jag har en kropp som håller ihop och snällt ställer upp på alla galenskaper jag släpar ut den på? Och hur sjutton är det möjligt att jag trots det verkligen tvivlar på min förmåga? Antar att tvivlet är en drivkraft i sig, men ändå...
Det blev snabbdistans idag, av den enkla anledningen att jag jobbar kväll imorgon och inte orkar leverera en snabbdistans och sedan jobba. Jag är väl lite lat ;-) Fast, jag orkade springa snabbt idag efter en ytterst kaotisk dag på jobbet med två konstiga förlossningar som gick ett-i-ett. Tur man har starka ben och stödstrumpor!
Snabbdistans var det ja. Och PH-pass med Super-Karin som cyklat hela helgen. Hon är otrolig, den tjejen! Först ut: snabbdistansen, 8 km. Enligt Mr Sz skulle tempot vara "ner mot 4:30 per km eller på känsla att det känns fort". Jag tänkte nöja mig med 4:35, med tanke på gårdagens utfallssteg som verkligen kändes i benen. Värmde upp med 2 km i 4:58-fart, benen värkte och gnällde, men det lyssnade jag inte riktigt på. Satte fart längs Årstaviken och körde mestadels på känsla. Efter tre snabbdistanskilometer fick jag dock stoppa och stretcha, för då trodde jag att benen skulle gå av. Efter lite snabb stretch drog jag iväg igen och körde på i bra fart. Över Västerbron höll jag 4:25-pace uppför och 4:15-pace nerför (jag fattar inte detta alls!). Sista biten mot Fridhemsplan var en plåga för lårmusklerna, men klockan stoppade på 35:42, dvs 4:27-pace. HUR ÄR DET MÖJLIGT?! Totalt 10,5 km, snittpace 4:34 och puls 168/188. :-) Sprang förvånad och trött hem till Karin, fyllde på depåerna med lite vatten och snackade lite innan vi tog nästa runda.
PH-rundan skulle idag förlängas lite och Karin valde 5:05-5:10-pace. Sagt och gjort, vi värmde upp med en skön långsam kilometer och sedan satte vi av upp mot Fredhäll. Karin halkade efter i uppförsbackarna, men ville köra på så jag höll farten rätt bra. Nya rundan är betydligt mer kuperad, men den är riktigt härlig. Mindre härligt var alla flygfän som gjorde det svårt att andas. Får väl se det som extra proteiner, men det var INTE behagligt att sätta en svärm knott i halsen. Urk!!!
När vi närmade oss Rålis fick Karin ny energi och började dra. Sista kilometern inledde hon på 4:45, så jag var elak nog att plåga henne igenom hela kilometern i samma tempo. Och hon grejade det galant! Karin, du är makalöst stark!! Totalt sprang vi 8,5 km i 5:10-pace, men själva snabbdistansen landade på 5:02-pace. Och puls 159/172.
Summa summarum: Jag har sprungit 19 km idag. Trots att benen nästan grät efter Allans underbart hårda coachning igår. Och jag grejade en snabbdistans UNDER Szalkai-rekommendation. Och pulsen var nere i 55 spm en timme efter avslutat träningspass. Jag fattar absolut ingenting av det här, men jag känner mig stark och lycklig. Och är full av energi och vårkänlsor. Kan det vara orsaken? :-)
Det blev snabbdistans idag, av den enkla anledningen att jag jobbar kväll imorgon och inte orkar leverera en snabbdistans och sedan jobba. Jag är väl lite lat ;-) Fast, jag orkade springa snabbt idag efter en ytterst kaotisk dag på jobbet med två konstiga förlossningar som gick ett-i-ett. Tur man har starka ben och stödstrumpor!
Snabbdistans var det ja. Och PH-pass med Super-Karin som cyklat hela helgen. Hon är otrolig, den tjejen! Först ut: snabbdistansen, 8 km. Enligt Mr Sz skulle tempot vara "ner mot 4:30 per km eller på känsla att det känns fort". Jag tänkte nöja mig med 4:35, med tanke på gårdagens utfallssteg som verkligen kändes i benen. Värmde upp med 2 km i 4:58-fart, benen värkte och gnällde, men det lyssnade jag inte riktigt på. Satte fart längs Årstaviken och körde mestadels på känsla. Efter tre snabbdistanskilometer fick jag dock stoppa och stretcha, för då trodde jag att benen skulle gå av. Efter lite snabb stretch drog jag iväg igen och körde på i bra fart. Över Västerbron höll jag 4:25-pace uppför och 4:15-pace nerför (jag fattar inte detta alls!). Sista biten mot Fridhemsplan var en plåga för lårmusklerna, men klockan stoppade på 35:42, dvs 4:27-pace. HUR ÄR DET MÖJLIGT?! Totalt 10,5 km, snittpace 4:34 och puls 168/188. :-) Sprang förvånad och trött hem till Karin, fyllde på depåerna med lite vatten och snackade lite innan vi tog nästa runda.
