M-j-ö-l-k-s-y-r-a...

Sur! ;-)
Dagens intervallpass var det jävligaste pass jag kört på mycket länge. Fy farao, det gjorde ont. 6x1000m@3.50 + 4 min joggvila sa coachens schema. På passbeskrivningen stod det "aj-aj-aj-intervaller". Det blev det. Med råge. Jag förde en kamp mot mjölksyran och uppgivenheten och förlorade med minsta möjliga marginal. Det blev 4x1000 plus två kraschade tusingar på slutet. Tog helt enkelt tvärslut och benen vek sig. Lyckades dock fullfölja serien och skrapa ihop ett snitt på 3:48 min/intervall och mjölksyra upp över öronen... Försökte motivera mig själv med tanken "jag gör det här frivilligt", men insåg att jag bara lyssnade med ett halvt öra på den saken ;-)

Passande nog hade de här grabbarna ordnat föreläsning om laktattest och annat i Linnéas lokaler nu ikväll och jag blev riktigt sugen på att ta ett laktat-test faktiskt. Om inte annat så för att se hur smärtsamt det kan vara i jämförelse med dagens pass...

Nu blir det sömn och lite vila innan det är dags att ta nya tag. Helgens trötthet börjar släppa och det känns om om jag är på G igen. For sure!

Testlopp på Kärrtorps IP

Pertti och jag skulle köra rekordförsök på en tusing idag och hade bestämt oss för Enskede IP. En bra och trevlig bana. Sagt och gjort, jag tog en extra uppvärmning och sprang från mig mot EIP och filosoferade i godan ro om allt och inget. Nästan framme vid IP:n kände jag hur det sved till på vänsterarmen och slog instinktivt mot det onda, varpå det sved till i höger lillfinger. Getingstucken!! Två gånger av samma otäcka kryp, jag som inte blivit getingstucken i hela mitt liv. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?! ;-)
Kom således "skadad" fram till EIP och möttes av en imponerande mängd bilar, cyklar och barn. Friidrottsdag, uppenbarligen. Så typiskt! Mötte upp Pertti, som turligt nog var beväpnad med både karta och bil och vi konstaterade att det bara var att byta bana. Var kom alla friidrottare ifrån just idag?! Nåja, vi kollade efter närmsta löpbana i kartboken och tog bilen mot Kärrtorp. En liten sightseeingtripp senare befann vi oss på Kärrtorps IP, inga cyklar, barn eller friidrottare där inte. Bara jag, Pertti och några fotbollsspelare. Perfekt!

Startade rekordförsöket med 3 km lugn uppvärmning på banan och sedan körde vi strides. Pertti var rackarns snabb, det var bara att paddla på i bakvattnet och imponeras av farten. Inte mycket att sätta emot där! Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var inte alls pigg på att ge mig ut på den där tusingen, visste att det skulle göra ont, men nyfikenheten tog överhanden och så stack vi iväg. Pertti for iväg som skjuten ur en kanon, jag försökte att inte haka på utan köra mitt eget race. Efter första varvet klev Pertti av (han beslöt sig för att köra testlopp för 400 m den vändan) och jag blev ensam med kampen mot klockan. Efter 600 m ville jag stanna, mjölksyrakänningarna kom krypande i armarna (!) och det kändes riktigt tungt. Bet ihop och började räkna ner i hundringar. De sista två hundra metrarna kändes evighetslånga, jag försökte öka men det gick inte. Omöjligt! Kom på något sätt i mål och stoppade klockan på 3:41. Med mjölksyran sprutandes ur öronen och ett matt leende på läpparna konstaterade jag att det ju är rätt snabbt. Eller kanske till och med riktigt snabbt :-)

Hur som helst, träningen var inte över där... Pertti hade spanat in McMillan och tyckte definitivt att vi skulle köra testlopp för 100, 200, 400 och 1000 m. Så, sagt och gjort. Pertti dundrade in den ena tiden snabbare än den andra, själv sackade jag för varje intervall... Såhär blev tiderna: 100 m: 19 sek, 200 m: 40,6 sek och 400 m 1:27 sek. Tusingen satt definitivt hårt kvar i kroppen, det gick inte att gå för fullt på intervallerna. Innan vi startade nedjoggen gjorde Pertti en analys av våra tider och vad McMillan gav oss för marathontider. Medan Pertti gick från 3:05 (100 m-tiden) till 3:25 (tusingen) så gjorde jag precis tvärtom och gick från 4:00 (100 m-tiden) till 3:30 (tusingen)... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg. Och ja, jag ska träna långa intervaller långsammare och korta intervaller snabbare, skilja på VO2max och tröskelpass(coach D, du har så rätt!) ;-)

Passet avslutades med 6 km nedjogg i solskenet på Kärrtorps IP och ganska mycket skratt och prat. Ett riktigt skönt pass! Totalt idag blev det 13,8 km, snittpace 5:15 min/km, puls 155/189 (den låga pulsen beror enbart på att större delen av passet gick i väldigt lugn och skön fart). Kadensen landade på 176/238 (det måste vara fel, det är väl ändå omöjligt att ta 238 steg/minut?).

Nytt testlopp planeras till september/oktober efter LL och Berlin Marathon för att se hur vi ligger till inför N.Y Marathon i november. Tack, Pertti, för analysen, sällskapet och ett riktigt roligt pass. Och grattis till rekordet på tusingen, 3:34!

