Medlöpning, mjölksyra och myspass. 27 dagar kvar.

Veckans träning har varit av blandat slag, tyvärr missade jag Linnéapassen på grund av kvällsjobb, men hoppas på att få Linneit-energi kommande vecka istället.

I onsdags mötte jag upp coola Karin för årets första gemensamma pass. Alldeles för länge sedan vi tränade ihop, det var en fröjd för både kroppen och själen att äntligen få till en löparträff. Vi sprang till Stadion där Karin körde ett tufft intervallpass; 12x400m med 200m joggvila mellan varje iteration. Jag fick äran att agera pacer och hade främst fokus på att vi inte skulle tappa fart under varvet. Karin var grymt stark, öppnade taktiskt och lyckades med att få de fyra sista intervallerna till de fyra snabbaste intervallerna på hela passet. Själv njöt jag av att bara få rulla bredvid och peppa där det behövdes. Riktigt, riktigt kul att se Karins framsteg och hur hon orkade ge järnet hela vägen. Grymt, vännen!! Så imponerande!

Före intervallerna: Fokuserad. I torsdags tänkte jag försöka inspireras av Karin när jag själv styrde stegen mot EIP för 6x1000 m med 3 min joggvila mellan. Det blev dessvärre en kamp mellan mig och kroppen från första intervallen. Kroppen ville inte alls springa intervaller, det var tungt, motigt och jag fick verkligen kämpa varenda meter av passet. Efter tredje intervallen var jag beredd att lägga ner hela passet, efter fjärde intervallen hatade jag allt vad intervaller hette, efter femte intervallen svor jag på att aldrig mer springa intervallpass och efter den sjätte intervallen var jag förbannad. 200 m jogg senare konstaterade jag nöjt att jag överlevt passet och nog skulle kunna tänka mig att göra om samma sak igen. Jag är nog inte riktigt klok... ;-) Landade på 3:53 i snittfart och det känns riktigt bra med tanke på att kroppen inte alls var med på hjärnans vilja.Efter intervallerna: Förbannad ;-)

Och så blev det ett långpass till den här veckan... Det var ju kanske inte riktigt meningen, men jag bommade förra veckans långpass och fick erbjudande om ett alldeles förträffligt sällskap så då kunde jag faktiskt inte tacka nej. Underbare G mötte upp mig här och vi rullade iväg till Årstaviken och följde TSM-rundan runt Trekanten och över till Södermalm, fortsatte runt Södermalm och sen vidare till Hammarby Sjöstad och därefter hemåt igen. Benen kändes riktigt pigga och fräscha hela vägen, bitvis gick det i 4:45-fart utan att jag märkte det. Sällskapet i sig bidrog nog till piggheten också, det blev verkligen ett kalaspass i vårvärmen och löparbrännan är numera ett faktum. 32,04 km, 4:54 i snittfart och 163 i snittpuls är jag mycket, mycket nöjd med!

Totalt 97,35 km löpning (irriterande nära 100K, jag vet!) och mycket pigga ben blev facit för veckan. Vad ska det bli av nästa vecka tro?
Snygga skor or what? ;)

Långpassmåndag igen

Ja, jobbar man hela helgen och inte kan TSM-långpassa så får man helt enkelt göra slag i saken och springa långpass i ensamt majestät. Det var rätt länge sen jag sprang långpass själv, det kändes lite tomt och ovant att ge sig iväg med bara sig själv som sällskap och ändå är det den långpasstillvaron jag har störst erfarenhet av. Märkligt, vad man vänjer sig!

Med P3-skval i öronen gav jag mig iväg på en runda som jag hoppades skulle landa på 30-32K. Beslöt mig för att springa ner till Årstaviken och följa vattnet längs Årstasidan mot Liljeholmen. Det var ljuvligt att se och höra det öppna vattnet, möta vårens spirande grönska och känna solen värma utan att det kändes hett eller jobbigt. Benen var riktigt pigga och jag lät kroppen bestämma farten, även om jag fick bromsa mig lite bitvis. Det håller inte att springa långpass i 4:40-fart på träning, det sliter hårt till slut ju ;-)
Återupplevde lite ljuva TSM-minnen från senaste passet när jag sprang runt Trekanten och på lätta passerade över Liljeholmsbron. Log och pinnade vidare runt Söder och njöt av livet och våren och hade helt plötsligt passerat halvmarathonsträckan på 1:46. Hoppsan!

Benen kändes fortfarande pigga när jag sprungit 25 km, men jag var trött som i sömnig. Ville inget hellre än att stanna och sova, kände mig liksom seg i hela kroppen utom i benen. Tror att det kan ha orsakats av gårdagens mediokra uppladdning och kanske lite ovana vid att springa i nästan 20-gradig värme. Nåja, humöret var det inget fel på och jag var inte alltför trött när jag till slut nådde hemmet efter 2:29:09 och 30,5 km långpanna. Lite fort gick det nog, 4:53 min/km i snitt sa Garmin, men vad gör man när livet leker och energin flödar?!

