PB!

Just när man tror att man är inne i en platåfas i träningen så händer det; ett PB! På milen :-) Helt oväntat faktiskt, med tanke på gårdagens tunga pass på Bosön och att dagen bjöd på dubbelträning i form av morgonjogg (som blev lunchjogg på grund av sovmorgon) och så Linnéaträning på det. På Linnéas schema stod tröskelpass och jag var inte ett dugg sugen på att springa fort när jag kom till Zinken... Det blev dock snabbt ändring på det, som vanligt var stämningen varm och hjärtlig och det blev massor av prat innan vi kom iväg.

Jag bestämde mig för att testa 4:25-fart trots allt och låta det bära eller brista, utan prestige. Fick snabbt sällskap av Erik, snabbfotingen, som la sig sida vid sida och drog mig runt på lätta, tassande steg. Det kändes bra hela vägen längs Söder Mälarstrand, då vi hade medvind. Andningen gick lätt, steget kändes bra och känslan var inte alls att det var jobbigt. När vi passerat Vikingterminalen och vek av mot Hammarbyhamnen började det dock kännas lite trögt, det var inte lika lätt längre och jag gnällde väl lite för att förvarna Erik om att jag kanske skulle släppa. Han frågade vad min puls var och vart min syragräns gick. När jag svarade: 184, syra 192" tittade han bara på mig, log och sa "Karin, kroppen säger att du inte är trött, spring nu". Humor :-D
När vi passerade Eriksdalsbadet började jag tycka att det kändes halvsegt, men då sa både klockan att det bara var 2,5 km kvar och jag bet ihop. Motvinden kändes rätt påtagligt och benen och ansiktet började domna, men jag pinnade vidare och hade bra draghjälp av Erik. Den sista kilometern var benen stumma, trötta men inte syratyngda, fast pannbenet var det inget fel på. Jag fokuserade, sprang och hann tänka att "jo, en kilometer till efter milen, det fixar jag om jag måste". Och plötsligt hörde jag hur Erik sa: "hundra meter till så har du fixat milen". Det vore synd att säga att jag spurtade, mina ben var djupfrysta sedan länge, men en liten fartökning fick jag till och stannade klockan på... 43:40.. Häpp! En torsdagskväll i januari, bara sådär. Jag är supernöjd med dagens insats och tackar Erik stort för hjälpen!

Efter träningen, i klubbstugan, visade det sig att jag inte var ensam om att slå personbästa. Mia hade peppat fram två Linneaiter till nya rekord och Helena hade satt eget PB. Vilken kväll! Glädjen var stor i klubbstugan och det är bara att konstatera; mjölksyra balanseras bäst med endorfiner! Säsongen har bara börjat, vart ska detta sluta?! :-)

En virrpanna på TSM-träning

Ja, idag var jag nog virrigare än vanligt. Jag skyller på att helgen medfört viss sömnbrist på grund av födelsedagsfirande och annat, men det var det såklart värt :-)
Jag var således rätt trött när klockan ringde, men att veta att TSM-vännerna väntade var motivation nog att studsa upp och ta sig mot Stadion.

En skillnad från förra årets TSM, som jag inte reflekterat över tidigare, är att jag inte längre är där bara för min egen skull. Det kommer en mängd löpare varje söndag som förväntar sig att få ett skönt löppass och det är min, och mina ledarvänners, uppgift att bidra till det. Rätt cool tanke, men den ställer ju också kravet på mig som ledare att vara närvarande och där för andra. Idag var jag kanske inte riktigt på topp av den funktionen... ;-)

Idag var det premiär för mig i 3:15-gruppen, där jag och Catti fick uppgiften att hålla farten. Nervöst värre! Hade lite taktiksnack med Gunilla, Clarre och Peter innan vi gav oss iväg mot Djurgården. Ledar-Arne hade egentligen ledigt men kom ändå och gjorde oss sällskap, så vi var ett ledartätt gäng som gav oss iväg i kylan. Ganska lagom stor grupp idag, tror jag iallafall. Hann inte prata med så många eftersom jag och Catti hade fullt sjå med att hålla farten och hitta rätt. Det är SVÅRT att vara farthållare :-D

