Tankar i mörkret

Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)

Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).

När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)

Solo på Västerbron

Ensam söderhjälte i full mundering
Egentligen var tanken att jag skulle köra dubbla pass idag; morgonjogg till jobbet och backintervaller på eftermiddagen. Nu blev det inte så, jag lyckades på något sätt stänga av väckarklockan och somna om i en hel timme till. Vaknade och hade 10 min på mig att göra mig i ordning och rusa till bussen (bussinteraller?!). Så gick det med den morgonjoggen! :-P Det är första gången sen jag flyttade till Stockholm som jag lyckats försova mig, märkligt nog. Jag skyller på all dramatik som pågick i mitt hörn av Högdalen igår kväll; skottlossning bakom sporthallen och anlagd brand i grannhuset.

Nåväl, även om jag sov bort morgonpasset så sov jag inte bort nyckelpass nr 2; långbacke. Måste dock erkänna att jag var otroligt sugen på att lägga mig och sova istället för att springa, såååå galet trött just nu. Nu hade jag ingen möjlighet till att smita undan, för gulliga Catti kom förbi och hämtade upp mig för träning. Började träningen med en samling i Linnéalokalen och det är banne mig äkta kärlek! Så härligt att få slänga käft med Niklas, Nisse och Allan, krama om Tone, prata lopp med Patrick och Daniel och planera framtida äventyr ihop med "gänget". Fast jag saknade såklart underbara Mia, som tog vilodag, och härliga Helena som var förkyld...

Jag lämnade dock mina vänner, som skulle springa Årstabro-intervaller, för att i ensamt majestät ge mig i kast med Västerbron i regnet. Det var ett ensamt och tungt pass idag, kroppen kändes tung, vätskefylld och sådär barbamamma-aktig igen. Och tyngdkänslan blev inte mindre av att jag trampade i varenda vattenpöl och skvätte vatten både på mig och alla jag passerade. Under intervallerna utförde jag ett smärre psykologiskt krig med mig själv, i uppförsbackarna ville jag bara stanna, lägga mig ner och glömma allt vad intervallträning hette för att under nedförsbackarna helt glömma bort vad jag nyss känt. Tyckte att jag fick slita hårt idag, det ÄR klar skillnad på att springa med underbara Linnéaiter och att springa själv. Dessutom slet jag hårdare än jag brukar... Jag lär mig liksom aldrig att när det känns riktigt trögt och "stillastående" så springer nästan alltid snabbare än jag tror. Jag insåg det först när jag sprang ikapp, passerade och drog ifrån en cyklist under min sista brovända. Undrar vad cyklisten tänkte!

Det blev ojämna intervaller, från Söder mot Kungsholmen, ca 730 m, höll jag 4(09-14-07-16)pace och från Kungsholmen mot Söder, ca 500 m i motvind, tappade jag stadigt från 4:20 till 4:24-28-34... Inte så stabilt direkt. Men snabbare än någonsin, jag är supernöjd och rätt trött, på ett skönt sätt. Och det är inte utan att jag längtar lite till nästa pass... ;)

Bygga muskler...

...är vad mitt träninsschema går ut på just nu. Och gissa om det känns i benen! I måndags var det benstyrka på schemat, just den biten på gymmet som jag annars har hoppat över eftersom jag "ändå har starka ben". Vilket jag INTE har... Mina stackars vader och hamstrings har gnällt högljutt efter min framfart i gymmet, men ska jag bli snabbare måste jag bli starkare. Jag vill inte gå sönder!

Effekterna av gymträningen, eller snarare bieffekterna av densamma, kändes igår när det var dags för långbacke a.k.a Västerbron. Först blev det löpskolning. Mia spände ögonen i mig och sa "vi kan ju inte missa kryssen i Nix utmaning", såklart hon har rätt i det ;-) Det blev skips, kick-i-baken och efter önskemål från Tone körde vi indianhopp. Skönt, men vaderna morrade lite efter skipen. Sedan var det dags att ta sig an broeländet igen. 8 x Västerbron blev det, med härlig motvind när vi sprang mot Kungsholmen. Jag hade sällskap med nyvunna bekantskaperna A och M hela vägen och hade trevlig pratfart under nedförsbackarna. M passade på att knäcka mig och A genom att köra en tjurrusning den sista backen, huj, så lätta steg han hade. Det hade inte jag... För första gången kändes backträningen mest i vaderna, jag brukar annars känna den i lårmusklerna men igår kändes vaderna som... sandsäckar. Det var tungt sista vändan över bron, jag orkade hålla jämn fart och landade på en snittpace på 4:28 min/km uppför. Mycket nöjd med detta!

