Fokusering och vila. 10 dagar kvar

Nu känns det i kroppen att Stockholm Marathon närmar sig. Så fort mina kollegor pratar om det på jobbet så får jag gåshud och pirr i magen. Det närmar sig start alltför fort och jag tänker som vanligt att jag borde ha tränat mer, sprungit längre/fortare/oftare/bättre. Och ändå så vet jag att oavsett hur mycket jag tränar så kommer jag alltid att ha just den här känslan. Jag kände så inför mitt första marathon och jag känner så nu. Det är en del av min uppladdning, rent mentalt, skulle jag tro. För uppladdningen har verkligen börjat, med besked!

Jag har gått in i något slags dvala på jobbet, jag jobbar och jag är engagerad men så fort mitt engagemang inte krävs till 100% så är tankarna direkt kring 31 maj och allt som ska hända då. Jag drömmer marathon, tänker marathon, längtar marathon och vill att allt ska vara över så jag slipper gå och fundera på vad det ska bli för tid. Jag vill springa det bästa jag kan, jag vill prestera, jag vill slita och jag vill göra det NU! Jag skulle tro att det kallas "fokusering"... Jag är redo, fast ändå inte. Inte riktigt än, måste få fokusera lite till först. Ladda. Ha ångest. Bråka med marathonspöket (i skrivande stund är spöket mycket litet och mycket svagt, själv är jag urstark).

Det märks att även kroppen gått in i ett nytt "state of mode". Idag var det åter dags för lång tupplur efter jobbet. Skulle bara sova någon timme, max. Vaknade av att telefonen ringde nästan två timmar senare och fortfarande är jag i behov av att sova mer. Kroppen behöver den viktiga VILAN. Blir en tidig kväll helt enkelt. Imorgon väntar ett backpass efter jobbet och jag är laddad. Jag är på gång och jag hoppas att känslan håller i sig till tidig morgon 1/6. 10 days and counting...

Söndagsvila

Lugn dag idag, träningsmässigt sett. Jag har vilat, men var uppe tidigt för att få en biljett till dagens TSM-föreläsning(jag var iallafall fortfarande hög på endorfiner och jättepigg). Blev riktigt sugen på att springa när jag såg alla pigga löpare. Mötte upp Niklas och Masse och fick gratulationer och lite förmaningar ;-D Kändes trist att inte hänga med dom idag, men nej. VILA! Masse imponerade idag genom att springa i tisha och shorts OCH lyckas få startnummer 1. I fem plusgrader och regn...
Vilken viking!
TSM-föreläsningen var för övrigt rätt trevlig, men med lite väl mycket fokus på elitlöpning. Hur många TSM:are ska springa på 2:35 liksom?
Efter föreläsningen blev det kaffe och en massa prat hemma hos Niklas och ännu mer prat blev det när hans familj kom hem :-) Skön eftermiddag, helt enkelt.

Nu börjar sista fasen av träningen; bibehålla och fokusera. 13 dagar kvar. Håll i hatten! Jag blev för övrigt 310:e kvinna i mål igår. Nöjd? Så in i bomben!

Sömn

Igår var jag helt otroligt trött när jag kom hem från jobbet. Bestämde mig snabbt för att stryka det planerade distanspasset ur schemat och ta en liten tupplur istället. Det blev inte en liten tupplur... Det blev 1+4 timmar, jag blev väckt av telefonen efter en timme och tackade tydligen ja till ett jobbuppdrag för NursePartner i sommar innan jag somnade om och sov fyra timmar till ;-) Sömnbrist? Skulle tro det!
Nu är jag iallafall utvilad och laddar som bäst för att köra ett backpass på förmiddagen innan det är dags att slava i landstingskorridorerna igen. Återkommer med en rapport ikväll. Skön torsdag på er så länge!