På programmet idag stod medelhård distanslöpning och vi skulle hålla 4:50-fart efter uppvärmningen. Sagt och gjort, lagom till farthöjningen fick min Garmin för sig att tappa satelliten och bara visa puls(vad är det för fel på mig och pulsklockor?!). Således fick fick springa på puls och känsla och hela tiden bolla med Catti, som tack och lov hade en fungerande Garmin. Det var svårt att få ett bra flyt i löpningen i början, men efterhand började det ordna upp sig och det löpande cocktailpartyt rullade fram längs vägarna. Helt plötsligt dök Rubin upp och gjorde vår grupp sällskap, kul! Det var verkligen jättetrevligt att ligga i täten och lyssna på fötterna och pratet bakom, och att även kunna inflika lite kommentarer då och då.

Tröttheten gjorde sig dock påmind i form av virrighet... Jag tappade fokus på att hålla kursen så det blev lite fadäser kring vägvalen. Fast när vi avvek helt från den angivna rutten så var det inte MITT fel ;) Rubin pekade höger (vi skulle vänster) och både jag och Catti litade ju på att han hade koll på kartorna... Nåja, det löste sig efter lite dividerande och improviserande (tack Johan!) och helt plötsligt var vi på väg tillbaka mot Stadion. På något sätt tog passet slut alldeles för fort, det enda jag kände var att jag ville springa mer med detta härliga gäng. Ser verkligen fram emot kommande långpass!!

Totalt sprang vi 13,98 km idag varav drygt 11 km var medeldistansfart(enligt min Garmin). Jag är riktigt nöjd med att vi höll i princip jämna kilometrar, liite långsamt med ett snitt på 4:52 min/km mot angivna 4:50 min/km men det var bra nära iallafall. Och hellre lite för långsamt än lite för fort, såhär i början.

Lärdomen från idag var att det är svårt att hålla farten, det kräver koncentration och närvaro hela tiden och det är svårt att inte öka farten när man hör löparfötterna mana på bakom ryggen. Jag tror och hoppas att Catti och jag fick godkänt för vår insats idag, det var rasande kul och jag vill göra det igen! Helst redan nästa söndag, men då jobbar jag igen så... Two weeks and countdown!

Träningsvärk. 12 dagar kvar.

Igår gjorde jag något som förmodligen var hur korkat som helst, men så vansinnigt kul att jag inte ångrar mig för en sekund. Jag hängde med min vän och kollega P på ett lunchjympapass på Friskis och det var såklart inte vilket pass som helst... Nej, ett intensivpass tyckte hon att vi skulle gå på. Och jag var ju inte sen att anta utmaningen;-)
Att det var ett bra beslut visade sig tämligen omedelbart. Jag känner till en jympaledare i Stockholmsföreningen, vi gick ledarutbildningen ihop 1999 och gissa vem jag krockar med det första jag gör?! Jodå, Mårten himself. Det medförde att jag kom in gratis på passet, bara det var ju en bonus! Dessutom var Johan Holmsäter med på passet, lite coolt att ha jympat bredvid en Friskis-legend :-)

Hur som helst, när musiken drog igång försvann mina planer på att ta det lugnt. Mårten inspirerade och musiken fick mig i spinn, det var 110% som gällde och det var helt underbart! Vad som inte är lika underbart är träningsvärken jag har idag. Det gör ont överallt utom i benen... Benen ska å andra sidan få sitt nu ikväll, det är Linnéaträning som gäller och på schemat står tusenstege. För min del blir det lugna intervaller idag, ingen mer träningsvärk eller mjölksyra före Berlin. Det närmar sig med stormsteg nu...