Batteritorsk...

Jo. Dagens träning blev reducerat till ett ingenting. Kroppen ville inte, det var omöjligt att kicka igång imorse och ännu mer omöjligt att få kroppen ut på ett långpass. Åkte hem och sov två timmar istället... och nu gnisslar jag såklart tänder över utebliven träning. Men; kroppen har sagt stopp och då blir det så. Imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag med roliga intervaller.
Nu gäller det att ladda batterierna och komma igen, jag misstänker att den senaste tidens kombination av mycket jobb, mycket träning och lite sömn börjar sätta sina spår. Eller så håller jag på att bli sjuk eller övertränad... Let's hope I'm just a bit tired!

Energi ut, energi in. 5 dagar kvar

Har äntligen avslutat förra veckans mastodontjobb från onsdag till idag. Fullt ös kan man väl sammanfatta jobbet som. Eller på ren svenska; för jävligt. Det har varit jobb, jobb och jobb, uteblivna måltider och absolut ingen chans till eftertanke under arbetspassen. Minst sagt energidränerande, särskilt idag när klockan var kvart i två och jag var fullkomligt utsvulten och gråtfärdig av trötthet. Jag älskar mitt jobb, men nu har det varit lite för mycket energiförluster på kort tid för att vara helt sunt. Skönt att jag är ledig imorgon och har semester på fredag, helt klart!

Gårdagen började iallafall suveränt bra med sista TSM-träningen innan maran. Det blev en skön runda runt Premiärmilenbanan och den numera berömda "Freddes backe", en dryg mil i skön pratfart. Mycket peppning och taktiksnack inför lördagens utmaning blev det, både under och efter passet. Inser att jag bara måste anmäla mig till Team Stockholm Halvmarathon OCH Team Stockholm Marathon; det är så många underbara inspiratörer som jag inte vill tappa kontakten med. Det var en energiboost att träna med "gänget" igår och det fick mig att orka igenom gårdagskvällen på jobbet.

Idag har jag laddat batterierna rejält efter jobbet genom att först fika med Coola Karin och snacka en massa träning, marathonstrategier och livet i allmänhet. Därefter träffade jag M, en klasskompis jag inte sett sedan gymnasiet. Vi hade en superhärlig kväll och försökte prata ikapp 10 år över god mat och ett par öl. Tyvärr tog kvällen slut alldeles för fort, men när jag satte mig på bussen hem så kände jag mig full av engeri. Så härlig att känna sig berusad, inte av ölen utan av livet, sommarnatten och det vackra i tillvaron. Och av kärleken som spirar mellan människorna runt omkring mig. Livet är underbart och jag är redo. Stockholm Marathon, here I come!