Premiärmilen 2.0

The shoes former known as rena
Nytt år, nya förhållanden, samma bana...

Dagen började bra; nervös och laddad på samma gång. Mötte upp Helena och Ingrid på T-banan och pratade tävlingar och nervositet. Lagom tills vi klev av vid Universitetet upptäckte jag TSM-coach Rubin och så blev det ännu mer löparsnack... Vid det här laget hade tävlingsdjävulen slagit klorna i mig och jag ville inte alls vara med längre. På väg till starten mötte vi Catti, Clarre och Anders och en hel bunt härliga Linnéalöpare. Som alltid kändes det som att komma hem, idag slog hjärtat några extra slag av att se alla Linnéaloggor i startfältet :-)
Nåja, jag och Catti drog iväg på uppvärmning för att kolla banan. Den var...inte helt optimal skulle man kunna säga. Det var rullgrus, snöslask, vattenpölar och isfläckar både här och var. Insåg att jag nog skulle få det tufft med coachens warplan, men uppvärmningen kändes bra så det fanns helt klart hopp om en bra tid. Innan starten hann jag utbyta några ord med TSM-Maria, som liksom jag hade dåliga minnen från förra årets Premiärmil. Stärkt av hennes pepp och en lycka-till-kram ställde jag mig i startfållan. Hann få ytterligare pepp av underbara Mia innan jag kröp in i min egen bubbla och inväntade startskottet.

När starten gick var det som om hjärnan var alldeles blank, jag bara tryckte igång klockan och satte fart på benen. Hade ett elände att få ordning på min Garmin, siffrorna bara flipprade på displayen så jag försökte springa på känsla... och det gick inte alls bra. Redan efter en dryg halvkilometer kände jag att benen var tunga och hela kroppen förvandlades till barbamamma, nu igen. Det var inte min dag idag, helt enkelt. Öppnade dessutom för hårt, 4:04 på första kilometern, därefter 4:14-4:19-4:22 och 4:22. Efter varvningen klappade jag igenom, kroppen ville inte, jag ville inte, ingenting var kul och jag tappade rytmen helt. Förde en mental kamp med mig själv mellan kilometer 6 och 8, vilket kanske syns på kilometertiderna; 4:42-4:25-4:40. Efter 8 km lossnade den mentala spärren lite och jag lyckades plöja genom leran på 4:26 nästkommande kilometer. Sista kilometern gick på något slags nej-nu-jävlar-får-det-vara-nog-kick och avverkades på 4:08. Stannade klockan på 44:09 men min officiella tid blev 44:13. En klar förbättring sedan FunRun i oktober alltså, men definitivt inte den tid jag ville ha... Snittpulsen 187 spm talar dock sitt tydliga språk; kroppen var inte med mig idag. Tunga, leriga ben...

Klart jag var sur när jag gick i mål, men till skillnad från förra året kände jag mig inte misslyckad. Jag tappade tävlingsfokus tidigare i veckan på grund av en krävande händelse på jobbet, psyket var inte på topp. Okej, det gick inte alls som jag ville men det är inte det jag tänker ta med mig från dagens lopp. Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån dagens förutsättningar. Jag hade fem bra kilometrar och en okej spurt.
Slutligen måste jag bara ge ett stort tack till supportrarna från sidan av löparspåret; Jumper, Ingrid, favvo-Erik och favvo-smurfen för glada, energigivande tillrop. TACK!

Mot nya utmaningar, vänner! Ska ni med? ;-)

Rivstart!

Nu är det slut på att "sitta i vardagsrumssoffan och mysa", istället har den gode coachen utmanat mig med lite kvalitetspass; kortbacke, progressiv tempolöpning samt intervaller.
Kortbacken avklarades i tisdags kväll med Masse som sällskap. Han guidade runt mig i Högdalen/Bandhagen och visade mig till min nya "hemmabacke"; Högdalstoppen. Tur att jag hade honom som sällskap, det var mörkt och lite halvläskigt där borta... Någon vänlig själ hade släckt belysningen uppför backen så vi fick ledas av månljuset och snön. Ett riktigt härligt backpass på 15 iterationer i jämn fart (39-40 sek, 150 m backe). Och på tå! Nu har uppförslöpningstekniken satt sig och även om det sved lite i vaderna efteråt så kändes skillnaden. Det kändes som om steget var lätt, även om känslan var att det var ganska tungt. Ett kanonpass, i vilket fall. Tack, Masse!

