Underbara backar och ett avbrutet pass

Ömsom vin, ömsom vatten. Det är inledningen på denna träningsvecka... Inledde med ett grymt backpass; långbacke med IF Linnéa i tisdags. Riktigt, riktigt härligt med 7x450 m motlut från Söder Mälarstrand upp på Skinnarviksberget. Den backen har liksom allt, den är lång, den är progressiv i lutningen och utsikten är fantastisk. Fast man får ju kolla på utsikten på nervägen, uppför backen har jag bara fokus på att ta mig upp ;-) Dagen till ära beslutade jag mig för att utomhusinviga mina Adizero Mana som jag bara testat inomhus på Bosön förut. Det blev kärlek vid första löpsteget även utomhus, vilka skor! Så lätta och smidiga, fast man kanske inte springer ett marathon i dom, lite för odämpade för min smak iallafall. Men för ett backpass var de perfekta!
De glada tillropen från alla Söderhjältar underlättade på vägen, och bäst av allt var kvällens coach från cykelsadeln; Erik (som har löparförbud pga skada...). Han tog cykeln och körde upp och ner för backen bredvid oss och peppade på vägen. Två kloka ord från honom fick hela passet att gå lättare; "korta steget". Sagt och gjort, med korta steg och löpning på framfoten så blev det ett kalaspass. Det blev sju jämna iterationer, snittpacen uppför varierade mellan 4:35 och 4:40 vilket jag är mycket nöjd med.

Något jag inte alls är nöjd med är dagens pass. Tanken var 8x1000m@4.00-fart med 90 sek ståvila mellan varje. Det blev det inte. Jag kom två ynka kilometrar, slet som ett djur för att hålla 5.40-fart och hade en puls på 160 i snitt. Det kändes fel i hela kroppen, tungt steg, stolpigt högerben, flåstrött, osynkat... Det enda jag kunde göra var att avbryta passet och surmulet traska hem. Jag är fortfarande sur och besviken, men inser att kroppen försöker säga något och det är lika bra att lyssna och försöka gilla läget. Nu blir det till att bryta ihop och komma igen, till helgen blir det nytt försök. Jag ska ta revansch, så det så! ;-)

Rivstart!

Nu är det slut på att "sitta i vardagsrumssoffan och mysa", istället har den gode coachen utmanat mig med lite kvalitetspass; kortbacke, progressiv tempolöpning samt intervaller.
Kortbacken avklarades i tisdags kväll med Masse som sällskap. Han guidade runt mig i Högdalen/Bandhagen och visade mig till min nya "hemmabacke"; Högdalstoppen. Tur att jag hade honom som sällskap, det var mörkt och lite halvläskigt där borta... Någon vänlig själ hade släckt belysningen uppför backen så vi fick ledas av månljuset och snön. Ett riktigt härligt backpass på 15 iterationer i jämn fart (39-40 sek, 150 m backe). Och på tå! Nu har uppförslöpningstekniken satt sig och även om det sved lite i vaderna efteråt så kändes skillnaden. Det kändes som om steget var lätt, även om känslan var att det var ganska tungt. Ett kanonpass, i vilket fall. Tack, Masse!

Idag var det dags för nästa utmaning; tempolöpning med progression... Kan väl direkt konstatera att det är här jag har min svagaste punkt som löpare. Det blev ett slitpass, men nu är det gjort och jag har ett pass att utgå och förbättras ifrån. Passet var tänkt att bli såhär: 4 km i 5:10-fart, 3 km i 4:30-fart, 2 km i 4:15-fart och 1 km i 4-fart, plus nedjogg. Jag hamnade lite fel från början och öppnade med 4 km i 4:;57-5:03-5:03-5:10... Sen var det dags att öka till 4:30 och det kändes hur bra som helst, trots en hel del backar. Det blev 4:29-4:29-4:26 av det hela, men sen började det bli jobbigt. Efter en km i 4:10-fart i motlut tog det stopp, jag fick liksom inte luft. Stannade, andades, svor... Ingen mjölksyra, bara luftbrist kändes det som. Pinnade iväg igen och sprang den andra kilometern på 4:11, lite för fort alltså. Och det fick jag igen, den avslutande kilometern landade till slut på 4:05, men då tog det tvärstopp (andnöd!) igen efter 600 m i 3:59-fart... och efter ett antal nya svordomar så gick de sista 400 metrarna liksom inte så fort som jag hade hoppats. Nöjd är jag inte, men jag ser vart det brister och kan göra något åt det. Nu väntar dubbelpass imorgon och sedan nästa utmaning på lördag; intervaller. Here we go!! :-)

Tankar i mörkret

Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)

Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).

När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)

Solo på Västerbron

Ensam söderhjälte i full mundering
Egentligen var tanken att jag skulle köra dubbla pass idag; morgonjogg till jobbet och backintervaller på eftermiddagen. Nu blev det inte så, jag lyckades på något sätt stänga av väckarklockan och somna om i en hel timme till. Vaknade och hade 10 min på mig att göra mig i ordning och rusa till bussen (bussinteraller?!). Så gick det med den morgonjoggen! :-P Det är första gången sen jag flyttade till Stockholm som jag lyckats försova mig, märkligt nog. Jag skyller på all dramatik som pågick i mitt hörn av Högdalen igår kväll; skottlossning bakom sporthallen och anlagd brand i grannhuset.

Nåväl, även om jag sov bort morgonpasset så sov jag inte bort nyckelpass nr 2; långbacke. Måste dock erkänna att jag var otroligt sugen på att lägga mig och sova istället för att springa, såååå galet trött just nu. Nu hade jag ingen möjlighet till att smita undan, för gulliga Catti kom förbi och hämtade upp mig för träning. Började träningen med en samling i Linnéalokalen och det är banne mig äkta kärlek! Så härligt att få slänga käft med Niklas, Nisse och Allan, krama om Tone, prata lopp med Patrick och Daniel och planera framtida äventyr ihop med "gänget". Fast jag saknade såklart underbara Mia, som tog vilodag, och härliga Helena som var förkyld...

Jag lämnade dock mina vänner, som skulle springa Årstabro-intervaller, för att i ensamt majestät ge mig i kast med Västerbron i regnet. Det var ett ensamt och tungt pass idag, kroppen kändes tung, vätskefylld och sådär barbamamma-aktig igen. Och tyngdkänslan blev inte mindre av att jag trampade i varenda vattenpöl och skvätte vatten både på mig och alla jag passerade. Under intervallerna utförde jag ett smärre psykologiskt krig med mig själv, i uppförsbackarna ville jag bara stanna, lägga mig ner och glömma allt vad intervallträning hette för att under nedförsbackarna helt glömma bort vad jag nyss känt. Tyckte att jag fick slita hårt idag, det ÄR klar skillnad på att springa med underbara Linnéaiter och att springa själv. Dessutom slet jag hårdare än jag brukar... Jag lär mig liksom aldrig att när det känns riktigt trögt och "stillastående" så springer nästan alltid snabbare än jag tror. Jag insåg det först när jag sprang ikapp, passerade och drog ifrån en cyklist under min sista brovända. Undrar vad cyklisten tänkte!

