Stupid is that stupid does!

Jag misstänker att jag haft liknande tema på tidigare inlägg. Jag är baske mig oförbätterlig vad gäller att göra korkade saker. Återkommer till det...

Helgen som gick bestod av en salig blandning av träning, jobb och sömnbrist. I fredags tog jag en "återhämtningsjogg" till jobbet och sedan blev det styrkepass i gymmet. Riktigt skönt och kroppen kändes faktiskt inte alls sliten efter torsdagens långpass, vilket förvånade mig. Nu sprang jag i och för sig i bekvämfart till jobbet också; 9,2 km på 45:48, dvs 5:02-fart, men kroppen kändes bra ändå. Jag är så lycklig över det!
I lördags sprang jag hem från jobbet, det var betydligt tyngre. Dels berodde det nog på att det var tryckande varmt, men framförallt för att jag var en aningens stressad över att hinna hem, duscha, göra mig i ordning och sticka iväg på Winnerbäck-konserten. Undan gick det iallafall, 9,2 km på 41:53, dvs 4:33-fart. Och en snittpuls på förvånansvärt låga 163 spm. Nån som kan förklara hur det hänger ihop?

Hur som helst, jag hann hem i tid och hade en galet bra lördagskväll som övergick i en underbar natt och klockan hann bli fyra innan jag somnade. Det hade inte varit några problem om det inte vore för att jag skulle upp och jobba igår morse. Halv sex. Fullt ös på jobbet och sen iväg för att träffa underbara vännen P-S för att fira semestern. Det blev ett antal öl och en riktigt trevlig kväll. Med detta i bagaget fick jag för mig att bege mig till Ursvik och terrängbanan idag. Alla andra hade insett att det kanske inte var en bra idé, men tror ni att jag tänkte på det? Inte då...
Jag och coach D hade bestämt att springa Xtreme-deltävlingen imorgon kväll, men eftersom båda fått förhinder så blir den rundan inställd. Därför tyckte jag att det var en utmärkt start på semestern att åka på utflykt till Ursvik och återuppleva gamla minnen. Vädret påminde oroväckande mycket om förra gångens besök i Ursvik, men faktum är att jag idag klarade mig utan ett regnstänk. Däremot var rundan långt ifrån den behagliga runda jag och coola Karin hade då... Redan under första kilometern började jag inse att det kanske inte var helt genomtänkt att springa terrängbanan ändå. Kroppen var liksom lite trött och pulsen betydligt högre än den borde. Beslöt ändå att springa de första tre kilometrarna och känna efter. Sagt och gjort, det var lika motigt efter tre kilometer som efter en och jag borde ha slutat där. (Mental minneslapp: lyssna på kroppen!). Efter fyra kilometern kom den där backen som är som en vägg och jag gav mig 17 på att hålla mig springandes uppför hela. Det gick med stor envishet och skyhög puls (men ingen mjölksyra!) och jag insåg att jag skulle få slita för att komma runt...
Det blev ett av de tyngsta pass jag genomfört sedan i våras, pulsen låg 5-10 slag över normalt så fort jag såg en uppförsbacke, jag var trött, muntorr och sur men hade konstigt nog ingen mjölksyrakänning. Psyket fick sig en törn, men det kan jag gott ha. 15 km terräng är ingen barnlek och är man så korkad att man ger sig ut med en kropp som inte fått ordentligt med vila och vätska så får man skylla sig själv ;-)

Ett antal svordomar, mörka tankar och en kamp mot kroppen om huruvida jag skulle behålla frukosten eller inte (jag vann och behöll den)hade jag iallafall tagit mig runt. Det tog mig 1:17:54 att komma runt de där 15 kilometrarna (jag fick springa en bonusrunda för att få 15 km på min klocka) vilket ger 5:11-pace och puls 174/194. Kadensen var förvånande hög; 182/104, det kändes som om jag tog älgkliv i terrängen. Lärdomarna av dagens runda är följande:
1) 13 ½ timmes sömn på två nätter är för lite. Särskilt om fördelningen är 1½ timme-11 timmar.
2) Öl som kolhydratladdning är inte bra INNAN ett pass. Däremot som ersättning efteråt
3) Att springa i terräng är tungt. Att försöka pressa sig själv en icke-optimal dag är ännu tyngre. Och dumt.
4) Skam den som ger sig. Nu har jag en tid att förbättra :-)

Veckans fortsatta träning planeras som följer:
Tisdag: vila
Onsdag: Försök till PB på 1000 m med TSM-Pertti på Enskede IP
Torsdag: Linnéaträning, förhoppningsvis backar
Fredag: Distanspass 6+6 km till och från gymmet, fyspass på gymmet
Lördag: vila. Betrakta löpare i Midnattsloppet och heja fram Linneiter (nej, jag ska inte springa)
Söndag: Långpass med TSM-Pertti, förhoppningsvis bortåt 30 km
Frågor på det?