Bottenrekord!

Premiärmilen idag blev nytt personsämsta på tävling. Det svider, samtidigt som jag borde ha insett att tredagarsfeber och sängläge kanske inte är en optimal uppladdning... Jag är både glad och ilsken på samma gång, glad att jag faktiskt sprang och ilsken över att prestera så dåligt som jag gjorde. Men, men, jag vet att jag har mer att ge och det känns rätt skönt.

Dagen började med att jag var galet nervös och sprang runt ett antal varv i lägenheten innan jag över huvud taget kom iväg. Mötte Niklas och Masse på Centralen och fick mycket trevligt sällskap till start. Träffade Felicitas på vägen till start, jättekul att träffa ännu en bloggare live :-) Mötte upp TSM-gänget för uppvärmning och det kändes kanonbra. Starten gick och jag hängde på Arne och Pertti som höll 4.25-fart ungefär och det kändes toppen... i två km. Sen tvärdog benen. Verkligen tvärnit, bara att stanna och gå. Sur som ättika! Bestämde mig för att springa ett varv iallafall och när jag hörde Jumpers glada hejarrop så fick jag ny energi. Ytterligare ett nytt ansikte IRL :-) Precis innan varvningen var jag åter mycket, mycket nära att bryta. Benen gjorde bara ont och jag trampade luft. Fick dock en uppmuntrande "high five" av Masse och bestämde mig igen för att Premiärmilen INTE skulle bli det första loppet jag bröt. Nä! Bet ihop, gick en bit till och sedan började det lossna. De sista två kilometrarna kändes det faktiskt bra, jag orkade trots att det sved av mjölksyreskuld. I mål på, för mig, helkassa 49.06. Med avdrag för promenader, på egen klocka, är tiden faktiskt betydligt bättre; 46.30. Men, det är den officiella tiden som räknas så...

Efter målgång träffade jag Mia, så nu har jag ett ansikte på vem jag ska dricka champagne med efter målgång i SM. Om jag nu gör en bra tid där... ;-)

Lite debriefing med TSM-gänget efteråt. Kändes skönt med uppmuntrande ord från de andra och att Arne och Pertti faktiskt frågade vart jag tog vägen :-) Lovade Pertti att springa mer intervaller så jag "platsar" i 3.30-gruppen till maran, för det vill jag ju göra! ;)
Gjorde sällskap med Masse och Niklas hem också, kändes rätt skönt att få älta lite över en hamburgare innan det var dags att ta tåget ut till bushen (Katrineholm). Tack för support och trevligt sällskap, grabbar!

Många TSM-are gjorde grymma tider idag. Jag gläds åt deras framgångar, verkligen!Själv bryter jag ihop och kommer igen. Nu jävlar i min lilla låda!

Motvind, motlut, mjölksyra, mersmak :-)

Ledig dag idag :-) Inte från träningen, men från jobbet. En av fördelarna med att jobba helger och kvällar, men det finns ju en hel del nackdelar också...

Nåja, det blev en skön sovmorgon innan plikten (Szalkai-schemat) kallade. På dagsprogrammet idag: backpass, lång backe. Ytterligare en nyhet för mig (som tills för 14 veckor sedan inte hade sprungit en enda intervall, ingen fartlek, ingen snabbdistans, bara malt på). Hade egentligen kunnat hålla mig på "hemmaplan" och springa backe, bara att springa ner till Danvikstull och sedan börja trava uppför, men det kändes inte så inspirerande. Fick bli Münchenbacken och en bit av Skinnarbacken, från Söder Mälarstrand och nästan upp till parken vid Skinnarviksringen.

Började med 4 km uppvärmning i motvind. Hade tänkt att vara obstinat och lägga löpskolningen sist, men eftersom jag hade mjölksyrakänning i främre skenbensmuskeln (M. tibialis anterior) så blev det både stretch och löpskolning innan backträningen påbörjades. Nackdelen med att springa inne i stan är uppenbar när det kommer till "löpskolning i offentlig miljö"... Södermalmsborna trodde nog inte sina ögon när jag körde skips, tågick och framförallt månstegade uppför backen. Jag fick många leenden iallafall :-D (jaja, det kanske var "hon-är-knäpp"-leenden då, men ändå). Efter avklarad löpskolning var det riktigt skönt att få sätta av uppför backen, motvind halva vägen och medvind andra halvan. Klockan mätte sträckan till 354 m; tiderna blev uppför 1(47; 41; 46) och nedför 1(43; 49; 41). Tempot var rätt konstant både uppför och nerför 5:02-4:56-5:05 uppför, 5:01-4:49-5:04 nerför. Nästa gång blir det fyra gånger uppför-nedför, men jag tänkte att jag skulle följa schemat på några punkter iallafall så jag nöjde mig med 2,1 km backe totalt.
Hemåt var det medvind, men ganska trötta ben och jag fick åter stanna för stretchning av tibialis-muskeln (jättesvårt att komma åt! Tips, någon?). Irriterande! Misstänker dock att det har lite med framfotslöpning att göra, att jag springer mer på framfoten än vad jag är tränad för. Eller?
Totalt idag blev det 11,3 km med 5:00-fart totalt. Och en avslutande bonusbacke upp på Henkan :-)
Trots motvind och mjölksyrakänningar, i "fel" muskel, så var det ett skönt pass. Backpass är något som passar mig, tror jag. Härligt!