PH-rundan skulle idag förlängas lite och Karin valde 5:05-5:10-pace. Sagt och gjort, vi värmde upp med en skön långsam kilometer och sedan satte vi av upp mot Fredhäll. Karin halkade efter i uppförsbackarna, men ville köra på så jag höll farten rätt bra. Nya rundan är betydligt mer kuperad, men den är riktigt härlig. Mindre härligt var alla flygfän som gjorde det svårt att andas. Får väl se det som extra proteiner, men det var INTE behagligt att sätta en svärm knott i halsen. Urk!!!
När vi närmade oss Rålis fick Karin ny energi och började dra. Sista kilometern inledde hon på 4:45, så jag var elak nog att plåga henne igenom hela kilometern i samma tempo. Och hon grejade det galant! Karin, du är makalöst stark!! Totalt sprang vi 8,5 km i 5:10-pace, men själva snabbdistansen landade på 5:02-pace. Och puls 159/172.
Summa summarum: Jag har sprungit 19 km idag. Trots att benen nästan grät efter Allans underbart hårda coachning igår. Och jag grejade en snabbdistans UNDER Szalkai-rekommendation. Och pulsen var nere i 55 spm en timme efter avslutat träningspass. Jag fattar absolut ingenting av det här, men jag känner mig stark och lycklig. Och är full av energi och vårkänlsor. Kan det vara orsaken? :-)
onsdag 23 april 2008
44:07
Det är ju märkligt hur ofta jag springer ett kasst kvalitetspass ena dagen och får till ett kanonbra kvalitetspass gången efter... Idag var det inte bara bra, det var personbästa.
Dagen har för övrigt varit toppen. Fick förlösa för första gången sedan november, en kanonförlossning där allt gick vägen och föräldrarna var nöjda med barnmorskan. Sedan smet jag och kollegorna K och T lite tidigare och åkte till Medis för kaffe/vin och snack i solen. Jag drack kaffe, men var otroligt sugen på vin när jag såg T & K sitta där och njuta. Nåja, ska man träna så ska man och idag var det PH-pass med Karin så det kändes bara galet att ställa in. Således: hem-byta om-och-iväg...
Min plan var att ta ett tempopass till Karin på 10 km och därefter köra PH-varvet på 7,4 km med henne. Det blev nästan så också... Drog iväg från Henkan och vek av ner mot Hammarbyhamnen och sprang längs Årstaviken till Hornstull, Västerbron och Fridhemsplan. Massor av folk, solen sken och här kommer det märkliga. Jag tyckte inte att jag sprang fort! Kroppen kändes halvseg, benen protesterade ganska rejält efter gårdagens intervaller men flåsmässigt kändes det helt okej. Jag hade ingen uppvärmning utan ökade successivt under passet och klockade mig själv, inklusive Västerbron och allt, på 44:07 på milen!!! 10 K, 4:25-pace, puls 173/188. Det bästa av allt: det finns mer att ge! Jag kunde ju inte ta ut mig fullkomligt eftersom det väntade ett pass till. Kan jag tro att 42:35 någon gång är görbart...?Jag är beredd att tro på min egen snabbhet. Iallafall idag. Tjolahopp! :-)
Well, passet var ju inte slut där utan jag joggade hem till Karin som också hade sina nya snabbskor på. Ikväll skulle det bli pers även för henne! Vi drog vanliga rundan, 1 km uppvärmning och 6,4 km snabbdistans. Målet 4:58-pace, åtminstone i början och sedan fick Karin bestämma. Och som hon bestämde! Det blev en rasande snabb snabbdistans som slutade på en pace på 4:51 min/km. Sista biten peppade och hejade jag så mycket jag orkade, avslutande 300 m gick nämligen i 4:30-fart...Är hon grym eller är hon grym?! Snart är jag en arbetslös PH om det fortsätter såhär ;-)
Totalt idag 18 km. Orkar inte räkna ut snittpacen, men det var snabbt iallafall. Och jag är så nöjd! Enda gisslet är att "don't mention the war"-knät knäpper oroväckande när jag suttit still en stund. Men, det gör inte ont och det är det viktigaste. Jag tror nämligen jag är på väg att komma i mitt livs form. Åtminstone hoppas jag det!