Idag var det dags för nästa utmaning; tempolöpning med progression... Kan väl direkt konstatera att det är här jag har min svagaste punkt som löpare. Det blev ett slitpass, men nu är det gjort och jag har ett pass att utgå och förbättras ifrån. Passet var tänkt att bli såhär: 4 km i 5:10-fart, 3 km i 4:30-fart, 2 km i 4:15-fart och 1 km i 4-fart, plus nedjogg. Jag hamnade lite fel från början och öppnade med 4 km i 4:;57-5:03-5:03-5:10... Sen var det dags att öka till 4:30 och det kändes hur bra som helst, trots en hel del backar. Det blev 4:29-4:29-4:26 av det hela, men sen började det bli jobbigt. Efter en km i 4:10-fart i motlut tog det stopp, jag fick liksom inte luft. Stannade, andades, svor... Ingen mjölksyra, bara luftbrist kändes det som. Pinnade iväg igen och sprang den andra kilometern på 4:11, lite för fort alltså. Och det fick jag igen, den avslutande kilometern landade till slut på 4:05, men då tog det tvärstopp (andnöd!) igen efter 600 m i 3:59-fart... och efter ett antal nya svordomar så gick de sista 400 metrarna liksom inte så fort som jag hade hoppats. Nöjd är jag inte, men jag ser vart det brister och kan göra något åt det. Nu väntar dubbelpass imorgon och sedan nästa utmaning på lördag; intervaller. Here we go!! :-)

Tankar i mörkret

Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)

Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).

När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)

Revansch!

Säga vad man vill om Kenta, men här sammanfattar han dagens pass enormt bra. Just idag var jag urstark! Revansch på Nyckelpass nr 1, snabbdistansen, togs idag. Trots att coachen utökat tempodelen till 25 minuter och lagt till ytterligare ett 100-meterslopp i maxfart så gjorde jag mitt starkaste nyckelpass hittills. Nu gjorde jag det lätt för mig; laddade med en underbar frukost a la Nix, snörde på mig mina röda Trainers och förla snabbdistansen på Enskede IP (kanske lite fusk, men so what?!). Fokuserade på att tänka positiva tankar och baske mig, det gick vägen! Eller ja, det blev ett litet stopp efter 22:19 för att jag inte fick luft men efter 10 sekunders paus fullföljde jag passet. Och jag är så grymt nöjd! Snabbdistansen blev 5,93 km och kilometertiderna 4(16-13-13-13-12-12). Efter tre minuters ståvila gav jag mig på hundrametersloppen och på något sätt överträffade jag mig själv även där. Pacen på hunringarna lyder som följer: 3(12-07-08-04). Lite löpskolning på det och sedan nedjogg gav en runda på 14,67 km totalt.

Jag fattar inte vartifrån jag fick kraften, jag borde vara rejält sliten med tanke på hur mycket jag har tränat men, nej... Den logiska följdfrågan blir då: kommer jag att bli sjuk nu? Håller alla tummar för att så inte är fallet. För just idag är jag stark!

Surt nyckelpass

Mmm, fick kasta om lite i coachens schema för att få till veckans träning och springa nyckelpasset idag istället för imorgon. Det jag glömde att tänka på var att kvalitetsträning efter frukost inte är min starka sida. Inte alls faktiskt... Och särskilt inte efter att ha slarvat med maten hela dagen igår. Dumt gjort, men tänkte jag på det? Inte då...

Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!

Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!

Lilla My goes Barbamamma...

Kombinationen frustrerad barnmorska och en hormonpåverkad ostyrig kropp är...mindre lyckad. Minst sagt. Okej, det är ett snart övergående tillstånd med åh, så irriterande det är!! Har lagt märke till ett visst Barbamammamönster; jag påverkas mer när jag är nedtränad; antingen under hårda träningsveckor eller som nu, efter ett marathon. Kan det vara så enkelt som att slitna muskler binder vätska och i kombination med ökad östrogenhalt (som också medför vätskebindning) så blir det extra tungt rent fysiskt?

Imorse satt jag i djupa överlägganden med mig själv. Jag kände ingen längtan alls att ge mig ut på ett lätt distanspass, snarare kände jag mig rädd. Rädd att ha tappat löpglädjen. Just nu är jag i någon slags platåfas, jag vet att jag haft en grym utveckling och en toppensäsong men jag har svårt att acceptera det faktum att kroppen nu tycker att det är vilodags. Samtidigt känner jag mig otacksam för att jag gnäller, jag har varit skadefri, jag har presterat och jag har kunnat träna otroligt bra. Och faktum är att jag innerst inne vet att Alfons Åberg-filosofin "man kan inte ha roligt jämt" även gäller mig. Jag vill bara inte lyssna riktigt på det örat ;-)

