Just när man tror att man är inne i en platåfas i träningen så händer det; ett PB! På milen :-) Helt oväntat faktiskt, med tanke på gårdagens tunga pass på Bosön och att dagen bjöd på dubbelträning i form av morgonjogg (som blev lunchjogg på grund av sovmorgon) och så Linnéaträning på det. På Linnéas schema stod tröskelpass och jag var inte ett dugg sugen på att springa fort när jag kom till Zinken... Det blev dock snabbt ändring på det, som vanligt var stämningen varm och hjärtlig och det blev massor av prat innan vi kom iväg.
Jag bestämde mig för att testa 4:25-fart trots allt och låta det bära eller brista, utan prestige. Fick snabbt sällskap av Erik, snabbfotingen, som la sig sida vid sida och drog mig runt på lätta, tassande steg. Det kändes bra hela vägen längs Söder Mälarstrand, då vi hade medvind. Andningen gick lätt, steget kändes bra och känslan var inte alls att det var jobbigt. När vi passerat Vikingterminalen och vek av mot Hammarbyhamnen började det dock kännas lite trögt, det var inte lika lätt längre och jag gnällde väl lite för att förvarna Erik om att jag kanske skulle släppa. Han frågade vad min puls var och vart min syragräns gick. När jag svarade: 184, syra 192" tittade han bara på mig, log och sa "Karin, kroppen säger att du inte är trött, spring nu". Humor :-D
När vi passerade Eriksdalsbadet började jag tycka att det kändes halvsegt, men då sa både klockan att det bara var 2,5 km kvar och jag bet ihop. Motvinden kändes rätt påtagligt och benen och ansiktet började domna, men jag pinnade vidare och hade bra draghjälp av Erik. Den sista kilometern var benen stumma, trötta men inte syratyngda, fast pannbenet var det inget fel på. Jag fokuserade, sprang och hann tänka att "jo, en kilometer till efter milen, det fixar jag om jag måste". Och plötsligt hörde jag hur Erik sa: "hundra meter till så har du fixat milen". Det vore synd att säga att jag spurtade, mina ben var djupfrysta sedan länge, men en liten fartökning fick jag till och stannade klockan på... 43:40.. Häpp! En torsdagskväll i januari, bara sådär. Jag är supernöjd med dagens insats och tackar Erik stort för hjälpen!
Efter träningen, i klubbstugan, visade det sig att jag inte var ensam om att slå personbästa. Mia hade peppat fram två Linneaiter till nya rekord och Helena hade satt eget PB. Vilken kväll! Glädjen var stor i klubbstugan och det är bara att konstatera; mjölksyra balanseras bäst med endorfiner! Säsongen har bara börjat, vart ska detta sluta?! :-)
Visar inlägg med etikett personbästa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett personbästa. Visa alla inlägg
torsdag 15 januari 2009
lördag 17 maj 2008
Göteborgsvarvet med Runner's High
Jag får nog redan redan här förvarna om att jag fortfarande är hög på endorfiner och är ruskigt stolt över mig själv. Det blir ett långt inlägg... Om ni tycker att jag låter dryg så får ni tycka det; här kommer Karins Göteborgsvarv i helt ocensurerad version!
Uppladdningen inför dagen bestod alltså i att jag hängde med Coola Karin hem till hennes mamma och blev servad med urgod mat igår kväll och väckning med frukosten på bordet imorse. Underbart, tack Ulla! :-)
Vi startade resan redan kvart i sju i ett grått och regnigt Södertälje, så det var inte direkt pigga ben som gick till bilen, men Karin & jag laddade med en massa prat hela vägen till Göteborg. Ju närmare Göteborg vi kom desto bättre blev vädret och väl framme så sken solen mellan molntussarna. Jag var rätt lugn ända tills vi började röra oss mot nummerlappsutdelningen, då sög det till rejält i magen och tävlingsdjävulen vaknade. Planen var dock att ta det ganska lugnt, låta kroppen bestämma men absolut inte pressa mig. Jag klarade av att låta kroppen bestämma och inte pressa mig, direkt lugnt blev det inte (men mer om det sen).
