Tusingar med barbamammakänsla

Det var länge sedan jag hade ett pass med barbamamma-känsla i kroppen, trodde i min enfald att vant mig vid hormonsvängningarna men icke! Imorse hade jag bestämt möte med Pertti vid EIP för tusingar. Bara det var kanske dumt, jag vet ju vad jag tycker om kvalitetspass på morgonen men nu fick jag inte till passet på något annat sätt så jag får ju skylla mig själv ;)

Kände redan vid frukosten att hela kroppen var i osynk, snubblade på tröskeln, spillde yogurt på bordet och drällde flingor över halva köket. Inte blev det bättre när jag skulle stolpa iväg till Enskede IP... Benen kändes dels stumma som trästockar, dels ostyrigt studsiga och dels veka som spagetti. Försök hitta ett flyt i löpningen med dom benen, den som kan! På något sätt tog jag mig fram på mina trä-gummi-spagettiben och mötte en oförskämt pigg Pertti och slog följe med honom 5 varv på banan som lite extra uppvärmning. Under stridesen började jag på allvar fundera över hur jag skulle få med mig mina ostyriga ben runt banan, men med glada tillrop från Pertti och aktivering av marathonpsykets tjurighet så gick det. Tungt som attan, jag tappade 10 sek i fart från första till fjärde, men intervall fyra, fem och sex höll jag exakt samma tid på och det är jag mycket nöjd med. Idag blev det lite mer "hardcore" med en minuts ståvila efter första, andra och tredje intervallen och två minuters vila efter fjärde och femte. Såhär blev serien: 3:51-3:56-3:57-4:01-4:01-4:01. Puh! Nästa gång blir det tusingar UTAN barbamamma och definitivt inte på förmiddagen!
Super-Pertti körde sina tusingar 5-10 sek snabbare än jag och då hade han inte ens ätit frukost! Makalöst starkt jobbat!! Jag fattar inte hur det är möjligt att ens genomföra en tusing på fastande mage... måste vara finsk sisu, eller nåt i den stilen. Inspirerande och imponerande, hur som helst.

Avslutade förmiddagens pass med en lugn och skön nedjogg på IP:n. Totalt blev det 14,3 km, men någon snittpace fick jag inte eftersom den där )"&/%&#/"!½ fotpoden gick i strejk så fort jag kom till EIP. Grrrrr! Joggen hemifrån gick iallafall i stabilt 5:05-tempo...
Nu väntar jobb, vilodag imorgon och på måndag blir det ett sista långt långpass inför Berlin Marathon. Sedan är det dags att börja formtoppa, startar med Stockholm Halvmarathon om en vecka :-)

Till sist: lycka till på Tjejmilen imorgon, ni som ska springa! Go S, go IF Linnéas starka brudar, go alla ni andra! Jag kommer att gå på jobbet och heja på er i tanken!

Tunga tusingar

Varv efter varv på Enskede IP
Eftersom kroppen vann över psyket imorse så blev det sovmorgon istället för jogg till jobbet. Ingen idé att ens bli sur över det uteblivna passet, jag orkade helt enkelt inte gå upp... Tänkte därför raskt om och beslöt mig för att köra tusingar på Enskede IP efter jobbet. Var dock snubblande nära att det inte blev något av det passet heller, för jag var otroligt trött efter jobbet och gick och letade ursäkter att inte springa. När alla ursäkter var uttömda och förkastade så insåg jag att jag bara var lat och någon latmask vill jag inte vara. Motiverad av tanken kom jag raskt i träningskläderna och begav mig iväg till Enskede och löparbanorna där...