Nåja, jag trotsade mitt mentala tungsinne (för löpningen ska tilläggas) och gav mig ut på en liten runda. Lät benen rulla på och gick helt in i mig själv. Meditativt och välbehövligt, det finns mycket som snurrar i hjärnan nu. Det blev en riktigt skön runda och löpglädjen finns kvar, jag lovar! Enda smolket i bägaren idag är väl att jag misslyckades med att följa coach N'bathas instruktioner och sprang alldeles för snabbt. 4:45-pace i 8,45 km var inte riktigt vad som var tänkt... Jag skäms och inser att jag inte kan springa enbart på känsla, för även om det inte kändes tungsprunget (bara ostyrigt i kroppen) så gick det för fort. Men trots det: Det var första passet sedan Berlin Marathon som känts någorlunda okej och äntligen känner jag mig som en löpare igen.

Helgen kommer att ägnas åt att jobba och att springa första långpasset efter Berlin och det enda inför New York. Och jag längtar, även om det blir ett pass i sällskap av både Lilla My och Barbamamma!
Trevlig helg på er :-)

Förvirring råder. 9 dagar kvar

Jag är förvirrad, värre än vanligt. Ingen tvekan om att ett stort lopp närmar sig, jag är så ofokuserad och vimsig att det inte liknar någonting. Förutom att jag igår lovade bort brödrosten som inte längre är min (förlåt, Johan!) så lyckades jag ta tunnelbanan åt fel håll, komma till jobbet en halvtimme för tidigt (tog fel på tiden) och lägga ifrån mig både stetoskop och termometer inne hos olika patienter... Och det fortsatte imorse när jag slängde tandborsen och tandkrämstuben i soporna istället för att ställa tillbaka dom i badrumsskåpet. Dessutom höll jag på att göra en klassiker; ta med soppåsen till jobbet och slänga påsen med lunchen i soporna. Som tur var så gjorde jag iallafall inte DET.

Som om det inte vore nog så är jag synnerligen förvirrad på det privata planet ändå. Och nu har marathonspöket vaknat; jag känner mig ur form och otränad trots att jag är mycket väl medveten om att jag har tränat mer än någonsin. Antar att det är den minskade träningsmängden som spelar psyket ett spratt. Känns inte alls som om jag ska kunna prestera ett marathon nästa söndag, men jag vet! Jag kommer ur det med, marathonuppladdningen har sina faser och man måste liksom igenom dom. Men just nu känns det förvirrat. Vart är passet och startbeviset förresten? Och vart ligger Berlin?! ;-)

Free your mind. 11 dagar kvar.

Har ni sett The Matrix? Det finns ett antal rätt tänkvärda scener i filmen, bland annat hur huvudkaraktären ska försöka göra det omöjliga. Han frågar hur han ska göra det och får svaret "free your mind"... Lite längre in i filmen gör han såklart det omöjliga och de andra frågar sig vad som händer, varpå svaret "he starts to believe in himself" kommer. Och jag tycker att de två fraserna säger så enormt mycket. För vem sätter gränsen för vad som är möjligt, egentligen?

För min egen del är svaret givet: JAG sätter begränsningen genom att ha svårt att tro på min egen förmåga att prestera. Även nu, när jag har faktiska resultat att titta på så funderar jag på vem som sprang egentligen. För inte kan väl jag springa sådär fort?! Ändå vet jag svaret. Jag KAN springa sådär fort. Jag har kapaciteten att springa ännu fortare. Varför ska det vara så svårt att förstå och banka in i hjärncellen? Därför har jag nu som mål att tro på mig själv och släppa min "mentala fotboja" (för att citera Dagispappan). Igår tror jag att jag gjorde ett lyckat första försök till det. Jag funderade inte under själva löpningen, bara sprang och lät kroppen sköta jobbet. Släppte den mentala pressen, inga tvingande tankar... Det blev en rekordsnabb tusenstege som landade på 3:51 i snittpace, samtliga intervaller under 4-fart och mycket jämna intervallpar (400-400 osv) förutom åttahundrametersintervallerna som diffade 8 sek. Jag är supernöjd, det finns mer att ge och jag hoppas på att det är en formtopp på gång nu. Om 11 dagar vet jag svaret... :-)

Tävlingsnerver...

Run, Karin, run!

