tisdag 30 september 2008

Tack!

Landade på svensk mark sent igår kväll och har ännu inte landat i själen efter en galen, underbar, smärtsam och hysteriskt rolig Berlinresa. Imorgon kväll kommer den ocensurerade redogörelsen för uppladdningen, loppet och återhämtningen. Tills dess får ni hålla till godo med ett litet tacktal...
TACK älskade familjen för att ni följt mig och stått ut med mitt tilltagande löpnörderi. Extra tack till sötaste syster Stina som gästbloggat och fyllt mitt kylskåp med frukost tills idag. Du är bäst, sis!
TACK alla ni som följt mig på bloggen, som peppat, kommit med kloka ord och kommentarer! Tanken på att ni var med mig gjorde att jag orkade lite, lite till :-)
TACK Mia, Karin, Catti, Helena, Rebecca, Fredrika, Allan, Nisse, Masse, Nix, Tone, Patrick, Johan, Pertti och alla andra löpnördar till vänner för att ni inspirerar och entusiasmerar!
TACK underbara IF Linnéa för gemenskapen, glädjen och alla galna upptåg!
TACK coach Allan för att du övertalade mig att åka till Berlin. Igen. Jag var inte svårövertalad, men ändå ;-)
TACK Niklas och Masse för att ni ordnade världens snyggaste löparkläder och levererade dom förstklassigt TROTS egen uppladdning inför LL.

Avslutningsvis ett litet, litet förlåt. Förlåt, kusin J, men det var med stor glädje jag slutligen slog ditt PB ;-) Jag lovar, det blir 3:15 nästa. Om inte annat för att göra det till din ära, för din envishet och styrka som idrottsman inspirerar mig stort!

söndag 28 september 2008

Stina gästbloggar

Kort inlägg, Karins resultat under första halvan av Berlin marathon:
1.39.31
12.72 km/h
4.43 min/km

Still running...

Uppdatering!!
Här kommer hela resultatet för min älskade syster :)
name Johansson, Karin (SWE)
number F4334
club IF Linnéa
class WH
Split time
5 km 00:24:10
10 km 00:47:29
15 km 01:10:53
20 km 01:34:24
half 01:39:31
25 km 01:58:04
30 km 02:21:39
35 km 02:45:47
40 km 03:09:49
total
place (M/W) 212
place (ag) 50
place (total) 4223
time total (brutto) 03:22:08
time total (netto) 03:20:01

Karin smsar från Berlin "Fan vad jag är bra! Går i mål och gråter av lycka :)" så jag tror nog att hon är nöjd :)
(Dessutom har hon slagit kusin Johans PB, nåt som hon siktat på läääänge...)

lördag 27 september 2008

Stina (Barnmorskans syster) gästbloggar

Hej alla bloggläsare!
Stina här och gästbloggar.
Karin hälsar från Berlin att hon är nervös och att hon har hämtat ut sin nummerlapp.
Jag kommer att lägga ut hennes tid här imorgon... :)

onsdag 24 september 2008

Status: Gökboet. 4 dagar kvar.

Mitt jobb liknar just nu ett dårhus mer än något annat. Inte bara som miljö utan dessvärre även patientmässigt... Att det är en byggarbetsplats för tillfället gör inte saken bättre, det sprang bygg-gubbar, barnmorskor och patienter kors och tvärs över hela avdelningen igår. Själv gjorde jag parodi på mig själv i mitt försök att kommunicera med en patient som endast talade bengali och knappt ville titta åt mitt håll. Eller för den delen när jag försökte lugna en kvinna som bara grät och skrek och hittade fel på allt; det var för varmt, för kallt, hon var trött, vattnet var ljummet, barnet skrek, det drog från fönstret, solens ljus var för starkt... you name it! Kände mig ungefär som John Cleese i Fawlty Towers i mitt kroppspråk och som Jack Nicholson i Gökboet för övrigt. Och allt jag ville var att åka hem och få vara ifred i min marathonuppladdning...

