The return of the tjurskalle. 4 dagar kvar.

Marathon running, the toughest of all sports, is all in the mind" - Chris Brasher

Jag har vänt mig inåt. Ältat. Tänkt. Analyserat. Svurit. Gråtit. Tvivlat. Rasat. Och slutligen... landat. Lite stukad och tilltufsad, osäker och ganska rädd men med förvissningen om att det blir en start på lördag. Jag gillar inte att stå i en "upp-till-bevis"-position, jag gillar att slå ur underläge, att vara en underdog. Det stressar mig, jag får nästan panik av tanken på att andra vill "mäta sig" med mig, att andra har som mål att vara bättre än jag. Egentligen borde jag kunna vända på det och vara stolt; folk har mig som förebild och vill nå dit jag nått. Dessvärre funkar mitt psyke precis tvärtom; det sätter en press på mig att prestera, att jag har något att bevisa och försvara... Men okej, nu är det sagt och jag går en match med psyket. Har fått löparkrisstöd hos TSM-coach Rubin och bäste coach D, vilat från träningen och även från bloggen. Det känns bra, även om jag i nuläget verkligen inte känner mig kaxig inför mitt elfte marathonlopp. Det borde gå på "rutin", men icke! :-P

För att peppa mig har jag dels tänkt på härliga målbilder; att förverkliga Stinas vision och knäcka kusin J på upploppet, att möta underbare G i mål och få ge honom en salt kyss, att träffa Mia på ÖIP och dricka den numera traditionsenliga skumpan, att gå på marathonfesten hos Nix och bubbla marathon hela natten lång med alla underbara, härliga löparvänner jag har... Skulle det inte vara värt att gå en match mot psyket så vet jag inte vad som är motivation nog. Möjligen de 1800 km som jag avverkat hittills i år då... Inte ska jag ha gjort dom i onödan?!

För att ytterligare peppa mig och mota bort marathonspöket delar jag med mig av två härliga bilder som peppar mig. Den första; jag och min far, min stora förebild och idol. Den andra; en graffitimålning inte får missas vid passagen under Centralbron precis efter Slussen på maran. Löparen på bilden lär dock inte stå kvar där... ;-)

3:20:01

En annorlunda marathonresa...

Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...

Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk: Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig...
Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...

Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.

På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)
Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...

Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.

När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".

Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.

Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?

Sista långpasset. 13 dagar kvar

Nu börjar det dra ihop sig på allvar. Ska man vara petig är det 12 dagar, 23 timmar och 56 minuter kvar till starten i Berlin Marathon. Det börjar bli blandade känslor; som alltid längtar jag vansinnigt mycket till underbara Berlin men själva marathonet... nja... ;-)
Igår sprangs det sista långpasset inför den stundande maran, 29,61 km avverkades på 2:30 dvs 5:05-pace i snitt. Det blev ett nytt pass runt marathon- och halvmarathonbanorna med sällskap av Pertti och som alltid blev det väldigt mycket prat och skratt :-) Eftersom det var "generalrepetition" så startade vi passet kl 9, samma tid som starten går i Berlin. Det var helt underbart väder, solen sken, himlen var höstblå och luften var härligt syremättad. Det blev 29 km av ren njutning, varje steg och varje andetag fyllde mig av löparlycka. Tänk att kunna springa och att njuta av det! Att dessutom kunna springa närmare tre mil en söndagsförmiddag och inte vara helt slut efteråt, tack kroppen!!
Det känns ganska tryggt att ha ett sånt här pass i ryggen, jag ska plocka fram känslan och minnena när jag står i starten och känner mig liten och ynklig. Jag vet ju att jag kan, men frågan är om det blir en bra dag eller inte. Allt hänger på det... Och idag känns kroppen lite lagom seg och trött. Kanske har jag kört för hårt, eller så har jag sabbat en formtopp, eller håller jag på att bli sjuk?!? Eller har marathonspökskrället vaknat? Time will tell...

Hur ska det gå?

Ja, det undrar jag med. Jag har ingen känsla för att någon formtopp är inprickad, ingen känsla för hur "bra" jag är jämfört med i maj, när jag sprang Gbg-varvet på 1:39:25 och höll igen. Jag vet verkligen inte vad som är rimligt att förvänta sig och det känns lite obehagligt... Sista genomköraren igår gav ett "jaha", återigen blev det kvalitetspass på morgonen och det är långt ifrån optimalt för mig och min kropp... 10x200 m avverkades på 40-41 sek/intervall (pace 3:23 min/km) och lämnade just en "jaha"-känsla i kroppen. Kändes mest segt och jag har svårt att avgöra om det var seghet på grund av formsvacka eller på grund av morgonträningen.