För övrigt kan meddelas att jag fått startnummer K175 i Stockholm Marathon. Vet inte om det är bra eller dåligt, förra året var det K144. Känns som om jag blivit lite degraderad liksom... Och det är mindre än 5 veckor kvar till start. Och jag står mitt i en flytt. Det kommer att bli kaos på alla fronter, var så säkra ;-)

Långpasslångfredag :-)

Den här veckan har bara rusat iväg, har tillbringat större delen av tiden på jobbet eller i träningsspåret och inte hunnit uppdatera bloggen som sig bör... Tränat har jag dock gjort, en snabbuppdatering lyder som följer; I tisdags blev det ett annorlunda pass i Rålis med Linnéiterna; gräsmatteintervaller. Snubbligt, tungt och riktigt roligt. Tyvärr dog min Garmin redan innan passet så det blev till att springa "naken"; utan vare sig pulsband eller klocka. Onsdagen ägnades åt att bli uträtad hos idrottsmassör R, som med vassa armbågar hittade varenda öm punkt i benen... Och de ömmande benen släpade jag ut på EIP för intervaller igår. Trodde knappt jag skulle lyckas genomföra passet, men det blev ett kanonpass. Varannan intervall skulle gå "långsamt"(4:05), varannan "snabbt"(3:50) med två resp fyra minuters joggvila efter varje intervall. Såhär blev det
1: 4:00 (jogg 2 min)
2: 3:44 (jogg 4 min)
3: 3:58
4: 3:47
5: 4:02
6: 3:51
Hade jättesvårt att hitta bra farter på intervallerna och hade nog kunnat trycka på mer på de två sista... tror jag... ;-)

Nåja, långpasslångfredag var det ju jag skulle skriva om. Det blev rekordlångt och det var ju inte alls meningen från början... Var inte alls särskilt motiverad att ge mig ut att springa alls faktiskt, men med tanke på det fina vädret så kunde jag knappast sitta inne. Ett sms fick mig att anta utmaningen att bryta ny mark och få lite sällskap på vägen. Så, sagt och gjort, jag begav mig iväg mot Skarpnäck och mötte upp Pertti som slog följe på cykel. Pertti tog på sig rollen som guide och hare, dagen till ära. Eftersom jag inte hittade alls hjälpte Pertti mig att få en riktigt trevlig sightseeingrunda från Skarpnäck via Flaten till Älta och Hellasgården och sen tillbaka. Mycket folk ute i vårsolen, men vi såg faktiskt mest cyklister och lekande barn och mötte nog bara en löpare... Cykelguiden

Hela passet var en lång njutning. Det var riktigt länge sedan jag hade ett långpass där det bara flöt på. Hade en liten svacka när jag kände mig trött och slö, mellan 18 och 21 km men sen ökade jag farten lite och då var det som om flytet kom tillbaka. Pertti och jag småpratade hela vägen om allt och inget och skrattade gott åt alla som tittade frågande på oss. Det såg nog rätt kul ut med Pertti på cykel och jag själv springandes bredvid :-)
Batteriladdning
Efter dryga 28 km, varav 21 km i Perttis sällskap, var det dags att fylla på depåerna lite och vinka av Pertti. Hade bestämt mig för att mina 7 km hem nog var i längsta laget, jag hade ju bara tänkt att springa ett par mil... Rullade iväg hemåt, mot närmsta tunnelbanestation som visade sig vara Sockenplan. Väl där visade klockan på 32,64 km. Inte kunde jag stanna då. Det blev en liten extrasväng innan jag stoppade klockan på 33,12 km, 2:46:52 och snittpace på 5:03 min/km. Rekordlångt långpass och det på pigga ben. Det här bådar gott inför framtiden :-)
33 km senare :)

Ömma ben...

Hmmm. Var hos sjukgymnasten/idrottsmassören R igår. Han är toppenbra, men rackarns vilka vassa armbågar han hade! Han hittade minsann varendaste liten punkt som ömmade på de stackars benen. Medan jag kämpade mot impulserna att sparka iväg honom rabblade jag "det är jag som har gjort det här mot mig själv" som ett mantra i huvudet. För vem kan man skylla på annars?! ;-)
Ingenting oroväckande med benen, mer än att de var stela som attans. Och så visade det sig att det jag trott varit en överansträngd sena var en liten blödning i ena hamstringsfästet på höger insida av knät. Nåja, det kunde ha varit mycket värre. Jag får åtminstone träna, men den gode R avrådde bestämt från kvalitetsträning de närmsta dagarna och tyckte gott att jag kunde skjuta upp helgens planerade tävlingspremiär. Eftersom jag har hört att "den som lyder råd är vis" så har jag bestämt mig för att göra som han rådde mig. Dagens inplanerade 3x3K blev således en jogg hem från jobbet i 4:56-fart. Benen kändes förvånansvärt pigga trots gårdagens behandling, men nog k-ä-n-d-e-s det att musklerna blivit rejält genomarbetade. Jag ser inte helt fram emot nästkommande rond, redan på måndag är det dags för benen vs R del 2. Fast innan dess ska det avverkas lite kilometrar hade jag tänkt. Imorgon lämnar jag Stockholm för landet så på lördag blir det jaga-pappa-och-kusinen-pass. Om jag kan få till det innebär det att 3x3K-intervallerna blir av. Men det får framtiden utvisa...

