Söndag. TSM-träning. För alla andra, vill säga... Själv fick jag byta löpintervaller mot "springa-mellan-salarna"-intervaller; jag jobbade med andra ord. Efter avslutade jobbintervaller fick jag iallafall komma ut och springa lite, fast då på egen hand. Det blev ett långpass, det första sedan New York Marathon :-)
Under långpasset slog det mig att det idag är ett år sedan jag började träna med TSM. Min första träning var den som följde efter Mäster Anders' föreläsning. Föreläsningen i sig var för mig som att kliva in i en främmande värld. Av allt det Anders pratade om så hade jag sprungit två pass; fartlek och långpass. Backpass? Intervaller?! Medelhård distans? What?! Måste man göra sånt? Jag minns att jag tänkte att jag nog skulle kika lite på hans 3:30-program men kanske inte följa det slaviskt... Efter föreläsningen blev det iallafall träning, ett distanspass på 15 km om jag inte minns fel. Jag minns iallafall att jag var nervös över hur det skulle bli att springa tillsammans med andra RIKTIGA löpare (för själv var jag ju bara hobbylöpare...). Nervositeten försvann dock så fort jag hittat 3:30-gruppen, det var som att hitta hem. Föga anade jag den dagen hur mycket i mitt liv som skulle komma att förändras på grund av, eller snarare tack vare, alla de människor jag såsmåningom lärde känna under långpassen... Och jag ler ganska stort åt att jag då tänkte att jag inte skulle följa Sz-schemat slaviskt, det tog nog säkert tre veckor in i programmet innan jag var stenhårt fast :-D
Det känns som om allt detta var en evighet sedan och ändå inte. Det har hänt så otroligt mycket sedan den där söndagen, både löpmässigt och med mig som person. Återkommer till detta under december då det blir dags att sammanfatta (tränings)året...
Nåja, långpass var det ju... Jag hann tänka och filosofera ganska mycket på allt som hänt under året, låg och mysjoggade och bara njöt av att vara ute på långpass igen. Lite ensamt kändes det dock, framförallt när jag kom till Årstaviken och skulle upp på Årstabron. Belysningen upphörde liksom lagom tills dess och det var ingen höjdare att springa uppför skogsbacken i mörker med 17 km löpning i benen... Rundan idag gick från Flemingsberg till Eriksdalsbadet via Årstaviken och den alltid lika härliga Årstabron. 21,76 km på 1:50:44, ett snitt på 5:06 min/km och snittpuls på 161 spm. Avslutade passet med lite löpskolning för att få in kryssen i Niklas' löputmaning.
Nu väntar lite sömn och sedan uppladdning av batterierna för nya utmaningar, here we go!
söndag 30 november 2008
fredag 28 november 2008
Surt nyckelpass
Mmm, fick kasta om lite i coachens schema för att få till veckans träning och springa nyckelpasset idag istället för imorgon. Det jag glömde att tänka på var att kvalitetsträning efter frukost inte är min starka sida. Inte alls faktiskt... Och särskilt inte efter att ha slarvat med maten hela dagen igår. Dumt gjort, men tänkte jag på det? Inte då...
Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!
Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!
Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!
Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!
10 000
Antalet besökare sedan 12/8 i år närmar sig nu 10 000. Ska man tro att vallen sprängs redan till helgen? Vem får den stora äran att bli nr 10 000 på denna lilla blogg tro? Spänningen är olidlig...
torsdag 27 november 2008
Det är lite mycket nu...
Förstår inte att det alltid blir så mycket saker som ska göras i november/december, jag hinner inte med... Kan någon utöka dygnet med några timmar, tack ;)
Återkommer om mina träningsäventyr så snart jag hittat lite mer tid att uppdatera bloggen på. Träna väl så länge! :-)
Återkommer om mina träningsäventyr så snart jag hittat lite mer tid att uppdatera bloggen på. Träna väl så länge! :-)
tisdag 25 november 2008
Utan tvivel är man inte riktigt klok...
Ja, så lär Tage Danielsson ha sagt. Och förmodligen har han rätt, hur man än tolkar det ;-)
Jag har nämligen idkat tidigt morgonpass idag. Klockan ringde 04.45 och jag tvekade inte en sekund när jag gav mig upp och kikade ut på snöfallet utanför. 05.10 stod jag klar utanför porten och sökte satelliter, med bara katten som sällskap. Det var magiskt tyst, snön dämpade alla ljud och gav mig en behaglig känsla av att vara inbäddad. Tassade iväg i snömodden och hann ända till Rågsved innan jag såg en levande själ, passerade busskuren där 10 personer stirrade förvirrat på mig. Jag kan inte klandra dom... Snöyran upphörde en stund för att sedan tillta rejält, bitvis var det oplogat och bakhalt men när jag nådde Flemingsberg efter drygt 45 minuters löpning så var det med ett stort leende på läpparna. Morgonens pass var en njutning för själen, en meditativ stund i snölandskapet. Mina kollegor skakade bekymrat på huvudet åt mig när jag dök upp, jag blev mer eller mindre idiotförklarad men det var det värt. Jag kommer att göra om det, bättre start på dagen än såhär kan man knappast ha! :-)
Nu väntar lite jobb och sedan backpass ikväll. I underbar snömodd, I just love it!