Uppladdningen den här veckan har inte varit särskilt bra eftersom det varit hektiskt på jobbet, hög arbetsbelastning och tuffa situationer och nog sliter det på psyket. Plus att jag har huvudbry upp över öronen av andra orsaker. Å andra sidan är jag laddad, förväntansfull och nervös inför morgondagen och det rycker i benen när jag tänker på att det är tävling imorgon :-)

Dagens uppladdning började efter jobbet när jag åkte in till RS och investerade i ett par nya, underbart fina, röda DS Trainer. LYCKA! :-) Dock är jag inte alls säker på att jag ska tävla i dom imorgon, men nu har jag iallafall nya puppor. I love! Mötte därefter upp underbara Mia i Kungsan och hämtade ut nummerlappar. Vi lyckades också hitta coach Nisse och jag fick min nya Linnéa-tisha. Den åker på imorgon, helt klart! Träffade även Tone, Patrick, Fredrika, härliga Helena och coola Karin och en massa annat löpfolk och helt plötsligt fick jag jordens påslag och blev jättenervös. Startgrupp B; herregud, vad ska jag i den och göra?! HUAA! Tog en pepp-fika med Mia, Helena och Karin och därefter släppte den värsta nervositeten. Nu har jag hunnit ladda batterierna med mat och lite strategitänk. Jag ska baske mig hämta energi ur mitt huvudbry, fokusera på att ha riktigt kul och springa bort alla negativa tankar och känslor. Det kan gå undan om planen lyckas ;-)

Imorgon väntar uppladdning med snabb-pappan, uppvärmning med Linneiterna, försök att hitta Pertti och ta rygg på honom och sen ge järnet 21,1 km. En bra dag blir det PB och om inte annat så ska jag njuta varenda meter av att kunna springa varenda sekund av loppet!
Tack för alla kloka ord, jag bär dom med mig när jag på darrande ben äntrar startgrupp B imorgon. Håll i hatten, det här kan gå hur som helst ;)

30 dagar kvar...

Snart smäller det igen. Berlin Marathon. Tävlingsnerverna börjar vakna, jag längtar och våndas... I hjärnan snurrar ett virrvar av "vill prestera nu"-och "varför utsätter jag mig för det här"-tankar. Nedräkningen har börjat, är ni med?! ;-)

Förnuftigt?

Jag tror jag nyss fattade ett bra beslut. Stod med löparmunderingen på, redo att ge mig ut på ett fartlekspass. Igår slog det mig nämligen att jag inte sprungit fartlek sedan i maj och faktum är att jag har saknat det busiga och spontana i fartleken. Dags för favorit i repris, tänkte jag således. Kastade en blick på pulsen och såg att den låg högt över normalt, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på hur jag nyss farit runt. Men... efter att ha stått stilla ett par minuter så sjönk pulsen inte under 65 spm ändå och jag brukar alltid starta med en puls på 50-56 spm (stående). Övervägde med mig själv under ytterligare någon minut; springa eller låta bli. Till slut bestämde jag mig för att låta bli.

Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?

För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)

Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!

En bro, en utmaning och Lilla My i löparskor

Har betat av hälften av veckans kaotiska tillvaro. Lyckades peta in något slags snabbdistanspass igår mellan jobbet och grillkvällen i Nyköping. 5,5 K på 25 min, pace 4:33. En runda som mest kändes "jaha". Ungefär så känns resten av tillvaron också, jag upplever en hangovereffekt efter de senaste veckornas kaos och längtar verkligen till semester och lite miljöbyte. Men, ikväll fick jag en rejäl kick.
På schemat: IF Linnéaträning.
Vi samlades som vanligt på Zinken, ikväll var vi ett litet tappert gäng bestående av Britta, Ann-Sofie, Johannes och såklart Mia & Helena. Och Annika som trots ömmande benhinnor kikade förbi för att få lite löparatmosfär. Coach Allan frågade om vi ville köra Tantobacken eller Västerbron och jag sa utan att tveka "Västerbron". Stupid me... ;)

Nåja, vi joggade iväg i sakta mak; Ann-Sofie och Johannes före mig, Mia och Britta samt Annika och Helena bakom oss. När vi kom fram till Västerbron stod coach redan där och sa "5 vändor". Jag trodde att han skojade, upp och ner för bro-eländet 10 gånger?! "Det är ju ingenting, ju, spring iväg nu ungdomar" var hans svar på det. Och vi lydde! Tack, coach! Flanörerna på bron trodde nog inte vi var kloka, några hann vi ju passera både två och tre gånger på vägen :-)