Mängdrekord

Nöjd efter avslutad mängdvecka!
Februari bjöd på både mängdveckorekord och månadsrekord i antal avverkade kilometrar. Nu blev det inte några 100 miles den här veckan heller, men kanske att jag kan klara det nästa gång?

Mängdveckan del två blev en intressant vecka som i många avseenden skilde sig från första mängdveckan. Först och främst var det min egen inställning; mängdveckor är kul och inte särskilt jobbigt. Det är ganska mysigt att ligga och långpassa, åtminstone i början av veckan... ;-) Den här veckan blev det tyvärr nästan bara långpass istället för dubbla pass beroende på jobb och att livet kom emellan. Inte för att det gjorde så mycket, men det hade varit skönt att dela upp sträckorna lite. En tredje skillnad var pulsen och farten. Jag låg mellan 147 och 154 i snittpuls på samtliga pass den här veckan och en snittfart på mellan 5:03 och 5:16 min/km. Förra mängdveckan låg jag på samma snittpuls men snittfarten var 5:07-5:29 min/km, övervägande mellan 5:20 och 5:25. Vad jag minns var underlaget bättre då än nu, men jag kanske gör en efterkonstruktion? Hur som helst, vart jag vill komma är att kroppen verkar svara bra på det jag utsätter den för. Jag är mycket nöjd med detta och hoppas på att mina älskade ben fortsätter att svara bra på alla tokigheter.

Vad blev det då av februari och veckan som gick? Jo, 479 km avverkades totalt och mängdveckan landade på 146,69 K. Inte för att jag begriper hur det gick till, nästan 50 mil på en månad känns mycket men så mycket tycker jag inte att jag har sprungit... Antar att jag blivit hemmablind igen ;)
För övrigt har jag 23 km kvar till Berlin i stegtävlingen och så har jag blivit kvalat in till New York Marathon. Hoppsan... ;-)

Platå...

Just nu är det svårt med motivationen. Jag vill mer än jag förmår att prestera, kroppen och jag är inte riktigt synkade och i såndär skön harmoni som det brukar vara. Jag har helt enkelt hamnat på en platå och gör nu tafatta försök att skutta vidare uppåt utan att riktigt se vartåt jag ska...
Det är inte så konstigt egentligen. Träning är aldrig en spikrak väg mot formtopp och prestationer, det går upp och ner och det går i faser. Problemet är väl bara att man glömmer bort de där tråkiga faserna när man står stilla och "landar"... Just nu känns det just så. Att jag står stilla, hittar inte riktigt motivationen, styrkan eller känslan. Kanske är det för att jag just nu tvingas konfronteras med min svaghet; tempolöpning. Det är inte kul att bli påmind om att jag inte är snabb utan seg, men å andra sidan tränar jag ju för att bli snabbare. Och jag tänker lyckas! Just nu känns det bara lite avlägset...

Missförstå mig rätt; jag är inte ledsen, nedslagen eller så. Bara lite trött, vilsen och inne i en period då träningen känns tung. Det går över och när det gör det så vet jag ju att allt det tunga kommer att blekna på ett ögonblick. Tills dess är det bara att nöta på och njuta av livet i övrigt istället. Tillvaron är inte så tokig, trots allt ;-)

Ny vecka, nya tag

Förra veckans träning blev inte riktigt som planerat. Den Stora Tröttheten slog till och gjorde att orken inte räckte så långt som jag ville. Facit för träningsveckan lyder som följer:
Tisdag: 10x380m-intervaller längs Årstaviken@3:45 min/km. 30 sek ståvila
Onsdag: 12K distanslöpning, tungt och moddigt
Torsdag: Vila. Bara vila...
Fredag: Intervallstege, fast inte som coachen tänkte sig... 1x(2000-1000-800-400)m. Inte riktigt så progressivt i tempo som jag hade hoppats på. Halt som attan på EIP.
Lördag: Långpass, 25K @ 4:49 min/km. Ljuvligt! Därpå utekväll som slutade någonstans på morgonkvisten. Endorfinkick av kaliber!
Söndag: Vila. Trött som bara den... men lycklig! :-)

Så, nu ligger en ny vecka framför mig och jag börjar träningsveckan med ett pass på gymmet. I stegtävlingen har jag på en vecka tagit mig 170 km, befinner mig strax norr om Rödby enligt kartan. Får nog ta och öka tempot lite... Here we go!

Jakten har börjat...

Ja, jakten på "först till Berlin" alltså. Vet inte riktigt hur det går än så länge, jag har inte rört på mig så mycket hittills. Dock har vårt lag på 4 pers gått 11 km/person i snitt och själv har jag avverkat steg motsvarande 25K... Hmmm. Återkommer senare i veckan med rapport, det här är spännande!