Jag har nämligen idkat tidigt morgonpass idag. Klockan ringde 04.45 och jag tvekade inte en sekund när jag gav mig upp och kikade ut på snöfallet utanför. 05.10 stod jag klar utanför porten och sökte satelliter, med bara katten som sällskap. Det var magiskt tyst, snön dämpade alla ljud och gav mig en behaglig känsla av att vara inbäddad. Tassade iväg i snömodden och hann ända till Rågsved innan jag såg en levande själ, passerade busskuren där 10 personer stirrade förvirrat på mig. Jag kan inte klandra dom... Snöyran upphörde en stund för att sedan tillta rejält, bitvis var det oplogat och bakhalt men när jag nådde Flemingsberg efter drygt 45 minuters löpning så var det med ett stort leende på läpparna. Morgonens pass var en njutning för själen, en meditativ stund i snölandskapet. Mina kollegor skakade bekymrat på huvudet åt mig när jag dök upp, jag blev mer eller mindre idiotförklarad men det var det värt. Jag kommer att göra om det, bättre start på dagen än såhär kan man knappast ha! :-)
Nu väntar lite jobb och sedan backpass ikväll. I underbar snömodd, I just love it!
söndag 23 november 2008
Backe upp och backe ner. TSM-söndag :-)
Så var det dags för TSM-träning igen. Äntligen! Blev upphämtad av Clarence och Annika och vi babblade hela vägen till ÖIP om allt och inget. Väl där blev det många härliga återseenden; Pertti träffade jag för första gången sedan New York Marathon, Niklas för första gången sedan Ålandsresan och ledar-Arne, ledar-Thomas x 2 och NiklasN som jag inte sett på en evighet. Där var också rara Catti, Ken, Tone och A från IF Linnéa, favvosmurfen, back-Fredde, Tess och en hel rad härliga löpare jag lärt känna det senaste året. Det kändes som att komma hem, igen :-)
På schemat idag stod backe, 45-60 sekundersbacke. Efter lite dividerande valde vi backen nedanför Skansen istället för den tänkta Manillabacken. Det visade sig vara ett klokt val och en mycket bra backe för backlöpning i grupp. Arne och Pertti tog täten medan jag la mig längst bak tillsammans med Johan. Det var en helt ny upplevelse att ligga långt bak i fältet, jag som annars alltid hamnat i frontledet och jagat Pertti i bakhasorna ;) I vanlig ordning var det mycket prat, skillnaden från förra årets TSM för min del var dock rätt tydlig. Jag fick rätt mycket frågor om vilken grupp man ska välja, ett dilemma jag själv stod för inför förra säsongen. Jag tror och hoppas att svaren de fick gjorde dom lite klokare. Många av de jag pratade med hade inte tränat med TSM förra året men de var otroligt positiva till upplägget. Kul!!
Bland det roligaste på uppvärmningen var dock när jag fick frågan "har du sprungit marathon förut?" och efter det jakande svaret fick följdfrågan "hur många gånger då?". Jag vet inte vad de hade räknat med att jag skulle svara, men när jag sa "10" så hörde jag hur de drog efter andan. 10 marathon, det är väl inte så många? Eller har jag blivit hemmablind nu igen... ;-)
Nåja, efter en lång, skön uppvärmning var vi framme vid Skansen och skulle springa backe. Fokus låg på teknik, inte på tempo och vi körde sex fina vändor innan vi joggade tillbaks mot ÖIP. Det var rätt halt i backen och den var lurig eftersom lutningen tilltog efter halva backen, men det flöt på riktigt bra och jag tror alla var nöjda med sina insatser för dagen. Försökte hinna med att kolla löpteknik och peppa och stötta löparna i gruppen och tror jag lyckades lyfta några tappra själar iallafall. Jag vill ju så gärna att de ska känna att det är lika roligt som jag! (fast idag var det tunga ben uppför backen, hu!)
Efter att under nedjoggen gjort lite reklam för IF Linnéa var det dags att stretcha och tacka för idag. Fast jag och Catti var ju tvungna att köra lite löpskolning också, för inte vill vi missa att få trippelkryss i Niklas' utmaning ;-)
Nu väntar en ny vecka, nästa veckas TSM får jag avstå pga jobb men om två veckor är jag tillbaka i TSM-familjen. Och jag längtar redan!
På schemat idag stod backe, 45-60 sekundersbacke. Efter lite dividerande valde vi backen nedanför Skansen istället för den tänkta Manillabacken. Det visade sig vara ett klokt val och en mycket bra backe för backlöpning i grupp. Arne och Pertti tog täten medan jag la mig längst bak tillsammans med Johan. Det var en helt ny upplevelse att ligga långt bak i fältet, jag som annars alltid hamnat i frontledet och jagat Pertti i bakhasorna ;) I vanlig ordning var det mycket prat, skillnaden från förra årets TSM för min del var dock rätt tydlig. Jag fick rätt mycket frågor om vilken grupp man ska välja, ett dilemma jag själv stod för inför förra säsongen. Jag tror och hoppas att svaren de fick gjorde dom lite klokare. Många av de jag pratade med hade inte tränat med TSM förra året men de var otroligt positiva till upplägget. Kul!!
Bland det roligaste på uppvärmningen var dock när jag fick frågan "har du sprungit marathon förut?" och efter det jakande svaret fick följdfrågan "hur många gånger då?". Jag vet inte vad de hade räknat med att jag skulle svara, men när jag sa "10" så hörde jag hur de drog efter andan. 10 marathon, det är väl inte så många? Eller har jag blivit hemmablind nu igen... ;-)
Nåja, efter en lång, skön uppvärmning var vi framme vid Skansen och skulle springa backe. Fokus låg på teknik, inte på tempo och vi körde sex fina vändor innan vi joggade tillbaks mot ÖIP. Det var rätt halt i backen och den var lurig eftersom lutningen tilltog efter halva backen, men det flöt på riktigt bra och jag tror alla var nöjda med sina insatser för dagen. Försökte hinna med att kolla löpteknik och peppa och stötta löparna i gruppen och tror jag lyckades lyfta några tappra själar iallafall. Jag vill ju så gärna att de ska känna att det är lika roligt som jag! (fast idag var det tunga ben uppför backen, hu!)