Idag ska benen få vila lite och bara trava runt i landstingskorridorerna. Men imorgon är det dags för nya utmaningar igen, bring them on!

And I just end up running in the cold November Rain

Nu var det kanske inte riktigt så de sjöng, GnR, men det kändes så passande ändå. Kvällen bjöd på underbara löpmöjligheter i kylslaget novemberregn och vad passar väl bättre än att hylla Västerbron tillsammans med underbara Linnéaiter?! Så kul att vara tillbaka med gänget igen, det är verkligen som en andra familj att vara där :-)

Så, passet idag blev alltså Västerbrointervaller. Det "råkade" sammanfalla med att jag på mitt eget schema från supercoach N'batha hade långbacke inskrivet ;-) Vi var ett stort och härligt Linnéagäng som gav oss ut i novemberregnet, med Allan i spetsen och han var verkligen i sitt esse, good to have you back Allan! Efter att först ha rekat läget över bron och sedan kört löpskolning under bron på Kungsholms-sidan (skips, utfall, tågång) var det dags att ta sig an Västerbron. 7 intervaller, tre från Södersidan och fyra från Kungsholmssidan, var ordern. Och vi lydde snällt... Det var underbart att få springa backintervaller igen, det gjorde inte ont någonstans efter NYC-Marathon utan benen var pigga. Tyvärr lyckades jag, min klant, med att STÄNGA AV klockan när vi skulle starta intervallpasset och fick därför bara med uppvärmning och nedjogg. Surt!! Det kändes som om det var sju jämna och bra intervaller, får väl gå på den känslan helt enkelt. Men ÅH så irriterad jag är =/

Från Södersidan mot Kungsholmen hade vi motvind och regnet piskade i ansiktet, men det var på något surrealistiskt sätt grymt skönt. Jag kände mig levande och närvarande i varje steg och vädret gjorde upplevelsen ännu starkare. Stockholm inbäddat i mörker och regndis är dessutom vansinnigt vackert. Kvällens pass blev således ett av höstens absolut härligaste träningspass!
Avslutningsvis måste jag hylla några galna hjältar lite extra; Mia, Tone, Ken och Staffan hade svår träningsvärk efter gårdagens Nordic Military Fitness men deltog ändå i backintervallpasset. You rock my world!

Söders Hjältar vs Västerbron i motvind

Äntligen torsdag och dags för IF Linnéa-träning. Jag hade i och för sig ingen lust alls att ta mig till träningen idag. Hela dagen gick åt till onödigt huvudbry och jag var allmänt ur form, men jag vet ju att det är då man ska ge sig ut. Och sällskapet, Söders underbara hjältar, var mer än tillräcklig motivation för att masa sig iväg till Zinken. Började med en liten uppvärmningsjogg från Skanstull till Zinken bara för att känna på formen efter gårdagen, det kändes helt okej. Ingen återvändo alltså ;)
Mötte Tone och underbara Mia utanför Zinken och genast började vi prata om allt och inget, mest löpning då... Min bristande motivation till träning var som bortblåst, härligt :-) Idag fick vi tre nya kompanjoner, Ken, Jonas och Staffan som hängde med Mia och mig till Västerbron. Ann-Sofie, Helena och Tone laddade för Midnattsloppet på lördag och tog en lugn sällskapsjogg runt Årstaviken istället.