Backintervallerna blev lite olika långa; från Söder 572-600 m, från Kungsholmen 523-535 m. Första uppförsbacken körde jag på tok för snabbt; 572 m backe i 3:57-pace. Dumt gjort! Lugnade ner mig och sprang följande backar på 4:20-4:25-pace.
När jag började på tredje vändan (femte backintervallen) började kraften ta slut. Det gjorde ont, inget stämde och det kändes jobbigt. Funderade allvarligt på att skita i allt och åka hem. Blev arg på mig själv för att jag ville ge upp, för att jag gått ut för hårt och framförallt för att jag, som alltid, vill för mycket. Insåg sedan att det var upp till mig att fullfölja eller låta bli. Där och då blev jag Lilla My personifierad. Liten, rödhårig och tvärarg och bestämde mig för att ge bron vad den tålde. Misstänker att jag såg ut som ett smärre åskmoln, men över bron kom jag och på fjärde vändan började det lätta. Den femte vändan var en befrielse och ilskan rann av mig. Tappade lite i fart under tredje vändan; 4:35-pace som sämst, men avslutade ändå med två lite snabbare intervaller. På toppen av Västerbron efter sista intervallen så kände jag bara ett inre lugn och något slags pånyttfödelse som harmonisk löpare. I made it!

Nedjoggen till Zinken gick i snigelfart på trötta ben, men jag tror vi alla var mycket nöjda och stolta över vår insats ikväll. Mia, Helena, Britta, Johannes och Ann-Sofie; BRA JOBBAT, SÖDERS HJÄLTAR!
Totalt idag: 16 km, puls 171/196 (nytt rekord, hurra!) och snittpace 5:05 min/km. Snittpace på backintervallerna 4:22 min/km.
Lärdom av dagens pass: återigen-ta det lugnt i början! Och det finns uppenbarligen viss fart i mina ben, jag måste bara plocka fram Lilla My lite oftare ;-)

1021,21 km och bristande motivation

1021,21 km är alltså den sträcka jag tillryggalagt sedan 1 januari i år. Ingen dålig sträcka kan tyckas, men just nu känns det som att det kvittar. Precis innan jag somnade igår kväll kände jag bara hur all motivation, all träningsglädje och all längtan till 31/5 försvann. Och när jag vaknade imorse var motivationen fortfarande borta. Inte kul! Nu är jag i och för sig varken förvånad eller särskilt bekymrad över motivationsbristen, I've been there before... Men det blir inte roligare för det :-P

Jag antar att det är någon slags "post-långpass-depression" (alternativt PMS) som slår till, endorfinbristen gör sig påtaglig och löparsjälvförtroendet sviktar (nu igen). Det är egentligen skrattretande, för i lördags var jag jättenöjd och kände mig stark och nu är den känslan bortblåst. Nåja, jag tänker inte gräva ner mig för det, jag kommer igen och det senast imorgon ;-)

Inatt drömde jag för övrigt om SM, fast start och mål var ute i skogen någonstans. Och det fanns inga bussar som gick tillbaks till stan. Drömmen var mycket förvirrande, men jag minns att jag sprang i mål långt före både min pappa och min kusin men ändå kände jag ingen glädje över det (och i verkligheten skulle ingen vara gladare än jag om jag äntligen fick slå kusinen!) Vad betyder den drömmen tro?

Dagens status för övrigt är pigga ben, en öm ringtå på vänsterfoten och låg puls. Och snart en generellt ömmande kropp, ska till naprapat-Oskar innan jobbet och det kommer inte att bli behagligt ;-) Veckans träning får bli som den blir, fokuset ligger på kvalitetspass och Göteborgsvarvet som ett sista långpass innan SM. Och en stilla bön om att formtoppen infinner sig i rätt tid.

Just another 12 K...