Efter att under nedjoggen gjort lite reklam för IF Linnéa var det dags att stretcha och tacka för idag. Fast jag och Catti var ju tvungna att köra lite löpskolning också, för inte vill vi missa att få trippelkryss i Niklas' utmaning ;-)
Nu väntar en ny vecka, nästa veckas TSM får jag avstå pga jobb men om två veckor är jag tillbaka i TSM-familjen. Och jag längtar redan!
lördag 22 november 2008
Motvind, motlut och bakhalt
Ja, det är sammanfattningen av både gårdagens och dagens löppass... Åkte ut på landet igår kväll och naturligtvis kunde jag inte tacka nej till en löprunda med snabb-pappan. Dock blev gårdagsrundan allt annat än snabb. Det var kolmörkt ute och även om pappa hade pannlampa så hjälpte det inte så värst mycket. Min käre far har nämligen något slags vidvinkelsyn som gör att så fort jag ligger närmare än två steg bakom honom så tror han att jag drar och ökar farten...;-) Jag låg således snällt bakom pappa och lät honom dra, men såg knappt vart jag satte fötterna. Halt var det också, men vi fick ett härligt pass på nästan en mil ändå. Avslutade träningsrundan med en het bastu och ett iskallt vakbad under en stjärnklar novemberhimmel, underbart!
Underbart är dock inte ett ord jag vill använda om dagens pass. Det var tungt från första steget nämligen, även om jag hade draghjälp av både pappan och kusin J. Snön som fallit under natten bidrog till att det blev rejält halt på landsvägen vi sprang på. Att den dessutom är rätt kuperad underlättade definitivt inte och som grädde på moset blev det motvind när vi vände hemåt och passet verkligen började "på riktigt". N'bathas nyckelpass stod på schemat och trots pappas och kusin J's högljudda protester så genomfördes passet i deras sällskap (jag gav dom faktiskt alternativet att låta mig köra på egen hand, men se det gick inte!).
Uppvärmningen på 30 minuter gick idag planenligt och lugnt; 5(18-19-21-19-17-15) min/km och sedan vände vi alltså hemåt... och ökade farten till 4:15 min/km. Det var åtminstone planen och jag kan villigt erkänna att det inte var det lättaste i halka, uppförsbacke och motvind. Och det blev inte särskilt jämna kilometertider heller, snarare väldigt ojämna. Såhär blev det: 4(11-14-19-27-05). Fast den där kilometern på 4:27 inkluderade ett halkstopp, så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Frustrationen jag kände över halkan syns i sista intervallen iallafall ;-)
Avslutade med 3x100 m maxfart... trodde jag,ja! Kusin J lurade oss båda på avståndet så det blev 2x200 m och 1x100 m maxfart istället. Och DET gjorde ont! Totalt blev det 11,24 km på 53:59 och en snittfart på 4:48 min/km. Puh!
Fast okejdå, såhär i efterhand var det ett grymt kul pass. Jag fick kämpa som attan, det var bakhalt och jag var skitsur. Men jag gav mig inte och jag är nöjd att ha genomfört passet trots att det var kallt, halt och att det gick på kuperad landsväg. Och liite, lite längtar jag tills nästa gång. Jag ska ta revansch på halkan!;-)
Underbart är dock inte ett ord jag vill använda om dagens pass. Det var tungt från första steget nämligen, även om jag hade draghjälp av både pappan och kusin J. Snön som fallit under natten bidrog till att det blev rejält halt på landsvägen vi sprang på. Att den dessutom är rätt kuperad underlättade definitivt inte och som grädde på moset blev det motvind när vi vände hemåt och passet verkligen började "på riktigt". N'bathas nyckelpass stod på schemat och trots pappas och kusin J's högljudda protester så genomfördes passet i deras sällskap (jag gav dom faktiskt alternativet att låta mig köra på egen hand, men se det gick inte!).
Uppvärmningen på 30 minuter gick idag planenligt och lugnt; 5(18-19-21-19-17-15) min/km och sedan vände vi alltså hemåt... och ökade farten till 4:15 min/km. Det var åtminstone planen och jag kan villigt erkänna att det inte var det lättaste i halka, uppförsbacke och motvind. Och det blev inte särskilt jämna kilometertider heller, snarare väldigt ojämna. Såhär blev det: 4(11-14-19-27-05). Fast den där kilometern på 4:27 inkluderade ett halkstopp, så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Frustrationen jag kände över halkan syns i sista intervallen iallafall ;-)
Avslutade med 3x100 m maxfart... trodde jag,ja! Kusin J lurade oss båda på avståndet så det blev 2x200 m och 1x100 m maxfart istället. Och DET gjorde ont! Totalt blev det 11,24 km på 53:59 och en snittfart på 4:48 min/km. Puh!
Fast okejdå, såhär i efterhand var det ett grymt kul pass. Jag fick kämpa som attan, det var bakhalt och jag var skitsur. Men jag gav mig inte och jag är nöjd att ha genomfört passet trots att det var kallt, halt och att det gick på kuperad landsväg. Och liite, lite längtar jag tills nästa gång. Jag ska ta revansch på halkan!;-)
torsdag 20 november 2008
Confessions of an Asicslover...
Jag måste erkänna en sak. Eller... två saker egentligen, de hänger liksom ihop. Jag har sedan Stockholm Marathon av och till haft en ömmande (stundtals mycket ömmande) högerhäl. Det gör ont precis på den punkt där vadmuskeln fäster i hälbenet och nej, det ÄR inte hälsporre. Symtomen stämmer inte. Jag har testat det mesta för att få hälen på bättre humör, men helt bra har det inte blivit förräns nyligen. Och orsaken smärtar nätan lika mycket som den ömmande hälen gjorde...
En föreläsare på TSM-helgen i oktober pratade om vikten av rätt sko. Och inte förrän då slog det mig att jag har haft ondare efter långpass, men tänkt att det kanske var överbelastning. Beslöt mig för att testa att byta skor... och sanningen är att det är mina älskade Kayanos som är boven i dramat. Åtminstone har jag inte haft ont i hälen sedan jag slutade använda dem, men eftersom jag inte ville tro att detta var sant så var jag ju tvungen att göra ett test. I tisdags sprang jag i Kayanosarna för första gången på en månad och det tog inte mer än någon timme efter avslutat pass så gjorde sig en alltför bekant smärta sig påmind i hälen... Så, med sorg i hjärtat konstaterar jag att min tid med Kayanos är över. Mina älsklingsskor! Snälla Asics, säg att ni har någon lika bra sko med mindre pronationsstöd. I need it!