Igår slog tävlingsinstinkten till med full kraft. På något sätt har jag förträngt att jag ska tävla på lördag, men igår insåg jag att det faktiskt ÄR tävling på lördag och jag ska springa... Jag ska försöka slå nytt PB och framförallt känna på formen inför Berlin Marathon. Helt plötsligt blev det lite mer allvar över det hela. Genast vaknar tvivlet; tänk om jag har slitit för hårt på kroppen och faktiskt inte presterar alls på lördag? Hur kommer det att påverka mig inför Berlin? Tänk om jag går på för hårt och sabbar formtoppen? Fast å andra sidan; det ÄR inte hela världen. Det är ett halvmarathon och jag springer ju för att jag älskar att springa. Att det ska vara så svårt att komma ihåg det så fort det närmar sig tävling...

Jag borde nog inte tävla över huvud taget, jag har så otroligt dåliga tävlingsnerver. Jag kan skoja om det, men när starten närmar sig så vill jag inte vara med längre. Det slår aldrig fel; även på lördag kommer jag att undra vad jag gör bland alla vältränade människor i min startgrupp, nervös att någon avslöjar löparwannabe-Karin ;-) Å andra sidan så ska det bli jättekul, alla negativa känslor släpper så fort starten har gått och förbyts i ren löpar- och prestationsglädje.

Strax väntar kortintervaller på EIP och sen blir det till att ladda batterierna inför morgondagens nummerlappsuthämtning. Dessutom ska jag försöka hitta någon av coacherna Montan för att hämta ut min nya IF Linnéa-tröja, för det är klart att jag springer i klubbfärgerna på lördag. Nu pirrar det i magen, vill jag lova. Det är nervöst, men ska bli SÅ kul att tävla igen! Startnummer 10136 börjar bli redo...

Långpassmåndag

Igår fick jag lite välförtjänt ledighet efter helgens jobb och vad annars gör man med en ledig dag om inte springer ett rejält långpass. Sista långa långpasset inför Berlin stod på mitt mentala schema och så blev det också... Det var dock inte helt utan motstånd jag gav mig ut, kroppen kändes okej men mentalt kändes det motigt. Hjärncellen hade fullt upp med annat huvudbry och det var svårt att fokusera på ett lugnt, långt, skönt långpass... Uppladdningen kanske inte var den bästa heller, i söndags gick jag på en mycket trevlig långpromenad och hittade en Thai-kiosk 500 m hemifrån mig. Otroligt god, stark thaimat som förvisso funkade bra som bränsle på långpasset men magen var väl inte helt överlycklig över kombinationen thai och långpass. Dock klarade jag mig även denna gång från att uppleva fenomenet nödladning...;-)

Hursomhelst, jag kom iväg och styrde stegen mot Söder till att börja med. Eftersom min fotpod nu helt har gått i strejk trots batteribyte så blev det en improviserad runda där jag tittade på tiden och utifrån den "gissade" längden på passet. Sprang mot Globen och vek sedan ner längs Årstaviken och bara njöt av naturen och Stockholms vackra omgivningar. Fortsatte över Årstabron och vek ner vänster och sprang bort mot Hammarbyhamnen och Stadsgårdskajen, längs Söder Mälarstrand och över Västerbron till Kungsholmen. Där började min mentala kamp att fortsätta. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och lätt men jag var så trött, ville bara lägga mig ner och sova. Nu är jag ju inte den som ger efter i första taget så jag bet ihop och tuffade vidare och sprang runt Kungsholmen, samma runda som jag och coola Karin har kört PH-pass på tidigare. När jag för andra gången närmade mig Stadshuset konstaterade jag att jag "bara" varit ute i 2h30 min så det blev till att förlänga passet runt Riddarholmen och över till Söder igen. Stoppade klockan när jag nådde Slussen och hade då varit ute i 2:48:04. Stapplade mot tunnelbanan och drabbades av ett akut sockerbehov. Bara att styra om stegen mot Pressbyrån och ge efter för godisbehovet; GE MIG SNICKERS!!! En Snickers och en Brämhults apelsin-& jordgubbsjuice senare kände jag mig lite lugnare och mer mänsklig igen :-) Vad behöver ni för att återhämta er efter långpasset?

Väl hemma kollade jag rundan på Gmaps och sprang uppskattningsvis 32,35 km idag (möjligen lite längre, det brukar diffa en del mellan kartan och sprungen sträcka) Ett helt okej långt långpass alltså :-)
Efter en lång varm dusch var det dags att bege sig till stan och tjejkväll med underbara Mia. Det blev en skön promenad, massor av prat och sedan god mat. En toppenavslutning på dagen, helt enkelt!

Tankar att ta till när det bär emot. 29 timmar kvar.

