Kylslaget långpass

En snabb koll på termometern imorse fick mig att tveka lite. Om jag inte hade haft TSM som väntade så hade jag nog krupit ner i sängvärmen igen, min "köldgräns" går vid -10 grader... Å andra sidan, kan man svika sitt härliga löpargäng? Jag tyckte inte det, så jag började rota i klädlådan och pälsade på mig både korta tights, underställ, långärmad windstopper och tisha under vintertightsen och vindjackan. Plus att jag hade Linnéabuffen och Linnéamössan, såklart, men absolut inte några vantar (konstigt nog fryser jag inte om händerna). Idag hade jag dessutom på mig löparglasögonen :) Dressed for success, skulle det visa sig.

Blev upphämtad av Anders, Catti och Clarre och var helt inställd på att springa med 3:30-gänget idag eftersom jag var sjuk förra helgen och därför mestadels ägnat mig åt alternativträning den här veckan ;) Clarre övertygade mig dock om att jag skulle springa med 3:15-gruppen och jag var väl inte så svårövertalad egentligen.
Som vanligt dök det upp massor av löparklädda människor till träningen och det blev många glada återseenden och kramar. Det är verkligen en skön gemenskap och en träningsglädje som inspirerar mig mycket.

3:15-gruppen var möjligen något reducerad idag, men det var ett jämnstarkt och jättehärligt gäng som gav sig iväg i kylan. Clarre höll farten och jag la mig tätt bakom honom och småpratade med Niklas, Arne, Mark och Anders. Och skrek "håll höger" ett antal gånger. Kanske skrek jag lite väl högt, för jag fick frågan om jag varit lumparbefäl... Det har jag inte, men ränderna går aldrig ur en jympaledare (ska man överrösta musiken så får man ryta i rätt bra) men jag kanske ska dämpa mig lite till nästa gång. I vilket fall så funkade det ju, till och med så bra att söndagsflanörerna hoppade till höger de med ;) Rundan idag gick kring Södra Djurgården och det var fantastiskt vackert, snön gnistrade, solen sken och isflaken klirrade mot varandra där vi forsade fram. Det var riktigt läckert att höra "knarret" från alla löparfötter mot den tjälfrusna marken. Det är upplevelsen av sådana saker som gör att jag älskar att springa, mäktigt!
Löpare med istapp!
Som vanligt kändes det som om rundan tog slut för fort, trots att vi knåpat ihop 22,37 km och varit ute i 1h och 54 min. Det var dock skönt att komma in i värmen och stretcha lite, för kylan gjorde att vattnet i vätskebältet förvandlats till is och mitt hår frös till två stenhårda istappar... Kallt? Kanske lite, men vad stoppar en löpare? ;)

Motvind, motlut och bakhalt

Ja, det är sammanfattningen av både gårdagens och dagens löppass... Åkte ut på landet igår kväll och naturligtvis kunde jag inte tacka nej till en löprunda med snabb-pappan. Dock blev gårdagsrundan allt annat än snabb. Det var kolmörkt ute och även om pappa hade pannlampa så hjälpte det inte så värst mycket. Min käre far har nämligen något slags vidvinkelsyn som gör att så fort jag ligger närmare än två steg bakom honom så tror han att jag drar och ökar farten...;-) Jag låg således snällt bakom pappa och lät honom dra, men såg knappt vart jag satte fötterna. Halt var det också, men vi fick ett härligt pass på nästan en mil ändå. Avslutade träningsrundan med en het bastu och ett iskallt vakbad under en stjärnklar novemberhimmel, underbart!

Underbart är dock inte ett ord jag vill använda om dagens pass. Det var tungt från första steget nämligen, även om jag hade draghjälp av både pappan och kusin J. Snön som fallit under natten bidrog till att det blev rejält halt på landsvägen vi sprang på. Att den dessutom är rätt kuperad underlättade definitivt inte och som grädde på moset blev det motvind när vi vände hemåt och passet verkligen började "på riktigt". N'bathas nyckelpass stod på schemat och trots pappas och kusin J's högljudda protester så genomfördes passet i deras sällskap (jag gav dom faktiskt alternativet att låta mig köra på egen hand, men se det gick inte!).
Uppvärmningen på 30 minuter gick idag planenligt och lugnt; 5(18-19-21-19-17-15) min/km och sedan vände vi alltså hemåt... och ökade farten till 4:15 min/km. Det var åtminstone planen och jag kan villigt erkänna att det inte var det lättaste i halka, uppförsbacke och motvind. Och det blev inte särskilt jämna kilometertider heller, snarare väldigt ojämna. Såhär blev det: 4(11-14-19-27-05). Fast den där kilometern på 4:27 inkluderade ett halkstopp, så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Frustrationen jag kände över halkan syns i sista intervallen iallafall ;-)
Avslutade med 3x100 m maxfart... trodde jag,ja! Kusin J lurade oss båda på avståndet så det blev 2x200 m och 1x100 m maxfart istället. Och DET gjorde ont! Totalt blev det 11,24 km på 53:59 och en snittfart på 4:48 min/km. Puh!

Fast okejdå, såhär i efterhand var det ett grymt kul pass. Jag fick kämpa som attan, det var bakhalt och jag var skitsur. Men jag gav mig inte och jag är nöjd att ha genomfört passet trots att det var kallt, halt och att det gick på kuperad landsväg. Och liite, lite längtar jag tills nästa gång. Jag ska ta revansch på halkan!;-)

And I just end up running in the cold November Rain

Nu var det kanske inte riktigt så de sjöng, GnR, men det kändes så passande ändå. Kvällen bjöd på underbara löpmöjligheter i kylslaget novemberregn och vad passar väl bättre än att hylla Västerbron tillsammans med underbara Linnéaiter?! Så kul att vara tillbaka med gänget igen, det är verkligen som en andra familj att vara där :-)

Så, passet idag blev alltså Västerbrointervaller. Det "råkade" sammanfalla med att jag på mitt eget schema från supercoach N'batha hade långbacke inskrivet ;-) Vi var ett stort och härligt Linnéagäng som gav oss ut i novemberregnet, med Allan i spetsen och han var verkligen i sitt esse, good to have you back Allan! Efter att först ha rekat läget över bron och sedan kört löpskolning under bron på Kungsholms-sidan (skips, utfall, tågång) var det dags att ta sig an Västerbron. 7 intervaller, tre från Södersidan och fyra från Kungsholmssidan, var ordern. Och vi lydde snällt... Det var underbart att få springa backintervaller igen, det gjorde inte ont någonstans efter NYC-Marathon utan benen var pigga. Tyvärr lyckades jag, min klant, med att STÄNGA AV klockan när vi skulle starta intervallpasset och fick därför bara med uppvärmning och nedjogg. Surt!! Det kändes som om det var sju jämna och bra intervaller, får väl gå på den känslan helt enkelt. Men ÅH så irriterad jag är =/

Från Södersidan mot Kungsholmen hade vi motvind och regnet piskade i ansiktet, men det var på något surrealistiskt sätt grymt skönt. Jag kände mig levande och närvarande i varje steg och vädret gjorde upplevelsen ännu starkare. Stockholm inbäddat i mörker och regndis är dessutom vansinnigt vackert. Kvällens pass blev således ett av höstens absolut härligaste träningspass!
Avslutningsvis måste jag hylla några galna hjältar lite extra; Mia, Tone, Ken och Staffan hade svår träningsvärk efter gårdagens Nordic Military Fitness men deltog ändå i backintervallpasset. You rock my world!