Vädret var lite lurigt eftersom det blåste rejält, men det fick bli en tisha och TSM-linnet (för att synas), trekvartstights och såklart Bunny-öronen. (Här får jag erkänna en riktigt fåning sak. Jag hade inte en tanke på att Göteborgarna älskar Lisebergskaninen och såklart skulle tokgilla mina öron därför. Jag insåg dock snart att så var fallet...)
Karin & Karin
Vi snurrade runt lite i startområdet innan jag skulle hoppa in i min fålla och jag hade turen att få träffa Puma och hennes grabb innan start. Kul! Väl inne i fållan blev jag i vanlig ordning rätt stirrig. Jag får alltid känslan att jag inte hör hemma i min startgrupp utan borde springa sist i ledet, att jag inte är "en av alla de där vältränade" som står runt omkring mig. Nåja, jag fokuserade på att ha ett skönt lopp och inte springa för fort i början, men när startskottet gick så sveptes jag liksom bara in i löparmassan och hängde med. Redan innan första kilometern var sprungen upptäckte jag vilken underbart bra idé det var att springa i kaninöronen. Jag fick ett enormt publikstöd från såväl barn som vuxna och faktiskt från medlöpare (varav en kille trodde att jag var farthållare, hihi)
Well, första kilometern avhandlades på 4:30 och jag kände mig inte ett dugg trött någonstans, men insåg att det gick för fort. Försökte slå av på takten, men lyckades inte riktigt förrän jag nådde Älvsborgsbron efter dryga 4 km. Över bron gick det fortare igen, backträningen har definitivt gett resultat! Jag tänkte på backträningarna med IF Linnéa, hörde Linneanernas härliga tillrop inuti huvudet och tyckte synd om alla jag sprang om som inte har haft en coach Allan eller en coach Nisse (för det hade de inte, åh, så långsamt de sprang uppför!). Benen pinnade på och inte förrän jag passerat 7 km kändes det lite trögt och då drog jag ner tempot till 4:50-4:52 (komfortzon). Då var jag mitt ute på Hisingen och det kändes allmänt långtråkigt eftersom det var grus/sprängsten/dålig asfalt blandat med smala partier och spårvägsspår ute i hamnen. När kvartsmaran passerats kände jag, för ovanlighetens skull, av att kolhydratlagret var slut och att jag var på väg in i fettförbränning. Det blev nämligen motigt i andningen, trots att pulsen var stabil och benen kändes pigga... En mugg sportdryck senare var problemet löst och när jag närmade mig Göta Älvbron började benen öka farten igen.
På väg uppför Göta Älvbron hände något. Jag gick in i en magisk Runner's High, jag tänkte på träningspassen med IF Linnéa och TSM, tänkte på Niklas, Masse, Mia och alla andra underbara löpare jag lärt känna och jag hittade en kraft som knappt går att beskriva i ord. Jag svävade över bron och kände att backträningen gett sådan otrolig effekt. Jag kände mig stark, urstark, och kände bara att min kropp bar mig och det kändes inte tungt eller gjorde ont någonstans. Ögonen tårades när jag nådde toppen av bron, jag kände mig stolt och lycklig, jag kände skillnaden i kroppen nu jämfört med förra årets Göteborgsvarv. Kilometrarna passerade verkligen fort idag, för varje kilometer tänkte jag "en ny skylt igen?! Redan??". Och alla tidigare år har broarna varit tunga och jag har räknat kilometrarna ute på Hisingen som oändliga. Jag tror faktiskt att träningen gett effekt, med besked!
Över bron kom jag iallafall och då var det bara 6 km kvar. Uppför Avenyn gick det som en dans, supporten var enorm och jag fick en egen hejarramsa av fem tjejer som också hade bunny-öron, otroligt! När jag nådde Götaplatsen stod Catti där och hejade och jag blev så lycklig att jag fick gåshud. Tack, Catti!! Lyckan gjorde att ytterligare tre kilometer passerades utan att jag han reflektera särskilt mycket över det. Lite motstånd hade jag mellan 19 och 20 km, mest för att det blev trångt och jag fick kryssa för att komma fram. Och när jag inledde loppets sista kilometer kände jag att jag skulle orka minst 5-6 km i samma fart med lätthet. När jag närmade mig upploppet hade jag absolut ingen aning om hur fort jag hade sprungit, men insåg att det gått riktigt fort. Jag mötte nämligen sista startgruppen på väg ut ur startfållan och gjorde "High 5" med så många jag kunde. Och de startade 15.45, jag startade 14:08. Ni fattar?