Jag vet att både orken och motivationen kommer att tryta imorgon. Frågan är bara när första känningarna av det kommer och hur det ter sig. För att mota bort tankarna har jag iallafall skapat en arsenal av positiva tankar att plocka fram när de mörka tankarna kommer. Listan är helt utan inbördes rangordning, det blev för svårt att fundera ut vilken tanke som kommer att peppa mig mest...
1. Tanken på alla träningstimmar jag lagt ner, alla kilometrar jag sprungit, alla motiga pass jag genomlidigt för att nå Stockholm Marathon. För att inte tala om alla pass i regn, snö, kyla och motvind! Jag har sprungit 120 mil hittills i år, nog orkar jag 4,2 mil till?!
2. Att på Västerbron visualisera backintervallerna med IF Linnéa och tänka att det är piece of cake. Att på Djurgården (som jag tycker är så långtråkig) tänka att det är en söndagsträning med TSM. Och tänka på alla härliga människor jag inte skulle ha träffat om jag inte sprang.
3. Mina supportrar. De har följt mig, peppat mig, stöttat mig och stått ut med mitt marathondravel. Några av dom står längs banan för att heja på MIG. I owe you this one!
4. Tanken på att gå i mål på Stadion, få höja armarna över huvudet och skrika av glädje. Det är bara att fortsätta springa tills jag är där!
5. Min systers underbara vision: Jag kommer ikapp min trötta kusin (som verkligen är nojjig över att jag ska springa snabbare än honom, det är riktigt kul faktiskt) inne på Stadion. Han ser mig inte och är så trött, så trött, så trött och jag passerar honom på lätta ben och "vinner" över honom. Stina, blir det visionen sann så är den tillägnad dig med stor kärlek!
6. Att jag springer för att jag älskar att springa. Och att jag springer marathon för att jag KAN, jag VÅGAR och jag VILL. Och jag är en synnerligen envis tjej, alltså ska jag till målet. Så det så!
7. När jag kommit i mål får jag vila. Jag får skumpa på ÖIP med Mia, jag får gå på en härlig fest och jag har en massage att se fram emot. Fortsätt spring! :-)

Om inte dessa tankar hjälper mig i mål så vet jag inte vad som ska få runt mig.
Det är nära nu, otroligt nära. Jag är laddad och jag är livrädd på samma gång. Det kommer att bli varmt, det kommer att göra ont och det kommer att vara så himla kul, iallafall efteråt...
Nu blir det frukost & sen blir det umgänge med Mia, hämta nummerlapp och bli ännu mer laddad. Imorgon gäller det för startnummer K144 - upp till bevis!

Marathonmetamorfos. 8 dagar kvar.

Jag känner hur hela jag genomgått en förändring senaste halvåret. Från att ha varit löpare till att ha blivit löpnörd, från att ha sprungit tre-fyra mil i veckan i ren nötning till att springa sex mil i veckan med blandning av kvalitet och kvantitet. Jag, som alltid varit ensamlöpare, längtar nu till tisdagsträningarna med IF Linnéa och söndagsträningarna med TSM och alla eventuella sällskapspass däremellan.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur livet hade sett ut om jag inte fått Niklas armbåge i sidan under ett TSM-pass i januari. Det var nämligen där och då jag lärde känna Niklas och Masse och började läsa deras bloggar. Därefter öppnade sig bloggvärlden för mig. Och hade jag inte börjat blogga så hade jag aldrig hittat till alla härliga bloggar och fått inspiration av andra likasinnade. Dessutom har jag fått lära känna flera bloggare i verkliga livet också. Faktum är att utan bloggen hade jag nog aldrig mött underbara Mia och börjat springa med IF Linnéa... Tänk, vilka positiva konsekvenser det kan få att bli armbågad :-)

Jag har utvecklats massor som person och som löpare, jag ser resultaten och framförallt känner jag hur kroppen svarar annorlunda. Jag känner att jag fått mer muskler och blivit mer explosiv, men det syns inte (jag har svårt att få synliga muskler, de gömmer sig väl men finns där). Trots mitt svajande löparsjälvförtroende så har jag en större tilltro till mig själv och min kropp nu jämfört med tidigare. Och jag inbillar mig att jag kommer att ha nytta av det på SM. 8 dagar kvar och jag känner mig fortfarande urstark. Ska jag bli sjuk nu? ;-)

Fokusering och vila. 10 dagar kvar

Nu känns det i kroppen att Stockholm Marathon närmar sig. Så fort mina kollegor pratar om det på jobbet så får jag gåshud och pirr i magen. Det närmar sig start alltför fort och jag tänker som vanligt att jag borde ha tränat mer, sprungit längre/fortare/oftare/bättre. Och ändå så vet jag att oavsett hur mycket jag tränar så kommer jag alltid att ha just den här känslan. Jag kände så inför mitt första marathon och jag känner så nu. Det är en del av min uppladdning, rent mentalt, skulle jag tro. För uppladdningen har verkligen börjat, med besked!