Efter tre kilometers skön löpning var jag framme, fick dela banor med en massa duktiga friidrottare från Hammarby Friidrott. Jag frågade om det var okej att jag sprang tusingar trots att de tränade. Det var det och jag fick ha bana 1 helt för mig själv. Tänk så bussiga idrottsledare det finns! :-)
La upp passet i två set på 3x1000 m med 200 m joggvila mellan intervallerna. Mellan seten hade jag två minuters ståvila, som jag tillbringade pratandes med en trevlig man som sprungit Midnattsloppet på 40:39 och placerat sig bland de hundra främsta det året. Han var nyfiken på mina kilometertider eftersom han tyckte att jag såg snabb ut. Kul att höra :-) Första setet gick riktigt bra och kändes kontrollerat, hann återhämta mig under joggvilan och hade fint flyt i löpsteget. Under det andra setet tappade jag fokus totalt, löpningen kändes okoordinerad och snubblig. Öppnade dessutom lite för hårt på den första intervallen efter vilan och fick slita hårt under de sista två. Just den biten gör mig sur och lite missnöjd, när ska jag lära mig att disponera krafterna ordentligt?! Snittpacen på intervallerna totalt blev fina 3:57 min/km och iterationerna 3(58-56-58-55)-4:01-4:04. Första reaktionen på de sista iterationerna varLilla My surar
Nästa reaktion ett gapskratt över hur fånig jag var som surade över de två intervaller som gick i 4:01-4:04-fart. Jag var inte ens sur över att det skulle ha gått långsamt, bara över att de förstörde den fina svit på 3-pacer jag hade under de fyra första intervallerna. Egentligen är jag ju jättenöjd, rekordtusingar trots att det kändes tungt och motigt. Stolpade hemåt på rätt trötta ben, men med en skön känsla i kroppen. Totalt blev det 13,6 km, snittpace på hela passet 4:39 min/km, puls 165/193 och kadens 188/210. Och ett nytt rekord i löpindex; 69!

Fick förövrigt tack från en fotbollskille som hade använt mig som "hare" de sista varven i sitt Cooper's test. Han var överlycklig över att kunna ta rygg på mig och trodde att han hade förbättrat sig. Det fick mig genast att börja fundera över vad Cooper's test innebär och vad jag kan ha för nytta av det... Nån som testat?

Imorgon väntar ett långt långpass, har inte bestämt rutt ännu men det lutar åt Årstaviken-Södermalm-Västerbron-Kungsholmen och tillbaka. Borde bli närmare 30 km och lugnt ska det gå. Men först; sömn och vila :-)

Learning by doing?

Är åter i storstan efter en hektisk vecka i Norrköping. Kanske inte lika galet som det kan vara på jobbet här, men jag har definitivt inte legat på latsidan. Dessvärre resulterade det i att jag inte fick någon lunch/rast/paus i tisdags och att jag då valde att skjuta upp det inplanerade intervallpasset till onsdag fm före jobbet istället. Jag har fattat smartare beslut, garanterat. Jag kan inte springa kvalitetspass på morgonen, det borde jag ha lärt mig vid det här laget... Jag var trött och seg redan när jag gav mig ut, men tänkte att det nog skulle gå över. Där misstog jag mig! Det blev inte 6x1000 m, det blev ynka 3x1000 m plus 1x600m. Och en Karin som knappt orkade jogga hem. Första intervallen kändes bra, lite snabb men kroppen kändes faktiskt okej. Under andra intervallen försvann dock den känslan och efter 600 m tog det stopp. Batteritorsk! Konstaterade surt att det bara var att glömma 6x1000-planen. Vilade lite extra och gav mig ut på den tredje intervallen och det gick på vilja och envishet. Kraftlösheten var enorm. Ingen mjölksyra, bara totalt tvärtrött. Vilade säkert två minuter innan jag gav mig på en fjärde intervall. Den kändes evighetslång och när jag äntligen var klar så insåg jag att det bara var att ge upp. Inte min dag, helt enkelt. Och felfaktorerna var rätt många; dålig sömn, dålig laddning, mycket jobb, åskvarmt och för hög fart. Dålig kombination! Tur att coach är på semester, annars hade jag nog fått bakläxa ;-)
Intervallpacerna blev inte alls så dåliga som jag trodde, 3:52-4:00-3:57-4:09 min/km. Lärdom: TA DET LUGNT! LADDA VÄL! (och låt bli att springa intervallpass två timmar efter frukost-två timmar före jobbet...)