Veckans träning lyder som följer:
Måndag: Cykling 40 min + styrketräning 35 min
Tisdag: Skulle ha varit morgonpass som jag sov mig igenom... + Linnéaträning, kortintervaller
Onsdag: Intervallserie: 2x2000+2x1000+2x800+1x400. Puh
Torsdag: Morgonpass till jobbet + långpass 20-25K
Fredag: Tempolöpning, progressivt från 4:30 min/km ner till 4:00min/km
Lördag: Distanslöpning 10-12K. Plus Linnéafest ;-)
Söndag: Dagen-efter-kvällen-före-aktiviteter. Typ så lite som möjligt ;) (fast jag jobbar...)
Frågor på det?

Veckan som gick...

På begäran av Bureborn kommer här min träningsvecka, den vecka som gick. Jag sov bort ett löppass och ett styrkepass (överkropp) och har fått flytta om passen lite jämfört med coachens orginalschema, men i stort sett har jag gjort som beordrat ;-)
Måndag: Cykel (gym) 15 km backintervaller + trappmaskin (no hands!) intervaller 1+1 min 30 min
Tisdag: Löpning till jobbet 9, 2 km 4:52-pace
Onsdag: Yoga 30 min + löppass 15 km (uppvärmning+nedjogg 9,2 km 5:02-pace + tempolöpning 5,8 km 4:06-pace)
Torsdag: Lunchjogg 11 km 5:28-pace + snabbdistans 10 km 4:22-pace + uppvärmning/nedjogg 2,2 km 5:30-pace
Fredag: Idrottsmassage rygg/nacke/ben
Lördag: Långpass 25 km 5:02-pace + core 20 min (ska egentligen vara 30, men core efter långpass var visst ingen hit...)
Söndag: Ingen träning, bara jobb... kallas även vilodag har jag hört ;)
Frågor på det?
Totalt 72,4 km löpning. Och då tycker jag att jag har haft en lugn träningsvecka... :-)

Trött, tröttare, Karin...

Har ännu än gång drabbats av Den Stora Tröttheten... Sover jämt men är ändå trött, inte trött och seg utan trött och jättesömnig. Det är ett smärre trauma varje gång väckarklockan ringer ;) Antar att det hör årstiden till, det här gråa vädret och de få ljusa timmarna får mig att vilja gå i idé och vakna upp när marssolens strålar börjar värma. Nåja, vinterns gråskala kan jag inte göra så mycket åt, det är bara att bita ihop och hålla ut i några veckor till. Vi går ju trots allt mot ljusare tider!

Tröttheten till trots, träningen flyter på rätt bra iallafall. Har fått en hel del alternativträning (ja, alternativträning, icke-löpning, vad annars?!) i schemat och det är riktigt kul att slita i gymmet, svettas på cykeln och kämpa i trappmaskinen. Får se om det ger resultat för löpningen också, hoppas det. I vilket fall är det skönt att kunna träna på, men ändå ge kroppen löpvila. Några skador vill jag nämligen inte veta av, det är alltför många runt omkring mig som drabbats av överträning eller stressfrakturer...

Nu väntar en jogg till jobbet, imorgon blir det spännande tempopass med Pertti på Bosön. 4 km på 16:20 lyder coachens order, let's bring it down, shall we?!

Grymma pass och mängdrekord

Helgen har varit ledig ur jobbsynpunkt, men då rakt inte ur träningssynpunkt.

Inledde helgen med coachens nyckelpass nr 1, tempopasset. Jag var rätt rejält trött efter en natt med lite sömn, men beslöt mig för att ändå testa att springa till EIP och köra tempo på banan där. Sagt och gjort, jag rullade iväg och kände mig allmänt seg. La upp en strategi för att kunna bryta tempopasset om det behövdes och att det skulle vara okej med tanke på hur trött jag var och hur seg jag kände mig. Det visade sig vara helt i onödan... Såg att pulsen låg lite högre än vanligt när jag började på tempodelen. Planen blev då att springa på så länge jag orkade men bryta om jag fick mjölksyra. Avverkade första kilometern på 4:12 och det kändes riktigt bra, fastän pulsen låg på 179 spm. Fortsatte springa och hade helt plötsligt avverkat halva passet. En koll på pulsen fick mig att bli lite oroad, 191 spm blinkade siffrorna. Hade dock ingen känning av trötthet eller mjölksyra i musklerna, jag var bara "flåstrött" så jag pinnade vidare. Pulsen varken steg eller sjönk och mjölksyran lyste med sin frånvaro och än en gång lyckades jag genomföra hela passet med ett leende på läpparna och en ganska stor förvåning. Jag vet att jag brukar få mjölksyrakänningar när pulsen når 189-190 spm, men nu sprang jag med en snittpuls över det i 15 minuter utan tillstymmelse till syra. Snacka om höjd mjölksyratröskel! Mycket nöjd med den insikten och med 5,95 km tempolöpning (4:12-11-12-11-15-11), plus ytterligare 11 km distanslöpning och löpskolning. Vilken lördag!