Det var dock en liten bit kvar; in på Slottskogsvallen och en löparbana och direkt kom intervallkänslan. Och jag ökade, svävade, log och sprang i mål och glömde att kolla tiden. Det fick vänta. Just där och då skrek jag bara ut min glädje och lät tårarna komma. Och fick ta emot lyckönskningar från en bunt killar som tagit sikte på "kaninen" som jagat mig länge men som aldrig kommit ikapp. DET var dagens näst bästa egoboost!
Jag var så väck av glädje och endorfiner att jag började ringa hem till mina föräldrar utan att ha kollat av vilken tid jag fick. Samtidigt som mamma svarade började jag fippla med klockan och lyckades få fram tiden och gav min stackars mamma tinnitus på kuppen. 1.39.27. Personbästa med 1½ minut. Utan att vara i närheten av den trötthet jag kände förra året när jag sprang på 1.41.00. God damnit, I'm good!! =)
Svettig löparkanin
Efter dusch, stretch och återhämtning var det läge att ta tåget hem mot Stockholm. Först hade jag dock hunnit ringa Mia, sms:a Catti och kollat läget med Coola Karin, som också sprang på PB! Helt underbart!!! Catti, jag och TSM-kompisen T var med samma tåg hem och vi hängde i restaurangvagnen nästan hela resan och pratade löpning, loppet och livet. Och nu sitter jag här, med pigga ben och mår oförskämt bra. Må hända att det inte var alls planenligt att springa så fort, men nu fick kroppen gå och den ville gå fort. Jag hade ändå som ambition att ta detta som en träning och var inte alls inställd på att springa fort. Ändå går kroppen fortare än någonsin. Märkligt, härligt, förvånande! Jag är möjligen lite orolig att jag sumpat marathonformen (men nej, det tror jag inte) eller att jag håller på att bli sjuk (nej, tror inte det heller) men mest av allt är jag sjukt nöjd!
Och hur var det då att springa i kaninöron? Jo, de märktes knappt faktiskt. Kände av diademet lite i början, men det gick snabbt över. Det enda var att öronen fladdrade i vinden, men efter ett tag tänkte jag inte på det heller. Fast det var lite märkligt att folk jublade och hejade när de såg mig, men ska man springa i bunny-öron så ska man definitivt göra det i Göteborg!
Avslutningsvis till er alla som följt mr Sz's program: Västerbron kommer att bli piece of cake, båda gångerna. Jag törs nästan lova det!
Uppladdningen inför dagen bestod alltså i att jag hängde med Coola Karin hem till hennes mamma och blev servad med urgod mat igår kväll och väckning med frukosten på bordet imorse. Underbart, tack Ulla! :-)
Vi startade resan redan kvart i sju i ett grått och regnigt Södertälje, så det var inte direkt pigga ben som gick till bilen, men Karin & jag laddade med en massa prat hela vägen till Göteborg. Ju närmare Göteborg vi kom desto bättre blev vädret och väl framme så sken solen mellan molntussarna. Jag var rätt lugn ända tills vi började röra oss mot nummerlappsutdelningen, då sög det till rejält i magen och tävlingsdjävulen vaknade. Planen var dock att ta det ganska lugnt, låta kroppen bestämma men absolut inte pressa mig. Jag klarade av att låta kroppen bestämma och inte pressa mig, direkt lugnt blev det inte (men mer om det sen).
Vädret var lite lurigt eftersom det blåste rejält, men det fick bli en tisha och TSM-linnet (för att synas), trekvartstights och såklart Bunny-öronen. (Här får jag erkänna en riktigt fåning sak. Jag hade inte en tanke på att Göteborgarna älskar Lisebergskaninen och såklart skulle tokgilla mina öron därför. Jag insåg dock snart att så var fallet...)