Uppladdning

Sitter och laddar lite inför morgondagens halvmarathon. De smärtsamma fotbollsbenen är ett minne blott, dagens långpromenad fick det att rycka i löparbenen av träningsvilja :-) Tävlingsnerverna har inte vaknat alls, misstänker att det beror på att jag mer ser morgondagens Kungsholmen Runt som 2/3 av ett långpass... Fast när TSM-linnet träs på och nummerlappen är fäst så kommer det nog att pirra lite iallafall :-) Tiden är inte det viktiga imorgon; jag vill ha mängden och den sköna löparkänslan i kroppen. Hoppas att det blir så också!
Imorgon blir det samling hos Niklas vid 9-tiden och sedan gemensam jogg till starten. På något sätt ska vi samla ihop oss igen efter målgång och fortsätta en liten runda till och avsluta hemma hos Niklas igen. Ska bli riktigt härligt, jag ser faktiskt fram emot ett långt långpass i solen! Blir till att ta med vätskebältet med alla flaskorna, plus att dricka vid alla kontroller.
Imorgon kväll blir det ännu mer löparumgänge, jag ska träffa Mia och sedan drar vi på "afterrun" med Söders Hjältar. Jag tror och hoppas att ölen kommer att smaka riktigt gott efter en härlig träningsdag!

Avslutningsvis bjuder jag på en av mina favvolåtar just nu; I'm yours med Jason Mraz. Av någon anledning har den låten spelats på radion flera morgnar i rad när pendeltåget korsar Årstabron och solens strålar glittrat i vattnet och jag har fyllts av lycka och glädje över det vackra som finns i livet. Texten är dessutom underbar.

Vilotorsdag

Det var bara att ge upp dagens planerade milpass. Lårmusklerna har gnällt mest hela dagen och jag klandrar dom inte! Skönt med träningsvärk, då ger träningen effekt ;-)

I brist på träningspass traskade jag till RS och hämtade ut nummerlappen till Kungsholmen Runt. Det skulle jag inte ha gjort. Det händer nämligen någonting med mig så fort jag kommer i närheten av en nummerlappsutdelning; självförtroendet rasar i botten. "Alla andra" ser ruskigt vältränade ut. "Alla andra" är mer förberedda än jag. Och "ingen annan" hade minsann mina blyben (jag stolpade fram som en mycket, mycket stel fotbollsspelare). Jag undrar om jag någonsin kommer att hämta nummerlappen och känna "jag är jävligt stark, akta er!"...

Fick för övrigt ett oväntat inslag av statisk träning på jobbet idag. Min patient fick för sig att föda barn lite hastigt och lustigt och hamnade liggandes på golvet. Av utrymmesskäl fick jag förlösa huksittandes och gissa vad mina lårmuskler tyckte om det. Men vad gör man inte för sina patienter?! Hur som helst så blev det en kanonförlossning, snabbt som attans gick det och jag hann inte ens få på mig handskar. Som straff får jag bjuda hela personalstyrkan på tårta... Men vad gör väl det när man har världens bästa jobb?

Ändring i planeringen

Efter nattens tre och en halv timmas sömn (jag var alldeles för speedad efter intervallträningen för att kunna sova) och dagens totala kaos på jobbet (patienter överallt!) så var det bara att stryka det inplanerade distanspasset. Jag var så trött att jag höll på att somna redan på jobbet. Tog fram spikmattan så fort jag kom hem, la mig till rätta, kände pulsen gå ner och somnade... Och vaknade 1 ½ timme senare... Snacka om trött! Nu känns tillvaron lite bättre och jag planerar att ta ett litet pass före frukost på fredag istället, ska bli riktigt skönt med en morgonjogg!

Min ångest över brist på långa långpass har så sakteliga börjat klinga av tack vare alla kloka råd och kommentarer jag fått här på bloggen. TACK!
Jag har verkligen ett svajigt självförtroende som löpare och när tillvaron gungar lite så slår det över även på löpningen. Imorgon blir det långpass med fartökning och den inplanerade rundan över Djurgården blir sisådär 25 km, det känns lagom. En titt i kalendern visar att samtliga långpass i april varit rätt långa; 23,1; 28,3; 25,5 och 30,5 km. Det får absolut heta duga, vanligen har jag haft två pass på 28-30 km och 6-7 pass på 20 km totalt inför maran...