Det blev ojämna intervaller, från Söder mot Kungsholmen, ca 730 m, höll jag 4(09-14-07-16)pace och från Kungsholmen mot Söder, ca 500 m i motvind, tappade jag stadigt från 4:20 till 4:24-28-34... Inte så stabilt direkt. Men snabbare än någonsin, jag är supernöjd och rätt trött, på ett skönt sätt. Och det är inte utan att jag längtar lite till nästa pass... ;)

Backe upp och backe ner. TSM-söndag :-)

Så var det dags för TSM-träning igen. Äntligen! Blev upphämtad av Clarence och Annika och vi babblade hela vägen till ÖIP om allt och inget. Väl där blev det många härliga återseenden; Pertti träffade jag för första gången sedan New York Marathon, Niklas för första gången sedan Ålandsresan och ledar-Arne, ledar-Thomas x 2 och NiklasN som jag inte sett på en evighet. Där var också rara Catti, Ken, Tone och A från IF Linnéa, favvosmurfen, back-Fredde, Tess och en hel rad härliga löpare jag lärt känna det senaste året. Det kändes som att komma hem, igen :-)

På schemat idag stod backe, 45-60 sekundersbacke. Efter lite dividerande valde vi backen nedanför Skansen istället för den tänkta Manillabacken. Det visade sig vara ett klokt val och en mycket bra backe för backlöpning i grupp. Arne och Pertti tog täten medan jag la mig längst bak tillsammans med Johan. Det var en helt ny upplevelse att ligga långt bak i fältet, jag som annars alltid hamnat i frontledet och jagat Pertti i bakhasorna ;) I vanlig ordning var det mycket prat, skillnaden från förra årets TSM för min del var dock rätt tydlig. Jag fick rätt mycket frågor om vilken grupp man ska välja, ett dilemma jag själv stod för inför förra säsongen. Jag tror och hoppas att svaren de fick gjorde dom lite klokare. Många av de jag pratade med hade inte tränat med TSM förra året men de var otroligt positiva till upplägget. Kul!!
Bland det roligaste på uppvärmningen var dock när jag fick frågan "har du sprungit marathon förut?" och efter det jakande svaret fick följdfrågan "hur många gånger då?". Jag vet inte vad de hade räknat med att jag skulle svara, men när jag sa "10" så hörde jag hur de drog efter andan. 10 marathon, det är väl inte så många? Eller har jag blivit hemmablind nu igen... ;-)

Nåja, efter en lång, skön uppvärmning var vi framme vid Skansen och skulle springa backe. Fokus låg på teknik, inte på tempo och vi körde sex fina vändor innan vi joggade tillbaks mot ÖIP. Det var rätt halt i backen och den var lurig eftersom lutningen tilltog efter halva backen, men det flöt på riktigt bra och jag tror alla var nöjda med sina insatser för dagen. Försökte hinna med att kolla löpteknik och peppa och stötta löparna i gruppen och tror jag lyckades lyfta några tappra själar iallafall. Jag vill ju så gärna att de ska känna att det är lika roligt som jag! (fast idag var det tunga ben uppför backen, hu!)
Efter att under nedjoggen gjort lite reklam för IF Linnéa var det dags att stretcha och tacka för idag. Fast jag och Catti var ju tvungna att köra lite löpskolning också, för inte vill vi missa att få trippelkryss i Niklas' utmaning ;-)

Nu väntar en ny vecka, nästa veckas TSM får jag avstå pga jobb men om två veckor är jag tillbaka i TSM-familjen. Och jag längtar redan!

And I just end up running in the cold November Rain

Nu var det kanske inte riktigt så de sjöng, GnR, men det kändes så passande ändå. Kvällen bjöd på underbara löpmöjligheter i kylslaget novemberregn och vad passar väl bättre än att hylla Västerbron tillsammans med underbara Linnéaiter?! Så kul att vara tillbaka med gänget igen, det är verkligen som en andra familj att vara där :-)

Så, passet idag blev alltså Västerbrointervaller. Det "råkade" sammanfalla med att jag på mitt eget schema från supercoach N'batha hade långbacke inskrivet ;-) Vi var ett stort och härligt Linnéagäng som gav oss ut i novemberregnet, med Allan i spetsen och han var verkligen i sitt esse, good to have you back Allan! Efter att först ha rekat läget över bron och sedan kört löpskolning under bron på Kungsholms-sidan (skips, utfall, tågång) var det dags att ta sig an Västerbron. 7 intervaller, tre från Södersidan och fyra från Kungsholmssidan, var ordern. Och vi lydde snällt... Det var underbart att få springa backintervaller igen, det gjorde inte ont någonstans efter NYC-Marathon utan benen var pigga. Tyvärr lyckades jag, min klant, med att STÄNGA AV klockan när vi skulle starta intervallpasset och fick därför bara med uppvärmning och nedjogg. Surt!! Det kändes som om det var sju jämna och bra intervaller, får väl gå på den känslan helt enkelt. Men ÅH så irriterad jag är =/

Från Södersidan mot Kungsholmen hade vi motvind och regnet piskade i ansiktet, men det var på något surrealistiskt sätt grymt skönt. Jag kände mig levande och närvarande i varje steg och vädret gjorde upplevelsen ännu starkare. Stockholm inbäddat i mörker och regndis är dessutom vansinnigt vackert. Kvällens pass blev således ett av höstens absolut härligaste träningspass!
Avslutningsvis måste jag hylla några galna hjältar lite extra; Mia, Tone, Ken och Staffan hade svår träningsvärk efter gårdagens Nordic Military Fitness men deltog ändå i backintervallpasset. You rock my world!

