Förvirrad, förvånad och lycklig

Efter en smärre kamp med teknikens under lyckades jag ladda upp lite fler bilder, dessa finns att beskåda här för de som är intresserade :-) Helgen i Skåne har gjort mig gott, jag känner mig verkligen full av energi men också av visst vemod över att dagarna bara försvann och tog slut alltför snabbt. Har nog inte helt landat efter denna fantastiska resa ännu, men ett lyckligt minne är det, hur som haver...

Lever just nu i förvirringens tillvaro, det är tusen saker som snurrar i huvudet och som vanligt är våren en hektisk tid. Som om det inte vore nog har jag en flytt att ta tag i, om en månad ska jag vara flyttad och klar och inte begriper jag hur jag ska hinna med det mitt i träningsuppladdning och annat. Nåja, det får bli som det blir, men det är klart förvirrat iallafall. Och som om inte det vore nog så har jag drabbats av Vårkänslor med stort V, den värsta (bästa) sorten som mest får mig att le fåraktigt och snurra runt i cirklar...

Fast lite träning har jag faktiskt lyckats med! Måndagsförmiddagen ägnades åt brutalbehandling hos världens-bäste-R, den här gången gjorde det riktigt, riktigt ont. Jag kallsvettades av smärta och ville helst sparka bort R från mina ömma ben, men uthärdade. Det är trots allt jag själv som utsatt min kropp för smärtan... Nåja, det var en mörbultad kropp som jag släpade iväg till EIP igår, coachens schema sa tusingar och jag joggade dit med förvissningen att det kunde bli pannkaka av alltihop. Mötte upp Pertti och fick draghjälp på vägen, riktigt skönt! Planen var varannan "långsam", varannan snabb, dvs 4:05 respektive 3:50 min/km med 2 och 4 min joggvila. Det blev inte riktigt som planerat, kroppen var ohyggligt pigg och jag lät den rulla på. Såhär blev intervallerna:
1) 3:55
2) 3:45
3) 4:00
4) 3:48
5) 3:55
6) 3:50
Jag vet att jag borde vara jublande nöjd, men känslan var mest ett "jahaja...". Jag är förvånad över att det inte gjorde mer ont, förvirrad över att jag inte har någon känsla för hur formen är, borttappad i planeringen på nåt sätt. Har inget fokus på Stockholm Marathon alls, även om jag nog borde börja tänka på att det är ett marathon att genomföra... Well, det kommer väl. Just nu har jag ändå fullt upp med allt annat härligt som pågår i livet. Och imorgon är det laktat-test, can't wait!!

Tempopass med TSM

Efter en oerhört slö dag med deckarläsning i solen på balkongen var det dags att masa sig mot Stadion och TSM-träning. Mötte upp Niklas vid Stureplan och laddade mes lite smoothie och trevligt umgänge. Vi tog oss till ÖIP i sakta mak och jag kan ärligt säga att jag inte var ett dugg laddad. På schemat stod tempopass; milen på 42-45 min. Lagom lockande i värmen... Nåja, väl på ÖIP så kryllade det ju av bekantingar och det var lika trevligt som alltid att få prata med alla och höra hur träningen går. Hade en lång diskussion med ledar-Pertti, som erbjöd sig att maila ett hemsnickrat 3:15-schema till mig. Kan behövas, jag är mer förvirrad än någonsin vad gäller träningsupplägg. Jag lyssnar på allt och alla och inser att jag är totalt bortkollrad vad gäller vettig träning. Coach D är på gång med en långsiktig plan, med start efter Berlin Marathon. Ser verkligen fram emot denna, jag behöver struktur och saknar förmågan att själv få ordning på min träning. Nåja, det var en parentes. Nu var det ju TSM-träningen jag skulle blogga om...

Vi hade gemensam uppvärmning från ÖIP ner till Gärdet där vi hade löpskolning mitt i cykelbanan, till de stackars cyklisternas förtvivlan. Därefter bar det av längs Tjejmilen-bana. Första fyra kilometrarna gick i 4:30-tempo och jag hade inga problem att hänga med i det. Orkade till och med prata med Leo och det kändes bara bra. Efter fyra km ökades farten till 4:15 min/km och nu började det bli lite segt men kändes ändå bra. Hade stenhårt rygg på Clarence som höll farten fint och jag var med långt framme i gruppen. Åtminstone fram till 7,5 km då min högra vad började visa kramptendenser. Släppte omedelbart tätklungan och stannade för att stretcha ut, lite sur eftersom det kändes bra i övrigt. Å andra sidan hade det varit dumt att fortsätta springa och verkligen få ordentlig kramp... Efter strechen gick det lättare igen och jag höll 4:08-pace hela vägen in till "mål". Klockan för milen stannade på 44:50 inklusive stretchstoppet. Jag trodde att jag hade stannat klockan vid stoppet, men när jag körde träningsfilen i datorn visade det sig att jag bara tryckt "igång" klockan igen (vilket blev en "varvtid" istället). Inte illa alls!

Efter en stunds vila på Gärdet joggade vi tillbaka i sakta mak mot ÖIP igen. Hade sällskap med ledar-Gunilla nästan hela vägen. Hon ska också springa Berlin Marathon och har tidigare sprungit i New York (där hon satte personbästa!) så jag fick en hel del tips från henne. Kul!
Totalt idag: 14,6 km, 1:07, snittpace 4:34 min/km, snittkadens 184/min och puls 172/194. Jag tror jag har blivit lite snabbare sedan årets början... :-)

Imorgon väntar långpass med Mia, ska bli jättehärligt att utforska Stockholm norrut. Men först ska jag vila benen och ladda batterierna!