Ja, dagens runda var liksom varken till eller från. Mer än att jag var ruskigt träningsabstinent innan jag gav mig ut. Gårdagens planerade morgonpass strök jag, tyckte det kändes lite väl mycket med löpning fyra dagar på raken nämligen... Det blev sovmorgon istället och det var välbehövligt efter alla tidiga morgnar på jobbet. Jobbet ja... Jag börjar inse att det är svårt att satsa på marathon och vara heltidsarbetande förlossningsbarnmorska. Problemet är ju att jag inte vill vara utan vare sig förlösandet eller marathonsatsningen och just nu är det bara jobbigt. Kan bero på att veckan varit riktigt tuff på jobbet, bara en ledig dag och en relativt späckad träningsvecka. Jag har världens bästa jobb och jag älskar att springa, tro inget annat! Det är bara det att jag just nu känner att jag inte får tillbaks energi i samma takt som jag ger den :-/

Nåja, jag ska inte gnälla. Kroppen känns inte sliten så, benen är förvånansvärt pigga och pulsen lägre än på länge. Mitt högerknä knäpper men det känns inte som "ni-vet-vad"-knä(stretcha-stretcha-stretcha!). Min kropp och jag är nog ganska mycket i harmoni just nu, men marathonspöket har börjat viska lite. Självförtroendet vacklar, jag känner mig precis lika (o)tränad nu som för ett år sedan. Jag börjar misstänka att det hör marathonspöket till ;-) Well, maj kommer att bli en lång kamp mellan marathonpsyket och marathonspöket. I ain't afraid of no ghost! :-D

För att komma till väsentligheterna, dagens pass! Det blev 12 km totalt, från Henkan via Slussen och Skeppsbron, ett varv runt Skeppsholmen och tillbaks samma väg. Det jag inte tänkte på var att halva Stockholm plus turister var ute på samma runda; med barnvagnar, hundar, ölflak och annat... Dagen till ära bestämde jag mig för att köra löpskolning på Skeppsholmen till de tyska turisternas stora glädje och ett antal bilisters stora förvirring :-) Skips, månsteg, tågång och utfallssteg fick det bli innan jag sprang hem. Farten 4:55 min/km i snitt. Medelhårt distanspass således.

Imorgon väntar sista testpasset; 6x800m intervall på Krillan med sällskap av Mia, TSM-Catarina och kanske några till. Någon mer som vill med? Samling 17 vid Krillans IP, sen ger vi järnet! :-)

Mental träning :-)

Tack alla för era tänkvärda kommentarer på gårdagens inlägg. Har funderat rätt mycket på varför det mentalt känns som en omöjlighet att springa på 3:30. Tror att följande hinder är vad som måste övervinnas:
-Jag har aldrig tränat mot ett specifikt tidsmål förut. Det känns så definitivt, vinna eller försvinna. Måste vända det till "Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna"
-Jag har aldrig tidigare tränat löpning med "eftertanke". Har bara sprungit "på känsla", inte en intervall, inte ett backpass, inte en snabbdistans. Jag trodde det skulle kännas lättare, men det känns lika tungt som tidigare. Varför? Jo, jag har såklart blivit snabbare och ökar belastningen i takt med att kroppen klarar det. Klart det inte blir lättare då! Fast jag trodde nog att det skulle kännas annorlunda, att jag skulle knäcka "löpningens gåta". En artikel i senaste RW gav mig perspektiv på att det inte kommer att inträffa... ;)
-3:30 är för mig en "magisk gräns". Det är en kanontid. Kan jag göra en kanontid? Helt ärligt-jag vet inte. Men jag måste ta reda på det! Vågar man inget, vinner man inget!
-Jag är lite för mycket tävlingsmänniska för mitt eget bästa. Jag avskyr att misslyckas och jag har höga krav på mig själv. Kanske dags att acceptera att jag inte kan prestera 110% efter sjukdom. Jag är ingen övermänniska, även om jag skulle vilja ;)
-Det går upp och ner i löpningen på alla nivåer. Jag kommer aldrig att ha ett konstant Runners High. Just nu är det ner-känsla. Det kommer att vända till "uppkänsla" igen. Bara att gilla läget.

Så, nu får det vara slutgnällt för den här säsongen. Jag är ju ingen gnällspik, egentligen. Mer en busig "glimten-i-ögat"-tjej som just nu är extra sprallig över vårens ankomst. Det är ju underbart! :-)

Not good enough for Szalkai...

Nä, intervaller är inte min styrka. Inte alls. Och jag vet inte om jag ska vara glad över att jag ändå ger mig f*n på att försöka eller om jag ska sura för att jag inte är snabb nog för att passa 3:30-programmet (vad gäller intervallerna, ska tilläggas, i övrigt klarar jag mig nog rätt bra). För å ena sidan så är min löpstyrka att jag är seg, uthållig och envis och det jag måste bli bättre på är just snabbheten. Jag har aldrig varit sprintsnabb, men jag kan ju bli snabbare... Å andra sidan börjar jag fundera på om jag tränar fel; springer mina distanspass för fort och mina kvalitetspass för långsamt. Å tredje sidan var förberedelserna för dagens intervallpass långt ifrån optimala. Och å fjärde sidan så måste man börja någonstans och sedan förbättra sig...

