Mental kris. 11 dagar kvar.

Egentligen skulle jag ju blogga om Göteborgsvarvet, men jag lyckas inte riktigt samla tankarna. Hade en mycket märklig loppupplevelse nämligen. Någonstans efter 10 km tappade jag allt vad motivation hette, tyckte att det mest var tråkigt att springa och funderade faktiskt allvarligt på att bryta loppet. Inte för att jag var slut i kroppen, inte för att pulsen låg för högt eller för att jag dragit på mig mjölksyra. Nej, jag mådde fysiskt sett toppen och kände mig oförskämt pigg, men rent mentalt var det inte roligt alls att springa. Det var inte som på ett marathon när man känner sig trött och sliten och brottas med sig själv om att fortsätta, det här var något annat. Det var helt enkelt inte roligt. Jag har aldrig känt en så stark lust att kliva av ett lopp som då. Vet inte vad det var som fick mig att fortsätta, men jag är glad att jag ändå fullföljde loppet. Sista 7 km var iallafall ruggigt roliga, men just nu oroar jag mig mest för den där märkliga svackan... Fast såklart, tiden är jag jättenöjd med och även formbeskedet. Det var inte någon värre fysisk kamp att hålla 4:30-fart utan kroppen kändes hyfsat pigg även i mål. Det finns mer att ge, tror jag iallafall.

Dagens pass med IF Linnéa har inte gjort mig lugnare, tvärtom. Det var helt underbart att ha sällskap med Helena, både dit och hem, det var superhärligt att träffa alla go'a klubbkamrater och spana in Allans vader ;-) Men att springa intervaller på Zinken, med både fotbollar, fotbollsmål och fotbollskillar att kryssa mellan... nej, det var inte min grej. Kände att jag bara blev mer och mer sur och otrevlig mot omgivningen för varje intervall och det kändes verkligen inte bra. Löpning ska vara glädje, inte ilska. Det blev 10x400m@3.35 med Lilla My och en känsla av att vara rätt barnslig. Det är väl inte hela världen att det inte blev ett kanonpass (och då menar jag kryssandet och irritationen över alla hinder, tiderna förvånar mig rejält), men ändå känner jag mig sur och irriterad över att inte ha kunnat fokusera och hitta flytet. Suck. Jag hoppas att jag är inne i nån postloppssvacka, annars får jag allvarligt ta mig en funderare på om det är det här jag vill, såhär kan jag inte ha det! Jag brukar älska att springa lopp när starten väl har gått, jag älskar att plåga kroppen i intervaller, jag älskar ju att springa. Eller gör jag inte det längre?

Rullgardin

Sådärja, nu känns livet lagom grått och tråkigt. Som om någon dragit ner en rullgardin... En känsla av rastlöshet gnager, det känns tomt inuti mig och jag konstaterar bara att även denna gång kom den; postmarathon-svackan. Men vad gör väl det? Nu kan jag börja om på ny kula, ladda batterierna och bygga upp mig tills nästa säsong av tävlingar kommer. Coach N'bathas träningsschema drar igång på allvar nu, det kommer att göra grymt ont och bli galet roligt på samma gång. Så, även om rullgardinen är neddragen idag så tycker jag mig se ljuset som sipprar in genom gliporna. Det kommer att bli en underbar vinter!

Abstinent

Jag erkänner; jag är en endorfinknarkare. Veckan som gått har endast omfattat ett ynka träningspass på 5,8 km med IF Linnéa i torsdags, en skön och långsam genomblödningsjogg. Sen kom förkylningen och postloppsdepressionen som ett brev på posten och man blir ju inte direkt lyckligare av att dessutom bli träningsabstinent =/
Har ägnat helgen åt jobb och diverse huskurer för att bli kvitt förkylningen, jag bara längtar ut i löpspåret igen. Samtidigt vet jag ju; bättre att vila en dag extra och bli frisk än att ge sig ut en dag för tidigt och riskera att aldrig mer få springa... Men åh, vad jag vill springa, få mjölksyra och PRESTERA!
Med mindre än en månad kvar till N.Y Marathon inser jag det omöjliga i att bara åka dit och softspringa. Inte för att jag kommer att kunna prestera någon kanontid, men som det känns nu så kommer jag att ge järnet =)

Men, first things first... Jag ska bli frisk och börja träna lite lätt igen, förhoppningsvis pallar kroppen med en liten runda imorgon. Någonting måste jag göra, annars blir jag fullkomligt odräglig. Vad gör ni när träningsabstinensen kryper i kroppen?