En föreläsare på TSM-helgen i oktober pratade om vikten av rätt sko. Och inte förrän då slog det mig att jag har haft ondare efter långpass, men tänkt att det kanske var överbelastning. Beslöt mig för att testa att byta skor... och sanningen är att det är mina älskade Kayanos som är boven i dramat. Åtminstone har jag inte haft ont i hälen sedan jag slutade använda dem, men eftersom jag inte ville tro att detta var sant så var jag ju tvungen att göra ett test. I tisdags sprang jag i Kayanosarna för första gången på en månad och det tog inte mer än någon timme efter avslutat pass så gjorde sig en alltför bekant smärta sig påmind i hälen... Så, med sorg i hjärtat konstaterar jag att min tid med Kayanos är över. Mina älsklingsskor! Snälla Asics, säg att ni har någon lika bra sko med mindre pronationsstöd. I need it!
onsdag 19 november 2008
Bygga muskler...
...är vad mitt träninsschema går ut på just nu. Och gissa om det känns i benen! I måndags var det benstyrka på schemat, just den biten på gymmet som jag annars har hoppat över eftersom jag "ändå har starka ben". Vilket jag INTE har... Mina stackars vader och hamstrings har gnällt högljutt efter min framfart i gymmet, men ska jag bli snabbare måste jag bli starkare. Jag vill inte gå sönder!
Effekterna av gymträningen, eller snarare bieffekterna av densamma, kändes igår när det var dags för långbacke a.k.a Västerbron. Först blev det löpskolning. Mia spände ögonen i mig och sa "vi kan ju inte missa kryssen i Nix utmaning", såklart hon har rätt i det ;-) Det blev skips, kick-i-baken och efter önskemål från Tone körde vi indianhopp. Skönt, men vaderna morrade lite efter skipen. Sedan var det dags att ta sig an broeländet igen. 8 x Västerbron blev det, med härlig motvind när vi sprang mot Kungsholmen. Jag hade sällskap med nyvunna bekantskaperna A och M hela vägen och hade trevlig pratfart under nedförsbackarna. M passade på att knäcka mig och A genom att köra en tjurrusning den sista backen, huj, så lätta steg han hade. Det hade inte jag... För första gången kändes backträningen mest i vaderna, jag brukar annars känna den i lårmusklerna men igår kändes vaderna som... sandsäckar. Det var tungt sista vändan över bron, jag orkade hålla jämn fart och landade på en snittpace på 4:28 min/km uppför. Mycket nöjd med detta!
Idag ska benen få vila lite och bara trava runt i landstingskorridorerna. Men imorgon är det dags för nya utmaningar igen, bring them on!
Effekterna av gymträningen, eller snarare bieffekterna av densamma, kändes igår när det var dags för långbacke a.k.a Västerbron. Först blev det löpskolning. Mia spände ögonen i mig och sa "vi kan ju inte missa kryssen i Nix utmaning", såklart hon har rätt i det ;-) Det blev skips, kick-i-baken och efter önskemål från Tone körde vi indianhopp. Skönt, men vaderna morrade lite efter skipen. Sedan var det dags att ta sig an broeländet igen. 8 x Västerbron blev det, med härlig motvind när vi sprang mot Kungsholmen. Jag hade sällskap med nyvunna bekantskaperna A och M hela vägen och hade trevlig pratfart under nedförsbackarna. M passade på att knäcka mig och A genom att köra en tjurrusning den sista backen, huj, så lätta steg han hade. Det hade inte jag... För första gången kändes backträningen mest i vaderna, jag brukar annars känna den i lårmusklerna men igår kändes vaderna som... sandsäckar. Det var tungt sista vändan över bron, jag orkade hålla jämn fart och landade på en snittpace på 4:28 min/km uppför. Mycket nöjd med detta!
Idag ska benen få vila lite och bara trava runt i landstingskorridorerna. Men imorgon är det dags för nya utmaningar igen, bring them on!
tisdag 18 november 2008
Jag, en tävlingsmänniska?!
Tävlingsmänniska?!?!Av en ren slump fick jag syn på ett test som hette "Vilken löpartyp är du?". Naturligtvis var jag tvungen att testa, även om jag är starkt skeptisk till allt vad sådana tester heter. Resultatet:
"Ditt resultat är Komma-först-typen. Du är en utpräglad tävlingsmänniska som alltid vill vinna. När det gäller att springa är du ute i alla väder. Du är bra på att prestera, testa gränser och motivera dig själv". Skulle det där vara jag?! Nu förstår jag inte vad dom menar... ;-) Skrämmande hur rätt det blev den här gången. Om någon annan är intresserad av att göra testet så hittar man det här.
söndag 16 november 2008
Skräckblandad förtjusning
Så kan man nog sammanfatta gårdagens pass, Nyckelpass nr 1 (långbacken är Nyckelpass nr 2). Det blev inte ett helt optimalt utfört nyckelpass, vilket delvis berodde på mitt inte alltför kloka val att springa runt Södermalm. Det blåste nämligen från alla håll och det var fullt av flanerande människor överallt. Mental note: spring INTE runt Södermalm en lördagseftermiddag.
Nåja, jag kan inte bara skylla på mitt val av runda. Det var ett tufft pass, utan tvekan. Det blev progressiv löpning de första 20 minutrarna, gick ut lugnt och fint och ökade sedan farten successivt; 5:36-5:12-5:09-4:47 blev kilometertiderna. Därefter var det dags att öka farten ytterligare och det gick väl sådär... Halvvägs in i fartökningsblocket låste sig kroppen mitt i steget, det tog tvärstopp. Jag svor och surade, Lilla My vaknade, men det var bara att gå några meter och ta djupa andetag och inse att nej, kroppen satte stopp för 20 minuters fartökning non-stop. Och kanske med rätta, det är bara två veckor sedan jag och kroppen sprang marathon... Nåja, längre än så hann jag inte i min analys innan jag drog iväg på fortsatt fartökning. Fartökningsblocket skulle ha blivit 20 min, men på grund av lite klockstrul blev det bara 18 minuters löpning. Frånsett stoppet är jag faktiskt riktigt nöjd; kilometertiderna lyder som följer 4:17-4:12-4:06-4:12 och en halv kilometer i 4:13-fart. Därefter följde tre minuters ståvila och sedan 3x100 m maxfart. Tungt! Hundringarna landade på 15-17-15 sekunder, dvs 3:11-3:17-3:11 min/km. Lite mer överfart borde jag kanske ha, men inte igår.
