Förnuftigt?

Jag tror jag nyss fattade ett bra beslut. Stod med löparmunderingen på, redo att ge mig ut på ett fartlekspass. Igår slog det mig nämligen att jag inte sprungit fartlek sedan i maj och faktum är att jag har saknat det busiga och spontana i fartleken. Dags för favorit i repris, tänkte jag således. Kastade en blick på pulsen och såg att den låg högt över normalt, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på hur jag nyss farit runt. Men... efter att ha stått stilla ett par minuter så sjönk pulsen inte under 65 spm ändå och jag brukar alltid starta med en puls på 50-56 spm (stående). Övervägde med mig själv under ytterligare någon minut; springa eller låta bli. Till slut bestämde jag mig för att låta bli.

Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?

För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)

Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!