Rätt sur och anti-intervallpass-aktig lämnade jag Norrköping för Stockholm idag och mötte underbara Mia på Centralen. Bara jag såg henne blev jag på bättre humör och vi hade massor att prata om. Kände mig genast piggare även om jag gnällde över att det stod backintervaller på schemat. Förlåt, Mia! Och tack för peppen :) Ett något reducerat Linnéagäng idag, många bekantingar saknades men Patrick var tillbaka efter höghöjdslägret i EM-land. Kul! Vi gav oss iallafall iväg till den korta, men rätt branta, Tantobacken. Jag värmde upp lite på egen hand mellan klungorna, behövde filosofera och landa i mig själv. På schemat stod 8xbacke och jag gav mig tusan på att hålla samma tempo rakt igenom. Och jag gjorde det!! 38-37-38-37-39-37-38-37 och så bonusrundan med Mia: 40 sek. Revansch!! :-)
Under nedjoggen kände jag mig bara grymt nöjd med mig själv igen. Att Stockholm sedan badade i solens ljus och gjorde tillvaron ännu mer underbar gjorde inte saken sämre (det gjorde däremot tanten på cykel som vrålade "Stick från cykelbanan" när jag, Mia och Ann-Sofie kom kutandes och var max 10 cm in på den breda cykelbanan... hmmm...)Nåja. Jag kan. Iallafall ibland!
Nu väntar sömn, frukost och sedan lite lantluft och långpass med Niklas. Och på lördag blir det Musköloppet med IF Linnéa. Ska bli så grymt kul!! :-)

Tusingar med underbart sällskap

Hemkommen för en timme sedan och nu nyduschad och fulltankad med energi kan jag fortfarande bara le åt kvällens tusingar på Enskede IP. Det som kändes så motigt, så oöverkomligt och så fruktansvärt blev, till slut, en riktig Runner's High under nedjoggen. Men man ska väl ta det från början...
Mötte Niklas vid Slussen, båda två var lite lagom omotiverade och trötta efter jobbet och mitt hjärnkontor har för tillfället placerat sig någonstans uppe i det blå... Det blev rätt mycket baissande innan vi ens var framme vid Sockenplan :-) Masse kom susande och mötte upp, killarna var modiga och sprang i tights och långa compressionsstrumpor men jag behöll överdragsbyxorna tills det blev dags för intervallerna. Nåja, vi sprang en sväng i krokarna kring Enskede som uppvärmning, 3 km i 5:20-fart ungefär. Tillbaks på Enskede IP var det dags för strides; 3x100m. Jag klockade aldrig mig själv, men var väl sisådär 2-5 sekunder efter Niklas och Masse. Det var rätt läckert att springa bakom dom och se hur de for iväg som raketer. Ruskigt snabba killar alltså! Själv kände jag mig som en jolle på släp, men i det sällskapet var det inte något dåligt alls :-)

Så, tusingarna. 6x1000 m intervaller, en minuts ståvila mellan varje utom mellan tredje och fjärde där Mr Sz slog på stort och bjöd på tre minuters vila. Det var guld värt! Niklas och Masse susade iväg på första intervallen, men jag bestämde mig för att köra mitt race inte dra på för hårt i början (vis av lärdom sedan i tisdags). Under andra intervallen kom jag ikapp Masse, sprang förbi och sedan blev jag jagad av honom sista biten. Det var en liten kick att ligga och "dra" lite. För varje intervall blev benen tyngre och tyngre, men syrakänningarna kom inte förrän de sista 200 metrarna av varje intervall ungefär. Sista intervallen gav jag allt jag hade, trampade luft sista biten men orkade genomföra samtliga intervaller. Jag fixade det, jag har kört tusingar!!! Lycka, bara det.

Hur blev då tiderna? Jag hade räknat med 4:15-4:20, det blev mycket bättre än så. Såhär: 4(04-04-10-09-08-05). Jag sitter stum av förvåning och stolthet. Shit, det är JAG som har presterat de där tiderna. Niklas var grymt stark och sprang sista intervallen på 3:50 ungefär. Där är jag inte, men kanske kan jag komma under 4 min någon gång.

Under nedjoggen infann sig lyckoruset och känslan av att kunna springa härifrån till evigheten. Jag var hög på adrenalin och kärlek, på vårkänslor och lycka över den vackra omgivningen. Fick inte tunnelseende, men när jag hörde fågelsången och såg solen färga himlen röd-orange, då kände jag hur hjärtat nästan exploderade av lyckokänslor.

Niklas, Masse, tack för idag! Jag är så imponerad av er båda och inser att jag är snabb nog att få vara med er snabbfotingar och "leka". Ni var grymma och sällskapet gav mig både ork och inspiration att pressa lite till. TACK!! Let's do it again?! :-)
Imorgon blir det dock vila. Benen tackar för det, två intervallpass på en vecka står inte högt i kurs i vaderna.