Jag ser fram emot kommande nyckelpass med lika delar fasa och nyfikenhet. Det kommer att bli ännu jobbigare framöver, men jag tror jag förstår tanken bakom passet och det sporrar enormt. Även om jag tänkte många ilskna tankar under passet igår så var det kul efteråt. Och ska jag bli snabbare så finns det inga genvägar... ;-)
Avslutade gårdagen med en skön utekväll tillsammans med Söderhjältarna. Tack, härliga Linnéaiter för en kul kväll med många skratt. Ni är guld värda!
Nåja, jag kan inte bara skylla på mitt val av runda. Det var ett tufft pass, utan tvekan. Det blev progressiv löpning de första 20 minutrarna, gick ut lugnt och fint och ökade sedan farten successivt; 5:36-5:12-5:09-4:47 blev kilometertiderna. Därefter var det dags att öka farten ytterligare och det gick väl sådär... Halvvägs in i fartökningsblocket låste sig kroppen mitt i steget, det tog tvärstopp. Jag svor och surade, Lilla My vaknade, men det var bara att gå några meter och ta djupa andetag och inse att nej, kroppen satte stopp för 20 minuters fartökning non-stop. Och kanske med rätta, det är bara två veckor sedan jag och kroppen sprang marathon... Nåja, längre än så hann jag inte i min analys innan jag drog iväg på fortsatt fartökning. Fartökningsblocket skulle ha blivit 20 min, men på grund av lite klockstrul blev det bara 18 minuters löpning. Frånsett stoppet är jag faktiskt riktigt nöjd; kilometertiderna lyder som följer 4:17-4:12-4:06-4:12 och en halv kilometer i 4:13-fart. Därefter följde tre minuters ståvila och sedan 3x100 m maxfart. Tungt! Hundringarna landade på 15-17-15 sekunder, dvs 3:11-3:17-3:11 min/km. Lite mer överfart borde jag kanske ha, men inte igår.
Jag ser fram emot kommande nyckelpass med lika delar fasa och nyfikenhet. Det kommer att bli ännu jobbigare framöver, men jag tror jag förstår tanken bakom passet och det sporrar enormt. Även om jag tänkte många ilskna tankar under passet igår så var det kul efteråt. Och ska jag bli snabbare så finns det inga genvägar... ;-)
Avslutade gårdagen med en skön utekväll tillsammans med Söderhjältarna. Tack, härliga Linnéaiter för en kul kväll med många skratt. Ni är guld värda!
fredag 14 november 2008
Ljus i tillvaron
I dessa gråa novemberdagar är man glad att det finns människor omkring en som lyser upp tillvaron. Gårdagens pass med Söders Hjältar gjorde att min omgivning kändes som en strålande, spirande, varm dag i maj även om verkligheten bjöd på tre ynka plusgrader, regn och snålblåst. Att innan passet få skratta ihop med underbara Catti, Mia, Helena och resten av gänget värmde inifrån och gjorde att löpningen liksom blev ännu mer glädjefylld.
Passet blev ett "tröskelpass" runt Söder som för min del landade på 7 km i 4.30-fart och resterande 5 i en fart mellan 5:30 och 5:00 (lite förlängd uppvärmning och nedjogg). 4:30 kändes lätt igår, pigga ben trots både benstyrkeövningar på gymmet och Västerbrointervaller tidigare i veckan. Jag kände att kroppen bara flöt på och kunde ägna energi åt att peppa Catti som gjorde en heroiskt stark runda och höll jämna steg med mig hela vägen. Vilken tjej!
Helgen kommer att bjuda på mycket jobb och lite löpning, imorgon blir det dags att testa ett av mina kommande nyckelpass; successiv fartökning till 4:15 och sedan bibehålla farten i 20 min och avsluta med 3x100 m maxfart. Det kommer att kännas...
Och så ska jag såklart hålla tummarna för alla Hjältar som springer Tömilen imorgon. Visa alla att IF Linnéa är bäst på att ha kul i alla lägen!! Jag är med er i tanken :-)
Passet blev ett "tröskelpass" runt Söder som för min del landade på 7 km i 4.30-fart och resterande 5 i en fart mellan 5:30 och 5:00 (lite förlängd uppvärmning och nedjogg). 4:30 kändes lätt igår, pigga ben trots både benstyrkeövningar på gymmet och Västerbrointervaller tidigare i veckan. Jag kände att kroppen bara flöt på och kunde ägna energi åt att peppa Catti som gjorde en heroiskt stark runda och höll jämna steg med mig hela vägen. Vilken tjej!
Helgen kommer att bjuda på mycket jobb och lite löpning, imorgon blir det dags att testa ett av mina kommande nyckelpass; successiv fartökning till 4:15 och sedan bibehålla farten i 20 min och avsluta med 3x100 m maxfart. Det kommer att kännas...
