Hur är det möjligt?

Jag blir faktiskt inte klok på mig själv. Hur är det möjligt att jag har en kropp som håller ihop och snällt ställer upp på alla galenskaper jag släpar ut den på? Och hur sjutton är det möjligt att jag trots det verkligen tvivlar på min förmåga? Antar att tvivlet är en drivkraft i sig, men ändå...
Det blev snabbdistans idag, av den enkla anledningen att jag jobbar kväll imorgon och inte orkar leverera en snabbdistans och sedan jobba. Jag är väl lite lat ;-) Fast, jag orkade springa snabbt idag efter en ytterst kaotisk dag på jobbet med två konstiga förlossningar som gick ett-i-ett. Tur man har starka ben och stödstrumpor!

Snabbdistans var det ja. Och PH-pass med Super-Karin som cyklat hela helgen. Hon är otrolig, den tjejen! Först ut: snabbdistansen, 8 km. Enligt Mr Sz skulle tempot vara "ner mot 4:30 per km eller på känsla att det känns fort". Jag tänkte nöja mig med 4:35, med tanke på gårdagens utfallssteg som verkligen kändes i benen. Värmde upp med 2 km i 4:58-fart, benen värkte och gnällde, men det lyssnade jag inte riktigt på. Satte fart längs Årstaviken och körde mestadels på känsla. Efter tre snabbdistanskilometer fick jag dock stoppa och stretcha, för då trodde jag att benen skulle gå av. Efter lite snabb stretch drog jag iväg igen och körde på i bra fart. Över Västerbron höll jag 4:25-pace uppför och 4:15-pace nerför (jag fattar inte detta alls!). Sista biten mot Fridhemsplan var en plåga för lårmusklerna, men klockan stoppade på 35:42, dvs 4:27-pace. HUR ÄR DET MÖJLIGT?! Totalt 10,5 km, snittpace 4:34 och puls 168/188. :-) Sprang förvånad och trött hem till Karin, fyllde på depåerna med lite vatten och snackade lite innan vi tog nästa runda.

PH-rundan skulle idag förlängas lite och Karin valde 5:05-5:10-pace. Sagt och gjort, vi värmde upp med en skön långsam kilometer och sedan satte vi av upp mot Fredhäll. Karin halkade efter i uppförsbackarna, men ville köra på så jag höll farten rätt bra. Nya rundan är betydligt mer kuperad, men den är riktigt härlig. Mindre härligt var alla flygfän som gjorde det svårt att andas. Får väl se det som extra proteiner, men det var INTE behagligt att sätta en svärm knott i halsen. Urk!!!
När vi närmade oss Rålis fick Karin ny energi och började dra. Sista kilometern inledde hon på 4:45, så jag var elak nog att plåga henne igenom hela kilometern i samma tempo. Och hon grejade det galant! Karin, du är makalöst stark!! Totalt sprang vi 8,5 km i 5:10-pace, men själva snabbdistansen landade på 5:02-pace. Och puls 159/172.

Summa summarum: Jag har sprungit 19 km idag. Trots att benen nästan grät efter Allans underbart hårda coachning igår. Och jag grejade en snabbdistans UNDER Szalkai-rekommendation. Och pulsen var nere i 55 spm en timme efter avslutat träningspass. Jag fattar absolut ingenting av det här, men jag känner mig stark och lycklig. Och är full av energi och vårkänlsor. Kan det vara orsaken? :-)