Tvivel

"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans, det känns tomt-eller hur?" (Tvivel, Lars Winnerbäck)

Igår nådde jag lägsta punkten i postloppdeppet. Patetiska, ilskna tankar snurrade runt i huvudet och jag hade allvarliga tankar på att bara skita i allt. För vad spelar det för roll vad jag gör för tider på ett lopp, egentligen? Vem bryr sig om jag springer 6 mil i veckan? Är det barnmorska jag ska vara över huvud taget? Och bara varför ska jag vara en sådan känslomänniska? Lilla My är ju en filbunke i jämförelse... Såhär i efterhand inser jag det barnsliga i dessa tankar, men igår var de min verklighet. Tänkte till och med strunta i Linnéaträningen, men någonting inom mig sa att det bara vore för ynkligt att inte dyka upp. Såklart den inre rösten hade rätt. Jag behövde bara närma mig klubbstugan så kände jag löparglädjen igen och när jag mötte Patrick, Tone, Rebecca, Ladi, underbara Mia, coach Allan och alla andra härliga Linnéaiter så visste jag svaret på alla mina frågor. Klart jag ska träna, göra tider, vara världens bästa barnmorska och bejaka mina känslor! Det är ju sån jag är :-)

Igår blev det Tantobacken med coach Allan tillbaka som tränande coach. Underbart att se honom springa igen! Backpasset passade en ilsken barnmorska utmärkt och jag körde inte mindre än 14 vändor. Det skulle ha blivit 12, men jag räknade fel och sprang 13 och när Nisse utmanade mig på en sista backe så var jag inte sen att anta utmaningen... Passet kändes jämt och bra, lugnt och kontrollerat och varje backintervall tyckte jag att jag hade hög höft och lätt steg. Dessutom kände jag hur alla negativa tankar rann av mig och trampades ner i backen under mig. Snittfarten för backarna landade på 4:27 min/km, en bra fart utan att jag fick syrakänningar alls. Totalt sprang vi 9,9 km med snittpace 5:15 min/km, puls 165/192 och kadens 176/202 (fotpoden funkar, hurra!). Största behållningen av gårdagens pass var ändå lyckan i bröstet efteråt. Av morgonens mörka tankar återstod intet, kvar fanns bara ett leende på läpparna och en mycket lycklig lilla My :-)

Söders Hjältar vs Västerbron i motvind

Äntligen torsdag och dags för IF Linnéa-träning. Jag hade i och för sig ingen lust alls att ta mig till träningen idag. Hela dagen gick åt till onödigt huvudbry och jag var allmänt ur form, men jag vet ju att det är då man ska ge sig ut. Och sällskapet, Söders underbara hjältar, var mer än tillräcklig motivation för att masa sig iväg till Zinken. Började med en liten uppvärmningsjogg från Skanstull till Zinken bara för att känna på formen efter gårdagen, det kändes helt okej. Ingen återvändo alltså ;)
Mötte Tone och underbara Mia utanför Zinken och genast började vi prata om allt och inget, mest löpning då... Min bristande motivation till träning var som bortblåst, härligt :-) Idag fick vi tre nya kompanjoner, Ken, Jonas och Staffan som hängde med Mia och mig till Västerbron. Ann-Sofie, Helena och Tone laddade för Midnattsloppet på lördag och tog en lugn sällskapsjogg runt Årstaviken istället.

I coach Allans och coach Nisses frånvaro (men med tydliga instruktioner från coach A) fick jag och Mia försöka styra upp brointervallerna, jag tror vi lyckades ganska bra :-) Ordern lydde "Västerbron, MINST 10 vändor", fast det där minst föll bort... 10 vändor blev det. Mia och jag sprang i våra fina klubbtröjor och på andra vändan över bron fick vi syn på en filur iförd lika tjusig tröja komma susande från Kungsholmen-sidan. Det var Stephan som hakade på, så himla kul att möta en ytterligare Söder-hjälte och verkligen känna samhörigheten i tröjorna :-)
En hjälte?
Intervallerna idag var jämnare än förra gången, det kändes mer kontrollerat och jag orkade hela vägen. Ett aber var dock sidovinden. De första fem intervallerna gick ganska bra, men på den sjätte tilltog vinden och under de resterande fyra ökade vinden för varje intervall. Det var riktigt, riktigt jobbigt att springa den sista vändan över mot Kungsholmen och tillbaka, vinden slog undan fötterna och tvingade kroppen att liksom springa lutad mot vinden. Det blåste till och med så mycket att min fina Linnea-tisha höll på att blåsa av, vilket blottade min bleka mage... :-D

Efter vad som kändes som en halv evighet i motvind var intervallpasset iallafall avklarat och de duktiga grabbarna hade kört järnet hela vägen. Mia och jag pustade i deras bakvatten, men vi båda gjorde riktigt grymma intervaller idag. Något ojämn backlängd, men från Södersidan var backen ca 590 m och tiderna blev såhär: 2(31-27-28-31-30). Från Kungsholmen blev det ca 520 m backe och tiderna 2(17-13-16-14-15). Snittpacen på intervallerna blev (håll i hatten!) 4:15 min/km!! Det är ju galet snabbt! Vilointervallerna höll en snittpace på 5:05 min/km vilket är något långsammare än jag kört tidigare och uppenbarligen lönar det sig.

Totalt idag blev passet riktigt långt; 17,7 km på 1:28:40. Snittpace totalt 5 min blankt, puls 162/194 och kadens 180/202. Löpindexet satte nytt rekord; 70!
Hade tänkt att traska till gymmet imorgon bitti, men nej. Kroppen förtjänar vila efter dagens pass, så det får bli sovmorgon istället :-)
Tack, Söders Hjältar, för ännu ett kanonpass med härligt sällskap. Det är tur att ni finns :-)

En "Aha"-upplevelse mitt i backen

Då var man tillbaka på jobbet igen, det var sig likt vill jag lova ;-) Skillnaden var väl att det inte var helkaos utan bara lite småstyrigt. Jag lyckades som vanligt ha det lugnt, lugnt, lugnt och sen körde det ihop sig totalt under ett par timmar, men det redde ut sig det med. Saker och ting brukar ju göra det...
Igår var planen att köra 6x1000 m intervaller på Krillans IP direkt efter jobbet men när jag kom in till stan så vräkte regnet ner och löpbanorna var både blöta och fläckvis dränkta av vattnet. Ingen hit att springa intervaller i, så jag avskrev den planen ganska direkt. Surade lite, men kom på bättre tankar; backpass! I väntan på lite bättre väder hann jag få en paus, landa lite efter jobbandet och fylla på med ny energi. Ordentligt boostad med positiv energi gav jag mig sedan iväg för att utmana Tantobacken. Uppvärmningen gick från Gamla Stan och över på Söder Mälarstrand, Hornstull och Tanto. Riktigt skönt löparväder, lite väl fuktigt kanske, men luften var sådär skönt syremättad och benen bara rullade på.