Regn? Jag är vattentät! ;-)

Det finns saker som jag tror kännetecknar löpnörden. Att springa Ursvik Extreme tillhör en av dessa saker. Att springa Ursvik Extreme i hällregn och åska är att höja ribban ytterligare. Idag har jag gjort båda delarna...

Idag var det alltså dags för mig att testa Extreme-banan i Ursvik; 15 km terräng. Till sällskap hade jag ingen mindre än supercoola Karin som simmade Vansbrosimmet på 1:06 igår. Så grymt gjort, eller hur?! I vilket fall; vi möttes hemma hos Karin och pratade en massa om allt som hänt sedan sist (vilket var en hel del och ändå tror jag inte att vi hann prata om hälften) och tog tunnelbanan till Hallonbergen. Väl där kände jag faktiskt igen mig, trots att jag bara varit där en gång förut på ett TSM-söndagslångpass i mars/april. Vädret såg sådär ut, vi skojade lite om att det kanske kunde bli lite regn, men det såg faktiskt ut att klarna upp och what the heck; vi skulle ju springa ändå. Ironiskt nog kommenterade jag på Dunceors blogg tidigare idag att jag älskar att springa i regn. Well, vädergudarna måste ha läst det inlägget för regn blev det med besked!

Vi var iallafall torra när vi började springa, Karin bestämde tempot och jag hängde bara på. Lagom tills det började bli lite backigt kom de första regnstänken, men vi tänkte att det snart skulle gå över. Vi kunde inte ha haft mer fel... När vi kom ut på fältet efter ett par kilometers löpning fullkomligt vräkte det ner. Det fanns inte en kvadratmillimeter av mina kläder som var torra efter det. Skrattandes konstaterade vi att när man är genomblöt kan man åtminstone inte bli blötare :-)

Efter att ha blivit dyngsur och fått skorna dränkta av vatten under fältjoggen kom vi fram till en backe som var helt galet brant, som en vägg ungefär. Vattnet forsade nerför backen och gjorde uppförslöpningen till en rejäl utmaning. För att plåga mig själv lite extra så sprang jag halvvägs uppför backen, vände och lät Karin passera framför mig och sprang sedan hela vägen upp (vilket jag fortsatte med i kommande backar, lite backintervall-tempolöpning emellanåt alltså). När vi nått toppen av backen kom den första åsk-knallen... Måste säga att jag blev rätt skraj, men vad skulle vi göra? Vi var ju redan blöta och mitt ute i terrängen. Således; fortsätt spring!
Snygga ben or what?
Vi vadade, plaskade, flåsade och slet genom den alltmer svårsprungna terrängen, men åh, så härligt det var. När vi kommit ungefär halvvägs lättade regnet och vi kunde åtminstone avsluta rundan i uppehållsväder. Det blev en helt galen runda, men det var superkul! Trots att tempot var riktigt långsamt (för att vara mig alltså) och behagligt blev jag ordentligt trött i fötterna och lårmusklerna. Härligt! Riktigt lika härligt är det inte att mina nya skor nu får klassas som "icke nya" efter dagens runda. De är dyngsura, leriga och smutsiga och ser ut som mina gamla Kayanos... Efter hela 40 kilometers löpning. Därtill har min mobil fått en djup depression av vätan idag och får väl förmodligen kasseras. Nåja, JAG är iallafall vattentät!
Totalt idag 15,3 km på 1:41. Snittpace 6:38 min/km och snittpuls 145 spm. Kadensen hamnade på 176/216. Extremrundan och jag har inte mötts för sista gången, det vill jag lova! Fast fortsättningsvis möter jag helst banan utan hällregn och åska ;-)