I coach Allans och coach Nisses frånvaro (men med tydliga instruktioner från coach A) fick jag och Mia försöka styra upp brointervallerna, jag tror vi lyckades ganska bra :-) Ordern lydde "Västerbron, MINST 10 vändor", fast det där minst föll bort... 10 vändor blev det. Mia och jag sprang i våra fina klubbtröjor och på andra vändan över bron fick vi syn på en filur iförd lika tjusig tröja komma susande från Kungsholmen-sidan. Det var Stephan som hakade på, så himla kul att möta en ytterligare Söder-hjälte och verkligen känna samhörigheten i tröjorna :-)
En hjälte?
Intervallerna idag var jämnare än förra gången, det kändes mer kontrollerat och jag orkade hela vägen. Ett aber var dock sidovinden. De första fem intervallerna gick ganska bra, men på den sjätte tilltog vinden och under de resterande fyra ökade vinden för varje intervall. Det var riktigt, riktigt jobbigt att springa den sista vändan över mot Kungsholmen och tillbaka, vinden slog undan fötterna och tvingade kroppen att liksom springa lutad mot vinden. Det blåste till och med så mycket att min fina Linnea-tisha höll på att blåsa av, vilket blottade min bleka mage... :-D

Efter vad som kändes som en halv evighet i motvind var intervallpasset iallafall avklarat och de duktiga grabbarna hade kört järnet hela vägen. Mia och jag pustade i deras bakvatten, men vi båda gjorde riktigt grymma intervaller idag. Något ojämn backlängd, men från Södersidan var backen ca 590 m och tiderna blev såhär: 2(31-27-28-31-30). Från Kungsholmen blev det ca 520 m backe och tiderna 2(17-13-16-14-15). Snittpacen på intervallerna blev (håll i hatten!) 4:15 min/km!! Det är ju galet snabbt! Vilointervallerna höll en snittpace på 5:05 min/km vilket är något långsammare än jag kört tidigare och uppenbarligen lönar det sig.

Totalt idag blev passet riktigt långt; 17,7 km på 1:28:40. Snittpace totalt 5 min blankt, puls 162/194 och kadens 180/202. Löpindexet satte nytt rekord; 70!
Hade tänkt att traska till gymmet imorgon bitti, men nej. Kroppen förtjänar vila efter dagens pass, så det får bli sovmorgon istället :-)
Tack, Söders Hjältar, för ännu ett kanonpass med härligt sällskap. Det är tur att ni finns :-)

En bro, en utmaning och Lilla My i löparskor

Har betat av hälften av veckans kaotiska tillvaro. Lyckades peta in något slags snabbdistanspass igår mellan jobbet och grillkvällen i Nyköping. 5,5 K på 25 min, pace 4:33. En runda som mest kändes "jaha". Ungefär så känns resten av tillvaron också, jag upplever en hangovereffekt efter de senaste veckornas kaos och längtar verkligen till semester och lite miljöbyte. Men, ikväll fick jag en rejäl kick.
På schemat: IF Linnéaträning.
Vi samlades som vanligt på Zinken, ikväll var vi ett litet tappert gäng bestående av Britta, Ann-Sofie, Johannes och såklart Mia & Helena. Och Annika som trots ömmande benhinnor kikade förbi för att få lite löparatmosfär. Coach Allan frågade om vi ville köra Tantobacken eller Västerbron och jag sa utan att tveka "Västerbron". Stupid me... ;)

Nåja, vi joggade iväg i sakta mak; Ann-Sofie och Johannes före mig, Mia och Britta samt Annika och Helena bakom oss. När vi kom fram till Västerbron stod coach redan där och sa "5 vändor". Jag trodde att han skojade, upp och ner för bro-eländet 10 gånger?! "Det är ju ingenting, ju, spring iväg nu ungdomar" var hans svar på det. Och vi lydde! Tack, coach! Flanörerna på bron trodde nog inte vi var kloka, några hann vi ju passera både två och tre gånger på vägen :-)