Dessvärre fick jag inte vara ifred med marathonuppladdningen ens efter jobbet. Jag var tvungen att reda ut ett visst huvudbry och det tog mer energi än jag trott. Å andra sidan, nu har jag rensat ut ett litet spöke och kan åka till Berlin med fokus på att ha kul och att prestera. Jag ska springa mig igenom frustrationerna och gå i mål lycklig och redo för en nystart i oktober. För i oktober kommer det att hända flera spännande saker på löparfronten :-)

Så; status Gökboet ska förbytas till status Duracell-Karin. Berlin hägrar imorgon och formen känns på G. Gårdagens 9,5 km i 4:30-fart utan större ansträngning bådar gott. Berlin is calling!! :-)

måndag 22 september 2008

F4334

That's me! Följ mig via sms, helt gratis, genom att lägga in ert nummer och mitt startnummer här
Mot Berlin!

söndag 21 september 2008

Stoppa tiden! 7 ynka dagar kvar

Ja, fy sjutton! Nu har den värsta förvirringen släppt och förbytts i en enorm trötthet och ovilja att göra något annat än att sova och ladda batterierna inför kommande söndag. Dessutom har jag haft otäcka känningar av en annalkande förkylning och därför ställt in två löppass den här veckan. TVÅ! Veckans träningsmängd stannar således på två ynka löppass och ett intensivjympapass. Hur farao hade jag tänkt att det skulle räcka inför Berlin Marathon?! Jag hinner inte träna klart, ge mig en vecka till att träna på så jag hinner "komma i form"...

Såklart jag vet att det är marathonspöket som gör sin röst hörd, men det hjälper inte riktigt mot det dåliga samvetet och den obehagliga känslan i kroppen av att inte "hinna klart" med träningen. Kanske är det också för att tiden faktiskt rinner iväg, nu är det bara en vecka kvar till urladdningen och verkligheten med att det kommer att göra ont och vara jävligt jobbigt kommer ikapp. Jag kan inte längre förneka att ett marathon är i antågande.

Å andra sidan; det pirrar förväntansfullt i magen när jag tänker på starten. Jag, bland 40 000 andra löpdårar, med en ballong i handen. Ögonblicket när alla släpper sin ballong och de svävar mot skyn. Ljudet av 40 000 par fötter som rör sig mot Siegessäule. Det är stort, det är till och med enormt. Och om en vecka har jag fått uppleva det igen!

Planen för sista veckan är att springa ett intervallpass imorgon, ett distanspass på tisdag och sen vila till lördag då det är "Breakfast Run" (6 km i mycket långsamt tempo) i Berlin. Plus att hålla förkylningen stången, jag har inte tid att bli sjuk nu! Synpunkter?

fredag 19 september 2008

Förvirring råder. 9 dagar kvar

Jag är förvirrad, värre än vanligt. Ingen tvekan om att ett stort lopp närmar sig, jag är så ofokuserad och vimsig att det inte liknar någonting. Förutom att jag igår lovade bort brödrosten som inte längre är min (förlåt, Johan!) så lyckades jag ta tunnelbanan åt fel håll, komma till jobbet en halvtimme för tidigt (tog fel på tiden) och lägga ifrån mig både stetoskop och termometer inne hos olika patienter... Och det fortsatte imorse när jag slängde tandborsen och tandkrämstuben i soporna istället för att ställa tillbaka dom i badrumsskåpet. Dessutom höll jag på att göra en klassiker; ta med soppåsen till jobbet och slänga påsen med lunchen i soporna. Som tur var så gjorde jag iallafall inte DET.

Som om det inte vore nog så är jag synnerligen förvirrad på det privata planet ändå. Och nu har marathonspöket vaknat; jag känner mig ur form och otränad trots att jag är mycket väl medveten om att jag har tränat mer än någonsin. Antar att det är den minskade träningsmängden som spelar psyket ett spratt. Känns inte alls som om jag ska kunna prestera ett marathon nästa söndag, men jag vet! Jag kommer ur det med, marathonuppladdningen har sina faser och man måste liksom igenom dom. Men just nu känns det förvirrat. Vart är passet och startbeviset förresten? Och vart ligger Berlin?! ;-)

onsdag 17 september 2008

Free your mind. 11 dagar kvar.

