Födelsedag och goda nyheter! 17 dagar and counting...

Världens bästa idrottsklubb, IF Linnéa, fyller 100 år idag och det vill jag fira! Mitt fyrfaldiga leve: Hurra (för IF Linnéa) hurra (för Allan som drog igång löparsektionen) hurra (för alla Linnéalöpare) hurra (för den gemenskap och kärlek som klubben har)!!!

För egen del är det goda nyheter vad gäller det trilskande baklåret. Mina benmuskler mår nämligen utmärkt, inte en löparrelaterad skada så långt naprapaten kunde känna. Däremot är det värre ställt med ryggen... Jag är stel och låst i ryggen och troligen är det mitt jobb snarare än min träning som är grundorsaken, men nu har det gått så långt att jag överkompenserar och jobbar med fel muskler för att skydda ryggraden, vilket enkelt uttryckt har gett viss kortslutning i nervbanorna mellan ryggen och benen. Inte så kul kanske, men det är ändå den bästa nyheten jag kunde ha fått. Jag får träna, jag SKA träna och springa, det är inga bristningar eller överansträngningar i benmusklerna, min kropp TÅL träningen. Däremot tål den inte alla knasiga arbetsställningar jag hamnar i... Nåja, lösningen heter ryggrehabträning och med all sannolikhet är problemet åtgärdat inom några månader. Och tills dess får jag träna på så mycket jag vill :-))

Vidare bjöd kroppen på goda nyheter under ett 3x2000m intervallpass; 8:07-7:54-7:42 visade klockan och jag fattar absolut ingenting. Är det JAG som levererar de där tiderna?! Jag inser att trots att jag må ha en coach vars idéer gärna ifrågasätts så har hans tänk gett effekt på min fart. Thanx, coach!

TSM - inte bara löpning... 20 dagar kvar

Den närmar sig med stormsteg nu, maran... Efter dagens långpass är jag dessvärre inte alltför säker på att den blir av för min del. 24 km in i passet började nämligen en nerv i vänster baklår gnälla betänkligt och det var bara att bryta och traska tillbaka till Stadion. Surt! Å andra sidan; man ska lyssna på kroppen och jag bryter hellre ett långpass idag och kan springa om tre veckor än fullföljer långpasset och får en månads löpförbud på grund av skada... Ska på behandling imorgon, troligtvis är det en låsning i ryggeländet som spökar. Igen. :-P

Nåja, frånsett detta faktum var dagens långpass i TSM-anda riktigt ljuvligt. Det var med visst vemod jag begav mig till Stadion idag, eftersom dagens TSM-pass var mitt sista. Det kommer att bli konstigt att inte ha 3:15-gänget som står på Stadion och väntar på en, samtidigt som det ska bli skönt att få vara lite långpassledig också. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att "säsongen" som TSM-ledare gett mig otroligt mycket som löpare men också som människa. Så många härliga människor jag lärt känna, både i år och under förra året. Utan TSM hade jag inte lärt känna underbara Catti eller min partner-in-crime; Pertti. Jag hade aldrig lärt känna Clarre, Niklas, Masse, Arne, Gunilla och många, många fler... Men inte minst; utan TSM hade jag aldrig mött kärleken: min underbare G. Det hade varit kul att kunna skriva att vi bokstavligt talat sprang in i varandra, men riktigt så var det inte... Så snabb är jag nämligen inte. Än ;-) Så... Med mindre än tre veckor kvar till maran kan jag bara konstatera att även årets TSM gett mycket, men på ett annat sätt än förra säsongen. Återstår att se om det blir något mer TSM i höst för min del, men oavsett det så har mitt liv för alltid förändrats. Till det bättre, ska väl tilläggas ;-)

För min del var det sista långpasset innan SM, inte helt nöjd med utslaget. Nästa vecka är det tävling (om kroppen nu håller), helgen därpå är det jobb och sen... sen är det dags att stå där på startlinjen med adrenalinet flödande i kroppen och siktet inställt på 42 195 m marathonresa. Det pirrar i magen av både nervositet och förväntan när jag tänker på det. Min elfte marathonresa. Hur ska den bli? Kommer den att bli av över huvud taget?

Confessions of an Asicslover...

Jag måste erkänna en sak. Eller... två saker egentligen, de hänger liksom ihop. Jag har sedan Stockholm Marathon av och till haft en ömmande (stundtals mycket ömmande) högerhäl. Det gör ont precis på den punkt där vadmuskeln fäster i hälbenet och nej, det ÄR inte hälsporre. Symtomen stämmer inte. Jag har testat det mesta för att få hälen på bättre humör, men helt bra har det inte blivit förräns nyligen. Och orsaken smärtar nätan lika mycket som den ömmande hälen gjorde...