Framme vid backen funderade jag över om jag skulle springa 8 eller 10 vändor, beslöt mig för att ta 8 vändor idag. Så, upp och iväg. Första intervallen blev den långsammaste, jag var ofokuserad och det märktes direkt på både löpsteg, kadens och hållning. Joggade ner igen och flyttade allt fokus till backen; nästa intervall gick tre sekunder snabbare. Under den femte intervallen hände det; poletten ramlade ner och helt plötsligt kände jag flytet, rytmen, hållningen. Allt stämde! En riktig "aha-upplevelse" i backlöpning. Lycka! :-) Det syns även på resterande intervaller; de gick jämnare, pulsen blev några slag lägre och kadensen nästan tio varv högre/min. När jag sprang den åttonde intervallen lyckades jag dock tappa någon sekund (tappade fokus IGEN!) så det blev två straffrundor i god fart. Såhär blev iterationerna: 39-36-35-35-35-34-35-36-34-34. Snittpace på intervallerna: 4:29 min/km.
Joggade hemåt i lugn fart och njöt av sommarkvällen, ahaupplevelsen och löparglädjen. Totalt blev det 13,6 km, pace 4:58 min/km (uppvärmning 4:42 min/km, nedjogg 4:49 min/km)inklusive nedförsbacksvilan, puls 166/191 och kadens 184/210.

Planeringen för resten av veckan lyder som följer:
Tisdag: Fyspass på gymmet
Onsdag: Vila
Torsdag: 6x1000 m intervall på Krillan. Mål: 4:00-pace eller strax under på varje intervall. Joggvila mellan intervallerna, ståvila efter den tredje intervallen.
Fredag: 15-20 km distanspass, medelfart
Lördag: vila
Söndag: Fartlek eller före-frukost-jogg
Frågor på det?

Förra veckan landade på 79,8 km löpning och ett fyspass på gymmet. Riktigt nöjd med det! Och förvånad konstaterar jag att det ikväll är en vecka sedan jag la till en räknare på min blogg och redan har jag över tusen besökare. Well, varmt välkomna allihop :-)

Learning by doing?

Är åter i storstan efter en hektisk vecka i Norrköping. Kanske inte lika galet som det kan vara på jobbet här, men jag har definitivt inte legat på latsidan. Dessvärre resulterade det i att jag inte fick någon lunch/rast/paus i tisdags och att jag då valde att skjuta upp det inplanerade intervallpasset till onsdag fm före jobbet istället. Jag har fattat smartare beslut, garanterat. Jag kan inte springa kvalitetspass på morgonen, det borde jag ha lärt mig vid det här laget... Jag var trött och seg redan när jag gav mig ut, men tänkte att det nog skulle gå över. Där misstog jag mig! Det blev inte 6x1000 m, det blev ynka 3x1000 m plus 1x600m. Och en Karin som knappt orkade jogga hem. Första intervallen kändes bra, lite snabb men kroppen kändes faktiskt okej. Under andra intervallen försvann dock den känslan och efter 600 m tog det stopp. Batteritorsk! Konstaterade surt att det bara var att glömma 6x1000-planen. Vilade lite extra och gav mig ut på den tredje intervallen och det gick på vilja och envishet. Kraftlösheten var enorm. Ingen mjölksyra, bara totalt tvärtrött. Vilade säkert två minuter innan jag gav mig på en fjärde intervall. Den kändes evighetslång och när jag äntligen var klar så insåg jag att det bara var att ge upp. Inte min dag, helt enkelt. Och felfaktorerna var rätt många; dålig sömn, dålig laddning, mycket jobb, åskvarmt och för hög fart. Dålig kombination! Tur att coach är på semester, annars hade jag nog fått bakläxa ;-)
Intervallpacerna blev inte alls så dåliga som jag trodde, 3:52-4:00-3:57-4:09 min/km. Lärdom: TA DET LUGNT! LADDA VÄL! (och låt bli att springa intervallpass två timmar efter frukost-två timmar före jobbet...)

Rätt sur och anti-intervallpass-aktig lämnade jag Norrköping för Stockholm idag och mötte underbara Mia på Centralen. Bara jag såg henne blev jag på bättre humör och vi hade massor att prata om. Kände mig genast piggare även om jag gnällde över att det stod backintervaller på schemat. Förlåt, Mia! Och tack för peppen :) Ett något reducerat Linnéagäng idag, många bekantingar saknades men Patrick var tillbaka efter höghöjdslägret i EM-land. Kul! Vi gav oss iallafall iväg till den korta, men rätt branta, Tantobacken. Jag värmde upp lite på egen hand mellan klungorna, behövde filosofera och landa i mig själv. På schemat stod 8xbacke och jag gav mig tusan på att hålla samma tempo rakt igenom. Och jag gjorde det!! 38-37-38-37-39-37-38-37 och så bonusrundan med Mia: 40 sek. Revansch!! :-)
Under nedjoggen kände jag mig bara grymt nöjd med mig själv igen. Att Stockholm sedan badade i solens ljus och gjorde tillvaron ännu mer underbar gjorde inte saken sämre (det gjorde däremot tanten på cykel som vrålade "Stick från cykelbanan" när jag, Mia och Ann-Sofie kom kutandes och var max 10 cm in på den breda cykelbanan... hmmm...)Nåja. Jag kan. Iallafall ibland!
Nu väntar sömn, frukost och sedan lite lantluft och långpass med Niklas. Och på lördag blir det Musköloppet med IF Linnéa. Ska bli så grymt kul!! :-)

En bro, en utmaning och Lilla My i löparskor

Har betat av hälften av veckans kaotiska tillvaro. Lyckades peta in något slags snabbdistanspass igår mellan jobbet och grillkvällen i Nyköping. 5,5 K på 25 min, pace 4:33. En runda som mest kändes "jaha". Ungefär så känns resten av tillvaron också, jag upplever en hangovereffekt efter de senaste veckornas kaos och längtar verkligen till semester och lite miljöbyte. Men, ikväll fick jag en rejäl kick.
På schemat: IF Linnéaträning.
Vi samlades som vanligt på Zinken, ikväll var vi ett litet tappert gäng bestående av Britta, Ann-Sofie, Johannes och såklart Mia & Helena. Och Annika som trots ömmande benhinnor kikade förbi för att få lite löparatmosfär. Coach Allan frågade om vi ville köra Tantobacken eller Västerbron och jag sa utan att tveka "Västerbron". Stupid me... ;)

Nåja, vi joggade iväg i sakta mak; Ann-Sofie och Johannes före mig, Mia och Britta samt Annika och Helena bakom oss. När vi kom fram till Västerbron stod coach redan där och sa "5 vändor". Jag trodde att han skojade, upp och ner för bro-eländet 10 gånger?! "Det är ju ingenting, ju, spring iväg nu ungdomar" var hans svar på det. Och vi lydde! Tack, coach! Flanörerna på bron trodde nog inte vi var kloka, några hann vi ju passera både två och tre gånger på vägen :-)