Har ni sett The Matrix? Det finns ett antal rätt tänkvärda scener i filmen, bland annat hur huvudkaraktären ska försöka göra det omöjliga. Han frågar hur han ska göra det och får svaret "free your mind"... Lite längre in i filmen gör han såklart det omöjliga och de andra frågar sig vad som händer, varpå svaret "he starts to believe in himself" kommer. Och jag tycker att de två fraserna säger så enormt mycket. För vem sätter gränsen för vad som är möjligt, egentligen?

För min egen del är svaret givet: JAG sätter begränsningen genom att ha svårt att tro på min egen förmåga att prestera. Även nu, när jag har faktiska resultat att titta på så funderar jag på vem som sprang egentligen. För inte kan väl jag springa sådär fort?! Ändå vet jag svaret. Jag KAN springa sådär fort. Jag har kapaciteten att springa ännu fortare. Varför ska det vara så svårt att förstå och banka in i hjärncellen? Därför har jag nu som mål att tro på mig själv och släppa min "mentala fotboja" (för att citera Dagispappan). Igår tror jag att jag gjorde ett lyckat första försök till det. Jag funderade inte under själva löpningen, bara sprang och lät kroppen sköta jobbet. Släppte den mentala pressen, inga tvingande tankar... Det blev en rekordsnabb tusenstege som landade på 3:51 i snittpace, samtliga intervaller under 4-fart och mycket jämna intervallpar (400-400 osv) förutom åttahundrametersintervallerna som diffade 8 sek. Jag är supernöjd, det finns mer att ge och jag hoppas på att det är en formtopp på gång nu. Om 11 dagar vet jag svaret... :-)

tisdag 16 september 2008

Träningsvärk. 12 dagar kvar.

Igår gjorde jag något som förmodligen var hur korkat som helst, men så vansinnigt kul att jag inte ångrar mig för en sekund. Jag hängde med min vän och kollega P på ett lunchjympapass på Friskis och det var såklart inte vilket pass som helst... Nej, ett intensivpass tyckte hon att vi skulle gå på. Och jag var ju inte sen att anta utmaningen;-)
Att det var ett bra beslut visade sig tämligen omedelbart. Jag känner till en jympaledare i Stockholmsföreningen, vi gick ledarutbildningen ihop 1999 och gissa vem jag krockar med det första jag gör?! Jodå, Mårten himself. Det medförde att jag kom in gratis på passet, bara det var ju en bonus! Dessutom var Johan Holmsäter med på passet, lite coolt att ha jympat bredvid en Friskis-legend :-)

Hur som helst, när musiken drog igång försvann mina planer på att ta det lugnt. Mårten inspirerade och musiken fick mig i spinn, det var 110% som gällde och det var helt underbart! Vad som inte är lika underbart är träningsvärken jag har idag. Det gör ont överallt utom i benen... Benen ska å andra sidan få sitt nu ikväll, det är Linnéaträning som gäller och på schemat står tusenstege. För min del blir det lugna intervaller idag, ingen mer träningsvärk eller mjölksyra före Berlin. Det närmar sig med stormsteg nu...

måndag 15 september 2008

Sista långpasset. 13 dagar kvar

Nu börjar det dra ihop sig på allvar. Ska man vara petig är det 12 dagar, 23 timmar och 56 minuter kvar till starten i Berlin Marathon. Det börjar bli blandade känslor; som alltid längtar jag vansinnigt mycket till underbara Berlin men själva marathonet... nja... ;-)
Igår sprangs det sista långpasset inför den stundande maran, 29,61 km avverkades på 2:30 dvs 5:05-pace i snitt. Det blev ett nytt pass runt marathon- och halvmarathonbanorna med sällskap av Pertti och som alltid blev det väldigt mycket prat och skratt :-) Eftersom det var "generalrepetition" så startade vi passet kl 9, samma tid som starten går i Berlin. Det var helt underbart väder, solen sken, himlen var höstblå och luften var härligt syremättad. Det blev 29 km av ren njutning, varje steg och varje andetag fyllde mig av löparlycka. Tänk att kunna springa och att njuta av det! Att dessutom kunna springa närmare tre mil en söndagsförmiddag och inte vara helt slut efteråt, tack kroppen!!
Det känns ganska tryggt att ha ett sånt här pass i ryggen, jag ska plocka fram känslan och minnena när jag står i starten och känner mig liten och ynklig. Jag vet ju att jag kan, men frågan är om det blir en bra dag eller inte. Allt hänger på det... Och idag känns kroppen lite lagom seg och trött. Kanske har jag kört för hårt, eller så har jag sabbat en formtopp, eller håller jag på att bli sjuk?!? Eller har marathonspökskrället vaknat? Time will tell...