Två snabbfotingar med likadana skor (fast inte lika stora fötter...)
Dagen har för övrigt varit toppen. Fick förlösa för första gången sedan november, en kanonförlossning där allt gick vägen och föräldrarna var nöjda med barnmorskan. Sedan smet jag och kollegorna K och T lite tidigare och åkte till Medis för kaffe/vin och snack i solen. Jag drack kaffe, men var otroligt sugen på vin när jag såg T & K sitta där och njuta. Nåja, ska man träna så ska man och idag var det PH-pass med Karin så det kändes bara galet att ställa in. Således: hem-byta om-och-iväg...
Min plan var att ta ett tempopass till Karin på 10 km och därefter köra PH-varvet på 7,4 km med henne. Det blev nästan så också... Drog iväg från Henkan och vek av ner mot Hammarbyhamnen och sprang längs Årstaviken till Hornstull, Västerbron och Fridhemsplan. Massor av folk, solen sken och här kommer det märkliga. Jag tyckte inte att jag sprang fort! Kroppen kändes halvseg, benen protesterade ganska rejält efter gårdagens intervaller men flåsmässigt kändes det helt okej. Jag hade ingen uppvärmning utan ökade successivt under passet och klockade mig själv, inklusive Västerbron och allt, på 44:07 på milen!!! 10 K, 4:25-pace, puls 173/188. Det bästa av allt: det finns mer att ge! Jag kunde ju inte ta ut mig fullkomligt eftersom det väntade ett pass till. Kan jag tro att 42:35 någon gång är görbart...?Jag är beredd att tro på min egen snabbhet. Iallafall idag. Tjolahopp! :-)
Well, passet var ju inte slut där utan jag joggade hem till Karin som också hade sina nya snabbskor på. Ikväll skulle det bli pers även för henne! Vi drog vanliga rundan, 1 km uppvärmning och 6,4 km snabbdistans. Målet 4:58-pace, åtminstone i början och sedan fick Karin bestämma. Och som hon bestämde! Det blev en rasande snabb snabbdistans som slutade på en pace på 4:51 min/km. Sista biten peppade och hejade jag så mycket jag orkade, avslutande 300 m gick nämligen i 4:30-fart...Är hon grym eller är hon grym?! Snart är jag en arbetslös PH om det fortsätter såhär ;-)
Totalt idag 18 km. Orkar inte räkna ut snittpacen, men det var snabbt iallafall. Och jag är så nöjd! Enda gisslet är att "don't mention the war"-knät knäpper oroväckande när jag suttit still en stund. Men, det gör inte ont och det är det viktigaste. Jag tror nämligen jag är på väg att komma i mitt livs form. Åtminstone hoppas jag det!
Två snabbfotingar med likadana skor (fast inte lika stora fötter...)
torsdag 20 mars 2008
Skärtorsdagshare och en passiv Runner's High
Äntligen! Idag var det dags att snöra på sig skorna efter tre dagars frustrerande vila. Frustrerande just för att jag inte har hittat något riktigt "fel". Möjligen är kombinationen mycket jobb-lite sömn-mycket träning rätt förödande... Och eftersom midsommarbarnen kräver att få komma till världen så vill jag lova att jag har att göra! Jag vet vad ni gjorde på midsommarafton... ;)
Nåja, kom hem och iväg lite hastigt. På schemat idag: snabbdistans till Karin och därefter snabbdistans med Karin som PH (personlig hare). Kroppen hade massor av spring i benen så den fick rulla på bäst den ville. Tyckte dock efter ett tag att det gick lite väl fort och kikade till på klockan; 4.26-pace... (Dumt misstag... Det kändes i benen någon km senare, trots fartsänkning)Sänkte rätt omgående farten och rullade på i ganska jämn fart längs Söder Mälarstrand och över Västerbron. Totalt 8,4 km och snittpace idag 4:41 min/km. Inte lika snabbt som förra veckan, men bra fart även om jag var rätt trött.