Backintervallerna blev lite olika långa; från Söder 572-600 m, från Kungsholmen 523-535 m. Första uppförsbacken körde jag på tok för snabbt; 572 m backe i 3:57-pace. Dumt gjort! Lugnade ner mig och sprang följande backar på 4:20-4:25-pace.
När jag började på tredje vändan (femte backintervallen) började kraften ta slut. Det gjorde ont, inget stämde och det kändes jobbigt. Funderade allvarligt på att skita i allt och åka hem. Blev arg på mig själv för att jag ville ge upp, för att jag gått ut för hårt och framförallt för att jag, som alltid, vill för mycket. Insåg sedan att det var upp till mig att fullfölja eller låta bli. Där och då blev jag Lilla My personifierad. Liten, rödhårig och tvärarg och bestämde mig för att ge bron vad den tålde. Misstänker att jag såg ut som ett smärre åskmoln, men över bron kom jag och på fjärde vändan började det lätta. Den femte vändan var en befrielse och ilskan rann av mig. Tappade lite i fart under tredje vändan; 4:35-pace som sämst, men avslutade ändå med två lite snabbare intervaller. På toppen av Västerbron efter sista intervallen så kände jag bara ett inre lugn och något slags pånyttfödelse som harmonisk löpare. I made it!

Nedjoggen till Zinken gick i snigelfart på trötta ben, men jag tror vi alla var mycket nöjda och stolta över vår insats ikväll. Mia, Helena, Britta, Johannes och Ann-Sofie; BRA JOBBAT, SÖDERS HJÄLTAR!
Totalt idag: 16 km, puls 171/196 (nytt rekord, hurra!) och snittpace 5:05 min/km. Snittpace på backintervallerna 4:22 min/km.
Lärdom av dagens pass: återigen-ta det lugnt i början! Och det finns uppenbarligen viss fart i mina ben, jag måste bara plocka fram Lilla My lite oftare ;-)

Backpass, framfotslöpning och en tejpad högerfot

Den tejpade högerfoten...
Igår var det tisdag och kvalitetsträning med TSM. Fullt med härliga bloggare och joggare som vanligt, så himla kul att ses och bara babbla. Krockade med coach Rubin utanför ÖIP som undrade om vi haft en skön runda i lördags. Jag och Mia, mötte honom nämligen ute på Djurgården där han bara susade förbi oss. Han tyckte iallafall att jag såg stark ut och hade ett bra steg. Lycka!! :-)
Backpass stod på schemat även denna gång och vi begav oss till samma backe som förra veckan. Redan under uppvärmningen kände jag att jag var rejält törstig (dåligt vätskeladdad, klant-Karin!) och vaderna kändes trötta. Det blev iallafall 3 km uppvärmning i 5:11-fart och sedan lite löpskolning på en trång cykelbana. Därefter begav vi oss till backen och körde igång. Tyckte att jag tog det lugnare än förra veckan, men faktum är att det gick snabbare. Fokuserade verkligen på löpsteget och hållningen den här gången och vips så var jag uppe på framfoten och tassade. Det var definitivt mer löpekonomiskt att ta kortare steg "på tå" än att kliva på med hälisättning. Vilken underbar upptäckt! Tyvärr orkade jag köra alla backintervallerna på tå, under den sjunde backintervallen tappade jag fokus och ramlade in i mitt vanliga löpsteg och tog mig liksom aldrig ur det. Samma sak hände på sista intervallen. Vet inte om det var därför, men det kändes ohyggligt tungt att springa de sista två intervallerna, hu! Under nedjoggen gjorde sig törsten sig mer och mer påmind och det kändes mot slutet som om jag hade svalt en hel öken. Riktigt tung och obehaglig känsla, som såklart gick över så fort vi stannat och jag fick dricka. Lärdom: vätskeladda ALLTID ordentligt inför kvalitetspass.
Hur som haver, det var totalt sett ett tungt pass som kändes ordentligt i vaderna. Glad att jag inte var ensam om att tycka att det var tungt! Backen var 280 m och iterationerna lyder som följer 1(09-12-08-07-08-08-09-06). Snittpace 4:05 min/km uppför. Inte illa! Och Mia, den sista intervallen är den jag sprang åt dig ;-) Nästa gång hoppas jag på att orka springa alla intervallerna på framfoten, det underlättade verkligen.

En ömmande vad...
Tillbringade dagens lediga förmiddag med att gå till en idrottsmassör. Det var en smärtsam upplevelse, vill jag lova. Han hittade alla ömma punkter direkt och tryckte och masserade så att jag höll på att krypa ur skinnet. Som ett fint minne har jag fått stora ömmande rodnader på vaderna efter hans behandling. Hans kommentar till mina stackars vadmuskler var "det var länge sedan någon gav de här vaderna kärlek va?". Antar att det säger en del om vadernas skick... ;-)

Förutom ett par misshandlade vader fick jag en tejpad högerfot. Det visade sig nämligen att min ömmande högerhäl härstammar ur ett högt fotvalv och en felbelastad muskel. Detta har lett till en muskelhinneinflammation; en fascit. Nu ska det inte vara någon fara på taket eftersom jag bara har känt av det sedan SM, men i dessa skadefyllda tider i bloggvärlden så är jag livrädd att jag åker på hälsporre eller något annat otyg. Lösningen på mitt problem ska iallafall vara att tejpa upp fotvalvet. Således fick jag en snabbkurs i tejpning av fötterna och vaderna (just in case...) samt en hårt tejpad högerfot. Och faktum är att det känns mycket bättre, så nu ska det tejpas fötter för brinnande livet!

Tillbaka till glädjen

Well, den här veckans tillvaro på arbetet har varit...övermäktig. Inte mitt yrke som sådant, utan organisationen. Arbetsbelastningen. Att det är tur, ren tur, att inget har gått åt helvete. Och faktum är att jag på allvar, för första gången, börjar fundera över om det är såhär jag vill jobba... Jag får utnyttja något långpass till att filosofera över detta!
Nåväl, två tuffa kvalitetspass har det blivit sedan förra inlägget. I tisdags var det dags för "sommar-TSM". Det var underbart att träffa Catti, Niklas, Fredrika, Johan, Thomas och Clarence som jag inte sett sedan SM. Och Jane som jag inte sett sedan Premiärmilen. Och såklart Mia, Helena, Karin, Rebecca och alla andra härliga löpare. Åh, vilken lycka det är att se hur många andra nördar det finns :-)
Träningen med TSM blev en märklig upplevelse; vi var säkert 60 pers i 1:30-gruppen och försök få 60 pers att springa backintervaller... Det blev en halvtaskig träning just av den anledningen, vi hittade ingen bra backe utan fick ta en lång, seg rackare efter ett par vändors letande. Planen var att springa 8-10 intervaller och jag siktade på 10, såklart. Dock tog jobbstressen ut sin rätt, med besked. Jag blev ohyggligt trött efter åtta intervaller, sprang en katastrofalt långsam nionde (som jag faktiskt inte ens räknar med här, den tog 1:35 att springa) och struntade i att springa den tionde. Inte helt nöjd, om jag säger så. Backen var 250 m lång och såhär blev iterationerna: 1(05-10-06-07-08-10-08-10). Snittpace uppför: 4.28 min/km, kanske inte så konstigt att jag inte orkade hela vägen. Nöjd med att ha sprungit hyfsat jämnt iallafall.