fredag 12 september 2008

En massa intervaller och ett nyupptäckt PB

Först och främst måste jag revidera mitt tidigare påstådda PB på milen. Det stämmer inte. Jag gjorde nämligen negativ split även på lördagens halvmara och sprang första milen på 44:41... Andra milen sprang jag på 44:04. Jag fattar absolut ingenting av det hela, hur är det möjligt att springa in ett personbästa på milen under ANDRA milen på halvmaran?! Jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv... Hur som helst är jag mycket glad och stolt över mitt nya PB!

Fredagsnöjet idag bestod i ett helt makalöst roligt intervallpass på Enskede IP. Efter en lång uppvärmning, först från mig till EIP och sedan 4 km på IP:n med Pertti, så startade utmaningen: 4x5x200m; fyra set om 5x200 m med 30 sek ståvila mellan iterationerna och tre minuters ståvila mellan seten. Kan låta som en lång vila, men den var verkligen välbehövlig! Första setet kändes bra, lite okoordinerat och ojämt under de första intervallerna men mot slutet hittade jag flytet. Nästa set var trögare, det kändes att jag inte kom ner i puls ordentligt under ståvlian. Under det tredje setet började jag på allvar undra över vad jag pysslade med. Jag flåsade som en blåsbälg, minst! Ingen mjölksyra dock, bara jätteflåsig andning som höll på att ta knäcken på mig totalt. Sedan hände något... Under det sista setet var det som om kroppen hade fattat vad intervallpasset gick ut på; pulsen gick fortfarande inte ner och jag lät nog mer som en lungsjuk gammal tant än en löpare när jag andades, men det kändes liksom lättare att springa. Jag hamnade i harmoni med intervallerna och lyckades pressa mig några sekunder på de avslutande två vändorna.

Tidsmässigt låg jag mycket jämt; majoriteten av intervallerna gick på 41-43 sek (två på 44 sek, en på 40). Snitthastigheten på intervallerna blev, i mina ögon, häpnansväckande snabba 3:21 min/km. Vem bytte batteri på mig och när?! ;-)
Avslutade rundan med en skön nedjogg för att (citat Pertti) "jogga bort mjölksyran vi inte hade". Ingen mjölksyrakänning alls utan bara flåströtthet, vilket jag antar är meningen med passet. Hur kul som helst, i vilket fall! Totalt blev det 15,1 km och en snitthastighet på 4:34 min/km. Puls 164/189 och kadens 184/232 (?!). Riktigt, riktigt nöjd med passet :-)
Nu väntar vila och heldagsjobb imorgon och sen ett långpass, sista innan Berlin, på söndag. Skön helg på er!

torsdag 11 september 2008

16:16:16

Yes! Sexton dagar, sexton timmar och sexton minuter kvar till starten i Berlin Marathon var det alldeles nyss. Nu är det ännu mindre tid kvar... När jag tänker på det så pirrar det förväntansfullt och nervöst i hela kroppen. Det känns som om en formtopp kan vara på väg, eller så inbillar jag mig bara. Men ändå. Nu är jag sådär laddad och taggad att prestera som jag vill vara, marathonspöket sover ännu gott och har inte hunnit skapa tvivel i hjärnan. Än...
Åh, jag vill prestera, jag vill springa, jag vill uppleva underbara Berlin och jag vill göra det nu!! Mot Berlin!

onsdag 10 september 2008

Tvivel

"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans, det känns tomt-eller hur?" (Tvivel, Lars Winnerbäck)