Mötte upp Karin och la upp planerna för passet. Målet idag var 5:25-pace enligt Karins önskemål. Vi värmde upp längs Kungsholmsstrand i någon km med 6:37-pace. Sedan bar det av och jag märkte direkt att Karin var på hugget. Bestämde mig för att låta henne köra på så länge hon inte verkade trött, kollade på klockan med jämna mellanrum för att se att hon inte drog iväg alldeles bara. Karin var HELT makalöst stark idag och hade en Runner's High som jag passivt njöt av. Hörde att andningen inte var tung, hörde hur stegen bara flöt och vi rullade på sida vid sida längs Kungsholmens vatten. Det var magiskt! Facit för Karins snabbdistans blev totalt 7,45 km med 5:22-pace (pga den långsamma första kilometern), men 6 av kilometrarna gick med 5:12-pace. Trots ett ultralopp i benen i lördags. Karin, du är min idol! :-)
Summeringen av dagens dubbla pass ger 15,8 km löpning i bra fart med en skön känsla i kroppen. Dessutom fick jag en toppenbonus av Karin; ett påskägg med godis. Lycka :-)
Och min söta syster Stina hade skickat en påskpresent per brev. Jag har visst varit snäll mot den "riktiga" haren i år ;-)
Imorgon planerar jag att inviga Trainern. Intervaller, here I come, om kroppen säger okej :-)
Påskharens påskgodis :-)
Nåja, kom hem och iväg lite hastigt. På schemat idag: snabbdistans till Karin och därefter snabbdistans med Karin som PH (personlig hare). Kroppen hade massor av spring i benen så den fick rulla på bäst den ville. Tyckte dock efter ett tag att det gick lite väl fort och kikade till på klockan; 4.26-pace... (Dumt misstag... Det kändes i benen någon km senare, trots fartsänkning)Sänkte rätt omgående farten och rullade på i ganska jämn fart längs Söder Mälarstrand och över Västerbron. Totalt 8,4 km och snittpace idag 4:41 min/km. Inte lika snabbt som förra veckan, men bra fart även om jag var rätt trött.
Mötte upp Karin och la upp planerna för passet. Målet idag var 5:25-pace enligt Karins önskemål. Vi värmde upp längs Kungsholmsstrand i någon km med 6:37-pace. Sedan bar det av och jag märkte direkt att Karin var på hugget. Bestämde mig för att låta henne köra på så länge hon inte verkade trött, kollade på klockan med jämna mellanrum för att se att hon inte drog iväg alldeles bara. Karin var HELT makalöst stark idag och hade en Runner's High som jag passivt njöt av. Hörde att andningen inte var tung, hörde hur stegen bara flöt och vi rullade på sida vid sida längs Kungsholmens vatten. Det var magiskt! Facit för Karins snabbdistans blev totalt 7,45 km med 5:22-pace (pga den långsamma första kilometern), men 6 av kilometrarna gick med 5:12-pace. Trots ett ultralopp i benen i lördags. Karin, du är min idol! :-)
Summeringen av dagens dubbla pass ger 15,8 km löpning i bra fart med en skön känsla i kroppen. Dessutom fick jag en toppenbonus av Karin; ett påskägg med godis. Lycka :-)
Och min söta syster Stina hade skickat en påskpresent per brev. Jag har visst varit snäll mot den "riktiga" haren i år ;-)
Imorgon planerar jag att inviga Trainern. Intervaller, here I come, om kroppen säger okej :-)
Påskharens påskgodis :-)
onsdag 12 mars 2008
Revansch i regnet
Dagens träning kan sammanfattas "löparlycka i skitväder". Helt underbar träningsrunda och en skön bekräftelse på att jag kan springa snabbt. Ibland ;-)
På schemat idag stod ursprungligen distanspass + löpskolning, men det var innan jag fick äran att åter agera hare åt Karin. Jag är stolt att titulera mig "PH", personlig hare. :-)
Den personliga haren efter 8,4K snabbdistans...