Sammanfattningen av april lyder som följer:
Antal minuter: 1496
Antal km/vecka: 66,93
Antal pass: 18
Total distans: 280,6 km

Jag är riktigt, riktigt nöjd! Första veckan i april var nämligen min återhämtningsvecka efter tredagarsfebern och den mardrömslika Premiärmilen. Då trodde jag nästan inte att jag skulle komma igen, och här sitter jag nu; 280 km senare och fortfarande hyfsat pigga ben. Vilken underbar kropp man har som fixar detta. Och vilket fantastiskt hjärta jag har som klarar att gå från 45 spm i vila till över 190 spm vid intervallträning. Tack, hjärtat & tack, kroppen! Nu ökar vi och siktar stenhårt på 31/5. Nedräkningen har börjat!!

Lugn lördag

Far & dotter efter rundan.
Hade en underbart skön fredagskväll med bastu, bad och lite kall öl på en solig brygga. Så skönt :-) Laddade sedan med en massa god mat, gott vin och hockeykväll. Och somnade mitt under matchen... Skulle tro att kroppens sömnbehov är ökat efter en ganska hård träningsvecka! Somnade nämligen även på det knökfulla tåget på väg hem till K-holm (och så somnade på föreläsningen jag var på igår efter lunch, men den var ju sååå tråkig).
Trots att jag är trött så känns kroppen ganska okej. Ett liiitet orosmoment är att jag har en "känning" i vänstra baklåret. Det gör inte direkt ont, men det känns. Sprang en lugn runda med pappa idag (kusinen skulle springa ikväll istället), han drog som bara den men jag hade bestämt mig för att det inte skulle bli någon snabbdistans. Vi tävlade dock lite på slutet, som alltid. Jag vann med någon meter, spurten gick i 3:45-fart men den varade väl bara i 15-20 meter också ;-)
Fortsatte den lugna helgen med en powernap på eftermiddagen, i 1½ timme... Hade nog kunnat sova längre om det inte vore för att jag skulle med tåget hem. Sköööönt med en tupplur iallafall.
10.4 km idag, 5:00-fart som kändes riktigt lugn och behaglig eftersom vi pratade oss igenom hela passet. Idag hade jag nog fixat ett par mil till i den farten, jag hoppas att det blir samma känsla imorgon. 28 km i 5:15-fart, ska bli kul men kommer att bli jobbigt. Är inställd på att få slita, men förhoppningsvis blir det en behaglig runda ändå. Åtminstone efteråt ;-)

Softish fredag

Jisses, vilken tung kropp det var som skulle rullas ur sängen klockan 05 imorse. Kändes som om hela maskineriet smält ihop under natten... Skönt nog så har jag egentligen ingen träningsvärk, men kroppen är seg och sömnig (vilket kan bero på lite för få timmars nattsömn samt vårfnatt) och benen ska vi inte prata om! När mina jobbstödstrumpor ramlade ur strupmlådan imorse tog jag det som ett omen och drog på mig dom (har inte använt dom senaste året. Märkligt att de fick för sig att ramla ut just idag...). Vete katten om det hjälper, men det känns skönt iallafall :-)

Hade svårt att somna efter adrenalinpåslaget från gårdagens intervaller. Kan fortfarande inte smälta tiderna, är JAG sådär snabb?!? Det känns verkligen inte som om jag kan prestera sådana tider, men jag har både två vittnen samt en klocka på att det är sant. Kvalitetsträning ihop med kvantitetsträning ger uppenbarligen effekt på bara några månader. Quod erat demonstrandum! :-)

Inte många knop idag, ska snart masa mig från jobbet och åka ut på landet. Där väntar bastu och sjöbad ikväll och en liten runda med pappan och kusinen imorgon. Däremellan ska jag bara lata mig och ladda inför söndagens långpass...
Trevlig helg på er!