Igår nådde jag lägsta punkten i postloppdeppet. Patetiska, ilskna tankar snurrade runt i huvudet och jag hade allvarliga tankar på att bara skita i allt. För vad spelar det för roll vad jag gör för tider på ett lopp, egentligen? Vem bryr sig om jag springer 6 mil i veckan? Är det barnmorska jag ska vara över huvud taget? Och bara varför ska jag vara en sådan känslomänniska? Lilla My är ju en filbunke i jämförelse... Såhär i efterhand inser jag det barnsliga i dessa tankar, men igår var de min verklighet. Tänkte till och med strunta i Linnéaträningen, men någonting inom mig sa att det bara vore för ynkligt att inte dyka upp. Såklart den inre rösten hade rätt. Jag behövde bara närma mig klubbstugan så kände jag löparglädjen igen och när jag mötte Patrick, Tone, Rebecca, Ladi, underbara Mia, coach Allan och alla andra härliga Linnéaiter så visste jag svaret på alla mina frågor. Klart jag ska träna, göra tider, vara världens bästa barnmorska och bejaka mina känslor! Det är ju sån jag är :-)

Igår blev det Tantobacken med coach Allan tillbaka som tränande coach. Underbart att se honom springa igen! Backpasset passade en ilsken barnmorska utmärkt och jag körde inte mindre än 14 vändor. Det skulle ha blivit 12, men jag räknade fel och sprang 13 och när Nisse utmanade mig på en sista backe så var jag inte sen att anta utmaningen... Passet kändes jämt och bra, lugnt och kontrollerat och varje backintervall tyckte jag att jag hade hög höft och lätt steg. Dessutom kände jag hur alla negativa tankar rann av mig och trampades ner i backen under mig. Snittfarten för backarna landade på 4:27 min/km, en bra fart utan att jag fick syrakänningar alls. Totalt sprang vi 9,9 km med snittpace 5:15 min/km, puls 165/192 och kadens 176/202 (fotpoden funkar, hurra!). Största behållningen av gårdagens pass var ändå lyckan i bröstet efteråt. Av morgonens mörka tankar återstod intet, kvar fanns bara ett leende på läpparna och en mycket lycklig lilla My :-)

måndag 8 september 2008

Märklig start på veckan...

Imorse kom svackan. Kände mig vankelmodig redan när jag vaknade, lite "jaha" över lördagens kanontid. Jag vet ju att det blir såhär, men ändå. Kändes tungt att ens tänka på att toppa formen till Berlin Marathon... Och tyngre blev det när jag öppnade mailboxen och konstaterade att jag satsat, vågat, men inte vunnit. Förbaskat! Funderade på att lägga mig ner på golvet och vissna lite, men bara jag tänkt tanken så skramlade det till i brevinkastet. Nyfikenheten tog överhanden och jag glömde nästan bort att tycka synd om mig själv när jag såg vad som ramlat in. En sprillans ny fotpod från Polarteamet (tackar!) samt startbeviset till Berlin Marathon. Jag tar det som ett tecken; det är löpning och inte alternativträning jag ska ägna mig åt! Åtminstone i tre veckor till ;-)

söndag 7 september 2008

Vägen mot 1:33:41

Far och dotter efter dubbelt PB
Vaknade rätt pigg och lugn igår morse, men det tog inte lång stund innan tävlingsnerverna började spöka. Vid 11-tiden dök mina föräldrar upp och pappa och jag påbörjade den sedvanliga baissningen. Tror att den som blev mest psykad var mamma som tvingades höra vårt tugg ;-)

Riktigt skönt att ha sällskap till starten, folket på tunnelbanan trodde nog inte vi var kloka när vi traskade runt i en svart sopsäck (jag) respektive vitt plastskynke (pappa) mot vätan, men ju närmare startområdet vi kom desto fler plastklädda människor såg vi. Mötte upp en massa härliga Linneiter vid Café Opera och konstaterade att det bara var slöseri med energi att värma upp i regnet. Hann snacka lite strunt med Mia, Niklas, Masse, Nisse, Patrick och Tone och dessutom få ett lycka till av Jumper (TACK!)innan det var dags att bege sig ut i regnet och ställa sig i startfållan.
I startfållan hade jag sällskap av pappa och Pertti, och sisådär 3000 löpare till. Jag frös så jag skakade och kände mig nervös, men ändå kändes det bra att stå där och känna atmosfären av förväntansfulla löpare. Och rätt vad det var så vände sig en kille om och presenterade sig som Startnummer X i egen hög person. Trevligt sammanträffande :-) Min pappa såg rätt förvirrad ut, så jag fick förklara bloggvärldens märkliga möten för honom.

