Delirium, urladdning, peppning. 2 dagar och 17 timmar kvar.

Det är nära nu, otroligt nära. Jag har börjat skärma av läskigt mycket på jobbet, tack och lov att jag är på BB och skrotar runt. Det var i och för sig mycket att göra idag, men det är inte lika hektiskt akut som på förlossningen (oftast inte iallafall). Mitt tillstånd på jobbet idag kan nog i det närmsta beskrivas som delirium. Fullkomligt förvirrad och disträ. Jag är glad att jag hade en barnmorskestudent att släpa på, utan henne hade jag förmodligen både irrat bort mig på avdelningen och glömt bort att arbeta. Märklig känsla, helt klart. Om jag har känt såhär tidigare så har jag förträngt det ;-) Till mitt delirium hör också en ovilja att prata om lördagens marathon. Nu när mina kollegor äntligen fått upp intresset så vill jag bara vara ifred, otacksamt värre av mig!

Efter jobbet tog jag den rundan som de flesta andra klarade av imorse, 8 km härlig jogg. Jag sprang dock utan klocka, pulsband och fotpod, det kändes lite naket faktiskt. Idag flöt allt bra, jag kände mig som en Anna von Schenck-wannabee, stark, snabb och lätt. Försökte med att se vältränad och cool ut iförd snusnäsduk, glasögon med mörka glas och Finisher-tröjan från förra året. Om det funkade för att lura omgivningen vet jag inte, men jag såg det som lite pepp inför lördagen. I år ska jag banne mig inte tänka "alla andra ser vältränade ut" utan "alla andra ser OCKSÅ vältränade ut". Insikten idag var: jag ÄR vältränad. Nu kan jag inte göra något åt vare sig väder eller vind, bara gilla läget. Jag kommer att göra mitt bästa utifrån de förutsättningar som gäller, jag vet det och jag känner det i hela kroppen. Och sista backen hem idag har aldrig varit lättare, jag tänkte på saker som ska peppa mig när det börjar gå motigt och fick hur mycket energi som helst.

Eftersom Masse efterlyste fler listor i en kommentar skriven på Berglunds blogg tidigare i veckan så tänkte jag imorgon presentera mina pepptankar. Tills dess får ni hålla till godo med en låt som ramlade in i hjärnan under Berlin Marathon 2005 (min tredje mara).

Bakgrundshistorien till detta är att en bekants bekant, irländaren P-J, skulle springa i Berlin samma år. 500 meter efter starten ser jag hur min supporterklack vinkar åt någon, men ser inte mig. Vred huvudet åt vänster och där sprang PJ! Hur sannolikt är det att lyckas träffa EN bekant bland 42000 startande? Vi hade sällskap till nästan 30 km (där jag tappade bort PJ och drog ifrån...)och sprang och pratade en hel del. När vi passerade 21,1-km-skylten utbrast PJ "Oh, we're half-way there" och ni kan ju gissa vilken låt jag fick upp. Varje gång jag passerat halvmaraskylten sedan dess har denna låt spelats i mitt inre och jag ler stort åt minnet. Enjoy!