Känslor och backpass. 9 dagar kvar.

Det känns märkligare och märkligare ju närmare Stockholm Marathon jag kommer. Idag insåg jag hur jag känslomässigt blivit väldigt förändrad. Som jag skrev igår så känner jag mig rätt "avtrubbad" på jobbet, men samtidigt blir jag lättare berörd av saker och ting. Jag kan liksom inte riktigt värja mig för allt jag möter, framförallt på jobbet, men också i vardagen. Dessutom vill jag vara ifred och fokusera samtidigt som jag vill ha omgivningens förståelse och sympatier. Jättemärklig känsla! Dessutom är behovet av närhet ökat, just nu känns det tomt att inte ha någon att dela det här med. Jag får väl försöka göra något åt den saken. Om jag törs.

Dagens backe

Hur det än är med fokuseringen och annat så kräver Mäster Sz's schema sitt också. Idag var det ett backpass som skulle avhandlas, och farten skulle vara lugn. Mina ben ville inte alls springa lungt och nu sitter jag här och funderar över om jag sabbade formtoppen eller inte. Uppvärmningen på 4,7 km gick i 4:45-pace, det bara blev så när benen fick gå av sig självt. Sprang längs Årstaviken bort mot Hornstull, men stannade när jag var vid kolloniområdet bakom Eriksdalsskolan. Där hittade jag en lagom backe att springa uppför. Först blev det dock månsteg, skip och tågång till omgivningens munterhet. Jag måste se oerhört fånig ut, av minerna att döma :-P
Backen var 95 m lång och iterationerna blev 25-25-24-25-25.
Liiite segt i benen kändes det, förmodligen sedan tisdagsintervallerna, men annars var det bara skönt. Hemjoggen gick något lugnare, men jag kunde inte låta bli att springa om alla jag kunde. Det blev 5 eller 6 löpare på 4,7 km... Sista två kilometrarna tog jag det riktigt lugnt och landade på 5:17-pace.

Totalt 10,2 km, snittpace 4:55/min. Helt okej, om än lite för fort. Skönt var det iallafall, solen sken och Årstaviken var underbart vacker. Och jag ler av lycka för att jag kan springa och får ta del av ett sagolikt Stockholm en försommarkväll som denna.