Nåja, starten gick och jag bestämde mig för att hänga på Pertti för att få upp farten i början och sedan köra på så länge jag orkade. Efter knappt 500 meters löpning såg jag en löpare i Ärla IF:s färger och mycket riktigt, det var Berglund som susade fram. Kändes kul att springa ikapp och få säga "kör hårt" IRL istället för bara på bloggen :-) Tappade bort pappa rätt snart efter starten, men lagom tills vi närmade oss Kungsholmen så dök han upp som gubben i lådan och hade fin fart. Så långt kändes allt okej, men när vi nådde Kungsholmsstrand började jag känna mig lite småseg. Passerade mamma och de eviga supportrarna Knutsgård som vinkade och hejade och fick ny energi. När vi passerat vätskekontrollen vid 6 km hade jag helt plötsligt tappat bort både pappa och Pertti och fick mala på själv. Hade redan konstaterat att det gick fort, men bestämde mig för att inte tänka och känna efter så mycket utan bara köra på så länge det kändes bra. Och det kändes bra nästan hela vägen...
Passerade 10 km på NYTT OFFICIELLT PB på milen; 44:41 och började fundera över om jag gått ut för hårt. Släppte sedan tanken och fokuserade på att ta mig framåt istället. Mentalt började det kännas lite tungt och jag längtade efter lite support. Helt plötsligt fick jag support från tre håll nästan samtidigt. Först ut var Catti, som skrek och hejade så att jag gick i spinn totalt och skrek lika högt tillbaka. Med gåshud på armarna och tårar i ögonen sprang jag sedan ikapp vännen E (precis som på SM) och fick sällskap därifrån hela vägen in i mål. Och bara någon minut senare passerade vi Gamla Stan och Görel som skrek och tjoade så att jag på nytt fick både gåshudade armar och tårar i ögonen av lycka. TACK!!

När vi kom över på Söder Mälarstrand tappade jag lite fart, jag och E sprang nämligen och småpratade i 4:30-fart... När jag upptäckte det, vid 15-kilometerspasseringen, ökade vi farten lite och hjälptes åt att peppa varandra de sista 6 kilometrarna. När Tantobacken kom kände jag bara "nu jävlar" och gick ut för att krossa backen och det gjorde jag! Fortsatte uppför St Paulsgatan av bara farten och passerade coach Nisse, men tog kanske i lite väl mycket för när vi närmade oss Slussen så kände jag för första gången att jag var riktigt, riktigt trött. Tyckte att jag tappade fart, men i verkligheten rullade jag på i samma tempo hela vägen från Slussen till mål (4:28-pace).
Klockning vid 20 km
Passerade Catti för andra gången var 20 kilometrar avverkade. Den här gången tror jag vi skrek båda två så det ekade i hela Gamla Stan. Upplyft av tillropen ökade jag lite, lite grann sista biten in mot mål och orkade faktiskt spurta in på målrakan, lyfta armarna och vråla högt av glädje när jag stoppade klockan på 1:33:49 (egen tid).
I mål stod Pertti och väntade och det blev kramkalas och mer segervrål. Upptäckte på min väg mot klädinlämningen hur många löpare jag känner, för kramkalaset fortsatte hela vägen dit. Och där mötte jag min fantastiska pappa som satte personbästa med fyra minuter. Han är makalös!!