Söndagen bjöd på ytterligare ett grymt pass, men av en helt annan kaliber än lördagens tuffa tempolöpning. Ledig söndag och alltså TSM-pass och det i superhärligt väder! Blev upphämtad av Catti, Clarence och Masse och tillsammans pratade vi hela vägen till Stadion. Väl där blev det mer prat och lite dividerande om vem som skulle springa i vilken grupp, då vi var gott om ledare idag. Jag hamnade till slut i 3:15-gruppen och vi fick verkligen en kanonrunda runt Djurgården som Clarence hade kollat ut. Solen sken och jag njöt för fullt av att vara ute i dagsljuset och känna solens strålar värma ansiktet. Det var ganska tyst i gruppen idag, det märks en klar skillnad på att springa i 5-fart och i 5:30-fart vad gäller ljudnivån. Lite mindre "cocktailparty" i 3:15-gruppen, helt enkelt. Jag pratade dock på, min vana trogen, mest med Pertti men även med back-Fredde (som i vanlig ordning hade det "tungt" ;) ), några nya bekantskaper och med vännen E som dök upp som en glad gubbe i lådan. Eftersom jag och Pertti låg ganska långt bak i gruppen kunde jag fokusera på att bara vara social och då och då hojta "bil, håll höger" så det ekade över Djurgården. Farthållarna gjorde ett utmärkt jobb och kilometrarna bara rullade på. Rätt var det var så var vi tillbaka på Stadion för att stretcha i solskenet. Och som jag och en nyfunnen löparvän konstaterade; det är sånt här väder som gör löpning till ren och skär njutning. Tänk att få njuta av sol, natur och löpning tillsammans med likasinnade. Helt underbart!! Det blev 17,92 härliga kilometrar ren löparglädje. Clarre stretchar ut

Än mer glädje blev det när jag insåg att jag satt mängdrekord med 100,58 avverkade kilometrar den gångna veckan. Och det utan att känna mig särskilt sliten. Mycket märkligt, men nu ska jag ta det lugnt och vila upp mig den kommande veckan. Lugna pass och lite löpning blir melodin för några skador vill jag inte veta av!

Tankar i mörkret

Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)

Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).

När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)

Energiläckage

Ett återkommande tema på denna blogg är att jag är ett pucko. Nu har det hänt IGEN! ;-)
Jag skulle behöva laga lite energiläckage med gaffatejp, det har varit mycket runt omkring mig som krävt min uppmärksamhet och som på ett eller annat sätt sakta tömt mig på energi. Det har varit mycket jobb och rejält tufft på jobbet. Verkligheten går inte att värja sig mot, och tur är väl det, men också tungt. Nåja, det brukar ju hjälpa med lite träning och just nu har jag fått ihop coachens schema riktigt bra. Enda abret har varit att det har gått så otroligt trögt, kroppen har varit så sjukt seg på samtliga pass utom helgens långpass. Igår kom jag på varför. Jag, mitt pucko, har av någon fåfäng anledning dragit ner på kolhydraterna och ätit mer fett och proteiner. Och jag är beroende av att ha käkat bra kolhydrater innan jag springer, vilket jag hade i lördags men varken i måndags eller igår. Inte konstigt att kroppen då gör en tvärnit. Här har jag trott att jag är ur form och så har jag utan att tänka mig för gjort en kolhydratsdränering. Efter att ha fyllt på min stackars kropps glykogenlager har världen helt plötsligt blivit mycket trevligare. Och jag har åter igen lärt mig att jag kanske borde tänka lite längre än näsan räcker ;-)

För övrigt har virrpannefasen övergått i "whatever"-fasen. Det får gå som det går, jag har iallafall inte tränat ordentligt sedan Berlin Marathon. Imorgon börjar förberedelserna med att packa, det lär bli en spännande historia. Stay tuned!

Lilla My goes Barbamamma...

Kombinationen frustrerad barnmorska och en hormonpåverkad ostyrig kropp är...mindre lyckad. Minst sagt. Okej, det är ett snart övergående tillstånd med åh, så irriterande det är!! Har lagt märke till ett visst Barbamammamönster; jag påverkas mer när jag är nedtränad; antingen under hårda träningsveckor eller som nu, efter ett marathon. Kan det vara så enkelt som att slitna muskler binder vätska och i kombination med ökad östrogenhalt (som också medför vätskebindning) så blir det extra tungt rent fysiskt?

Imorse satt jag i djupa överlägganden med mig själv. Jag kände ingen längtan alls att ge mig ut på ett lätt distanspass, snarare kände jag mig rädd. Rädd att ha tappat löpglädjen. Just nu är jag i någon slags platåfas, jag vet att jag haft en grym utveckling och en toppensäsong men jag har svårt att acceptera det faktum att kroppen nu tycker att det är vilodags. Samtidigt känner jag mig otacksam för att jag gnäller, jag har varit skadefri, jag har presterat och jag har kunnat träna otroligt bra. Och faktum är att jag innerst inne vet att Alfons Åberg-filosofin "man kan inte ha roligt jämt" även gäller mig. Jag vill bara inte lyssna riktigt på det örat ;-)

Nåja, jag trotsade mitt mentala tungsinne (för löpningen ska tilläggas) och gav mig ut på en liten runda. Lät benen rulla på och gick helt in i mig själv. Meditativt och välbehövligt, det finns mycket som snurrar i hjärnan nu. Det blev en riktigt skön runda och löpglädjen finns kvar, jag lovar! Enda smolket i bägaren idag är väl att jag misslyckades med att följa coach N'bathas instruktioner och sprang alldeles för snabbt. 4:45-pace i 8,45 km var inte riktigt vad som var tänkt... Jag skäms och inser att jag inte kan springa enbart på känsla, för även om det inte kändes tungsprunget (bara ostyrigt i kroppen) så gick det för fort. Men trots det: Det var första passet sedan Berlin Marathon som känts någorlunda okej och äntligen känner jag mig som en löpare igen.