Jag har gått in i något slags dvala på jobbet, jag jobbar och jag är engagerad men så fort mitt engagemang inte krävs till 100% så är tankarna direkt kring 31 maj och allt som ska hända då. Jag drömmer marathon, tänker marathon, längtar marathon och vill att allt ska vara över så jag slipper gå och fundera på vad det ska bli för tid. Jag vill springa det bästa jag kan, jag vill prestera, jag vill slita och jag vill göra det NU! Jag skulle tro att det kallas "fokusering"... Jag är redo, fast ändå inte. Inte riktigt än, måste få fokusera lite till först. Ladda. Ha ångest. Bråka med marathonspöket (i skrivande stund är spöket mycket litet och mycket svagt, själv är jag urstark).

Det märks att även kroppen gått in i ett nytt "state of mode". Idag var det åter dags för lång tupplur efter jobbet. Skulle bara sova någon timme, max. Vaknade av att telefonen ringde nästan två timmar senare och fortfarande är jag i behov av att sova mer. Kroppen behöver den viktiga VILAN. Blir en tidig kväll helt enkelt. Imorgon väntar ett backpass efter jobbet och jag är laddad. Jag är på gång och jag hoppas att känslan håller i sig till tidig morgon 1/6. 10 days and counting...

Anti

Idag har omvärlden varit emot mig. Har aldrig fått ta emot så många (avundsjuka?) pikar och kommentarer om min träning som idag. Är allt annat än glad, bara trött och sur. Varför kan inte icke-löpare ha lite sympatier för en löpnörd? Jag har fått höra allt från "gör du inget annat än tränar, eller?!" till "är man så jävla dum så får man väl skylla sig själv" (att bero på gårdagens intervallpass, jag var lite trött i benen imorse... vilket inte är så konstigt med tanke på att jag stått/gått konstant på jobbet de senaste fyra helvetesdagarna. Råkade bara nämna att jag var extra trött pga träningen). Höjdpunkten var nog kommentaren "Tränar du mycket? Jaha, ja, det kan ju behövas". Eh, va?! Ser jag så otränad ut? (möjligen kan personen i fråga ha syftat på att mängdträning behövs inför ett marathon, men jag uppfattade det inte som så)

Jag kanske är känslig, men jag blir så himla ledsen. Varför kan jag inte bara få vara en löpnörd utan att folk måste kommentera så elakt? Men jag ska se till att de får äta upp vart enda elakt ord, för banne mig: imorgon är det träning igen som gäller. Och jag är laddad!

6 x Västerbron

Västerbron väntar...
Så bra det blev, till slut! Sitter här och är riktigt nöjd med dagens insats. 6 x Västerbron, 3 ggr från varje håll. Monsterbackintervaller med IF Linnéa med andra ord. Och det var så otroligt kul!!

Dagen i övrigt har varit allt annat än rolig, jag tänker för mycket och är ganska splittrad till väldigt mycket. Det har många olika orsaker och var och en gör att det känns motigt både med träning och annat just nu. Löpningen känns tungt mentalt. Framförallt tycker jag inte att jag har tillräckligt många långpass i benen, vilket såklart bara är fånigt av mig att tänka. Men ändå. Jag saknar "långpass-längre-än-tre-mil" i min uppladdning i år och velar fortfarande över hur jag ska göra. I skrivande stund lutar det åt att det blir 25-28 km lånpass med 3 km fartökning på torsdag och KR i full fart 10/5... Är jag ologisk nu igen?

Trots att jag var tvärtrött och oinspirerad så släpade jag mig iväg till Zinken för att möta upp Mia. Letade ursäkter som att jag hade ont (det hade jag inte), att jag var sjuk (det var jag inte heller) och att jag hade hög puls. Såhär hög puls hade jag...

Väl där blev jag genast smittad av Mias härliga entusiasm och det kändes faktiskt ganska bra. Dagen till ära var de korta kortbrallorna på och mina ben lyste kritvita i kvällssolen... På programmet stod backintervaller och det blev favorit i repris; Västerbron 3 ggr från vardera sida. Min fotpod gick i strejk och vägrade mäta sträckan, men enligt gamla kurvor är backen från Södersidan ca 750 m och från Kungsholmensidan ca 400 m lång. Såhär blev tiderna: Södersidan 2:53-3:05-3:07 (den första intervallen började jag klocka lite för sent) och från Kungsholmensidan 2(09-06-03). Maxpuls 191 spm, snittpuls 172 spm. Totalt sprang vi 12,9 km på 1:03 vilket ger en pace på 4:54 km/h. Inte illa! Att jag dessutom lyckades springa förbi och dra ifrån en cyklist (han kom ikapp mig 300 m senare...) från Rålis upp på Västerbron och halvvägs över mot Södermalm gjorde inte kvällen sämre! Tack, Söders Hjältar, för en kanonkväll i solskenet! Let's do it again!
Stockholms vitaste löparben...