Och så ska jag såklart hålla tummarna för alla Hjältar som springer Tömilen imorgon. Visa alla att IF Linnéa är bäst på att ha kul i alla lägen!! Jag är med er i tanken :-)
tisdag 11 november 2008
And I just end up running in the cold November Rain
Nu var det kanske inte riktigt så de sjöng, GnR, men det kändes så passande ändå. Kvällen bjöd på underbara löpmöjligheter i kylslaget novemberregn och vad passar väl bättre än att hylla Västerbron tillsammans med underbara Linnéaiter?! Så kul att vara tillbaka med gänget igen, det är verkligen som en andra familj att vara där :-)
Så, passet idag blev alltså Västerbrointervaller. Det "råkade" sammanfalla med att jag på mitt eget schema från supercoach N'batha hade långbacke inskrivet ;-) Vi var ett stort och härligt Linnéagäng som gav oss ut i novemberregnet, med Allan i spetsen och han var verkligen i sitt esse, good to have you back Allan! Efter att först ha rekat läget över bron och sedan kört löpskolning under bron på Kungsholms-sidan (skips, utfall, tågång) var det dags att ta sig an Västerbron. 7 intervaller, tre från Södersidan och fyra från Kungsholmssidan, var ordern. Och vi lydde snällt... Det var underbart att få springa backintervaller igen, det gjorde inte ont någonstans efter NYC-Marathon utan benen var pigga. Tyvärr lyckades jag, min klant, med att STÄNGA AV klockan när vi skulle starta intervallpasset och fick därför bara med uppvärmning och nedjogg. Surt!! Det kändes som om det var sju jämna och bra intervaller, får väl gå på den känslan helt enkelt. Men ÅH så irriterad jag är =/
Från Södersidan mot Kungsholmen hade vi motvind och regnet piskade i ansiktet, men det var på något surrealistiskt sätt grymt skönt. Jag kände mig levande och närvarande i varje steg och vädret gjorde upplevelsen ännu starkare. Stockholm inbäddat i mörker och regndis är dessutom vansinnigt vackert. Kvällens pass blev således ett av höstens absolut härligaste träningspass!
Avslutningsvis måste jag hylla några galna hjältar lite extra; Mia, Tone, Ken och Staffan hade svår träningsvärk efter gårdagens Nordic Military Fitness men deltog ändå i backintervallpasset. You rock my world!
Så, passet idag blev alltså Västerbrointervaller. Det "råkade" sammanfalla med att jag på mitt eget schema från supercoach N'batha hade långbacke inskrivet ;-) Vi var ett stort och härligt Linnéagäng som gav oss ut i novemberregnet, med Allan i spetsen och han var verkligen i sitt esse, good to have you back Allan! Efter att först ha rekat läget över bron och sedan kört löpskolning under bron på Kungsholms-sidan (skips, utfall, tågång) var det dags att ta sig an Västerbron. 7 intervaller, tre från Södersidan och fyra från Kungsholmssidan, var ordern. Och vi lydde snällt... Det var underbart att få springa backintervaller igen, det gjorde inte ont någonstans efter NYC-Marathon utan benen var pigga. Tyvärr lyckades jag, min klant, med att STÄNGA AV klockan när vi skulle starta intervallpasset och fick därför bara med uppvärmning och nedjogg. Surt!! Det kändes som om det var sju jämna och bra intervaller, får väl gå på den känslan helt enkelt. Men ÅH så irriterad jag är =/
Från Södersidan mot Kungsholmen hade vi motvind och regnet piskade i ansiktet, men det var på något surrealistiskt sätt grymt skönt. Jag kände mig levande och närvarande i varje steg och vädret gjorde upplevelsen ännu starkare. Stockholm inbäddat i mörker och regndis är dessutom vansinnigt vackert. Kvällens pass blev således ett av höstens absolut härligaste träningspass!
Avslutningsvis måste jag hylla några galna hjältar lite extra; Mia, Tone, Ken och Staffan hade svår träningsvärk efter gårdagens Nordic Military Fitness men deltog ändå i backintervallpasset. You rock my world!
måndag 10 november 2008
Rullgardin
Sådärja, nu känns livet lagom grått och tråkigt. Som om någon dragit ner en rullgardin... En känsla av rastlöshet gnager, det känns tomt inuti mig och jag konstaterar bara att även denna gång kom den; postmarathon-svackan. Men vad gör väl det? Nu kan jag börja om på ny kula, ladda batterierna och bygga upp mig tills nästa säsong av tävlingar kommer. Coach N'bathas träningsschema drar igång på allvar nu, det kommer att göra grymt ont och bli galet roligt på samma gång. Så, även om rullgardinen är neddragen idag så tycker jag mig se ljuset som sipprar in genom gliporna. Det kommer att bli en underbar vinter!
söndag 9 november 2008
Minnesbilder
Dunceor efterfrågade loppet i fakta. Här kommer lite statistik:
Snittfart 4:56 min/km (7:56 min/mile)
Puls max/medel: 189/179
Snabbaste 5K 24:13 (km 25-30)
Långsammaste 5K 25:28 (km 1-5)
Resterande mellantider finns att beskåda här
Sedan tänkte jag bara bjuda på lite bilder från loppet och från New York i allmänhet:
Uppifrån och ner: Bild från morgonjogg i Central Park, utsikt i solnedgången över Manhattan från Rockafeller Center, bild från vänskapsjoggen, passering efter ca 27 km på 1st Ave, Central Park med knappt 2 km kvar - känns urstarkt och slutligen målbilden 2 min efter målgång.
onsdag 5 november 2008
42195 meter löparlycka
Okej folks, varning för en mycket lång reseberättelse. Mitt tionde marathon blev min hittills största löpupplevelse, det blev en magisk resa med enormt många intryck. Jag ger Allan helt rätt när han säger "Efter att ha sprungit ett lopp i USA kan inget bli lika stort". Säga vad man vill om amerikanarna, men de vet hur man slår på stort. Kvällen innan loppet bjöds det på fyrverkerier i Central Park; Det höll på såhär i ungefär en kvart, helt otroligt!
Nåja, nu var det ju loppet jag skulle skriva om och inte allt annat runtomkring. Marathondagen startade i svinottan, jag och kusin J gick upp kl 05 för att hinna käka en rejäl frukost innan det var dags att röra sig till transportbussen som gick 06.15 från grannhotellet. Det var ett evigt dividerande om klädval, prognosen utlovade 52-54 grader Farenheit och sol så valet föll på korta tights, Linnéa-tisha och Linnéabuff. Och en helt ny Garmin 405 ;-)
Efter lite spattighet och viss förvirring tog vi oss på bussen och där visade det sig åter igen hur liten världen är. Min kusin hamnade nämligen bredvid en viss dr J, en kirurg från Göteborg. Dr J och jag kom i samspråk i startfållan i Berlin 2006 och gick i mål på samma sluttid där (jag fanns med på dr J:s målfoto). Nu satt han alltså på samma buss som jag, ett annat år i en annan stad... Galet var ordet!