Helgen kommer att ägnas åt att jobba och att springa första långpasset efter Berlin och det enda inför New York. Och jag längtar, även om det blir ett pass i sällskap av både Lilla My och Barbamamma!
Trevlig helg på er :-)

Träningsvärk. 12 dagar kvar.

Igår gjorde jag något som förmodligen var hur korkat som helst, men så vansinnigt kul att jag inte ångrar mig för en sekund. Jag hängde med min vän och kollega P på ett lunchjympapass på Friskis och det var såklart inte vilket pass som helst... Nej, ett intensivpass tyckte hon att vi skulle gå på. Och jag var ju inte sen att anta utmaningen;-)
Att det var ett bra beslut visade sig tämligen omedelbart. Jag känner till en jympaledare i Stockholmsföreningen, vi gick ledarutbildningen ihop 1999 och gissa vem jag krockar med det första jag gör?! Jodå, Mårten himself. Det medförde att jag kom in gratis på passet, bara det var ju en bonus! Dessutom var Johan Holmsäter med på passet, lite coolt att ha jympat bredvid en Friskis-legend :-)

Hur som helst, när musiken drog igång försvann mina planer på att ta det lugnt. Mårten inspirerade och musiken fick mig i spinn, det var 110% som gällde och det var helt underbart! Vad som inte är lika underbart är träningsvärken jag har idag. Det gör ont överallt utom i benen... Benen ska å andra sidan få sitt nu ikväll, det är Linnéaträning som gäller och på schemat står tusenstege. För min del blir det lugna intervaller idag, ingen mer träningsvärk eller mjölksyra före Berlin. Det närmar sig med stormsteg nu...

En massa intervaller och ett nyupptäckt PB

Först och främst måste jag revidera mitt tidigare påstådda PB på milen. Det stämmer inte. Jag gjorde nämligen negativ split även på lördagens halvmara och sprang första milen på 44:41... Andra milen sprang jag på 44:04. Jag fattar absolut ingenting av det hela, hur är det möjligt att springa in ett personbästa på milen under ANDRA milen på halvmaran?! Jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv... Hur som helst är jag mycket glad och stolt över mitt nya PB!

Fredagsnöjet idag bestod i ett helt makalöst roligt intervallpass på Enskede IP. Efter en lång uppvärmning, först från mig till EIP och sedan 4 km på IP:n med Pertti, så startade utmaningen: 4x5x200m; fyra set om 5x200 m med 30 sek ståvila mellan iterationerna och tre minuters ståvila mellan seten. Kan låta som en lång vila, men den var verkligen välbehövlig! Första setet kändes bra, lite okoordinerat och ojämt under de första intervallerna men mot slutet hittade jag flytet. Nästa set var trögare, det kändes att jag inte kom ner i puls ordentligt under ståvlian. Under det tredje setet började jag på allvar undra över vad jag pysslade med. Jag flåsade som en blåsbälg, minst! Ingen mjölksyra dock, bara jätteflåsig andning som höll på att ta knäcken på mig totalt. Sedan hände något... Under det sista setet var det som om kroppen hade fattat vad intervallpasset gick ut på; pulsen gick fortfarande inte ner och jag lät nog mer som en lungsjuk gammal tant än en löpare när jag andades, men det kändes liksom lättare att springa. Jag hamnade i harmoni med intervallerna och lyckades pressa mig några sekunder på de avslutande två vändorna.

Tidsmässigt låg jag mycket jämt; majoriteten av intervallerna gick på 41-43 sek (två på 44 sek, en på 40). Snitthastigheten på intervallerna blev, i mina ögon, häpnansväckande snabba 3:21 min/km. Vem bytte batteri på mig och när?! ;-)
Avslutade rundan med en skön nedjogg för att (citat Pertti) "jogga bort mjölksyran vi inte hade". Ingen mjölksyrakänning alls utan bara flåströtthet, vilket jag antar är meningen med passet. Hur kul som helst, i vilket fall! Totalt blev det 15,1 km och en snitthastighet på 4:34 min/km. Puls 164/189 och kadens 184/232 (?!). Riktigt, riktigt nöjd med passet :-)
Nu väntar vila och heldagsjobb imorgon och sen ett långpass, sista innan Berlin, på söndag. Skön helg på er!