Karin & KarinVi snurrade runt lite i startområdet innan jag skulle hoppa in i min fålla och jag hade turen att få träffa Puma och hennes grabb innan start. Kul! Väl inne i fållan blev jag i vanlig ordning rätt stirrig. Jag får alltid känslan att jag inte hör hemma i min startgrupp utan borde springa sist i ledet, att jag inte är "en av alla de där vältränade" som står runt omkring mig. Nåja, jag fokuserade på att ha ett skönt lopp och inte springa för fort i början, men när startskottet gick så sveptes jag liksom bara in i löparmassan och hängde med. Redan innan första kilometern var sprungen upptäckte jag vilken underbart bra idé det var att springa i kaninöronen. Jag fick ett enormt publikstöd från såväl barn som vuxna och faktiskt från medlöpare (varav en kille trodde att jag var farthållare, hihi)
Well, första kilometern avhandlades på 4:30 och jag kände mig inte ett dugg trött någonstans, men insåg att det gick för fort. Försökte slå av på takten, men lyckades inte riktigt förrän jag nådde Älvsborgsbron efter dryga 4 km. Över bron gick det fortare igen, backträningen har definitivt gett resultat! Jag tänkte på backträningarna med IF Linnéa, hörde Linneanernas härliga tillrop inuti huvudet och tyckte synd om alla jag sprang om som inte har haft en coach Allan eller en coach Nisse (för det hade de inte, åh, så långsamt de sprang uppför!). Benen pinnade på och inte förrän jag passerat 7 km kändes det lite trögt och då drog jag ner tempot till 4:50-4:52 (komfortzon). Då var jag mitt ute på Hisingen och det kändes allmänt långtråkigt eftersom det var grus/sprängsten/dålig asfalt blandat med smala partier och spårvägsspår ute i hamnen. När kvartsmaran passerats kände jag, för ovanlighetens skull, av att kolhydratlagret var slut och att jag var på väg in i fettförbränning. Det blev nämligen motigt i andningen, trots att pulsen var stabil och benen kändes pigga... En mugg sportdryck senare var problemet löst och när jag närmade mig Göta Älvbron började benen öka farten igen.
På väg uppför Göta Älvbron hände något. Jag gick in i en magisk Runner's High, jag tänkte på träningspassen med IF Linnéa och TSM, tänkte på Niklas, Masse, Mia och alla andra underbara löpare jag lärt känna och jag hittade en kraft som knappt går att beskriva i ord. Jag svävade över bron och kände att backträningen gett sådan otrolig effekt. Jag kände mig stark, urstark, och kände bara att min kropp bar mig och det kändes inte tungt eller gjorde ont någonstans. Ögonen tårades när jag nådde toppen av bron, jag kände mig stolt och lycklig, jag kände skillnaden i kroppen nu jämfört med förra årets Göteborgsvarv. Kilometrarna passerade verkligen fort idag, för varje kilometer tänkte jag "en ny skylt igen?! Redan??". Och alla tidigare år har broarna varit tunga och jag har räknat kilometrarna ute på Hisingen som oändliga. Jag tror faktiskt att träningen gett effekt, med besked!
Över bron kom jag iallafall och då var det bara 6 km kvar. Uppför Avenyn gick det som en dans, supporten var enorm och jag fick en egen hejarramsa av fem tjejer som också hade bunny-öron, otroligt! När jag nådde Götaplatsen stod Catti där och hejade och jag blev så lycklig att jag fick gåshud. Tack, Catti!! Lyckan gjorde att ytterligare tre kilometer passerades utan att jag han reflektera särskilt mycket över det. Lite motstånd hade jag mellan 19 och 20 km, mest för att det blev trångt och jag fick kryssa för att komma fram. Och när jag inledde loppets sista kilometer kände jag att jag skulle orka minst 5-6 km i samma fart med lätthet. När jag närmade mig upploppet hade jag absolut ingen aning om hur fort jag hade sprungit, men insåg att det gått riktigt fort. Jag mötte nämligen sista startgruppen på väg ut ur startfållan och gjorde "High 5" med så många jag kunde. Och de startade 15.45, jag startade 14:08. Ni fattar?