Vilodag med ett leende

Skönt med vilodag idag. Kroppen känns oförskämt pigg, benen är lite trötta men inte stumma. Annars inga känningar alls av gårdagens långpass, det är en märklig, härlig känsla. Har fortfarande ett visst Runner's High-rus i kroppen och har gått omkring med ett stort leende och en massa vårkänslor hela dagen :-)
Totalt blev det 67,7 km förra veckan fördelat på 4 pass. Inte helt optimalt, men den extra vilodagen var otroligt skön! Nu är det ny vecka som gäller och planeringen är lite svajig, men jag gör ett försök:
Måndag: Vila. 30 min massage på jobbet
Tisdag: Träning med IF Linnéa. Förhoppningsvis backpass
Onsdag: Om backpass tisdag-8 km lugn distanslöpning före frukost. Annars långa backintervaller (fast kortare än förra veckan!)
Torsdag: 6 x 1000 m intervaller. Fart 4:10-4:20 min/km. Förslag på någon löparbana?
Fredag: Vila
Lördag: Distanspass på landet med pappa och kusinen. 10 km.
Söndag: TSM-träning. 28 km i 5:15-tempo.
Det känns som om benen kommer att bli trötta efter veckans träning, men kul ska det bli! (Fast jag erkänner; jag ser inte fram emot tusingarna, de känns långa...)

För övrigt är New York Marathon-resan spikad och så gott som klar. Som kusinen sa "det ska bli j*vligt kul"! Men innan dess väntar många roliga utmaningar och tunga träningsveckor ;-)

Karin goes fakir

I brist på motivation att springa i snöslask så blev det en vilodag idag. Jag känner mig ohyggligt lat, men kunde verkligen inte motivera mig till att ge mig ut idag. Detta trots att kroppen för första gången sedan tredagarsfebern känns riktigt pigg och springvänlig... Men det dåliga samvetet gnager lite faktiskt, borde springa men... nej... Det blev en helt annan aktivitet; powernap på spikmatta!

Efter ett tips från Katarina så beställde jag en indisk spikmatta från Shakti i måndags. Döm om min förvåning när jag i eftermiddags fick ett sms om att jag kunde hämta ut paketet på Ica. Insåg att meningen med kvällen var att testa spikmattan och inget annat :-) Sagt och gjort, till Ica, hämta ut paketet och sedan hem och packa upp den lilla gröna och taggiga mattan. Testade för enkelhetens skull att lägga mig på rygg på mattan. Det sved och brände lite först, men sedan blev det liksom ett behagligt värmerus. Kände hur lyckokänslorna virvlade runt i kroppen och pulsen blev superlåg och sen... sen somnade jag och vaknade efter nästan en timme på mattan :-D Det var helt otroligt avkopplande, ont-skönt och frigörande. Precis vad jag behövde!

Tack, Katarina, för matt-tipset! Det var kanonskönt och en mycket bra investering! Enligt hemsidan kan man använda mattan mot såväl löparknän och spänningar i fötterna som förvirring och för mycket tankar. Skulle tro att den kommer till användning, va?! ;-)

Spikmatta, inte så farligt som det låter

Psst...Glöm inte Barnmorskorna på TV ikväll. Två av mina nära kollegor är med i detta avsnitt :)

Mer vila

När klockan ringde klockan 06 imorse insåg jag direkt att det inte var läge att springa. Ställde in dagens träning och somnade om... Nu sitter jag här och känner mig lite vemodig. Jag VILL springa!!! Samtidigt inser jag att det bara är korkat att försöka pressa kroppen. Det är i huvudet stressen sitter, fysiskt sett är jag nog i hyfsad form.

För övrigt funderar jag allvarligt på att revidera måltiden till SM-08. Tappade självförtroendet på PM i söndags och just nu känns 3:40 som en kanske görbar tid och allt under det är bonus... Fast jag kanske skulle vänta några veckor och känna efter. Och trots allt, det kommer fler marathon. Kanske ska det vara såhär, en liten svacka och sedan en ny formtopp? Löparglädjen och vårkänslorna finns iallafall kvar och det är en tröst :-)

Vilodag...