En föreläsare på TSM-helgen i oktober pratade om vikten av rätt sko. Och inte förrän då slog det mig att jag har haft ondare efter långpass, men tänkt att det kanske var överbelastning. Beslöt mig för att testa att byta skor... och sanningen är att det är mina älskade Kayanos som är boven i dramat. Åtminstone har jag inte haft ont i hälen sedan jag slutade använda dem, men eftersom jag inte ville tro att detta var sant så var jag ju tvungen att göra ett test. I tisdags sprang jag i Kayanosarna för första gången på en månad och det tog inte mer än någon timme efter avslutat pass så gjorde sig en alltför bekant smärta sig påmind i hälen... Så, med sorg i hjärtat konstaterar jag att min tid med Kayanos är över. Mina älsklingsskor! Snälla Asics, säg att ni har någon lika bra sko med mindre pronationsstöd. I need it!

Backpass, framfotslöpning och en tejpad högerfot

Den tejpade högerfoten...
Igår var det tisdag och kvalitetsträning med TSM. Fullt med härliga bloggare och joggare som vanligt, så himla kul att ses och bara babbla. Krockade med coach Rubin utanför ÖIP som undrade om vi haft en skön runda i lördags. Jag och Mia, mötte honom nämligen ute på Djurgården där han bara susade förbi oss. Han tyckte iallafall att jag såg stark ut och hade ett bra steg. Lycka!! :-)
Backpass stod på schemat även denna gång och vi begav oss till samma backe som förra veckan. Redan under uppvärmningen kände jag att jag var rejält törstig (dåligt vätskeladdad, klant-Karin!) och vaderna kändes trötta. Det blev iallafall 3 km uppvärmning i 5:11-fart och sedan lite löpskolning på en trång cykelbana. Därefter begav vi oss till backen och körde igång. Tyckte att jag tog det lugnare än förra veckan, men faktum är att det gick snabbare. Fokuserade verkligen på löpsteget och hållningen den här gången och vips så var jag uppe på framfoten och tassade. Det var definitivt mer löpekonomiskt att ta kortare steg "på tå" än att kliva på med hälisättning. Vilken underbar upptäckt! Tyvärr orkade jag köra alla backintervallerna på tå, under den sjunde backintervallen tappade jag fokus och ramlade in i mitt vanliga löpsteg och tog mig liksom aldrig ur det. Samma sak hände på sista intervallen. Vet inte om det var därför, men det kändes ohyggligt tungt att springa de sista två intervallerna, hu! Under nedjoggen gjorde sig törsten sig mer och mer påmind och det kändes mot slutet som om jag hade svalt en hel öken. Riktigt tung och obehaglig känsla, som såklart gick över så fort vi stannat och jag fick dricka. Lärdom: vätskeladda ALLTID ordentligt inför kvalitetspass.
Hur som haver, det var totalt sett ett tungt pass som kändes ordentligt i vaderna. Glad att jag inte var ensam om att tycka att det var tungt! Backen var 280 m och iterationerna lyder som följer 1(09-12-08-07-08-08-09-06). Snittpace 4:05 min/km uppför. Inte illa! Och Mia, den sista intervallen är den jag sprang åt dig ;-) Nästa gång hoppas jag på att orka springa alla intervallerna på framfoten, det underlättade verkligen.

En ömmande vad...
Tillbringade dagens lediga förmiddag med att gå till en idrottsmassör. Det var en smärtsam upplevelse, vill jag lova. Han hittade alla ömma punkter direkt och tryckte och masserade så att jag höll på att krypa ur skinnet. Som ett fint minne har jag fått stora ömmande rodnader på vaderna efter hans behandling. Hans kommentar till mina stackars vadmuskler var "det var länge sedan någon gav de här vaderna kärlek va?". Antar att det säger en del om vadernas skick... ;-)

Förutom ett par misshandlade vader fick jag en tejpad högerfot. Det visade sig nämligen att min ömmande högerhäl härstammar ur ett högt fotvalv och en felbelastad muskel. Detta har lett till en muskelhinneinflammation; en fascit. Nu ska det inte vara någon fara på taket eftersom jag bara har känt av det sedan SM, men i dessa skadefyllda tider i bloggvärlden så är jag livrädd att jag åker på hälsporre eller något annat otyg. Lösningen på mitt problem ska iallafall vara att tejpa upp fotvalvet. Således fick jag en snabbkurs i tejpning av fötterna och vaderna (just in case...) samt en hårt tejpad högerfot. Och faktum är att det känns mycket bättre, så nu ska det tejpas fötter för brinnande livet!