Väl framme i startområdet på Staten Island var klockan inte mer än kvart i åtta; mer än två timmar till start alltså. Och det blåste iskallt! Kusin J skulle till en annan startfålla än dr J, jag och Pertti så vi skildes åt efter lyckönskningar. Ungefär tre minuter senare kom jag på att kusin J hade med sig mina mackor som jag skulle ladda med... Well, Dunkin' Donuts sponsrade loppet så det blev aldrig något problem, jag fick glatt trycka i mig ett par bagles istället. När laddningsproblemet var löst dök ett betydligt större problem upp; att hålla värmen. Solen sken förvisso men det var verkligen isvindar som blåste. Jag frös så jag skakade trots mina överdragskläder och "springrocken" som jag "lånat" på jobbet.
Djupfryst barnmorska
Tiden sniglade sig fram, men Perttis sällskap gjorde att det kändes uthärdligt. Och helt plötsligt hände det; min nervositet försvann som i ett trollslag och förbyttes i stor glädje och förväntan. Det enda jag kände var att det skulle bli så galet kul att springa. Märkligt!!
Rätt var det var så hade det blivit dags att ställa sig i fållan, Pertti och jag beslöt oss för att ha sällskap så länge det kändes bra men siktade på att gå ut i 5 min/km-pace för att "känna på det". Vi rörde oss fram mot den mäktiga Verrazano-Narrows Bridge och när startskottet gick för vårat block började Frank Sinatras ljuva stämma till "New York, New York" ljuda ur högtalarna. Det var en oerhört stark upplevelse och en fantastisk start på loppet. Franks röst följde oss en bit upp på bron men sedan var det ljudet av tusentals fötter som hördes. När vi kom över till Brooklyn hälsades vi välkomna av tusentals åskådare och från den sekunden förstod jag. Det här var mitt lopp, jag var där, jag sprang och jag skulle bara ha kul, inget annat var viktigt. När jag såg löpare efter löpare som hade tröjor med text av typ "To my beloved, I run for you" så tårades ögonen, jag blev så otroligt rörd av budskapet. Så i tanken dedikerade jag mitt lopp till alla som stöttat mig och kanske lite extra till pappa, som jag så gärna hade velat dela upplevelsen med "live".
Första femman, för jag delade in loppet i femtusingar även denna gång, gick på 25:28 vilket kändes om en skön bekvämfart. Lite trångt över bron var det, men efter det kunde vi rulla på och även om vi fick kryssa en del så upplevde jag aldrig att det var problem att få flyt i löpningen. Kusin J hade däremot haft det tungsprunget den första milen, trångt och ryckigt sa han att det hade varit. Andra femman gick lite snabbare; 24:39 och med första milen passerad kände jag att jag hade flyt i kroppen. Jag hämtade energi ur alla människor som stod och hejade och alla band som spelade, det var helt enkelt en folkfest som pågick medan vi sprang. Plötsligt blev det dock tyst, precis efter en lättlöpt sträcka med enormt mycket folk och jubel kom en lång, seg uppförsbacke och inte en kotte syntes till på gatorna. Vi hade hamnat i de ortordoxa judiska kvarteren. Deras tro ser löpning mer eller mindre som dårskap; kroppen ska inte arbeta utan det är hjärnan som ska stå för aktiviteten. Trots att jag hade hört om att det skulle komma en "tyst sträcka" så blev det så otroligt påtagligt och nästan lite läskigt när man väl var där. Det var rätt skönt att få rulla ur de kvarteren, fast nu gick gatorna ihop och åskådarleden var täta igen så viss trängsel uppstod och jag fick koncentrera mig på att hålla rytmen. Banan var långt ifrån Berlins flacka gator, det lutade både uppför och nedför även om det inte var några skarpa lutningar att tala om. Och asfalten (betongen) var precis lika hård som sitt rykte, det kändes i fötterna efter dryga 15 km. Tårna liksom domnade bort, men det gjorde inte direkt ont utan var bara obehagligt...
Kilometrarna rullade på och helt plötsligt hade vi passerat 20-kilometersmattan och närmade oss loppets andra bro. Jag kände mig stark och Pertti väste åt mig att jag skulle låta bli att ÖKA i uppförsbackarna. Jag kan väl inte rå för att jag gillar backar och har blivit hårt plågad av Allans alla påhitt?! ;-) Mitt på bron passerades halvmaran och folket jublade runt omkring mig. "Halfway there" skrek publiken och såklart hörde jag "Livin' on a Prayer" i huvudet. Strax efteråt tappade jag bort Pertti och fick fortsätta i ensamt majestät. Fokuserade på att bara rulla på och inte tänka för mycket på att det börjat bränna oroväckande under fotsulorna (domningarna övergick till fotbränna...). Jag fick dock annat att tänka på när loppets tredje bro, den långa Queensborough Bridge, dök upp framför mig. Den var lång, oerhört lång och seg i stigningen. Jag körde skallen i väggen och hörde "Upp för backen, fram med höften" inne i huvudet och passerade löpare efter löpare. Helt plötsligt hade jag passerat några svenskar jag kände igen och de startade i första startblocket, 20 min före mig. Det gav mig styrka att borra mig vidare uppför bro/backen. Passerade 25 kilometer mitt på bron och gjorde där min näst snabbaste femma; 24:30. Utförslöpan från brotoppen var betydligt kortare än stigningen, men därmed också betydligt brantare. Dock hade jag inga känningar av brolöpningen i benen, perfekt brolöpning med andra ord! :-)
När jag kom ut ur bron via en skarp vänstersväng var det som att springa in i en vägg. Av jubel. Hela 1st Ave var kantad av kvadruppla åskådarled och det var en ljudnivå i klass med arenavrål. Det gav nya rysningar och tårar i ögonen, men jag hade inte helt tid att njuta av det hela; kusinfrun B skulle ju stå någonstans i vimlet och heja. Passerade många svenskflaggor och fick massiv support och trodde att jag missat B när hon helt plötsligt dök upp. Hjärtat slog några extraslag av glädje, jag vinkade glatt och slog nog på en liten spurt när jag passerade henne. Därefter lyfte jag blicken och såg den oändliga avenyn framför mig, såg inget slut på massan av löpare och insåg att det var en lång bit kvar att springa. 1st Ave bjöd på en lång, lång, lååååång raksträcka och var mer kuperad än jag räknat med så jag stängde helt enkelt ute den festande massan och gick för första gången i loppet in i min lilla bubbla. På något sätt hade jag plöstligt förflyttat mig till den fjärde bron och lämnade Manhattan för Bronx. Mitt på bron stod två säckpipeblåsare som åter fick mina ögon att tåras, det var ett mäktigt ögonblick att passera över East River till tonerna av säckpipor.