Söders Hjältar vs Västerbron i motvind

Äntligen torsdag och dags för IF Linnéa-träning. Jag hade i och för sig ingen lust alls att ta mig till träningen idag. Hela dagen gick åt till onödigt huvudbry och jag var allmänt ur form, men jag vet ju att det är då man ska ge sig ut. Och sällskapet, Söders underbara hjältar, var mer än tillräcklig motivation för att masa sig iväg till Zinken. Började med en liten uppvärmningsjogg från Skanstull till Zinken bara för att känna på formen efter gårdagen, det kändes helt okej. Ingen återvändo alltså ;)
Mötte Tone och underbara Mia utanför Zinken och genast började vi prata om allt och inget, mest löpning då... Min bristande motivation till träning var som bortblåst, härligt :-) Idag fick vi tre nya kompanjoner, Ken, Jonas och Staffan som hängde med Mia och mig till Västerbron. Ann-Sofie, Helena och Tone laddade för Midnattsloppet på lördag och tog en lugn sällskapsjogg runt Årstaviken istället.

I coach Allans och coach Nisses frånvaro (men med tydliga instruktioner från coach A) fick jag och Mia försöka styra upp brointervallerna, jag tror vi lyckades ganska bra :-) Ordern lydde "Västerbron, MINST 10 vändor", fast det där minst föll bort... 10 vändor blev det. Mia och jag sprang i våra fina klubbtröjor och på andra vändan över bron fick vi syn på en filur iförd lika tjusig tröja komma susande från Kungsholmen-sidan. Det var Stephan som hakade på, så himla kul att möta en ytterligare Söder-hjälte och verkligen känna samhörigheten i tröjorna :-)
En hjälte?
Intervallerna idag var jämnare än förra gången, det kändes mer kontrollerat och jag orkade hela vägen. Ett aber var dock sidovinden. De första fem intervallerna gick ganska bra, men på den sjätte tilltog vinden och under de resterande fyra ökade vinden för varje intervall. Det var riktigt, riktigt jobbigt att springa den sista vändan över mot Kungsholmen och tillbaka, vinden slog undan fötterna och tvingade kroppen att liksom springa lutad mot vinden. Det blåste till och med så mycket att min fina Linnea-tisha höll på att blåsa av, vilket blottade min bleka mage... :-D

Efter vad som kändes som en halv evighet i motvind var intervallpasset iallafall avklarat och de duktiga grabbarna hade kört järnet hela vägen. Mia och jag pustade i deras bakvatten, men vi båda gjorde riktigt grymma intervaller idag. Något ojämn backlängd, men från Södersidan var backen ca 590 m och tiderna blev såhär: 2(31-27-28-31-30). Från Kungsholmen blev det ca 520 m backe och tiderna 2(17-13-16-14-15). Snittpacen på intervallerna blev (håll i hatten!) 4:15 min/km!! Det är ju galet snabbt! Vilointervallerna höll en snittpace på 5:05 min/km vilket är något långsammare än jag kört tidigare och uppenbarligen lönar det sig.

Totalt idag blev passet riktigt långt; 17,7 km på 1:28:40. Snittpace totalt 5 min blankt, puls 162/194 och kadens 180/202. Löpindexet satte nytt rekord; 70!
Hade tänkt att traska till gymmet imorgon bitti, men nej. Kroppen förtjänar vila efter dagens pass, så det får bli sovmorgon istället :-)
Tack, Söders Hjältar, för ännu ett kanonpass med härligt sällskap. Det är tur att ni finns :-)

Regnkysst långpass

Veckans enda lediga dag spenderade jag springandes i regnet med ett leende på läpparna. 30 km löparlycka, från början till slut, helt enkelt :-)

Gav mig iväg hemifrån strax efter 10 imorse med en preliminär rutt i huvudet. Det blev vanliga vägen från Bandhagen mot Globen-området, där jag vek av ner mot Årstaviken. I samma ögonblick som jag nått fram till vattnet började passets första regnskur, ett tunt fint regn som kom att ackompanjera mig närmsta halvtimmen. Sprang västerut mot Årstabron och slogs av tystnaden. Det enda jag hörde var regndropparna, vindens sus, min egen andhämtning och mina fotsteg. Meditativt!
När jag nådde Årstabron kulminerade regnet till ett riktigt tätt regn, men vad gjorde väl det? Regnet störde mig inte ett dugg, snarare kände jag mig regnkysst och mycket lycklig. Jag såg Tantolundens grönska genom regndiset och drabbades av den stora kärleken till livet, löpningen och allt det vackra som finns. Just de minutrarna när jag rullade närmare och närmare Söders höjder vill jag minnas så länge jag lever. Det var så obeskrivligt vackert och jag fick vara en del av detta vackra.
Med en varm känsla inom mig vek jag ner på Årstavikens norra sida och sprang mot Erikdalsbadet och Hammarbyhamnen, blickade upp mot mitt gamla Henkan och sprang vidare längs Stadsgårdskajen och Söder Mälarstrand. Benen rullade på av sig själva och andningen flöt, hade ingen känsla av att kroppen var sliten efter gårdagens tusingar. Fortsatte min resa över Västerbron och slogs igen av hur vackert Stockholm är en regnig dag i augusti. Kryssade mellan vattenpölarna längs Norr Mälarstrand och Riddarholmen och insåg att passet höll på att bli lite väl långt. Tog därför närmsta väg tillbaka mot Bandhagen, vilket råkade bli Götgatan i lunchrusning... Fick till en fartökning mellan Ekens Bar och Ringens köpcentrum, 1,5 km i 4:44-pace efter dryga 25 km löpning. Inte planerat, men jag ville bara bort från all trängsel och få fortsätta min meditativa runda. På väg över Johanneshovsbron blev det för första gången lite trögt i benen, framförallt vänster baklår kändes, men det var inte tungt att fortsätta springa. När jag passerade Enskede Gård hade jag sprungit nästan 29 km och beslöt mig för att kliva av passet vid Sockenplan och ta tunnelbanan hem. Det blev exakt 30 km dit och det var en mycket nöjd Karin som ställde sig på perrongen och stretchade.

Den här rundan var det första ensamma lång-långpasset på mycket länge och trots det kändes det aldrig tungt eller jobbigt att fortsätta springa. Jag sprang på puls idag och hade som mål att ligga på 160 spm i snitt, och så blev det. Mycket, mycket nöjd med det och mycket, mycket lycklig över att ha en kropp som ställer upp på allt jag utsätter den för. Tack, kroppen! :-)

Totalt alltså 30 km på 2:32:27. Snittpace 5:04 min/km och kadens 182/194. Halvmaran på 1:47 och snittpuls 158 spm.