Vilodag idag. Kroppen utövade en lagom schysst payback på mig för att jag tränade efter naprapatbesöket. Slaggen skulle ur kroppen, så långt var vi överens, men såhär...?! Jag svettades något kopiöst halva natten och sov ju inte särskilt mycket som följd. Tack, kroppen. Nu är vi kvitt!
Följden blev att jag redan imorse drog iväg ett sms och ställde in PH-passet med Karin idag, fast jag kände mig lite som en svikare. Bussig personlig hare som ställer in, liksom... Fick ågren på förmiddagen och ångrade mig, men efter lite sms:ande bestämde vi att vi springer imorgon bitti istället. Klockan 07.00 bär det av, det ska bli kanonskönt och så himla kul! Det är så inspirerande och roligt att springa med Karin :-)
Kroppen känns lite sliten, men det kanske inte är så konstigt. En titt i backspegeln ger träningspass lör-ons inklusive en tävling, en snabbdistans och en backintervall. Efter en sjukvecka. Kanske inte det smartaste träningsupplägg jag gjort, men det är så svårt att låta bli att springa nu. Jag behöver springa för att inte flippa ur fullkomligt av all energi, all glädje och alla känslor. Ljuset, värmen och vårens ankomst gör mig alldeles tossig och full av vårkänslor på alla plan ;-)

Att springa eller inte springa...

Underbara Stockholm
Tittar ut genom fönstret. Längtar ut på en runda, höra skorna slå mot asfalten, känna vårvinterluften och solen i ansiktet, lägga kilometer till kilometer och kroppen känns lätt... Men jag är rädd att åka på ett bakslag. Så fånigt!
Har senaste halvtimmen suttit med pulsbandet på och stirrat på pulsen. Ligger liiite högre än normalt, typ 5 slag, och det kanske är skäl nog att vila en dag till. Får ta en promenad till RS och fundera på saken...

För övrigt vill jag lova att det är öken för löparsjälvförtroendet att ha ett träningsuppehåll. Tycker att musklerna förtvinar och konditionen bara försvinner, vilket inte riktigt överensstämmer med verkligheten.
Min gulliga kompis R tyckte att jag skulle likna mig själv vid kolfiber - lätt och stark. Känner mig närmast som en betongsugga, grå, otymplig och stillastående. Samtidigt så vet jag ju att det nog finns potential i mig att göra bra tider. Frågan är om det räcker på söndag, kan jag inte ge allt kan jag lika gärna låta bli. Allt eller inget, det är det som gäller på söndag (nu gick pulsen upp 10 slag i ren tävlingsnervositet!)
Försökte övertala pappa och kusinen att springa Premiärmilen. Fick till svar från pappa att han inte tävlar i så korta distanser... Jag tolkar det helt fritt som att han inte vill bli ifrånsprungen av mig ;)

TSM; trött-sliten-marathontjej. Ändå lycklig :-)

Idag var det ett riktigt tungt och slitigt pass för mig, men jag är nöjd ändå =)
Klev upp utan motstånd när klockan ringde, men kände direkt att kroppen var seg efter intervallerna igår. För övrigt var dagens pass det fjärde på raken av veckans totalt fyra pass. Inte helt optimalt alls. Men ändå, är det TSM-söndag så är det :-)