Hade en liten fundering på att ta en återhämtningsjogg igår, men den planen sprack totalt när jag blev tvungen att jobba dubbla pass... Således var det ganska pigga ben som studsade till IF Linnéa-träningen idag och tur var väl det. Allan dök upp och coachade ikväll, trots att han själv har totalt löpförbud de kommande åtta veckorna (krya på dig, Allan!). Som vanligt grymt bra coachning, vilket behövdes mot slutet. Vi startade med uppvärmning i snacktempo och jag och Mia babblade på om allt och inget så det gick ju inte så jättefort, men skönt var det! Sedan var det dags att springa intervaller. Dagen till ära bestämde den bänkade coachen att vi skulle köra en stege; 800-600-400-200-400-600-800-meter med ståvila efter 800- och 400-metersiterationerna och joggvila efter de övriga (så att startpunkten för samtliga intervaller blev densamma). Nu räckte Zinkens löparbana inte riktigt till så enligt min fotpod så sprang vi 700-520-350-170-350-520-700-meter. Hur som helst så var det hysteriskt jobbigt! Jag klappade igenom totalt på den sista intervallen och är sjukt missnöjd med den tiden, i övrigt sprang jag väldigt jämnt och hade i princip samma tid på "nedtrappningsvändan" som på "upptrappningsvändan". Tiderna blev såhär: 2:45-2:08-1:28-0:38-1:27-2:08-3:05 (åh, så irriterande, 3:05!!! Grrr!). Snittpacen på intervallerna låg på 4:07 min/km vilket är okej. Jag vill ner till 4:00-pace eller under det, i ärlighetens namn. Men jag ska baske mig vara där innan sommaren är över!

Jag var rejält illamående efter sista intervallen, men det kändes ändå skönt. Det enda abret är att mina Kayanos börjar ta slut... Totalt idag blev det 10,1 km, snittpace 4:45 och puls 172/195.
Imorgon blir det jogg före frukost runt Södermalm och på lördag ska Mia och jag springa ett varv på SM-banan som långpass. Det är underbart att vara tillbaka i träningsrutinerna igen :-)

Tuffa tjejer, tufft backpass, total löparglädje

Åter igen slås jag av hur fantastisk kroppen är. Tänk vad den ställer upp på mig och mina dumheter, idag var det nämligen dags att pressa kroppen igen... Underbara Mia fyllde år igår och hade lite kalas hemma hos sig. Kanontrevlig tillställning och kort sagt; ett glas cava blev två och det vita vinet fylldes på gång efter annan. Nåja, man lever bara en gång :-)

Mia & jag bestämde iallafall igår kväll att vi skulle köra ett backpass mitt på dagen idag och backpass blev det med besked! Var lite seg imorse och hade inte sådär jättestor lust att ge mig ut att springa, men tanken på att träna med Mia fick mig att komma ut & iväg. Lät kroppen bestämma farten och lät tankarna flyga, hamnade dock mitt i en broöppning och blev lite stressad, vilket märktes på tiden sen... Jag undvek att titta på klockan under uppvärmningen, ville inte veta hur långsamt det gick. Det kändes som om jag bara trampade luft och inte kom någonstans alls. Jag var jätteseg i benen, hela kroppen kändes osynkad och jag tänkte att det var rätt åt mig och min alkoholkonsumtion. Sedan tittade jag till på klockan ändå... Pace 4:15 (fast min klocka mäter pacen var 5:e sekund, men ändå). Eh... dags att sakta ner lite kanske? Min "uppvärmning" blev 6,2 km i 4:28-pace. Inte helt smart disposition av resurserna... Lärdom: Använd löparklockan för farthållning UNDER passet.
Tantobacken, betydligt jobbigare än den ser ut att vara

Mötte iallafall Mia vid Tantobacken, hon såg hur pigg & fräsch ut som helst och hade kutat över Västerbron i 5:06-pace som uppvärmning, power-tjej! Vi stretchade lite och bestämde oss för att 6 x Tantobacken (ca 130 m lång) nog skulle bli lagom. Såhär blev iterationerna: 32-33-36-35-35-37. Den första intervallen gick lite väl fort i 4:07-fart och den sista intervallen råkade bli 15 m längre än de andra, men jag tycker att det var ett ganska jämt intervallpass ändå. Gårdagens kväll kändes verkligen i kroppen, prestationsmässigt blev det riktigt bra men så trött och illamående som jag var efter sista intervallen har jag inte varit på länge. Trötthets- och illamåendekänslan försvann dock fort ur kroppen och nedjoggen blev en enda lång, skön pratrunda på 5,3 km i 5:04-pace. Träningslyckan efter passet gick inte av för hackor, vilken energikick!
Totalt idag 12,9 km på 1:02:14, snittpace 4:50 min/km. Puls 172/189.

Imorgon är det upptakt för TSM-sommarträningen, ska bli jättekul att komma igång med kvalitetsträningen igen. För att inte tala om hur kul det ska bli att träffa nya & gamla TSM-vänner och andra löpare!
Nu väntar spännande fotbollsmatch, jag vågar knappt titta...

Känslor och backpass. 9 dagar kvar.

Det känns märkligare och märkligare ju närmare Stockholm Marathon jag kommer. Idag insåg jag hur jag känslomässigt blivit väldigt förändrad. Som jag skrev igår så känner jag mig rätt "avtrubbad" på jobbet, men samtidigt blir jag lättare berörd av saker och ting. Jag kan liksom inte riktigt värja mig för allt jag möter, framförallt på jobbet, men också i vardagen. Dessutom vill jag vara ifred och fokusera samtidigt som jag vill ha omgivningens förståelse och sympatier. Jättemärklig känsla! Dessutom är behovet av närhet ökat, just nu känns det tomt att inte ha någon att dela det här med. Jag får väl försöka göra något åt den saken. Om jag törs.