Tvivel

"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans, det känns tomt-eller hur?" (Tvivel, Lars Winnerbäck)

Igår nådde jag lägsta punkten i postloppdeppet. Patetiska, ilskna tankar snurrade runt i huvudet och jag hade allvarliga tankar på att bara skita i allt. För vad spelar det för roll vad jag gör för tider på ett lopp, egentligen? Vem bryr sig om jag springer 6 mil i veckan? Är det barnmorska jag ska vara över huvud taget? Och bara varför ska jag vara en sådan känslomänniska? Lilla My är ju en filbunke i jämförelse... Såhär i efterhand inser jag det barnsliga i dessa tankar, men igår var de min verklighet. Tänkte till och med strunta i Linnéaträningen, men någonting inom mig sa att det bara vore för ynkligt att inte dyka upp. Såklart den inre rösten hade rätt. Jag behövde bara närma mig klubbstugan så kände jag löparglädjen igen och när jag mötte Patrick, Tone, Rebecca, Ladi, underbara Mia, coach Allan och alla andra härliga Linnéaiter så visste jag svaret på alla mina frågor. Klart jag ska träna, göra tider, vara världens bästa barnmorska och bejaka mina känslor! Det är ju sån jag är :-)

Igår blev det Tantobacken med coach Allan tillbaka som tränande coach. Underbart att se honom springa igen! Backpasset passade en ilsken barnmorska utmärkt och jag körde inte mindre än 14 vändor. Det skulle ha blivit 12, men jag räknade fel och sprang 13 och när Nisse utmanade mig på en sista backe så var jag inte sen att anta utmaningen... Passet kändes jämt och bra, lugnt och kontrollerat och varje backintervall tyckte jag att jag hade hög höft och lätt steg. Dessutom kände jag hur alla negativa tankar rann av mig och trampades ner i backen under mig. Snittfarten för backarna landade på 4:27 min/km, en bra fart utan att jag fick syrakänningar alls. Totalt sprang vi 9,9 km med snittpace 5:15 min/km, puls 165/192 och kadens 176/202 (fotpoden funkar, hurra!). Största behållningen av gårdagens pass var ändå lyckan i bröstet efteråt. Av morgonens mörka tankar återstod intet, kvar fanns bara ett leende på läpparna och en mycket lycklig lilla My :-)

Just keep running...

Sprang en horribel snabbdistans från jobbet och hem igår. Ingenting kändes bra, kroppen var seg, benen stumma, hittade inte rytmen och allt kändes bara fel. Tills jag kom hem och tittade på klockan. 9,1 km på 39:23. 4:20 min/km. Inte undra på att det kändes tungt!

Idag har jag utforskat för mig okända marker; dubbla träningspass. Nu ska man väl egentligen springa ett lättare pass på morgonen och ett tuffare på kvällen, men i vanlig ordning gjorde jag en egen variant... Skulle faktiskt ha sprungit en vända före frukost, men när jag vaknade var jag så otroligt hungrig att något pass på fastande mage inte var att tänka på ;-) Det blev till att äta frukost och ta en lunchjogg istället, 7,75 km mätte sträckan jag sprang enligt Gmaps Pedometer. Fotpoden har fått batteritorsk och jag hann inte fixa det innan dagens första pass. Det blev hursomhelst en skön runda med lite felspring i Stureby. Tempot blev något för högt egentligen; 4:53 min/km, men jag sprang på känsla och det kändes lugnt och behagligt. Sen kom dilemmat; hur laddar man om batterierna för ett intervallpass om 6 timmar?! Jag gjorde en chansning på bra lunch och allmänt softande och det funkade ju faktiskt riktigt bra :-)

Begav mig till Zinken för kvällens träning med alla härliga löpare i IF Linnéa. På väg dit lyckades jag köpa nytt batteri till fotpoden och faktiskt, den tickade snällt igång så nu är jag ÄNTLIGEN tillbaks i kadens- och pace-världen igen :-) Vi var ett litet tappert gäng som kämpade idag och både coach Allan och coach Nisse lyste med sin frånvaro. Helt plötsligt blev det upp till mig att styra upp träningen (förstås med god hjälp av Patrick, Britta och Helena)... Allan, jag kräver att få bli uppgraderad till hjälpcoach snart! ;-) Vi hade dessutom nya löpare i form av Sofia och min kollega Tina, jag hoppas att de båda kommer tillbaka trots coach-vikariens framfart...

Uppvärmningen blev långa varvet runt Eriksdalsbadet och Årstaviken, riktigt skönt löparväder med lite regnstänk. Benen kändes lite knasiga när vi började, som om de inte riktigt var med på noterna. Känslan släppde dock efter ett par kilometer och när vi var på Zinken igen så kände jag mig ganska pigg. Tusen-stege på schemat igen, det är INTE kul innan. Inte alls faktiskt. Men det gick, den här gången också! Jag höll faktiskt nästan hela vägen, kroknade under sista 800-metersintervallen och sprang min sista tusing på ren vilja. Och lite för att jag lovat underbara Mia att springa åt henne också ;-) Hade ett mantra under sista varvet och det var "just keep running, just keep running". Fy farao, så trött jag var när varvet var klart. Sprang iallafall samtliga intervaller på "under 4 min/km"-pace och landade på en snitthastighet om 3:54 min/km, vilket är något bättre än sist. Nöjd!! Mest av allt är jag nöjd över att inte ha gett upp den sista intervallen trots att jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig runt...
Avslutade passet med fyra sköna varv på ZIP och stoppade klockan på 14 km blankt. Snittpace på hela passet blev 4:55, puls 162/192 och kadens 184/216.