Stegintervaller och ett långpass

Igår lyckades jag med det omöjliga; att få ett kvalitetspass att bli ett långpass... Det blev liksom lite fel ;-)
Torsdagkväll, således IF Linnéaträning på Zinken. Tänkte att jag skulle få in lite extra distanskilometrar eftersom jag inte har sprungit långpass på nästan två veckor. Av den anledningen tyckte jag att Bandhagen-Zinken vore en lagom extrarunda. Började alltså kvällspasset hemifrån mig och lyckades såklart hitta vilse det första jag gjorde. Visste dock ungefär vart jag skulle så jag irrade runt lite på känn. Kom, efter viss förvirring, fram till Enskede IP från "fel" håll (västra sidan istället för östra) men kände igen mig tack vare de intervaller jag, Niklas och Masse körde där i våras. Insåg när jag kom till Gullmarsplan att min extrarunda nog blev lite väl lång så jag tänkte ta bussen från Skanstull till Zinken. Tji fick jag, missade bussen med någon minut och nästa buss skulle dröja 7 minuter. Klart jag sprang sista biten också, 9,89 km på 47 minuter blankt vilket gav en snittpace på 4:44 min/km.
Hann bara till klubblokalen och vända innan det egentliga passet påbörjades. Eftersom Pridefestivalen pågick för fullt skippade vi den vanliga uppvärmningsrundan kring Tanto, istället körde vi 8 varv på banan. Därefter startade vi tusenstegen; 1000-800-600-400-200-400-600-800-1000-metersintervaller med joggvila mellan varannan intervall och ståvila mellan varannan. Min snittpace under intervallerna hamnade på 3:57 min/km, vilket jag är halvnöjd med. Tappade nämligen rejält på de sista intervallerna, men å andra sidan kanske det inte var så konstigt med en massa kilometrar i benen. Värmen slet hårt även igår, fick upp pulsen i 196 spm utan mjölksyrekänning, bara trötthet i kroppen. Snabbaste intervallen, 200 m, höll jag 3:32-pace och den långsammaste 4:07-pace (sista tusingen). Nästa gång ska jag klara alla intervaller på sub 4-pace, så det så ;-)
Totalt igår blev det hela 20,28 km på 1:36:16. Snittpace på hela passet 4:44 min/km, puls 176/196 och kadens 181/216. Nu väntar hemjogg från Flemingsberg till Bandhagen, får se om det blir ett långpass även idag ;-) Skön helg på er!

Snabbdistans i värmen

Tisdag kväll; TSM-kväll; snabbdistans på schemat. Kom till träningen både urlakad och som ett smärre åskmoln efter flytten. Av någon anledning måste min karma varit dålig, åtminstone med avseende på elektronikprylar... Först dog ju mobilen, sedan hade kylen/frysen stängts av under natten, sedan fick jag inte igång datorn (det har jag fortfarande inte fått, det kommer att bli ojämnt uppdaterat här tills vidare) och slutligen fanns inget bredbandsurtag trots att jag ringt och fått det bekräftat för en månad sedan. Happy day :-P
Nåja, jag insåg raskt att det mesta kan jag inte påverka utan det får ordna sig vartefter. Kylen funkar nu hjälpligt, bredbandsuttag fixas imorgon och en ny mobil är inhandlad. Återstår att få ordning på datorn... (men det löser sig säkert det med). Med detta i bagaget åkte jag iallafall till ÖIP och blev lugn och harmonisk så fort jag träffade alla härliga löpare. Hann prata en hel del med snabbe Pertti, som rekommenderat en hel drös nya rundor åt mig :-) Kul!
Dagens projekt var alltså snabbdistans, 8 km på 32-33 min. 1:30-gruppen splittades i en lite snabbare och en lite långsammare grupp. Jag hade tänkt välja den långsammare gruppen men en blick och en knuff från Niklas gjorde att jag försiktigt smög mig över till den snabba gruppen med Clarence och Walter som ledare. Det var jag och en tjej till i den gruppen; resten snabba grabbar och tjejen dessutom en av ledarna för 1:30-gruppen. Hade rätt många tankar på att fega ur, men beslöt mig för att hänga på och köra så länge jag orkade. Sagt och gjort; första tre km planerades till 4:15-pace, nästa tre till 4:05 och sista två i fri fart. Vi sprang längs Tjejmilen-banan även denna gång, härlig runda! Jag hängde på bra de första tre kilometrarna, som snarare gick i 4:10-pace, men när gänget drog iväg beslöt jag mig för att inte hänga på. Värmen kändes av ordentligt och jag kände mig rätt seg... Såg till min glädje att det inte bara var jag som hade det tungt, när farten höjdes så drogs gruppen ut till ett längre led av löpare och jag insåg snart att jag gjort klokt i att köra mitt eget race. Plockade löpare efter löpare på väg mot Rosendahl, har helt klart en styrka i uppförsbackarna (tack, Allan!) där jag höll fart och de andra tappade. Inför sista km var jag rejält trött, riktigt flåsig och fick traska ett tjugotal meter när pulsen tickade upp i 194 spm. Lät dock klockan rulla och sprang sen iväg sista långa utförslöpan mot Rosendahls café på riktigt ömma ben. Stoppade klockan på 33:32, snittpace 4:11 min/km trots promenaden. SÅ nöjd!! :-) För ett halvår sedan drömde jag om tusingar i 4:10-pace, nu springer jag 8 km i följd i 4:11-pace. Bäst av allt var att jag var snabbare än ledartjejen (som efteråt frågade vart jag hittade mina krafter, sååå kul och skönt för löparegot att höra) och hade flera medlöpare efter mig.
Avslutade med en långsam nedjogg till ÖIP för stretch, det var stumma ben vill jag lova! Totalt 13,5 km, snittpace 4:32 min/km, puls 194/172 och kadens 184/216. Hade tänkt att springa ett långpass imorse, men insåg när klockan ringde att riktigt så stark är jag inte... Trötta ben och trött Karin efter en hård dags slit. Får bli långpassvila även denna vecka, men nästa vecka planerar jag för en tremilare istället :-)
Uppdaterar när jag kan, spring väl så länge vänner!

Intervaller på Krillan med solen i zenit...