Tillbringade sedan kvällen i sällskap med underbara, fantastiska löpare från IF Linnéa. Kvällen blev natt och nästan morgon innan jag var hemma, segertåget rullade fram på Söders gator och jag vill lova att det firades ordentligt. Mjölksyra balanseras bäst med endorfiner, det är banne mig en av de största sanningarna just nu!
Grattis, alla löparvänner, till era kanontider igår! Och tack för alla tillrop. Jag är stolt, jag är nöjd och jag mår oförskämt bra idag. Mot nya mål, eller hur?!

lördag 6 september 2008

I did it!!!

1:33:41. PB! Och Dagispappans tid är slagen :-)
Lopp-referat kommer imorgon, nu blir det till att fira segerns sötma. Största prestationen står dock snabb-farsan för. Nytt personbästa på halvmaran, som 62-åring, 1:35:26. Om jag är grym så är han grymmast! I'm proud to be his daugter :-)

fredag 5 september 2008

Hur ska det gå?

Ja, det undrar jag med. Jag har ingen känsla för att någon formtopp är inprickad, ingen känsla för hur "bra" jag är jämfört med i maj, när jag sprang Gbg-varvet på 1:39:25 och höll igen. Jag vet verkligen inte vad som är rimligt att förvänta sig och det känns lite obehagligt... Sista genomköraren igår gav ett "jaha", återigen blev det kvalitetspass på morgonen och det är långt ifrån optimalt för mig och min kropp... 10x200 m avverkades på 40-41 sek/intervall (pace 3:23 min/km) och lämnade just en "jaha"-känsla i kroppen. Kändes mest segt och jag har svårt att avgöra om det var seghet på grund av formsvacka eller på grund av morgonträningen.

Uppladdningen den här veckan har inte varit särskilt bra eftersom det varit hektiskt på jobbet, hög arbetsbelastning och tuffa situationer och nog sliter det på psyket. Plus att jag har huvudbry upp över öronen av andra orsaker. Å andra sidan är jag laddad, förväntansfull och nervös inför morgondagen och det rycker i benen när jag tänker på att det är tävling imorgon :-)

Dagens uppladdning började efter jobbet när jag åkte in till RS och investerade i ett par nya, underbart fina, röda DS Trainer. LYCKA! :-) Dock är jag inte alls säker på att jag ska tävla i dom imorgon, men nu har jag iallafall nya puppor. I love! Mötte därefter upp underbara Mia i Kungsan och hämtade ut nummerlappar. Vi lyckades också hitta coach Nisse och jag fick min nya Linnéa-tisha. Den åker på imorgon, helt klart! Träffade även Tone, Patrick, Fredrika, härliga Helena och coola Karin och en massa annat löpfolk och helt plötsligt fick jag jordens påslag och blev jättenervös. Startgrupp B; herregud, vad ska jag i den och göra?! HUAA! Tog en pepp-fika med Mia, Helena och Karin och därefter släppte den värsta nervositeten. Nu har jag hunnit ladda batterierna med mat och lite strategitänk. Jag ska baske mig hämta energi ur mitt huvudbry, fokusera på att ha riktigt kul och springa bort alla negativa tankar och känslor. Det kan gå undan om planen lyckas ;-)

Imorgon väntar uppladdning med snabb-pappan, uppvärmning med Linneiterna, försök att hitta Pertti och ta rygg på honom och sen ge järnet 21,1 km. En bra dag blir det PB och om inte annat så ska jag njuta varenda meter av att kunna springa varenda sekund av loppet!
Tack för alla kloka ord, jag bär dom med mig när jag på darrande ben äntrar startgrupp B imorgon. Håll i hatten, det här kan gå hur som helst ;)

torsdag 4 september 2008

Tävlingsnerver...

Run, Karin, run!

Igår slog tävlingsinstinkten till med full kraft. På något sätt har jag förträngt att jag ska tävla på lördag, men igår insåg jag att det faktiskt ÄR tävling på lördag och jag ska springa... Jag ska försöka slå nytt PB och framförallt känna på formen inför Berlin Marathon. Helt plötsligt blev det lite mer allvar över det hela. Genast vaknar tvivlet; tänk om jag har slitit för hårt på kroppen och faktiskt inte presterar alls på lördag? Hur kommer det att påverka mig inför Berlin? Tänk om jag går på för hårt och sabbar formtoppen? Fast å andra sidan; det ÄR inte hela världen. Det är ett halvmarathon och jag springer ju för att jag älskar att springa. Att det ska vara så svårt att komma ihåg det så fort det närmar sig tävling...