Dagens backe

Hur det än är med fokuseringen och annat så kräver Mäster Sz's schema sitt också. Idag var det ett backpass som skulle avhandlas, och farten skulle vara lugn. Mina ben ville inte alls springa lungt och nu sitter jag här och funderar över om jag sabbade formtoppen eller inte. Uppvärmningen på 4,7 km gick i 4:45-pace, det bara blev så när benen fick gå av sig självt. Sprang längs Årstaviken bort mot Hornstull, men stannade när jag var vid kolloniområdet bakom Eriksdalsskolan. Där hittade jag en lagom backe att springa uppför. Först blev det dock månsteg, skip och tågång till omgivningens munterhet. Jag måste se oerhört fånig ut, av minerna att döma :-P
Backen var 95 m lång och iterationerna blev 25-25-24-25-25.
Liiite segt i benen kändes det, förmodligen sedan tisdagsintervallerna, men annars var det bara skönt. Hemjoggen gick något lugnare, men jag kunde inte låta bli att springa om alla jag kunde. Det blev 5 eller 6 löpare på 4,7 km... Sista två kilometrarna tog jag det riktigt lugnt och landade på 5:17-pace.

Totalt 10,2 km, snittpace 4:55/min. Helt okej, om än lite för fort. Skönt var det iallafall, solen sken och Årstaviken var underbart vacker. Och jag ler av lycka för att jag kan springa och får ta del av ett sagolikt Stockholm en försommarkväll som denna.

PMS, backträning och uppladdning...

Hmm. Dagen började inte alls bra... Irriterad-check. Trött-check. Viktuppgång-check. Barbamammakänsla-check. Motivationsbrist-check. PMS-check! Dagen till ära lyckades jag också tappa mitt säsongskort på SL som gäller maj-augusti. Hurra! Någonstans där insåg jag att det inte var någon idé att sura utan bara gilla läget och fokusera på positiva tankar och när jag väl kom till jobbet så kändes livet lite roligare. Fick vara med om inte mindre än två härliga förlossningar idag, det är inte ofta! Och nyss, när jag kom hem, hade jag fått ett underbart mail från en underbar vän som får mig att le stort. Tänk, så bra det kan bli till slut :-)

Dagens backpass var precis lagom skönt. Sprang bort till Eriksdalsbadet längs Norra Hammarbyhamnen och körde backskolning i en liten undangömd backe (ingen publik idag). För att inte passet skulle bli för långt fick backen från Årstaviken upp mot Eriksdalsbadet duga, den blev lite lång (120 m) så tiderna blev lite mer än Sz-rekommendationerna; 28-31-32-30-29 s. Kändes både explosivt men kontrollerat idag, ett helt okej besked. Det enda som oroade mig liiite var att tibialismusklerna gnällde nu igen, fick stretcha rejält när jag kom hem. Har aldrig haft benhinneproblem förut, vill INTE ha det knappt två veckor innan SM! Totalt blev det 9,5 km, snittpace 4:52 och puls 165/188.

Nu är jag laddad och motiverad för både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Imorgon ska jag möta upp Karin efter jobbet och åka till hennes mamma för att sova där. Tidigt på lördag drar vi till Göteborg för att springa. Och även om jag inte kommer att ge allt så ska det bli jättekul att tävla i en stor tävling igen. Frågan är bara om jag ska springa i bunnyöron eller inte... Vad tycker ni?
Fånigt?

Run to the hills...

Ledig tisdag, träning med IF Linnéa igen. Ryktet sa Västerbrointervaller och jag var laddad till max för att förbättra tiderna. Kom lite tidigt till Zinken, men behövde inte vänta särskilt länge förrän P dök upp och vi började prata lopp och TSM-träningar. En stund senare kom en mycket halt coach Allan springandes. Det såg ut att göra rejält ont i hans ben, men han höll god fart ändå. Imponerande! Därefter dök Mia upp och vi pratade om allt och inget tills det blev dags att dra iväg. Istället för Västerbrointervaller hade Allan bestämt att vi skulle springa kort backe. Sagt och gjort!

Mia och jag tog "långa" uppvärmningsrundan på 5 km, och det var nog tur för vi hade som vanligt mycket att prata om. Snittfarten var 5:04 min/km, så det gick inte så långsamt heller. Hoppsan :-) Väl framme vid backen var ordern från Allan att springa 10 intervaller och eftersom jag lyder coach så blev det 10 intervaller också. Backens lutning var inte att leka med, det blev jag varse efter tre intervaller när benen började bli lite sura. Backen var ca 140 m lång och såhär blev iterationerna: 35-34-35-37-37-41(!)-38-38-35-38. Högst irriterande med 41-sekundersintervallen, men i övrigt är jag jättenöjd! Det var riktigt, riktigt jobbigt idag, men samtidigt så otroligt roligt!! :-)

Nåja, inte nog med att mjölksyranivån var skyhög efter intervallerna. Allan tyckte att vi skulle köra lite utfallssteg också. Och eftersom vi alla lyder coach så blev det 2x20 utfallssteg. Mina ben skrek högt av trötthet efter det, men så skulle vi ju tillbaks till Zinken också... Nedjoggen var nog något av det mest smärtsamma mina ben varit med om på länge. Som sista två kilometrarna på ett marathon ungefär. Total sträcka idag: 9,5 km, snittpace 5:10, puls 168/196 (rekord!).

Efter nedjoggen blev vi kvar i "klubbstugan" och snackade lite om Berlin Marathon. Det slutade med att jag fattade ett avgörande beslut. Jag kommer att ångra ihjäl mig om jag inte springer det i år. Berlin Marathon, en månad innan New York Marathon. Jag kan inte vara klok. Men i hjärtat känns det rätt, och då är det rätt. Om jag så ska leva på nudlar och havregryn! Och då blir mitt tionde marathon i New York ändå :-)

Nu sitter jag här med trötta ben, men med ett stort leende på läpparna. Kvällens träning var underbar, jag är hög på endorfiner och vårkänslor upp över öronen. Tack, Allan, du är en grym coach! Och tack Söders Hjältar, vilken kväll!

6 x Västerbron

Västerbron väntar...
Så bra det blev, till slut! Sitter här och är riktigt nöjd med dagens insats. 6 x Västerbron, 3 ggr från varje håll. Monsterbackintervaller med IF Linnéa med andra ord. Och det var så otroligt kul!!

Dagen i övrigt har varit allt annat än rolig, jag tänker för mycket och är ganska splittrad till väldigt mycket. Det har många olika orsaker och var och en gör att det känns motigt både med träning och annat just nu. Löpningen känns tungt mentalt. Framförallt tycker jag inte att jag har tillräckligt många långpass i benen, vilket såklart bara är fånigt av mig att tänka. Men ändå. Jag saknar "långpass-längre-än-tre-mil" i min uppladdning i år och velar fortfarande över hur jag ska göra. I skrivande stund lutar det åt att det blir 25-28 km lånpass med 3 km fartökning på torsdag och KR i full fart 10/5... Är jag ologisk nu igen?