Om någon tvivlat så är det efter gårdagens intervallpass helt klart; jag är nog inte riktigt klok ;-)
Kom hem till Stockholm vid lunchtid igår efter ett intensivt och mycket trevligt besök hos goda vänner i Linköping. Eftersom jag inte kunde vara med på IF Linnéa-träningen igår kväll så hade jag istället planerat att springa ett intervallpass och utgå direkt ifrån Centralen och springa till Krillans IP. Vad som inte ingick i planen var den rådande värmeböljan... Tror ni att jag tänkte om? Nej, just det. Så, jag laddade med en extra vattenflaska i bältet och begav mig längs Kungsholmsstrand bort mot Krillans IP. Det var varmt, men fläktade behagligt så länge jag höll mig vid vattnet. När jag kom fram till Krillan var det dock som att ställa sig i en bastu; solen stod så nära zenit den kommer här uppe i Norden och inte en vindpust hittade in på banan...
6x1000 m (fördelat på två set om 3x1000 m, joggvila mellan intervallerna och 3 min ståvila mellan seten)var planen, men den fick faktiskt modifieras lite eftersom värmen definitivt tog ut sin rätt. Det blev 2x1000+1x800 m i två set istället, jag är ganska nöjd men såklart att jag surar lite för att jag inte fick till mina 6 x 1000 m... Men nästa gång, då...!! Första intervallen kändes lugn och kontrollerad, men redan på den andra intervallen började det bära emot. Under den tredje intervallen noterade jag en puls på 196 spm, vilket säger en del om värmens effekt på mig. Mjölksyran lyste dock med sin frånvaro, jag var bara ordentligt flåstrött. Riktigt skönt med ståvilan, passade på att fylla på vätskedepån och laddade mentalt för nästa set. Det kändes mer kontrollerat och lite lugnare även om tiderna i princip är jämförbara.
Såhär blev tiderna för intervallerna iallafall: 3:53-joggvila-3:51-joggvila-3:12, ståvila 2 min, 3:52-joggvila-4:00-joggvila-3:16. Okej, jag nådde inte målet på 6x1000 m, men jag fixade att springa alla intervaller på 4:00-pace eller lägre. Och med solen i zenit är det inte det sämsta ;-)
Jag var rejält trött när jag vände tillbaka till Centralen, tyckte att det gick mycket långsamt att jogga ner men landade på 5:05-pace under nedjoggen, vilket förvånade mig mycket. Jag har blivit snabbare, there's no doubt!
Totalt blev det 14,7 km, snittpace 4:36 min/km, puls 174/196(!!), kadens 186/208.

Har för övrigt ändrat lite i träningsschemat, blir förmodligen bara ett lätt distanspass till denna vecka. Dels jobbar jag mycket, men framför allt för att det nu är flytt på gång här. Uppdaterar bloggen så fort jag kan, men kommer närmsta veckan att vara upptagen med flyttande och ett och annat litet trevligt äventyr, kan tänkas ;-) Stay tuned, folks!

På långpassäventyr med Mia

Idag har jag verkligen varit ute på äventyr i flera bemärkelser. Jag och Mia träffades vid 10-tiden för att springa ett långpass i sommar-Stockholm och enligt förslag från Mia så skulle vi turista i de norra förortsområdena. Var väl inte jättepigg efter gårdagens tempolöpning, men kände mig ändå redo för ett skönt långpass...
"Hallonsaft" för löpare

Vi började vår färd längs Kungsholmsstrand och Kristineberg för att fortsätta över Tranebergsbron. Måste säga att den kändes lätt i jämförelse med Västerbron, men den kanske är tyngre mot Kungsholmen? Nåja, vi rullade iallafall vidare in i Alvik och Äppelviken och blev alldeles begeistrade när vi sprang genom villaområdena där. Snirklade oss ner mot vattnet och sprang sedan i rätt kuperad terräng längs med Mälaren. Tog oss upp mot villaområdena igen och hade då kommit till Ålsten. Fortsatte sightseeingturen längs gatorna mot Bromma. Det var verkligen en annorlunda upplevelse att springa i en "sovande småstad", varje gata var ett nytt litet äventyr. Väl i Bromma vek vi av vänster på Bergslagsvägen och sprang via Åkeshov och Södra Ängby. Där var Mia lite osäker på vägen men vi följde vad vi tyckte var ett omen...... sen bar det av runt Kyrksjön och efter lite omvägar hamnade vi på Bällstavägen. Därifrån var det raka spåret mot Sumpan och Mia guidade mig genom centrum. Här passerade vi halvmarathonsträckan på 1:55:36, fin fart med andra ord. Värmen och blåsten började dock ta ut sin rätt och vi stannade ett antal gånger för att stretcha ut stela muskler. Viga Mia når fortfarande tårna efter 16 K löpning
Från Sundbyberg styrde vi stegen mot Solna, Skytteholm och Huvudsta för att avsluta med undebart vackra Pampas Marina och Karlsbergskanalen. Dagens långpass var verkligen ett riktigt sightseeingäventyr, tack Mia för guidningen :-)
Totalt 27 K (prick!) på 2:27:04, med en snittpace på 5:27 min/km, snittkadens 176/min och puls 153/175. Rundan i sin helhet blev såhär:

Imorgon blir det stegintervaller med IF Linnéa, men först lite rekreation och filosoferande i äventyrens tecken ;-)

Regn? Jag är vattentät! ;-)

Det finns saker som jag tror kännetecknar löpnörden. Att springa Ursvik Extreme tillhör en av dessa saker. Att springa Ursvik Extreme i hällregn och åska är att höja ribban ytterligare. Idag har jag gjort båda delarna...

Idag var det alltså dags för mig att testa Extreme-banan i Ursvik; 15 km terräng. Till sällskap hade jag ingen mindre än supercoola Karin som simmade Vansbrosimmet på 1:06 igår. Så grymt gjort, eller hur?! I vilket fall; vi möttes hemma hos Karin och pratade en massa om allt som hänt sedan sist (vilket var en hel del och ändå tror jag inte att vi hann prata om hälften) och tog tunnelbanan till Hallonbergen. Väl där kände jag faktiskt igen mig, trots att jag bara varit där en gång förut på ett TSM-söndagslångpass i mars/april. Vädret såg sådär ut, vi skojade lite om att det kanske kunde bli lite regn, men det såg faktiskt ut att klarna upp och what the heck; vi skulle ju springa ändå. Ironiskt nog kommenterade jag på Dunceors blogg tidigare idag att jag älskar att springa i regn. Well, vädergudarna måste ha läst det inlägget för regn blev det med besked!

Vi var iallafall torra när vi började springa, Karin bestämde tempot och jag hängde bara på. Lagom tills det började bli lite backigt kom de första regnstänken, men vi tänkte att det snart skulle gå över. Vi kunde inte ha haft mer fel... När vi kom ut på fältet efter ett par kilometers löpning fullkomligt vräkte det ner. Det fanns inte en kvadratmillimeter av mina kläder som var torra efter det. Skrattandes konstaterade vi att när man är genomblöt kan man åtminstone inte bli blötare :-)

Efter att ha blivit dyngsur och fått skorna dränkta av vatten under fältjoggen kom vi fram till en backe som var helt galet brant, som en vägg ungefär. Vattnet forsade nerför backen och gjorde uppförslöpningen till en rejäl utmaning. För att plåga mig själv lite extra så sprang jag halvvägs uppför backen, vände och lät Karin passera framför mig och sprang sedan hela vägen upp (vilket jag fortsatte med i kommande backar, lite backintervall-tempolöpning emellanåt alltså). När vi nått toppen av backen kom den första åsk-knallen... Måste säga att jag blev rätt skraj, men vad skulle vi göra? Vi var ju redan blöta och mitt ute i terrängen. Således; fortsätt spring!
Snygga ben or what?
Vi vadade, plaskade, flåsade och slet genom den alltmer svårsprungna terrängen, men åh, så härligt det var. När vi kommit ungefär halvvägs lättade regnet och vi kunde åtminstone avsluta rundan i uppehållsväder. Det blev en helt galen runda, men det var superkul! Trots att tempot var riktigt långsamt (för att vara mig alltså) och behagligt blev jag ordentligt trött i fötterna och lårmusklerna. Härligt! Riktigt lika härligt är det inte att mina nya skor nu får klassas som "icke nya" efter dagens runda. De är dyngsura, leriga och smutsiga och ser ut som mina gamla Kayanos... Efter hela 40 kilometers löpning. Därtill har min mobil fått en djup depression av vätan idag och får väl förmodligen kasseras. Nåja, JAG är iallafall vattentät!
Totalt idag 15,3 km på 1:41. Snittpace 6:38 min/km och snittpuls 145 spm. Kadensen hamnade på 176/216. Extremrundan och jag har inte mötts för sista gången, det vill jag lova! Fast fortsättningsvis möter jag helst banan utan hällregn och åska ;-)