Det var dock en liten bit kvar; in på Slottskogsvallen och en löparbana och direkt kom intervallkänslan. Och jag ökade, svävade, log och sprang i mål och glömde att kolla tiden. Det fick vänta. Just där och då skrek jag bara ut min glädje och lät tårarna komma. Och fick ta emot lyckönskningar från en bunt killar som tagit sikte på "kaninen" som jagat mig länge men som aldrig kommit ikapp. DET var dagens näst bästa egoboost!
Jag var så väck av glädje och endorfiner att jag började ringa hem till mina föräldrar utan att ha kollat av vilken tid jag fick. Samtidigt som mamma svarade började jag fippla med klockan och lyckades få fram tiden och gav min stackars mamma tinnitus på kuppen. 1.39.27. Personbästa med 1½ minut. Utan att vara i närheten av den trötthet jag kände förra året när jag sprang på 1.41.00. God damnit, I'm good!! =)
Svettig löparkaninEfter dusch, stretch och återhämtning var det läge att ta tåget hem mot Stockholm. Först hade jag dock hunnit ringa Mia, sms:a Catti och kollat läget med Coola Karin, som också sprang på PB! Helt underbart!!! Catti, jag och TSM-kompisen T var med samma tåg hem och vi hängde i restaurangvagnen nästan hela resan och pratade löpning, loppet och livet. Och nu sitter jag här, med pigga ben och mår oförskämt bra. Må hända att det inte var alls planenligt att springa så fort, men nu fick kroppen gå och den ville gå fort. Jag hade ändå som ambition att ta detta som en träning och var inte alls inställd på att springa fort. Ändå går kroppen fortare än någonsin. Märkligt, härligt, förvånande! Jag är möjligen lite orolig att jag sumpat marathonformen (men nej, det tror jag inte) eller att jag håller på att bli sjuk (nej, tror inte det heller) men mest av allt är jag sjukt nöjd!
Och hur var det då att springa i kaninöron? Jo, de märktes knappt faktiskt. Kände av diademet lite i början, men det gick snabbt över. Det enda var att öronen fladdrade i vinden, men efter ett tag tänkte jag inte på det heller. Fast det var lite märkligt att folk jublade och hejade när de såg mig, men ska man springa i bunny-öron så ska man definitivt göra det i Göteborg!
Avslutningsvis till er alla som följt mr Sz's program: Västerbron kommer att bli piece of cake, båda gångerna. Jag törs nästan lova det!
onsdag 23 april 2008
44:07
Det är ju märkligt hur ofta jag springer ett kasst kvalitetspass ena dagen och får till ett kanonbra kvalitetspass gången efter... Idag var det inte bara bra, det var personbästa.
Dagen har för övrigt varit toppen. Fick förlösa för första gången sedan november, en kanonförlossning där allt gick vägen och föräldrarna var nöjda med barnmorskan. Sedan smet jag och kollegorna K och T lite tidigare och åkte till Medis för kaffe/vin och snack i solen. Jag drack kaffe, men var otroligt sugen på vin när jag såg T & K sitta där och njuta. Nåja, ska man träna så ska man och idag var det PH-pass med Karin så det kändes bara galet att ställa in. Således: hem-byta om-och-iväg...