Trots att jag var tvärtrött och oinspirerad så släpade jag mig iväg till Zinken för att möta upp Mia. Letade ursäkter som att jag hade ont (det hade jag inte), att jag var sjuk (det var jag inte heller) och att jag hade hög puls. Såhär hög puls hade jag...

Väl där blev jag genast smittad av Mias härliga entusiasm och det kändes faktiskt ganska bra. Dagen till ära var de korta kortbrallorna på och mina ben lyste kritvita i kvällssolen... På programmet stod backintervaller och det blev favorit i repris; Västerbron 3 ggr från vardera sida. Min fotpod gick i strejk och vägrade mäta sträckan, men enligt gamla kurvor är backen från Södersidan ca 750 m och från Kungsholmensidan ca 400 m lång. Såhär blev tiderna: Södersidan 2:53-3:05-3:07 (den första intervallen började jag klocka lite för sent) och från Kungsholmensidan 2(09-06-03). Maxpuls 191 spm, snittpuls 172 spm. Totalt sprang vi 12,9 km på 1:03 vilket ger en pace på 4:54 km/h. Inte illa! Att jag dessutom lyckades springa förbi och dra ifrån en cyklist (han kom ikapp mig 300 m senare...) från Rålis upp på Västerbron och halvvägs över mot Södermalm gjorde inte kvällen sämre! Tack, Söders Hjältar, för en kanonkväll i solskenet! Let's do it again!
Stockholms vitaste löparben...

Ett riktigt jobbigt intervallpass :-)

Efter en veckas frånvaro så var det äntligen dags för tisdagsträning med IF Linnéa igen. Jag hade önskat mig backpass, det blev intervaller. I mot/medlut. Och kombinationen gjorde rejält ont!
Mötte upp Mia utanför Zinken och vi pratade på tills det började bli dags för träning. Coach Allan (som vilade från träning idag för att inte riskera hälsan inför Boston Marathon nästa vecka) bestämde att det skulle bli "platta" intervaller idag. Efter någon slags diplomatisk omröstning enades vi om 8x600 m. Vi begav oss iväg på uppvärmning enligt Allans anvisning och av någon anledning hamnade jag och Mia i täten... Glatt pladdrandes om allt och inget så sprang vi lite fel, tog en bonusrunda och sedan hittade vi rätt igen. Med resten av gruppen i bakhasorna. Lite pinsamt, men jag bjuder på det ;-)

Vi körde intervallerna med en minuts ståvila (ungefär) mellan varje intervall. Inga strides idag, det kändes! Sprang först en "testrunda" enligt coachs anvisningar, men det blev drygt 800 m så vi kapade en bit på rundan. Den blev 700 m tillslut. Även om intervallerna skulle vara "platta" så var det 10 m höjdskillnad och rundan var ca 350 m uppför och 350 m nedför. Jag väljer därför att se passet som ett 700m-intervallpass i backe. Det medför också att jag är betydligt mer nöjd med intervalltiderna, för de var verkligen inget att hurra för i jämförelse med mina intervaller på platt bana...
Första intervallen, 800-meter, gick på 3:31. Resterande sjuhundringar gick på 3(09-06-14-14-15-10-15-14). Lite svajigt och så otroligt jobbigt. Sista två intervallerna gick på ren vilja, pulsen var skyhög och mjölksyran rev och slet i benmusklerna. Jag lyckades vrida ur det sista ur mina stackars ben på ren ilska när jag hörde "kom igen, öka då!!!". Adrenalinpåslaget gjorde mig tvärilsk och fokuserad. Skönt!
Snittpacen blev ändå 4:27 min/km. Helt okej för ett backintervallpass :-) Det sköna var att efter varje intervall så släppte syrakänningen efter bara några sekunders ståvila. Allan gjorde ett kanonjobb som coach och peppade verkligen alla. Tack Allan!

På trötta ben joggade gänget tillbaks till Zinken. Vårkvällen var verkligen underbar och jag njöt av känslan av vår och glädje, trots att kroppen gnisslade. I sista uppförsbacken fick jag ge mig och gå några meter, vaderna bara skrek av trötthet och mjölksyra. Mia var gullig nog att sympati-gå med mig :-) Sedan blev det stretch, babbel och sällskap i tunnelbanan, jättetrevligt! Totalt blev det 11,3 km på 57:08, snittpace på 4:57 trots riktigt långsam uppvärmning och nedjogg. Pulsen då? Max/snitt 193/171. Trött? You bet! Men lycklig och med vårkänslor upp över öronen. Löparlyckan infinner sig, med ett stort, nöjt leende :-)

Backe upp och backe ner...

Backpass på schemat, lång backe. Tyvärr läste jag mäster Sz's program lite slarvigt. Istället för att korta backen och springa fler intervaller så sprang jag lika långa backintervaller som sist OCH sprang fler intervaller. Nåja, det gick bra det med men det var jobbigt! Dessutom var det verkligen inga vårkänslor i luften idag, iskalla vindar gjorde löpupplevelsen mest bara kall och jobbig. Fick nöja mig med att hålla värmen för egen maskin...
Sprang längs Söder Mälarstrand bort till Skinnarviksbacken. Sneglade lite på Västerbron, men det lockade inte att köra backintervaller där idag. Wonder why... ;-)
Efter lite löpskolning (idag till stor förvirring för en hundägare med tillhörande hund på promenad) med skip, tågång och månsteg bar det av uppför. 350 m backe, sex intervaller allt som allt. Tiderna uppför blev 1(40-42-45-44-45-44) och nedför 1(48-48-51-50-51-52). Snittpacen uppför varierade mellan 4:56 min/km och 5:01 min/km, betydligt mer stabilt än förra gången. Sista två backintervallerna uppför hade jag en anings mjölksyrakänning, men inte farligt. Fokuserade på löpsteget, "högt och fint" och sedan var jag helt plötsligt uppe. Skönt! Pulsmässigt rätt okej; medel 171/max 192 på backarna.
Hemvägen kändes rätt lång och seg, totalt blev det 14 K med snittpace 5:07 min/km. Invigde nya skorna idag också. Lite snubblig känsla först, de har helt annan dämpning än mina Kayanos. De avlastade mina stackars pektår jätteskönt, men i gengäld fick jag ont i höger ringtå... Rätt sköna att springa i backarna med. Konstigt nog fick jag dock en domningskänsla i högerfoten, möjligen knöt jag skosnöret för hårt. Måste undersökas igen...
Nu är det dags att rusa till bussen och åka och jobba. Ingen rast och ingen ro ;-)