Ambivalens och kanske en formsvacka. 7 dagar kvar

Ny fas i marathonuppladdningen; ambivalensen. Det är nu en vecka kvar till start och om exakt en vecka hoppas jag på att vara på väg till en underbar marathonfest hemma hos Niklas :-) Innan dess ska dock kraftprovet klaras av. Och just idag känns det inte jättekul att tänka på. Klart jag vill springa, jag vill gå i mål på Stadion med armarna sträckta över huvudet och skrika av lycka, låta tårarna rinna och vara så sjukt stolt över mig själv just där och då. Självklart vill jag det. Men nu kommer också ambivalensen; tänk OM jag misslyckas totalt och springer på 4.15 (jag menar inte att det är en dålig tid generellt, jag jämför med mig själv nu), tänk OM jag skadar mig, tänk OM jag går in i väggen, tänk OM jag tvingas bryta. Då vill jag inte springa alls... Och i nästa sekund så känner jag tillit till mig själv, det kommer att gå bra. Såhär kommer jag att hålla på och brottas med mig själv tills starten går. En veckas ambivalens ahead, således.

Dagens pass, det sista snabba inför SM, blev tungt och motigt. Nu har jag haft flera kanonbra kvalitetspass, så det kanske inte är så konstigt. Egentligen är det inte konstigt alls; det var kaos på förlossningen igår kväll (kvällsmaten blev en tallrik gröt), det var helrörigt på förlossningen idag (lunchen blev en tallrik gröt), jag sov 4½ timme inatt eftersom det var så rörigt och jag stack ut och sprang direkt efter jobbet. I värmen. Kanske inte det mest intelligenta jag gjort idag... Södermalm runt blev rundan iallafall. Uppvärmning 3,5 km i 4:56-pace, därefter strides och lite stretch (mina älskade Kayanos börjar ta slut, har "snart-dax-att-byta-skor"-känsla i vaderna...) och från Slussen bar det av i snabbdistanstempo. Orkade hålla tempot till Årstabron, 4,3 km i 4:29-fart. Där satte kroppen stopp och jag fick snällt sänka farten och gilla läget. Hittade komfortfarten i 4:56-pace igen och höll farten i 1,6 km. Då fick kroppen för sig att öka farten igen och det blev ytterligare 1,5 km i 4:30-pace med en helt annan stuns i kroppen, det kändes piggt och bra! Kan det ha varit fettförbränningsstarten som gjorde kroppen först seg och sedan gav ny energi, månne? Avslutade med riktigt lugn jogg i 5:24-fart sista kilometrarna hem.
Totalt 12,8 km, snittpace 4:48, puls 170/191. Värmen kändes idag och det bekymrar mig lite, bådar inte gott inför nästa lördag om vädret håller i sig. Jag kan dessutom inte låta bli att fundera om jag precis har sabbat formtoppen. Stupid is that stupid does, right?

Plats 33 i värmen

Gårdagens halvmarathon blev ett lopp som mest kan sammanfattas "jaha"... Jag lyckades aldrig bli riktigt laddad inför loppet och känslan höll i sig tills jag gått i mål. Marathonpsyket låg helt enkelt och sov ;-)
För att ta det hela från början så vaknade jag och marathonpsyket samtidigt och jag var rätt nervös när jag rusade till bussen för att ta mig till Niklas. Väl där försvann all nervositet, Masse och Catarina var redan på plats och vi pratade en massa innan det var dags att jogga till start. Uppvärmningen på 2 km var inte sådär jättebehaglig, värmen gjorde sig påmind redan då och varmare skulle det bli...
Rålis var full av människor; löpare, hundägare, picknickande familjer och solbadare. Träffade en massa löpare från TSM och även Jumper och Fredrika som jag bara känt till via bloggen innan. KUL! Hann även med att prata lite med Mia och hennes syskon innan start. Och starten var ju ett kapitel för sig... Vi stod och pratade i godan ro och helt plötsligt, utan förvarning, gick startskottet. Det blev minst sagt lite förvirring och jag hann inte ens reflektera över att det var tävlingsdags.

Första kilometern var trång och backig, tempot gick långsamt och jag blev riktigt grinig över att det var folk överallt, men efter backarna lättade det och jag kunde springa på. Niklas drog iväg direkt, valde att inte ta rygg på honom utan köra i mitt eget tempo. Masse och jag hade däremot sällskap ett par kilometer innan han tog det lite lugnare. Vid första vätskekontrollen var vattnet slut och det fanns kanske tre-fyra muggar sportdryck kvar. Det var ingen hit alls att dricka klibbig sportdryck när det enda man längtade efter var vatten... Som tur var hade jag eget vätskebälte så jag kunde ju dricka ändå. Värmen var rätt påtaglig och det blev inte bättre av att det dammade rejält längs vägarna. Hela första varvet flöt dock på rätt bra, jag kände mig lätt och kroppen kändes stark. Kollade aldrig på klockan utan lät kroppen springa på och det kändes skönt. Precis vid varvningen kom dock bakslaget; jag fick håll. Jag har aldrig fått håll sedan jag blev löpare och det var horribelt! jag blev tvungen att stanna och gå i tre omgångar (totalt 500 meter) och det tappade jag såklart en det tid på. Det gjorde så vansinnigt ont och ett tag trodde jag faktiskt att jag skulle få lämna frukosten i retur, men tack och lov så slapp jag det!
Mellan 11 och 15 km var det tungt, just på grund av att jag fick håll, men vid 16 km lättade det igen och allt kändes mycket bra. Förutom värmen, för den började verkligen ta på krafterna. Körde med taktiken från SM i fjol, två muggar vatten vid vätskekontrollen- en över huvudet och en att dricka. Det fungerade även igår, så fort huvudet blev svalkat så kändes det lättare att springa.
Sista biten in till mål ökade jag tempot lite, jag var inte trött, inte slutkörd, men jag hade heller inte kunnat motivera mig till att springa snabbare. Kom i mål på den officiella tiden 1:47:08 och en 33:e plats av 157 damer. Tiden är helt okej med tanke på att jag gick bitvis, jag körde inte på maxväxel och jag kände av värmen. Men nöjd, nja... Jag är nog varken nöjd eller missnöjd faktiskt. Mest ett konstaterande att formen är bra.