Fredagsnöje

Redo för fredagsnöje

Fredag=intervaller på Krillan enligt planen. Gick hela dagen på jobbet och testade högerfoten; småjoggade, gjorde tåhävningar, vred försiktigt ut foten i ytterläge. Det kändes helt ok, lite stramt och fortfarande svullet men inte ont. Har även läst alla blogginlägg; tack för alla råd och att ni bryr er. Det värmer!!! Och uppskattas :-)

Vågade mig iallafall ut på en löprunda med målet att möta Karin och testa att springa intervaller/fartökning på Kristinebergs IP. Eftersom jag lovat både mig själv och Bureborn att ta det försiktigt så började jag med att ta bussen till Gamla Stan för att därefter springa hem till Karin. 3:66 km längs vattnet, härligt meditativt och foten kändes bra. Kroppen bestämde tempot till 4:51. Hos Karin mötte även hennes kompis S upp och vi begav oss till Krillan i behagligt 6:30-tempo. Uppvärmningen blev nästan 6 km lång totalt, men det var skönt.
När vi väl kom fram så började min pulsklocka att krångla, rejält dessutom! Hur illa det var upptäckte jag inte förrän jag kom hem, tur var väl det. Nåväl, målet var 6x800 m intervaller men det blev inte riktigt så. Det blev 2x800m + 2x400m + 2x800m med ca 1 minuts joggvila mellan varje intervall. Åter igen gick jag ut för hårt, vilket ses på tiderna 3(19-30-25-42) och 1:40 på båda 400 m. Det ger en pace på 4(04-15-10-39) på 800-metrarna och 4:22 på fyrhundringarna. Jättenöjd med samtliga tider utom den sista på 800m, ojojoj så stum jag var då!
Joggade tillbaks till tunnelbanan och åkte till Slussen. På tunnelbanan fick jag erfara omvärldens syn på en löpare som står och eftersvettas och stretchar (jag var så stel att jag var tvungen att göra något ju!) klockan halv åtta en fredagskväll. Jag blev totalt idiotförklarad! :-P Längtade ut ur vagnen hela vägen, kände mig så otroligt malplacerad... Men jag bjuder på det! Tänker inte skämmas för att jag tränar, oavsett veckodag. Inser dock vidden av mitt löparnörderi... ;-)
Vid Slussen hade jag två alternativ; att vänta 6 min på en varm buss eller springa hem i kylan. Jag höll på att förfrysa så jag sprang 3,2 km hem och kom hem före bussen. Sköööönt :-) Fick dock ingen tid, för klockan gick i totalstrejk efter tunnelbaneåkningen. Totalt 15,9 km idag, längre än planerat men skönare än väntat. Och av fossingen känner jag ingenting i nuläget och inget under löpningen heller, men det är fortfarande svullet. Törs man blåsa "faran över" för foten tro? Kör nog med Ipren-gel ett tag till, för säkerhets skull...

Nu är jag mätt, nöjd och lite trött efter middag och ett halvt glas vin...
Får gäster i helgen så jag måste ställa mig och göra efterrätt till morgondagens middag nu ikväll, sen blir det sömn, morgonjogg i luuuuuugn fart före frukost imorgon och därefter blir det vila tills på måndag. Eller tisdag.
Inget TSM för mig i helgen, alltså, men vad gör man när långväga vänner kommer på besök? Löpningen är trots allt inte allt i mitt liv, men bra nära ;-)

Skadad?

Hmmm. Jag trampade ordentligt snett igår under löprundan med Karin, men tänkte att det inte var någon fara. Problemet är att jag är svullen om fotleden idag... Det gör inte ont att gå eller springa, men om jag belastar bara liiite snett så gör det riktigt ont. Det är ingen stukning, men frågan är om jag inte har sträckt ett muskelfäste och fått en liten blödning i muskeln...
Smöjer med Ipren-gel för fullt och koncentrerar mig på att inte trampa snett, vill jag lova. Har ingen lust att bli skadad "på riktigt" så jag inte kan springa! Siktar på intervallpass imorgon, men gör det ont så får jag lov att bryta och vila. Men DET scenariot vill jag helst slippa!

Till roligare saker; Stockholm Marathon. Jag sökte i startlistan på mitt namn och fick fram att jag tävlar för Team Sthlim Marathon. Vad är Sthlim?! Är jag ett eget team, månne? ;)

Passade även på att söka på min pappas och min kusins bästa tider på Stockholm Marathon. Pappsen har som snabbast gått i mål på 3:32, kusinen har sprungit på 3:24, 3:29 och 3:30:32 (plus en massa andra tider över 3:30). I hemlighet drömmer jag om att slå kusinens samtliga tider under 3:30, men dit kommer jag inte att nå (inte i år, förmodligen aldrig). Men tänk om...!