Min plan var att ta ett tempopass till Karin på 10 km och därefter köra PH-varvet på 7,4 km med henne. Det blev nästan så också... Drog iväg från Henkan och vek av ner mot Hammarbyhamnen och sprang längs Årstaviken till Hornstull, Västerbron och Fridhemsplan. Massor av folk, solen sken och här kommer det märkliga. Jag tyckte inte att jag sprang fort! Kroppen kändes halvseg, benen protesterade ganska rejält efter gårdagens intervaller men flåsmässigt kändes det helt okej. Jag hade ingen uppvärmning utan ökade successivt under passet och klockade mig själv, inklusive Västerbron och allt, på 44:07 på milen!!! 10 K, 4:25-pace, puls 173/188. Det bästa av allt: det finns mer att ge! Jag kunde ju inte ta ut mig fullkomligt eftersom det väntade ett pass till. Kan jag tro att 42:35 någon gång är görbart...?Jag är beredd att tro på min egen snabbhet. Iallafall idag. Tjolahopp! :-)
Well, passet var ju inte slut där utan jag joggade hem till Karin som också hade sina nya snabbskor på. Ikväll skulle det bli pers även för henne! Vi drog vanliga rundan, 1 km uppvärmning och 6,4 km snabbdistans. Målet 4:58-pace, åtminstone i början och sedan fick Karin bestämma. Och som hon bestämde! Det blev en rasande snabb snabbdistans som slutade på en pace på 4:51 min/km. Sista biten peppade och hejade jag så mycket jag orkade, avslutande 300 m gick nämligen i 4:30-fart...Är hon grym eller är hon grym?! Snart är jag en arbetslös PH om det fortsätter såhär ;-)
Totalt idag 18 km. Orkar inte räkna ut snittpacen, men det var snabbt iallafall. Och jag är så nöjd! Enda gisslet är att "don't mention the war"-knät knäpper oroväckande när jag suttit still en stund. Men, det gör inte ont och det är det viktigaste. Jag tror nämligen jag är på väg att komma i mitt livs form. Åtminstone hoppas jag det!
Två snabbfotingar med likadana skor (fast inte lika stora fötter...)
Dagen har för övrigt varit toppen. Fick förlösa för första gången sedan november, en kanonförlossning där allt gick vägen och föräldrarna var nöjda med barnmorskan. Sedan smet jag och kollegorna K och T lite tidigare och åkte till Medis för kaffe/vin och snack i solen. Jag drack kaffe, men var otroligt sugen på vin när jag såg T & K sitta där och njuta. Nåja, ska man träna så ska man och idag var det PH-pass med Karin så det kändes bara galet att ställa in. Således: hem-byta om-och-iväg...
Min plan var att ta ett tempopass till Karin på 10 km och därefter köra PH-varvet på 7,4 km med henne. Det blev nästan så också... Drog iväg från Henkan och vek av ner mot Hammarbyhamnen och sprang längs Årstaviken till Hornstull, Västerbron och Fridhemsplan. Massor av folk, solen sken och här kommer det märkliga. Jag tyckte inte att jag sprang fort! Kroppen kändes halvseg, benen protesterade ganska rejält efter gårdagens intervaller men flåsmässigt kändes det helt okej. Jag hade ingen uppvärmning utan ökade successivt under passet och klockade mig själv, inklusive Västerbron och allt, på 44:07 på milen!!! 10 K, 4:25-pace, puls 173/188. Det bästa av allt: det finns mer att ge! Jag kunde ju inte ta ut mig fullkomligt eftersom det väntade ett pass till. Kan jag tro att 42:35 någon gång är görbart...?Jag är beredd att tro på min egen snabbhet. Iallafall idag. Tjolahopp! :-)
Well, passet var ju inte slut där utan jag joggade hem till Karin som också hade sina nya snabbskor på. Ikväll skulle det bli pers även för henne! Vi drog vanliga rundan, 1 km uppvärmning och 6,4 km snabbdistans. Målet 4:58-pace, åtminstone i början och sedan fick Karin bestämma. Och som hon bestämde! Det blev en rasande snabb snabbdistans som slutade på en pace på 4:51 min/km. Sista biten peppade och hejade jag så mycket jag orkade, avslutande 300 m gick nämligen i 4:30-fart...Är hon grym eller är hon grym?! Snart är jag en arbetslös PH om det fortsätter såhär ;-)
Totalt idag 18 km. Orkar inte räkna ut snittpacen, men det var snabbt iallafall. Och jag är så nöjd! Enda gisslet är att "don't mention the war"-knät knäpper oroväckande när jag suttit still en stund. Men, det gör inte ont och det är det viktigaste. Jag tror nämligen jag är på väg att komma i mitt livs form. Åtminstone hoppas jag det!
Två snabbfotingar med likadana skor (fast inte lika stora fötter...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