Efter loppet samlade vi ihop oss och joggade hem till Niklas igen. Då hade truppen utökats till med Johan också. Jättekul! Lika kul var det inte för stackars Catarina som vurpat och fick bryta loppet, men hon var pigg & stark under nedjoggen trots skrapsår och en ömmande vad.
Vi joggade över Västerbron och Liljeholmsbron ner mot Gröndal och det var jätteskönt, verkligen! Sista kilometern gick vi dock och bara pratade. Totalt blev det 27,5 km varav 21,1 i tävlingsfart. Helt okej genomkörare, benen kändes pigga trots allt. Tillbringade därefter större delen av eftermiddagen på Niklas' veranda och diskuterade/analyserade loppet och hade otroligt trevligt. Tack, killar!! :-)

Avslutade dagen med att träffa Mia(som vann över sina syskon, GRATTIS!)analysera loppet ännu mer och gå ut och träffa IF Linnéa-vännerna på Morfar Ginko. En av tjejerna, Rebecca, vann damklassen i milloppet och det firade vi såklart extra mycket :-) Kvällen hann bli till natt och ett glas vin hann bli några till innan jag avslutningsvis tog bussen hem till Henkan. Och nu sitter jag här, med pigga ben och ömma tår och funderar på om det inte ska bli en kort, lugn runda ikväll iallafall :-)

Långt långpass i vårväder

Söndag. TSM-träning. Och klockan ringde en timme tidigare eftersom Alfreds föreläsning startade kl 09.00. Lite segt att masa sig upp var det faktiskt(eftersom jag använde lördagskvällen till att kolla gamla Queen-spelningar på Youtube...)

Mötte Masse och "Rågsvedsligan" Mia, Mia och Anita vid Slussen och hade sällskap till föreläsningen. Alfred var otroligt inspirerande och så ödmjuk, vilken kille! En timme gick alldeles för fort och sedan var det dags att ge sig av. Rundan idag gick via Stora Skuggan mot Ursvik, Rissne och Rinkeby och sedan tillbaks. Tyvärr föll båda mina kompanjoner bort idag; Niklas kände sig inte pigg alls (tänker på dig och hoppas du snart är tillbaka på banan, Nix!) och Masse tog en lite kortare runda. Saknade ert eminenta sällskap, killar!!

På grund av bortfallet blev det en, för mig, ovanligt tyst runda. Jag pratade i och för sig med rätt många, men mot slutet var det tyst i ledet och jag insåg att det iallafall inte var någon som var pratsugen förutom jag. Benen kändes hyfsat pigga, efter dryga två mil började höftböjarmuskulaturen strama lite och efter ytterligare några kilometer började vaderna kännas väldigt korta. Dessutom gjorde all pollen och allt damm som virvlade att munnen kändes som sandpapper och det blev rätt obehagligt mot slutet.

Psyket var med fint fram till 27,5 km då en uppförsbacke gjorde livet surt både för benen och humöret. Jag blev helt enkelt skitsur och tyckte att hela världen var emot mig. Insåg snabbt att det var första känningen av marathonhjärnan och petade i mig lite mer sportdryck. Det hjälpte, och sista biten till Stadion flöt förvånansvärt bra ändå. Totalt idag blev det 30,5 km på 2:43, snittpace 5:21 km/h. Nöjd? Absolut!

Mötte Masse lagom efter duschen och fick trevligt sällskap till Hötorget där han åkte hem och jag mötte upp Coola Karin. Vi fick en kanonskön eftermiddag med lunch, shopping, fika och massor av prat. Helt perfekt återhämtning och faktiskt; jag har en hyfsat pigg kropp. Är det en felprickad formtopp? Ska jag bli sjuk? Eller har all träning bara gett resultat?

Och bara som en parentes; det blir Boston Marathon 2009. Anmälan skickas in 1/6 ;-)

44:07

Det är ju märkligt hur ofta jag springer ett kasst kvalitetspass ena dagen och får till ett kanonbra kvalitetspass gången efter... Idag var det inte bara bra, det var personbästa.
Dagen har för övrigt varit toppen. Fick förlösa för första gången sedan november, en kanonförlossning där allt gick vägen och föräldrarna var nöjda med barnmorskan. Sedan smet jag och kollegorna K och T lite tidigare och åkte till Medis för kaffe/vin och snack i solen. Jag drack kaffe, men var otroligt sugen på vin när jag såg T & K sitta där och njuta. Nåja, ska man träna så ska man och idag var det PH-pass med Karin så det kändes bara galet att ställa in. Således: hem-byta om-och-iväg...

Min plan var att ta ett tempopass till Karin på 10 km och därefter köra PH-varvet på 7,4 km med henne. Det blev nästan så också... Drog iväg från Henkan och vek av ner mot Hammarbyhamnen och sprang längs Årstaviken till Hornstull, Västerbron och Fridhemsplan. Massor av folk, solen sken och här kommer det märkliga. Jag tyckte inte att jag sprang fort! Kroppen kändes halvseg, benen protesterade ganska rejält efter gårdagens intervaller men flåsmässigt kändes det helt okej. Jag hade ingen uppvärmning utan ökade successivt under passet och klockade mig själv, inklusive Västerbron och allt, på 44:07 på milen!!! 10 K, 4:25-pace, puls 173/188. Det bästa av allt: det finns mer att ge! Jag kunde ju inte ta ut mig fullkomligt eftersom det väntade ett pass till. Kan jag tro att 42:35 någon gång är görbart...?Jag är beredd att tro på min egen snabbhet. Iallafall idag. Tjolahopp! :-)

Well, passet var ju inte slut där utan jag joggade hem till Karin som också hade sina nya snabbskor på. Ikväll skulle det bli pers även för henne! Vi drog vanliga rundan, 1 km uppvärmning och 6,4 km snabbdistans. Målet 4:58-pace, åtminstone i början och sedan fick Karin bestämma. Och som hon bestämde! Det blev en rasande snabb snabbdistans som slutade på en pace på 4:51 min/km. Sista biten peppade och hejade jag så mycket jag orkade, avslutande 300 m gick nämligen i 4:30-fart...Är hon grym eller är hon grym?! Snart är jag en arbetslös PH om det fortsätter såhär ;-)

Totalt idag 18 km. Orkar inte räkna ut snittpacen, men det var snabbt iallafall. Och jag är så nöjd! Enda gisslet är att "don't mention the war"-knät knäpper oroväckande när jag suttit still en stund. Men, det gör inte ont och det är det viktigaste. Jag tror nämligen jag är på väg att komma i mitt livs form. Åtminstone hoppas jag det!


Två snabbfotingar med likadana skor (fast inte lika stora fötter...)

400 m intervall, min akilleshäl

Intervallerna väntar...
Efter en lång natts välbehövlig sömn så kände jag mig imorse redo att ta tag i veckans träningsschema. Men det var då det...
Går just nu inskolning på förlossningen, inte för att jag inte kan förlösa utan för att det är hur mycket rutiner och PM som helst att sätta sig in i som ny på kliniken. Vansinnigt roligt att äntligen vara tillbaka där jag trivs bäst, men mentalt är jag överbelastad av alla nya rutiner. Följdaktligen var jag ganska trött när jag väl slutade jobba... Men, säger Mr Sz att det är intervaller som gäller, så är det intervaller som gäller. Hade egentligen kunnat springa med IF Linnéa idag, men då hade jag inte fått in intervallpasset och det är där jag brister. Rejält :-P

Nåja, hem och på med snabbskorna (DS Trainer), rusch till bussen och iväg till Tegelbacken. Sprang därifrån till Kristinebergs IP för att få en lagom uppvärmning. Den blev lite lång och lite snabb; 4,6 km och 4:51 min/km, snittpuls 156... Väl framme på Krillan pågick en fotbollsträning, DIF:s tjejlag hade fullt ös på plan. Frågade coachen om jag fick använda löparbanorna och det var okej. Ingen återvändo alltså. Körde mina strides utan klockning, kändes bäst så.

