Prestationsångest

Tog efter mycket vånda beslutet att vila idag. Har tränat fem dagar på raken och jag VET att vilan är jätteviktig. Men känslan säger något annat... Igår tränade jag på gymmet med bara 5,5 km lugn jogg (5.05-tempo) som uppvärmning och känslan säger att jag borde ge mig ut och springa fartlek. Samvetet säger att jag tränar för dåligt, jag kan inte känna att jag är en bra löpare, är inte nöjd med mina resultat och jag har prestationsnojja över att inte klara "drömgränsen" sub 3,30. Och att "alla" andra kan, men inte jag. Jag blir så otroligt inspirerad och imponerad av alla löpare vars bloggar jag besöker, men tycker liksom inte att jag spelar i samma liga alls. Typ Karin=division 3, omvärlden=Champions League. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att jag har ett stukat löparsjälvförtroende :-P

Är jag övertränad eller är det här något som drabbar prestationsinriktade löpare då och då? Jag är synnerligen envis, så jag släpper ju inte min marathondröm i första taget. Samtidigt undrar jag om det är realistiskt att jag ska nå dit, för jag vet hur otroligt sur jag kommer att bli om jag misslyckas. Har en vinnarskalle av kaliber, VILL prestera, VILL vinna, VILL nå mina mål. Frågan är om det räcker.Ska vila på saken och återkomma.

Usch vad jag gnäller. Jag älskar ju att springa, egentligen.