Hade faktiskt egentligen ingen motivation alls att ge mig ut i regnet, men det kändes viktigt att göra ett bra jobb för Karin. Och för mig själv med, det är en utmaning att hålla farten jämt och bra. Benen kändes snabba och pigga idag så jag lät farten vara hög från start och kikade inte på klockan utan körde bara på. Klockade tre "varv"-tider; från Henkan till Västerbron, Västerbron från S-mälarstrand till Rålis samt Rålis-Fridhemsplan. Sträckan blev 8,4K och total pace (håll i hatten!)4:36. Oj. Första varvet på 5,7K pacen 4:34 (4:50-4:30-4:24-4:19-4:38), Västerbron (1,4K) 4:49 och Rålis-Fridhemsplan (1,3K) 4:35. Jag är grymt nöjd!! Hela tiden regnade det och blåste sidovindar och ändå var det bara lycka och glädje över att kunna springa. I huvudet hörde jag mina inspiratörer Masse och Niklas och hur det brukar låta på TSM-passen. Det lyfte mig ännu mer. Tack :-)
Var ganska trött när jag mötte upp Karin, men vi gav oss snabbt iväg. Samma runda som sist, dock utan felsteg idag! Lite svajig farthållning idag också, men totalt sett höll vi tempot bra. Målet var 5:30-5:35 i pace och vi sprang på 5:27 om man inte räknar med vår uppvärmningskilometer som gick på 7 min. Vi hade riktigt elak motvind längs Norr Mälarstrand, men Karin fightades bra mot både väder och vind. Jag är så imponerad av henne, att få vara hare åt henne är verkligen roligt! Vilken tjej! Vi sprang totalt 7,4K på 42:12. Totalt för mig blev det alltså 15,8K i skitväder :-) Härligt!
Tog tunnelbanan hem och följde Allans tips om att gå in i tunnelbanan med en hård blick. Fegade dock och skrek ingenting, men det behövdes inte. Lite undrande blickar fick jag dock, men jag kan väl inte rå för att jag såg ut som en dränkt katt (hund? kanin? hare?!) efter 75 min löpning i regnet?! Kom hem en aningens nerkyld och fick stå i duschen ett bra tag för att tina upp, men nu sitter jag här; nöjd och lycklig över dagens insats. Imorgon: långpass
"Sunshine in the rain, love is still the same, sunshine in the rain...":-)
På schemat idag stod ursprungligen distanspass + löpskolning, men det var innan jag fick äran att åter agera hare åt Karin. Jag är stolt att titulera mig "PH", personlig hare. :-)
Den personliga haren efter 8,4K snabbdistans...
Hade faktiskt egentligen ingen motivation alls att ge mig ut i regnet, men det kändes viktigt att göra ett bra jobb för Karin. Och för mig själv med, det är en utmaning att hålla farten jämt och bra. Benen kändes snabba och pigga idag så jag lät farten vara hög från start och kikade inte på klockan utan körde bara på. Klockade tre "varv"-tider; från Henkan till Västerbron, Västerbron från S-mälarstrand till Rålis samt Rålis-Fridhemsplan. Sträckan blev 8,4K och total pace (håll i hatten!)4:36. Oj. Första varvet på 5,7K pacen 4:34 (4:50-4:30-4:24-4:19-4:38), Västerbron (1,4K) 4:49 och Rålis-Fridhemsplan (1,3K) 4:35. Jag är grymt nöjd!! Hela tiden regnade det och blåste sidovindar och ändå var det bara lycka och glädje över att kunna springa. I huvudet hörde jag mina inspiratörer Masse och Niklas och hur det brukar låta på TSM-passen. Det lyfte mig ännu mer. Tack :-)
Var ganska trött när jag mötte upp Karin, men vi gav oss snabbt iväg. Samma runda som sist, dock utan felsteg idag! Lite svajig farthållning idag också, men totalt sett höll vi tempot bra. Målet var 5:30-5:35 i pace och vi sprang på 5:27 om man inte räknar med vår uppvärmningskilometer som gick på 7 min. Vi hade riktigt elak motvind längs Norr Mälarstrand, men Karin fightades bra mot både väder och vind. Jag är så imponerad av henne, att få vara hare åt henne är verkligen roligt! Vilken tjej! Vi sprang totalt 7,4K på 42:12. Totalt för mig blev det alltså 15,8K i skitväder :-) Härligt!
Tog tunnelbanan hem och följde Allans tips om att gå in i tunnelbanan med en hård blick. Fegade dock och skrek ingenting, men det behövdes inte. Lite undrande blickar fick jag dock, men jag kan väl inte rå för att jag såg ut som en dränkt katt (hund? kanin? hare?!) efter 75 min löpning i regnet?! Kom hem en aningens nerkyld och fick stå i duschen ett bra tag för att tina upp, men nu sitter jag här; nöjd och lycklig över dagens insats. Imorgon: långpass
"Sunshine in the rain, love is still the same, sunshine in the rain...":-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
