Lycka!

Igår testade jag kroppen lite försiktigt med att cykla och springa i trappmaskinen på gymmet. Det enda som kändes var en märklig "hetta" i korsryggen, precis där jag haft ont. Antar att det har med läkningsprocessen att göra, var lite orolig att det skulle börja göra ont men jag kände ingenting efteråt :-)

Stärkt av gårdagens träning beslöt jag mig idag för att testa att springa en sväng. Och det höll!! Kroppen var tung och otymplig, vilket kanske inte alls var så konstigt vid närmare eftertanke. Kroppen är klok, den prioriterar läkning framför dårskap som löpning. Men det var skönt, så underbart skönt, att känna att det funkar att springa och att det inte gjorde det minsta ont. Inledningen på veckan var nämligen det värsta jag har varit med om i smärtväg. Det liknade ingenting jag varit med om förut och bara tanken på att förflytta mig gjorde ont. Usch! Jag är otroligt tacksam över att kroppen snabbt svarade på behandlingen och att rörelse är den bästa medicinen för att undvika fortsatta problem. När det kändes tungt och motigt idag så tänkte jag på alla dom som inte kan springa och på hur lycklig jag är som faktiskt kan det :)
När jag var nästan hemma mötte jag för övrigt två renhållningsarbetare som precis tände varsin cigg och stoppade mig med frågan: "Har du bråttom?". Jag stannade såklart till och frågade om det var något särskilt, varpå männen log och sa "Näe, men du springer ju...". Jag log lite extra och tänkte att de inte har en aning om vad de går miste om... :-)

Who let the dogs out?!

Jaha, så var det dags att ta upp detta ämne i bloggvärlden igen. Under mina fyra senaste löparrundor har fått väja för hundar tre gånger. Då menar jag inte väja som i "svänga undan" utan "hoppa-undan-snabbt-som-ögat-för-att-inte-få-x-antal-hundtänder-i-vaden"-väja... Idag var det ruggigt nära att mina vader förvandlades till hundmat, kände hur hundskrällets nos studsade mot benet. Och matte, hon såg bara förvirrad ut och hade inte ens vett att be om ursäkt eller tala om för hunden att det var helt fel beteende...

Hur svårt ska det vara att hålla hunden kopplad, ha koll på kopplet och se till att uppfostra hunden? Jag vill INTE hälsa på hundar när jag springer, mina vader är INTE hundmat och jag vill INTE snubbla på koppel... Är det för mycket begärt?!

För övrigt är jag mest trött och sliten efter en tuff jobbhelg, mycket träning och lite sömn. Hoppas på en snar förbättring av det tillståndet...

Lika som bär?!

Twins?

Med tanke på temat på mina födelsedagspresenter finns det anledning att tro att Lilla My och jag har vissa gemensamma drag. Varför skulle jag annars ha förärats med Lilla My i form av en musmatta, ett mobilsmycke och en kylskåpsmagnet?! ;)

För övrigt är jag mest sur och grinig över träningen idag. Tantobacken i långversion och jag är INTE vänner, jag tappade stadigt för varje intervall och det var tunga ben som masade sig uppför. Det kändes tungt och osynkat, inte ett av mina bättre pass i år. Nu gräver jag ner mig, surar lite och kommer igen, revanschsugen till tusen!