Måste bara som avslutning hylla en hjälte lite extra; Helena. Jag startade min andra fyrhundring strax efter det att hon startat sin tvåhundring och jag fick slita för att närma mig och komma jämsides. Sista 70 metrarna av hennes tvåhundring sprang vi jämsides, dvs i 3-50-nånting-fart. Helena, jag är grymt imponerad av din utveckling som löpare! Hatten av för dig :-)

Löparhelg på landet

Nyss hemkommen från en underbar, underbar helg på landet. Tog tåget från jobbet till metropolen K-holm och blev hämtad av pappa. Ganska exakt en och en halv timme efter det att jag lämnade jobbet stod jag hemma på den nybyggda balkongen och hänfördes av utsikten:
Dock hann jag inte njuta särskilt länge, fartlekspass och bastu hägrade så det blev ombyte och iväg direkt. Lyckades få pappa att värma upp i en någorlunda långsam fart genom att lägga mig ett par meter bakom honom för att inte stressa. Pappa, som är en hejare på att nöta alla pass i samma fart och som dessutom är synnerligen envis, var väl minst sagt skeptisk till ett fartlekspass men tyckte ändå att det var okej att testa. Sagt och gjort. Vi lekte med farten längs landsvägen; uppförsbackar, nerförsbackar, raksträckor, kurvor, korta sträckor, längre sträckor och varierade farten ganska bra. Det roligaste var att mot slutet var det pappa som kikade ut lämpliga sträckor och var den drivande kraften. Det är så otroligt kul att springa med honom; han är 33 år äldre än jag och ändå är han definitivt jämnsnabb med mig. Jag drev på farten rätt hårt och han hade inga problem att hänga med. När jag är 62 år vill jag vara i lika fin form som han är, helt klart! Fartleksrundan landade på 10 km på 46:38, dvs 4:40-pace. Skön runda, men skönast var helt klart den kalla ölen och den varma bastun. Och det obligatoriska sjöbadet! :-)

Inledde lördagsmorgonen med en morgonjogg före frukost. Kusin J hade fått ok från familjen att hänga på så halv åtta plockade vi upp honom och begav oss ut i det morgondisiga landskapet. En helt underbar runda med bara skogens ljud och dofter runt omkring. Det blev en lite väl snabb och lite väl lång runda för att vara på fastande mage, 12 km på 58 minuter blankt; 4:50-pace således. Det kändes dock aldrig som om vi sprang fort eller långt, pappas och kusin J:s sällskap gjorde att tiden bara försvann och det gjorde visst kilometrarna också...

Avslutade helgen på landet med ett långpass tillsammans med mina kompanjoner. 30 km kuperad löpning på skogsvägar, grusvägar, skogsstigar, oljegrus och igenvuxna djurstigar. Landskapet i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland, längs Tisnare Kanal, är verkligen vackert! Vi sprang längs åkrar och ängar, genom skog och kalhyggen och passerade såväl kor som får, hästar och höns på vår runda. Frånsett en och annan bil som passerade så hördes bara ljudet av tre löpares fötter och andhämtning. Så rasande underbar löpning! Jag slogs av tanken över hur lycklig jag är som kan springa och få uppleva allt detta vackra. Och det i sällskap med människor jag verkligen tycker om. Det är stort och jag är tacksam över den möjligheten.

Långpasset gav en repris av förra veckans välbehagskänsla i kroppen, ingen smärta utan bara lite lätt stumhet i benen. Enda stället som kändes stelt var nacken... Trots att det inte kändes snabbt eller jobbigt höll vi god fart; 5:03-pace. Pulsen landade på 161 spm i snitt, men jag fick varken kadens eller annat eftersom fotpoden återigen lagt av. Sträckan är dock uppmätt sedan tidigare och jag fick vår totaltid, så jag har kunnat räkna ut snitthastigheten. Man får vara nöjd för det lilla ;-)
Avslutade passet med en varm bastu och ett nytt svalkande sjöbad och en massa god mat som mina älskade föräldrar lagade åt mig. En underbar helg är till ända och nu väntar nya utmaningar. Bring them on!
Belöningen efter avslutat långpass...

Uretrit

Svaret på min svacka stavas ospecifik uretrit. Urinvägsinfektion på ren svenska. En sällsynt ilsken sådan också. Ändå jublar jag inombords; jag är inte sjuk, inte övertränad, inte ur form. Bara en vanlig, hederlig, smärtsam urinvägsinfektion. Förmodligen är jag inte klok som glädjer mig åt eländet, men det bevisar för mig att jag känner min kropp rätt så väl och den signalerar när något är galet. Nu vet jag orsaken och knaprar Furadantin för brinnande livet. Återgår till träning ikväll, fartlek på landet med pappa står på schemat.
Skön helg på er!