Jag borde nog inte tävla över huvud taget, jag har så otroligt dåliga tävlingsnerver. Jag kan skoja om det, men när starten närmar sig så vill jag inte vara med längre. Det slår aldrig fel; även på lördag kommer jag att undra vad jag gör bland alla vältränade människor i min startgrupp, nervös att någon avslöjar löparwannabe-Karin ;-) Å andra sidan så ska det bli jättekul, alla negativa känslor släpper så fort starten har gått och förbyts i ren löpar- och prestationsglädje.

Strax väntar kortintervaller på EIP och sen blir det till att ladda batterierna inför morgondagens nummerlappsuthämtning. Dessutom ska jag försöka hitta någon av coacherna Montan för att hämta ut min nya IF Linnéa-tröja, för det är klart att jag springer i klubbfärgerna på lördag. Nu pirrar det i magen, vill jag lova. Det är nervöst, men ska bli SÅ kul att tävla igen! Startnummer 10136 börjar bli redo...

tisdag 2 september 2008

Långpassmåndag

Igår fick jag lite välförtjänt ledighet efter helgens jobb och vad annars gör man med en ledig dag om inte springer ett rejält långpass. Sista långa långpasset inför Berlin stod på mitt mentala schema och så blev det också... Det var dock inte helt utan motstånd jag gav mig ut, kroppen kändes okej men mentalt kändes det motigt. Hjärncellen hade fullt upp med annat huvudbry och det var svårt att fokusera på ett lugnt, långt, skönt långpass... Uppladdningen kanske inte var den bästa heller, i söndags gick jag på en mycket trevlig långpromenad och hittade en Thai-kiosk 500 m hemifrån mig. Otroligt god, stark thaimat som förvisso funkade bra som bränsle på långpasset men magen var väl inte helt överlycklig över kombinationen thai och långpass. Dock klarade jag mig även denna gång från att uppleva fenomenet nödladning...;-)

Hursomhelst, jag kom iväg och styrde stegen mot Söder till att börja med. Eftersom min fotpod nu helt har gått i strejk trots batteribyte så blev det en improviserad runda där jag tittade på tiden och utifrån den "gissade" längden på passet. Sprang mot Globen och vek sedan ner längs Årstaviken och bara njöt av naturen och Stockholms vackra omgivningar. Fortsatte över Årstabron och vek ner vänster och sprang bort mot Hammarbyhamnen och Stadsgårdskajen, längs Söder Mälarstrand och över Västerbron till Kungsholmen. Där började min mentala kamp att fortsätta. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och lätt men jag var så trött, ville bara lägga mig ner och sova. Nu är jag ju inte den som ger efter i första taget så jag bet ihop och tuffade vidare och sprang runt Kungsholmen, samma runda som jag och coola Karin har kört PH-pass på tidigare. När jag för andra gången närmade mig Stadshuset konstaterade jag att jag "bara" varit ute i 2h30 min så det blev till att förlänga passet runt Riddarholmen och över till Söder igen. Stoppade klockan när jag nådde Slussen och hade då varit ute i 2:48:04. Stapplade mot tunnelbanan och drabbades av ett akut sockerbehov. Bara att styra om stegen mot Pressbyrån och ge efter för godisbehovet; GE MIG SNICKERS!!! En Snickers och en Brämhults apelsin-& jordgubbsjuice senare kände jag mig lite lugnare och mer mänsklig igen :-) Vad behöver ni för att återhämta er efter långpasset?

Väl hemma kollade jag rundan på Gmaps och sprang uppskattningsvis 32,35 km idag (möjligen lite längre, det brukar diffa en del mellan kartan och sprungen sträcka) Ett helt okej långt långpass alltså :-)
Efter en lång varm dusch var det dags att bege sig till stan och tjejkväll med underbara Mia. Det blev en skön promenad, massor av prat och sedan god mat. En toppenavslutning på dagen, helt enkelt!