Såg först inte ett bekant ansikte, omklädningsrum 1 på Stadion var tvärtomt. Efter hand droppade dock folket in, det var förvånansvärt många som kom idag ändå tycker jag. Slog följe med Masse från start och snällt nog fick jag mellantider och distans rapporterat med jämna mellanrum. Tack! :-) Vi sprang två varv idag; dels en bit på Tjejmilenbanan och sedan en bit på premiärmilenbanan. Hade skönt flyt i kroppen under första halvan, men när vi passerade Stadion började jag känna mig oroväckande trött. Pulsmässigt syns det också; från en snittpuls på 160 till en snittpuls på 170... Tursamt nog talade Masse om att farten hade höjts, så det kändes inte helt hopplöst. Någonstans runt 20-km-passeringen började jag känna mig riktigt trött och det var slitigt, stumma ben och kroppen gjorde ont. I det läget var det så underbart skönt att höra Masse säga att han också började bli sliten och vi sänkte farten lite. När resten av gänget gav sig ut på de avslutande 3 km valde vi och några till att springa till omklädningsrummet istället. Jag ångrar inte det beslutet en sekund! Totalt idag blev det 22,6 km på 2:01:28 vilket ger en pace på 5:22 min/km.

Frånsett att det var tungt idag så var det en härlig runda, samtalsämnena flödade och solen sken. Lite roliga incidenter var det också; bland annat en liten kille i sulky som glatt utbrast "OJ" när 3:30-gruppen forsade fram. Eller den stackars tanten som raskt drog sin make åt sidan för att "skydda" honom från horden av löpare. Hon såg riktigt skärrad ut...
Fler än jag hade det bitvis motigt och det var kul att kunna skoja om det också :) Träffade Catarina IRL för första gången, mycket trevlig bekantskap. Kul att möta människor man bara "pratat" med via bloggen tidigare. Bloggandet har för övrigt gett mig otroligt mycket "in-put" och inspiration, synd att jag inte upptäckt det tidigare!

Nåväl; nu ska jag lägga upp benen högt och ta en powernap för att komma igen. Sen ska jag fundera lite över det snyggaste jag sett på länge och som gav mig visst huvudbry... Är det våren or what?! ;)

Vilodag

Idag hade jag gjort mycket för att få ligga kvar i sängen och ta sovmorgon... Det kändes i kroppen att det var TSM-träning OCH arbetspass igår när klockan ringde 04.40. Men, men, idag har det ju varit vilodag och det har känts jätteskönt, kroppen är sliten! Blev inte direkt bättre av att jag snurrade runt mellan salarna i princip non-stop idag. Får väl se det som bonusmotion :-)
Utnyttjade personalförmånen och fick en halvtimmes massage efter jobbet, sååå skönt! Hade kunnat lega kvar på massagebänken hur länge som helst, men det fick jag inte... Lite kämpigt att släpa sig upp och åka hem var det faktiskt, men det var skönt att komma hem. Har tillbringat kvällen med att inte göra någonting alls, länge sedan jag hade en lugn och skön kväll utan en massa "måste-göra"-saker. Kan dock erkänna att det kryper lite i löparbenen ändå, imorgon väntar backträning. Can't wait! :-)

TSM-söndag med motvind :-)

Idag fick mina nya skor följa med på sin första, men inte sista TSM-runda. Åh, vad jag älskar TSM-söndagarna! Imorse var det dock lite motigt att gå upp, 6 timmars sömn är i minsta laget, men vad gör man inte för härlig gemenskap?!
Riktigt skön runda idag med, sprang och pratade med Masse om allt (löpning) och inget (steady-state och prekapillärt gasutbyte) och hade det jätteskönt. Farten kändes dock lite ojämn idag, säkert beroende på att alla ordinarie 3,30-ledare var sjuka eller hade förhinder. Hade bitvis svårt att hålla nere tempot, men Masse var snäll och påminde mig om det ;-)

Dagens fartökning var betydligt snällare än den för två veckor sedan, men vi var ändå periodvis nere på tider runt 4:40. Nåja, inga problem att följa fartökningen och benen kändes jättepigga trots ganska hård träning och en ordentlig svacka i början av veckan. STYRKEBESKED! Återstår bara att komma ihåg det när nästa svacka kommer (för det gör den garanterat!).