Backintervallerna blev lite olika långa; från Söder 572-600 m, från Kungsholmen 523-535 m. Första uppförsbacken körde jag på tok för snabbt; 572 m backe i 3:57-pace. Dumt gjort! Lugnade ner mig och sprang följande backar på 4:20-4:25-pace.
När jag började på tredje vändan (femte backintervallen) började kraften ta slut. Det gjorde ont, inget stämde och det kändes jobbigt. Funderade allvarligt på att skita i allt och åka hem. Blev arg på mig själv för att jag ville ge upp, för att jag gått ut för hårt och framförallt för att jag, som alltid, vill för mycket. Insåg sedan att det var upp till mig att fullfölja eller låta bli. Där och då blev jag Lilla My personifierad. Liten, rödhårig och tvärarg och bestämde mig för att ge bron vad den tålde. Misstänker att jag såg ut som ett smärre åskmoln, men över bron kom jag och på fjärde vändan började det lätta. Den femte vändan var en befrielse och ilskan rann av mig. Tappade lite i fart under tredje vändan; 4:35-pace som sämst, men avslutade ändå med två lite snabbare intervaller. På toppen av Västerbron efter sista intervallen så kände jag bara ett inre lugn och något slags pånyttfödelse som harmonisk löpare. I made it!

Nedjoggen till Zinken gick i snigelfart på trötta ben, men jag tror vi alla var mycket nöjda och stolta över vår insats ikväll. Mia, Helena, Britta, Johannes och Ann-Sofie; BRA JOBBAT, SÖDERS HJÄLTAR!
Totalt idag: 16 km, puls 171/196 (nytt rekord, hurra!) och snittpace 5:05 min/km. Snittpace på backintervallerna 4:22 min/km.
Lärdom av dagens pass: återigen-ta det lugnt i början! Och det finns uppenbarligen viss fart i mina ben, jag måste bara plocka fram Lilla My lite oftare ;-)

6 x Västerbron

Västerbron väntar...
Så bra det blev, till slut! Sitter här och är riktigt nöjd med dagens insats. 6 x Västerbron, 3 ggr från varje håll. Monsterbackintervaller med IF Linnéa med andra ord. Och det var så otroligt kul!!

Dagen i övrigt har varit allt annat än rolig, jag tänker för mycket och är ganska splittrad till väldigt mycket. Det har många olika orsaker och var och en gör att det känns motigt både med träning och annat just nu. Löpningen känns tungt mentalt. Framförallt tycker jag inte att jag har tillräckligt många långpass i benen, vilket såklart bara är fånigt av mig att tänka. Men ändå. Jag saknar "långpass-längre-än-tre-mil" i min uppladdning i år och velar fortfarande över hur jag ska göra. I skrivande stund lutar det åt att det blir 25-28 km lånpass med 3 km fartökning på torsdag och KR i full fart 10/5... Är jag ologisk nu igen?

Trots att jag var tvärtrött och oinspirerad så släpade jag mig iväg till Zinken för att möta upp Mia. Letade ursäkter som att jag hade ont (det hade jag inte), att jag var sjuk (det var jag inte heller) och att jag hade hög puls. Såhär hög puls hade jag...

Väl där blev jag genast smittad av Mias härliga entusiasm och det kändes faktiskt ganska bra. Dagen till ära var de korta kortbrallorna på och mina ben lyste kritvita i kvällssolen... På programmet stod backintervaller och det blev favorit i repris; Västerbron 3 ggr från vardera sida. Min fotpod gick i strejk och vägrade mäta sträckan, men enligt gamla kurvor är backen från Södersidan ca 750 m och från Kungsholmensidan ca 400 m lång. Såhär blev tiderna: Södersidan 2:53-3:05-3:07 (den första intervallen började jag klocka lite för sent) och från Kungsholmensidan 2(09-06-03). Maxpuls 191 spm, snittpuls 172 spm. Totalt sprang vi 12,9 km på 1:03 vilket ger en pace på 4:54 km/h. Inte illa! Att jag dessutom lyckades springa förbi och dra ifrån en cyklist (han kom ikapp mig 300 m senare...) från Rålis upp på Västerbron och halvvägs över mot Södermalm gjorde inte kvällen sämre! Tack, Söders Hjältar, för en kanonkväll i solskenet! Let's do it again!
Stockholms vitaste löparben...