Idag kom bakslaget efter lördagens endorfinkick. Läskigt, så låg man kan känna sig! Nu är det ingen fara alls, jag är medveten om varför jag känner som jag gör men det har verkligen varit känslor åt alla håll idag. Började dagen med att läsa Masses underbara kärleksförklaring till sin familj och blev så rörd att tårarna rann. Lite senare var jag inne på Allans blogg och läste Alessis gästinlägg med tillhörande youtube-klipp från OS i LA 1984 och grät igen. Några minuter senare satt jag och skrattade hysteriskt åt google-översatta texter och tjuvlyssnat.se... Nog för att jag är en känslomänniska i vanliga fall, men idag var det verkligen extremt!
Träningsmässigt har jag ju vilat sedan Gbg-varvet i lördags och jag har längtat efter att få springa igen. Kvällens träning med IF Linnéa gjorde mig inte besviken! Mötte upp underbara Mia utanför Zinken, dagen till ära delade hon ut röda rosor till alla inspirerande löpare. Läs mer om varför här.
Coach Allan lyste med sin frånvaro, men hade skickat med noggranna instruktioner med coach Nisse; lång uppvärmning och därefter var planen 10x300 m intervaller på Zinken. Hurra! Vi värmde upp med en skön jogg längs Ringvägen till Eriksdalsbadet och sedan längs Årstaviken till Tanto och tillbaks till Zinken. Min &¤#"%¤!" fotpod fick spunk IGEN och mätte sisådär en halv kilometer för kort redan på uppvärmningen... Uppskattningsvis knappt 5,8 km på 28 minuter, pace 4:54 min/km.
Sedan blev det trehundringar, fast det visade sig bli 240 meter när vi mätt. Iallafall; här kommer intervalltiderna: 55-56-55-57-55-56-55-56-57-58. Snittpace på intervallerna blev 3:53 min/km. QUE?! Fattar ingenting, jag har gått på avståndet enligt coach Nisses Garmin och mina egna sekundtider (eftersom fotpoden mäter avståndet helt åt skogen!). Det låter galet fort om det stämmer!
I vilket fall kändes intervallerna bra och kontrollerade den här gången också. Ingen mjölksyra, men de sista intervallerna kändes sega vilket också ses på att jag tappade tid. Pulsmässigt riktigt bra, snitt 168 och max 194 (utan mjölksyra, jag fattar ingenting här heller). Benen kändes pigga efter lördagens pass och så även nu. Med 11 dagar kvar till Stockholm Marathon känns det faktiskt bara bra. Stadion, here I come!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Ser inte så snabbt ut tycker jag?!
Du ÄR så snabb - fatta det, kaninskrälle ;)
Appropå syra så tar det ett tag för musklerna att bygga upp syran, så i så pass korta intervaller kan pulsen hamna rätt högt utan syrakänning.
Snittpulsen ligger ju väl under din syratröskel (rimligen, eftersom min ligger kring 175 och du har högre maxpuls)
Hahaha :-) Jag försöker. Men det är svårt...
Tack för fortbildningen kring syrabildningen förresten!
Usch,,,det är jobbigt att åka känslomässig berg och dalbana i takt med att endorfin nivåerna förändras.
Hög eller låg, skratt eller tårar,,,dina ben dom springer på i rasande fart oavsett :-)
Hoppas kvällens pass genererade ny dos med endorfiner och att du somnar med ett leende på läpparna ikväll.
Ja, visst är det, Catti. Fast nu var jag ju beredd på det, så det kändes ganska okej ändå. Passet igår var kanon och jag var lite lätt berusad av endorfiner och lycka hela kvällen :-)
Ena dagen skratt, andra dagen tårar. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite härligt i alla fall - för är det inte det som är livet?
Och självklart instämmer jag med ovanstående - snabbt kutat!
Min Garmin visade på 270 meter. Du levererade jämna fina intervaller i världsklass! gulligt av dig att tagga ner på sista så du inte skulle varva mig ;-) Det hade du inte behövt - det krävs mer än så att knäcka mig!
Kul att killarna inte hänger med i ditt tempo!
Magda: Jo, det är faktiskt härligt trots allt! :-)
Mia: Va?! Är det sant?! Shit, då gick det ju ännu snabbare. Nu blir jag mörkrädd ;-) Du var grym igår! Heja oss!!
Dagen efter senaste långpasset grät jag över en överkörd humla...
Här oroar man sig för stela muskler och ömma leder efter maran. Det man ska vara orolig för är ju rödgråtna ögon. ;-)
Och just det: otroligt snyggt sprunget!!
Hahaha - grina över en död humla... gulligt. Snacka om att vi söker små saker att få fälla tårar över.
Nä - nu är det dags att börja tuffa på oss och käka taggtråd. No mercy!
Coolt att du var snabbast! Jobbigt med humörsvängningar, men sluta grina nu och skratta istället. Det är ju tack vara dig som jag sprang så snabbt igår. Du är bästa coachen! =)
Ps. Efter maran får man lov o grina va? Det kommer säkert ja göra, jag känner det på mig. Men lyckotårar då, för det kommer gå så bra så bra! ;)
Bureborn: :-) Precis så kan jag också känna. Så märklig man blir av att springa...
Mia: Yes, hädanefter blir det bara taggtråd till frukost.
Karin: =) Coachen är mycket stolt och ler stort! Och klart man får grina efter maran, det är för mig ett obligatoriskt inslag ;)
Skicka en kommentar