Jag klantade mig och glömde att slå på pulsklockan efter vätskepausen, men vid jämförelse så hade jag tappat ungefär 700m så mina värden är rätt pålitliga: 19,6K, 5;21 min/km i snittfart totalt och 4;50 min/km under fartökningen. Vädret var lite opålitligt, för när det var medvind eller lä så var jag alldeles för varmt klädd, men så fort motvinden låg på (och det gjorde den bitvis rejält!) så blev jag kall. Mössan åkte av efter någon km för att åka på igen efter 10K. Knepigt med blåst! Och varför blåser det alltid motvind?

Var genomfrusen efter passet, säkert rätt katabol ihop med kylan. Fick dock goda råd på "snabbenergi" av Mia och Masse, det blev Snickers som vann idag. Det var bland det godaste jag ätit på länge! Hädan efter ska jag ladda batterierna efter ett långpass med Snickers. MUMS!

Nu väntar lite återhämtning med film/sömn i soffan. Och så återstår det att fundera ut hur den joggande kvinnan i den bruna plyschdressen som vi mötte hade tänkt. Brun plyschdress, liksom?! :-D

Prestationsångest

Tog efter mycket vånda beslutet att vila idag. Har tränat fem dagar på raken och jag VET att vilan är jätteviktig. Men känslan säger något annat... Igår tränade jag på gymmet med bara 5,5 km lugn jogg (5.05-tempo) som uppvärmning och känslan säger att jag borde ge mig ut och springa fartlek. Samvetet säger att jag tränar för dåligt, jag kan inte känna att jag är en bra löpare, är inte nöjd med mina resultat och jag har prestationsnojja över att inte klara "drömgränsen" sub 3,30. Och att "alla" andra kan, men inte jag. Jag blir så otroligt inspirerad och imponerad av alla löpare vars bloggar jag besöker, men tycker liksom inte att jag spelar i samma liga alls. Typ Karin=division 3, omvärlden=Champions League. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att jag har ett stukat löparsjälvförtroende :-P

Är jag övertränad eller är det här något som drabbar prestationsinriktade löpare då och då? Jag är synnerligen envis, så jag släpper ju inte min marathondröm i första taget. Samtidigt undrar jag om det är realistiskt att jag ska nå dit, för jag vet hur otroligt sur jag kommer att bli om jag misslyckas. Har en vinnarskalle av kaliber, VILL prestera, VILL vinna, VILL nå mina mål. Frågan är om det räcker.Ska vila på saken och återkomma.

Usch vad jag gnäller. Jag älskar ju att springa, egentligen.

Att lyssna på kroppen

Det är klokt att lyssna på kroppens signaler, vare sig det gäller träning eller något annat. Idag hade jag tänkt att gå på tre lägenhetsvisningar efter träningen, men kroppen sa något annat...

Hade ett kanonpass med TSM idag, trots att jag kom hem vid ett-tiden inatt och vaknade halv fyra av att grannen ovanför drog igång dammsugaren och dammsög i en kvart. Och trots att jag drack ett glas vin mer än jag borde. Konditionsmässigt svarade kroppen helt underbart på dagens fartökning, som gick klart snabbare än det var utlovat från början. Styrkebesked!!! Sprang i vanlig ordning och pratade med Niklas och Mats (som tyvärr fick hoppa av efter en dryg mil pga löparknä, men som lyssnade på kroppen. Starkt jobbat!!) och fortsatte obehindrat att prata även under fartökningen. Undrar när farten i TSM når över min pratfart... (och undrar när resterande TSM:are ska tröttna på mitt pratande, ha ha ha)
Nåväl, efter kanonpasset tackade helt enkelt min kropp för sig och skrek "mat, vila". Efter att ha försökt trotsa kroppens vilja och blivit alldeles yrslig på kuppen så gav jag upp allt vad visningar heter och åkte hem istället. Så skönt!! Känns iofs lite surt att jag kanske missade drömlägenheten, men jag känner nu att kroppen tackar för det! Den är lite sliten och det är 16 veckor kvar till Stockholm Marathon, den SKA hålla hela vägen! Det som återstår för mig ikväll är att äta (igen, jag är konstant hungrig!) och vila mig i form. Skönt med vilodag imorgon :-)