Insåg att det skulle bli jobbigt så planen var att ta det lite lungt i början. Det gick inget vidare och jag fick trampa mjölksyra rejält från fjärde intervallen. Den sjunde intervallen blev ganska mycket långsammare eftersom jag helt plötsligt tappade fokus och såsade ner på 4:00-tempo. Intervallerna är något mer stabila jämfört med senast, jag orkade dessutom springa 10 intervaller idag. Såhär blev tiderna: 1(30-31-30-34-34-35-37-35-35-38). Jag tvärdog på sista intervallen och kunde inte öka ett dugg, usch vad tungt det var! Märkligt nog så försvann den otäcka känningen efter fem minuters stillastående/maklig gång. Sprang tillbaks till Centralen på hyfsat fräscha ben och höll 4:59-pace utan att reflektera över farten. Totalt 13 km idag, snittfart 4:32, snittpuls 165/max 188.

Med intervallerna är jag inte alls nöjd. De första tre intervallerna är okej men resten vill jag bara stryka ett streck över. Okej, jag är långdistanslöpare. Jag är seg, inte snabb. Men jag vill bli snabbare, jag vill kunna nå 400 m på 85 s som Szalkai pratar om. Tävlingsmänniska? Jag?!

Nåja, resten av passet var riktigt bra. Fyrhundringarna är min akilleshäl, bara att inse faktum och ta revansch. En annan gång ;-)

Trött, småsur och revanschsugen!

Långpass med vårkänning

Wow, vilken dag att springa långpass på idag!! SÅ otroligt härligt :-)
Vaknade något förvirrad imorse och fick för mig att jag hade försovit mig till jobbet, men konstaterade sedan att jag inte sprungit något långpass denna vecka så alltså måste det vara söndag. Långsökt logik...
Kom iväg, sen som vanligt, och mötte ett morgonpiggt och glatt gäng vid Stadion. Niklas saknades dock idag och det kändes lite tomt faktiskt. Och tyst.

På schemat idag stod 28 km i 5:15-fart. Det blev nästan så... Först sprang vi ut på Djurgården för att bli fotade för TSM-gruppen, men inte såg jag någon fotograf så det vete katten om vi fastnade på bild eller inte ;-) Från Djurgården sprang vi sedan tillbaka till Stadion och ut till och runt Brunnsviken. Benen kändes sega de första 14 km, därefter lättade det och jag kände att idag kunde jag springa en mara utan problem. En ganska skön känsla med 40 km i benen sedan veckans tidigare träning! Vid 20 km kände Masse att träningen slet mer än den gav och vi två släppte gruppen och tog en egen vända. Klokt beslut inför kommande veckors träningar, bara dumt att slita hårt EN dag och behöva vila från flera träningar för att ta igen. Vi hade 5 sköna km tillbaka till Stadion där vi njöt av vädret, berömde oss själva (för faktiskt, vi ÄR ruskigt bra!) och peppade oss runt. Halvmaran sprang vi på 1:51, på träning! Inte illa :-)
Väl tillbaks på Stadion var det ganska skönt att sitta i solen och stretcha och invänta 3:30-gruppen, som sprang fina 29,4 km idag. För egen del stannade klockan på 25,5 km, 2:14:49. Snittfart 5:15 de första 20 km, 5:27 de avslutande 5. Jag är jättenöjd! Pulsen då? Snitt 168/max 182. Helt okej.

Avslutade träningsdagen med en promenad med Masse till Hötorget. Jätteskön nedvarvning och dessutom trevligt att prata lite till :-) Och så fick jag klart för mig varför Salt&Blandat är ett riktigt bra återhämtningsgodis. Tack, Masse!

En tråkig sak idag. Det finns uppenbarligen folk som störs av mitt prat på rundorna. Fick en pik av en tjej i omklädningsrummet idag som tyckte att bara för att jag var "så snabb" så behövde jag ju "inte vara kaxig och prata hela tiden". Va?! Take me or leave me, säger jag bara...

Nu väntar lunch, sen blir det fika på stan med Coola Karin :-)

En regnig Runner's High

Ett lerigt och blött långpass...
Ibland upplever jag stunder då jag undrar om löpningen kan bli bättre. Bitvis under dagens långpass hade jag känslan av att "det blir inte bättre än såhär och det är underbart". Jag tar med mig den känslan och ska försöka frammana minnet när det känns tungt och motigt.
Vädret var minst sagt rätt oinspirerande imorse; grått och regnigt och 2,3 plusgrader... Muntert värre! Ändå kände jag inte den minsta tvivel över dagens långpass; 28 km till Ursvik, ett varv på 5-kilometersspåret där och sedan tillbaka. För ett år sedan var det ett visst mentalt motstånd att ge sig ut på långpass över 20 km, det motståndet är som bortblåst numera. Det är en märklig, men härlig, känsla att tänka "jaha, 28 km idag. Vad kul" :-)
Mötte Mia redan i tunnelbanan och hann prata en hel del innan vi nådde Östermalms IP. Lite galet kändes det, men eftersom Djurgården spelar hemmamatch idag så var vi liksom bortmotade från Stadion. Nåja, Östermalms IP dög bra det med och det blev mycket prat medans vi väntade på att klockan skulle bli 10. Slöt ganska direkt upp med Niklas och Masse och det blev en oerhört rolig löprunda. Det var tur att vi hade 28 km på oss att avhandla alla möjliga och omöjliga diskussionsämnen, men liite frustrerande att de höll mig på halster i 15 km. De hade nämligen ett litet projekt och jag var sjukt nyfiken på projektet. Det lyder som följer: en liten tripp till Åland i oktober. För marathon (fast halvmarathon för min del då...). Klart jag är på! :-) I övrigt måste tilläggas att hela TSM-gruppen är ett riktigt härligt gäng, det finns liksom alltid någon att prata med och inspireras av. Tack för pratstunden & att du delade dina erfarenheter idag, Catarina!