Hur tänkte jag nu...

Vyer som hjälper till när orken tryter

Ja, jag borde nog gå en kurs i hur man bör planera sin tillvaro. Eller så kan man vända på det och säga att jag har testat något som jag inte tänker testa igen; långpass efter jobbet. Iallafall inte långpass efter jobbhelg där jag fick "äran" att vara koordinator och ha telefonen, beläggningen OCH mina fyra patienter. Det var lite stressigt, minst sagt. Och ändå tyckte jag att det var en bra idé att springa långpass direkt jag kom hem...

Nåja, jag sprang ett långpass men det var ruggigt tungt. Benen var trötta från start och de blev ju liksom inte piggare ;-) Även om det var tungt idag så var det en enorm skillnad i kroppen. Nu tog jag slut för att jag helt enkelt var trött och slutjobbad, inte för att jag blev eller hade varit sjuk. Härlig känsla! Eller tja... Stumma ben i 14 km kanske inte var så härligt... Men det var ett klart styrkebesked! Sprang från Henkan via Slussen, Nybroviken och Strandvägen ut på Djurgården. Sprang längs vattnet från Djurgårdsbrunnskanalen och runt alla uddar. Sagolikt vackert! Men tungt, som sagt. Länge sedan jag hade så tunga, ömma ben, men jag ser det som en bonusträning inför de avslutande 7 otäcka km på maran ;-)

Mitt mål var att springa lika långt som TSM-gruppen, dvs 27 K. Insåg halvvägs ut på Djurgården att jag inte skulle orka utan nöjde mig och sprang hem. Fick ändå ihop hela 23,1 km på 1:59:48 och det är jag jättenöjd med. Snittfarten 5:11 var ju såklart för snabb, men jag kollade inte på klockan utan sprang bara på i den fart som kändes lugn och harmonisk (flåsmässigt alltså, benen ville helst ta semester).

Dagens visdom är att långpass efter jobbet inte är en särskilt behaglig upplevelse, men jag klarade av det och är nöjd ändå. Men får jag välja så gör jag inte om det ;-)

Mental träning :-)

Tack alla för era tänkvärda kommentarer på gårdagens inlägg. Har funderat rätt mycket på varför det mentalt känns som en omöjlighet att springa på 3:30. Tror att följande hinder är vad som måste övervinnas:
-Jag har aldrig tränat mot ett specifikt tidsmål förut. Det känns så definitivt, vinna eller försvinna. Måste vända det till "Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna"
-Jag har aldrig tidigare tränat löpning med "eftertanke". Har bara sprungit "på känsla", inte en intervall, inte ett backpass, inte en snabbdistans. Jag trodde det skulle kännas lättare, men det känns lika tungt som tidigare. Varför? Jo, jag har såklart blivit snabbare och ökar belastningen i takt med att kroppen klarar det. Klart det inte blir lättare då! Fast jag trodde nog att det skulle kännas annorlunda, att jag skulle knäcka "löpningens gåta". En artikel i senaste RW gav mig perspektiv på att det inte kommer att inträffa... ;)
-3:30 är för mig en "magisk gräns". Det är en kanontid. Kan jag göra en kanontid? Helt ärligt-jag vet inte. Men jag måste ta reda på det! Vågar man inget, vinner man inget!
-Jag är lite för mycket tävlingsmänniska för mitt eget bästa. Jag avskyr att misslyckas och jag har höga krav på mig själv. Kanske dags att acceptera att jag inte kan prestera 110% efter sjukdom. Jag är ingen övermänniska, även om jag skulle vilja ;)
-Det går upp och ner i löpningen på alla nivåer. Jag kommer aldrig att ha ett konstant Runners High. Just nu är det ner-känsla. Det kommer att vända till "uppkänsla" igen. Bara att gilla läget.

Så, nu får det vara slutgnällt för den här säsongen. Jag är ju ingen gnällspik, egentligen. Mer en busig "glimten-i-ögat"-tjej som just nu är extra sprallig över vårens ankomst. Det är ju underbart! :-)

Mer vila

När klockan ringde klockan 06 imorse insåg jag direkt att det inte var läge att springa. Ställde in dagens träning och somnade om... Nu sitter jag här och känner mig lite vemodig. Jag VILL springa!!! Samtidigt inser jag att det bara är korkat att försöka pressa kroppen. Det är i huvudet stressen sitter, fysiskt sett är jag nog i hyfsad form.