Igår masade jag mig iväg till styrketräningslokalen på jobbet och körde styrka innan jobbet. Vill lova att det känns i kroppen idag, trots stretchning igår. Körde mest armar/överkropp, men lite utfallssteg och tåhävningar också. Jag har oooooont i sätesmuskulaturen idag ;-)(vaderna klarade sig bättre!).

Nåja, nu var det ju intervallerna jag skulle skriva om... Förberedelserna var som sagt inte optimala; jobbhelg, lite sömn, mycket jobb och träningsvärk. Höll på att somna på bussen hem och tänkte ett tag ställa in intervallpasset, men marathonskallen sa till mig att "så får man inte göra". Således hem, byta kläder, hoppa på bussen och iväg! Fick bli Krillans IP idag med, men den banan är inte bra underhållen upptäckte jag... Steg av bussen vid Tegelbacken och tog uppvärmningsjogg därifrån längs Kungsholmsstrand och Hornsberg, 4 km. Fuskade lite med stridsen och körde bara 2 x 100 m. Sen bar det iväg och jag kände mig såååå stum i benen. Det var inte kul alls, så jag bestämde mig för att det fick bli 8 x 400 m idag. 45 sek joggvila mellan varje intervall. Gjorde mitt bästa, men ligger 10 sek ifrån det Szalkai tycker är optimalt.

Såhär blev intervallerna: 1(28, 33, 35, 38, 36, 36, 35, 34). Första intervallen är jag nöjd med, resten vill jag bara stryka. Möjligen kan tiderna ha påverkats lite av att det sprang barn tvärs över banan även när jag var rätt nära inpå. Deras pappa (?) var dock upptagen med att köra löpskolning så han hade inte tid att hålla ordning på barnen och själv hade jag inte luft nog i lungorna att ens väsa "UNDAN FÖR F*N" (men det slog blixtar ur ögonen på mig vill jag lova!).

Sprang avslutande 5 km i 4:50-pace i rena ilskan. Totalt idag 13,0 K, snittpace 4:39, snittpuls 169. Och ett utmärkt löparindex på 65!
Nöjd med rundan, inte med intervallerna...Varför kan jag inte bara få vara snabb som en raket för?! Jag blir så frustrerad! Finns det inga genvägar? ;-) Samtidigt är jag stolt över att jag gav mig ut och tiderna är absolut inte dåliga, egentligen. Bara jämfört med vad jag själv vill...

Det fina i kråksången är iallafall att jag är revanschsugen, inte nedslagen (bara sur, både i benen och själen). Ska köpa lättviktare imorgon. Och kanske Omega-3-kapslar som ska vara bra har jag hört ;-). Sen ska jag ta revansch på mr Sz, Krillans IP och intervallerna. Så det så!

Trött efter intervallerna på Krillans IP

Abstinens!

Jag är abstinent. Oxytocin- och adrenalinabstinent. Oxytocinbristen får jag väl leva med tills vidare, men våren underlättar ju inte det hela. Vårkänslor till max!! :-) Får bli kär i löpningen tills bättre alternativ dyker upp.
Har inte sprungit en meter sedan igår morse, kroppen vill springa igen!!! Jag är rastlös till max, men jag vet hur viktig vilan är. Jag försöker iallafall intala mig att jag vet det ;-) Ganska läskig känsla att vara träningsabstinent, minns inte när jag kände det senast.
Lite lättare kändes det efter att ha läst Niklas inlägg om dagens TSM-träning. De farterna lät otäckt snabba och jag är säker på att jag inte hade hängt med i tempot (jag är seg, inte snabb!) Sedan kom problemet... Marathonpsyket gör en dr Jekyll/mr Hyde. Ena sidan säger att jag lika gärna kan lägga ner 3:30-satsningen eftersom jag inte klarar tempot. Den andra sidan blir urförbannad och säger att det kan jag visst. Så det så! Om inte annat så får jag träna på att bli snabbare. Och helt plötsligt blev abstinensen lika stor om inte större igen. Arrrgh, jag kan-vill-ska fixa detta! (i sådana här lägen känner jag mig ibland som Don Quijote och hans kamp mot väderkvarnarna ;-) ). Vinnarskallen har talat. Så får det bli :-)