Dagens runda gick från Östermalms IP via Stora Skuggan ut mot Ursvik. Där blev det 5 km terräng, fast på den "snälla" banan. Var jag inte blöt om fötterna innan så blev jag det iallafall där och mina skor ser numera ut att ha varit med ett par säsonger. Minst! Efter lervällingen i Ursvik styrde vi fötterna hemåt igen och det var hela tiden så otroligt härligt! Ångan från hela gruppens arbetande kroppar stod som ett moln kring oss. Läckert!
Vid 21 km var vi någonstans i Sumpan och Masse påminde mig om när vi "klev av" för tre veckor sedan. Då hade vi sprungit precis lika långt och var helt slut, idag hade vi båda mycket kvar att ge. Jag fick gåshud av lycka, det kändes riktigt, riktigt bra. Inte ens de sista kilometrarna kändes tunga idag, benen var bara snällt trötta och hela kroppen lagom lycklig. Facit för rundan blev 28,3 km, 2:38:13 och 5:35-pace. I konstant nederbörd i form av snöblandat regn eller bara regn. Och med en känsla av Runner's High och vansinnig löparlycka :-)

Nedvarvningen bestod i att stolpa till restaurangen med det stora gula M:et och äta junkfood med Niklas och Masse. Blev rätt sömningt och fnissigt, men galet trevligt. Tack för en kanonrunda och en skön nedvarvning, killar! Uppskattas massor :-)

Nu ska jag inte göra särskilt mycket mer än att sträcka ut på spikmattan (igen) och slumra lite. Idag är livet bara underbart och löpningen, den ska jag aldrig sluta med. Och vårkänslorna, de frodas, trots allt :-)

Karin goes fakir

I brist på motivation att springa i snöslask så blev det en vilodag idag. Jag känner mig ohyggligt lat, men kunde verkligen inte motivera mig till att ge mig ut idag. Detta trots att kroppen för första gången sedan tredagarsfebern känns riktigt pigg och springvänlig... Men det dåliga samvetet gnager lite faktiskt, borde springa men... nej... Det blev en helt annan aktivitet; powernap på spikmatta!

Efter ett tips från Katarina så beställde jag en indisk spikmatta från Shakti i måndags. Döm om min förvåning när jag i eftermiddags fick ett sms om att jag kunde hämta ut paketet på Ica. Insåg att meningen med kvällen var att testa spikmattan och inget annat :-) Sagt och gjort, till Ica, hämta ut paketet och sedan hem och packa upp den lilla gröna och taggiga mattan. Testade för enkelhetens skull att lägga mig på rygg på mattan. Det sved och brände lite först, men sedan blev det liksom ett behagligt värmerus. Kände hur lyckokänslorna virvlade runt i kroppen och pulsen blev superlåg och sen... sen somnade jag och vaknade efter nästan en timme på mattan :-D Det var helt otroligt avkopplande, ont-skönt och frigörande. Precis vad jag behövde!

Tack, Katarina, för matt-tipset! Det var kanonskönt och en mycket bra investering! Enligt hemsidan kan man använda mattan mot såväl löparknän och spänningar i fötterna som förvirring och för mycket tankar. Skulle tro att den kommer till användning, va?! ;-)

Spikmatta, inte så farligt som det låter

Psst...Glöm inte Barnmorskorna på TV ikväll. Två av mina nära kollegor är med i detta avsnitt :)

Backe upp och backe ner...

Backpass på schemat, lång backe. Tyvärr läste jag mäster Sz's program lite slarvigt. Istället för att korta backen och springa fler intervaller så sprang jag lika långa backintervaller som sist OCH sprang fler intervaller. Nåja, det gick bra det med men det var jobbigt! Dessutom var det verkligen inga vårkänslor i luften idag, iskalla vindar gjorde löpupplevelsen mest bara kall och jobbig. Fick nöja mig med att hålla värmen för egen maskin...
Sprang längs Söder Mälarstrand bort till Skinnarviksbacken. Sneglade lite på Västerbron, men det lockade inte att köra backintervaller där idag. Wonder why... ;-)
Efter lite löpskolning (idag till stor förvirring för en hundägare med tillhörande hund på promenad) med skip, tågång och månsteg bar det av uppför. 350 m backe, sex intervaller allt som allt. Tiderna uppför blev 1(40-42-45-44-45-44) och nedför 1(48-48-51-50-51-52). Snittpacen uppför varierade mellan 4:56 min/km och 5:01 min/km, betydligt mer stabilt än förra gången. Sista två backintervallerna uppför hade jag en anings mjölksyrakänning, men inte farligt. Fokuserade på löpsteget, "högt och fint" och sedan var jag helt plötsligt uppe. Skönt! Pulsmässigt rätt okej; medel 171/max 192 på backarna.
Hemvägen kändes rätt lång och seg, totalt blev det 14 K med snittpace 5:07 min/km. Invigde nya skorna idag också. Lite snubblig känsla först, de har helt annan dämpning än mina Kayanos. De avlastade mina stackars pektår jätteskönt, men i gengäld fick jag ont i höger ringtå... Rätt sköna att springa i backarna med. Konstigt nog fick jag dock en domningskänsla i högerfoten, möjligen knöt jag skosnöret för hårt. Måste undersökas igen...
Nu är det dags att rusa till bussen och åka och jobba. Ingen rast och ingen ro ;-)

Backträning med vårkänning ;)

These legs are made for running

Idag blev det kortbyxepremiär! Det är vår, det är sol och jag kokar av vårkänslor :-) Häääärligt!

Jag har just överlevt mitt första, men absolut inte sista, tisdagspass med IF Linnéa. Mötte upp Mia utanför Zinken och vi gjorde sällskap in till "klubbstugan". Jätteskönt att ha någon man känner åtminstone till utseende och blogg att hänga på :-)
Massor av nya, glada ansikten (och ett bar bekanta TSM-nunor) mötte upp och min nervositet försvann direkt. Lyssnade lite på de andras tider på PM och kände att min tid är rätt okej ur ett brett perspektiv. Men inte för mig, i mine egna ögon. Det kommer nog att vara surt länge, tävlingsmänniskan i mig sitter liksom stenhårt fast... Nåja, nu var det inte tävling utan backträning som stod på programmet.

Allan tyckte att vi skulle hylla våren och Stockholm så det blev backträning över Västerbron. Tre gånger fram och tillbaka... Det var oerhört jobbigt, jag gick ut lite för hårt och det var svårt att komma ner ordentligt i puls (helt fit-for-fight är jag inte än kände jag) men det var så himla kul!!! Glada tillrop, peppningar och lite småsnack under nedförsbackarna. Totalt blev det 12,4 K på 1:09, snittpace på 5:27 vilket säger en del om hur långsamt det gick på "vilosträckorna". Jag misslyckades med klockningen så tiderna är ungefärliga. Från Södermalm mot Kungsholmen var backen 350 m och jag höll 4:49-4-49-5:06-pace uppför. Från Kungsholmen mot Södermalm var backen 600 m och tempot jag höll var 4:45-5:15-5:21. Den sista gången kände jag verkligen hur jag trampade luft, men jag är hyggligt nöjd med att hålla tempot skapligt. Nästa gång blir det bättre :-) Utsikten över vår-Stockholm var underbar, verkligen en njutning att se solen färga stad och vatten i rosa-röda nyanser för att slutligen försvinna i horisonten. Den upplevelsen var nästan magisk och fick mig att fokusera på annat än mina stackars trötta ben.

Nedjoggen tillbaka till Zinken var bara behaglig och vi höll lagom prattempo. Efter lite stretch och fniss var det dags att röra sig hemåt på trötta ben. Missade såklart bussen med tre minuter och fick sitta i kylan och frysa en kvart innan nästa buss kom (jag orkade inte springa hem från Slussen...). Nu sitter jag här och är bara grymt nöjd med passet, erfarenheten och vårkänslornas definitiva antåg ;-)

Mia, hoppas du kom hem ordentligt! Tusen tack för att du tog med mig på en kanonupplevelse idag. I owe you one! =)