För övrigt funderar jag allvarligt på att revidera måltiden till SM-08. Tappade självförtroendet på PM i söndags och just nu känns 3:40 som en kanske görbar tid och allt under det är bonus... Fast jag kanske skulle vänta några veckor och känna efter. Och trots allt, det kommer fler marathon. Kanske ska det vara såhär, en liten svacka och sedan en ny formtopp? Löparglädjen och vårkänslorna finns iallafall kvar och det är en tröst :-)

Bryt ihop, kom igen!

Igår kväll tänkte jag alla elaka tankar som tänkas kan om min prestation. Funderade på att gömma mig i en mörk garderob och gå i idé, sälja startplatserna till Gbg-varvet och Stockholm Marathon samt auktionera ut samtliga löpargrejor på Tradera. Så fånigt egentligen... Väldigt moget och vuxet sätt att ta en förlust ;-) Tillslut ledsnade jag på mig själv och blev förbannad. Nu jävlar! Jag tror att det är detta som kallas för att bryta ihop och komma igen.
För att plåga mig själv lite fick det bli ett morgonpass före frukost med pappa imorse. 05.50 stack vi iväg, pappa drog som bara den så det blev 4.40-tempo direkt. Bestämde mig rätt snart för att en sexkilometersrunda fick räcka, vände hemåt en km före pappa. Märkte dock att jag sprang fortare efter det att jag släppt honom... Det blev 6.48 km på 30 minuter blankt. 4:37-pace. Före frukost. Utan mjölksyra. Revansch! Inte för att det hjälper gårdagens svidande motgång, men ett litet kvitto på att snabbheten finns där. Jag kanske inte är helt kass ändå...

Bottenrekord!

Premiärmilen idag blev nytt personsämsta på tävling. Det svider, samtidigt som jag borde ha insett att tredagarsfeber och sängläge kanske inte är en optimal uppladdning... Jag är både glad och ilsken på samma gång, glad att jag faktiskt sprang och ilsken över att prestera så dåligt som jag gjorde. Men, men, jag vet att jag har mer att ge och det känns rätt skönt.

Dagen började med att jag var galet nervös och sprang runt ett antal varv i lägenheten innan jag över huvud taget kom iväg. Mötte Niklas och Masse på Centralen och fick mycket trevligt sällskap till start. Träffade Felicitas på vägen till start, jättekul att träffa ännu en bloggare live :-) Mötte upp TSM-gänget för uppvärmning och det kändes kanonbra. Starten gick och jag hängde på Arne och Pertti som höll 4.25-fart ungefär och det kändes toppen... i två km. Sen tvärdog benen. Verkligen tvärnit, bara att stanna och gå. Sur som ättika! Bestämde mig för att springa ett varv iallafall och när jag hörde Jumpers glada hejarrop så fick jag ny energi. Ytterligare ett nytt ansikte IRL :-) Precis innan varvningen var jag åter mycket, mycket nära att bryta. Benen gjorde bara ont och jag trampade luft. Fick dock en uppmuntrande "high five" av Masse och bestämde mig igen för att Premiärmilen INTE skulle bli det första loppet jag bröt. Nä! Bet ihop, gick en bit till och sedan började det lossna. De sista två kilometrarna kändes det faktiskt bra, jag orkade trots att det sved av mjölksyreskuld. I mål på, för mig, helkassa 49.06. Med avdrag för promenader, på egen klocka, är tiden faktiskt betydligt bättre; 46.30. Men, det är den officiella tiden som räknas så...

Efter målgång träffade jag Mia, så nu har jag ett ansikte på vem jag ska dricka champagne med efter målgång i SM. Om jag nu gör en bra tid där... ;-)

Lite debriefing med TSM-gänget efteråt. Kändes skönt med uppmuntrande ord från de andra och att Arne och Pertti faktiskt frågade vart jag tog vägen :-) Lovade Pertti att springa mer intervaller så jag "platsar" i 3.30-gruppen till maran, för det vill jag ju göra! ;)
Gjorde sällskap med Masse och Niklas hem också, kändes rätt skönt att få älta lite över en hamburgare innan det var dags att ta tåget ut till bushen (Katrineholm). Tack för support och trevligt sällskap, grabbar!

Många TSM-are gjorde grymma tider idag. Jag gläds åt deras framgångar, verkligen!Själv bryter jag ihop och kommer igen. Nu jävlar i min lilla låda!