Av Bronx minns jag inte mycket, jag var helt inne i mig själv men hörde ett och annat "Go, Karin" (jag hade såklart namnet på bröstet) och vinkade lite till publiken. När jag passerade över den femte och sista bron för att åter nå Manhattan via Harlem inträffade en smärre incident. Jag blev trängd mellan två löpare och hade att välja på att tvärnita eller mangla mig igenom. Jag valde manglandet, vilket resulterade i att den ena löparen, en tjej, flippade ur totalt och slog till mig i magen. Min hjärna kortslöt sig själv och innan jag han reagera hade jag gett tjejen en slängkyss, vinkat glatt och kutat vidare. Märklig reaktion ;-D
Med 35 kilometrar passerade började jag inse vad jag var på väg mot; målgången av mitt tionde marathon. Jag kom ur bubblan och rös av välbehag, njöt av gospelkören som sjöng så det vibrerade i trumhinnorna, gjorde high five med publiken och fick massiva hejarrop tillbaka. Det var så otroligt häftigt att jag började öka steget utan att tänka på att det var 7 km kvar. Fick dock hjälp att bromsa när jag närmade mig Central Park, 5th Ave visade sig vara en lång, lång, seg uppförsbacke upp mot parken. Här fick jag dagens enda halvmörka tanke och det var "backjävel". Jag hade kommit ikapp många från första blocket och de var betydligt mer slitna än jag själv, så jag slet både med backen och med att kryssa mig fram. Fötterna var inte glada vid det här laget, men det brydde jag mig inte om. Jag skulle i mål, sen kunde fötterna få skrika högt om de ville...
Så kom då Central Park och jag kände att jag inte längre kunde springa med löpglasögonen nere. De åkte upp i pannan och jag bländades av ljuset, men kände att jag kunde se och ta in folkfesten. Och som de bar mig framåt, dessa underbara människor. När jag såg 24 miles-passeringen släppte jag allt, alla tankar, ALLT. Jag bara sprang och var levande och närvarande i varenda steg. Efter att ha fått hejarrop av såväl Blossom Tainton som Marathonkansli-Malin vände jag upp på West 59th Street och om jag hade haft Runners' High hittills så hamnade jag i Runners' Heaven. Jag log, jag gjorde high five med publiken, de skrek "Go, Karin" "Looking great" "You can DO IT" eller bara "Come on, almost there" och jag skrek tillbaka, jag vrålade av glädje och lättnad. Tårarna rann nedför mina kinder medan jag ömsom skrek, ömsom log men hela tiden sprang de sista 800 metrarna mot mål. Jag minns inte hur lång tid det tog, det enda jag minns är detta vanvettiga glädjerus som inte liknade något annat jag någonsin varit med om. Med suddig, tårögd blick klev jag över mattan och avslutade min tionde kamp mot de 42 195 metrarna. På en tid jag inte trodde var möjlig för ett år sedan, och det utan att pressa mig ett dugg. Det blir inte större än så...
Nåja, nu var det ju loppet jag skulle skriva om och inte allt annat runtomkring. Marathondagen startade i svinottan, jag och kusin J gick upp kl 05 för att hinna käka en rejäl frukost innan det var dags att röra sig till transportbussen som gick 06.15 från grannhotellet. Det var ett evigt dividerande om klädval, prognosen utlovade 52-54 grader Farenheit och sol så valet föll på korta tights, Linnéa-tisha och Linnéabuff. Och en helt ny Garmin 405 ;-)
Efter lite spattighet och viss förvirring tog vi oss på bussen och där visade det sig åter igen hur liten världen är. Min kusin hamnade nämligen bredvid en viss dr J, en kirurg från Göteborg. Dr J och jag kom i samspråk i startfållan i Berlin 2006 och gick i mål på samma sluttid där (jag fanns med på dr J:s målfoto). Nu satt han alltså på samma buss som jag, ett annat år i en annan stad... Galet var ordet!
Väl framme i startområdet på Staten Island var klockan inte mer än kvart i åtta; mer än två timmar till start alltså. Och det blåste iskallt! Kusin J skulle till en annan startfålla än dr J, jag och Pertti så vi skildes åt efter lyckönskningar. Ungefär tre minuter senare kom jag på att kusin J hade med sig mina mackor som jag skulle ladda med... Well, Dunkin' Donuts sponsrade loppet så det blev aldrig något problem, jag fick glatt trycka i mig ett par bagles istället. När laddningsproblemet var löst dök ett betydligt större problem upp; att hålla värmen. Solen sken förvisso men det var verkligen isvindar som blåste. Jag frös så jag skakade trots mina överdragskläder och "springrocken" som jag "lånat" på jobbet.
Djupfryst barnmorska Tiden sniglade sig fram, men Perttis sällskap gjorde att det kändes uthärdligt. Och helt plötsligt hände det; min nervositet försvann som i ett trollslag och förbyttes i stor glädje och förväntan. Det enda jag kände var att det skulle bli så galet kul att springa. Märkligt!!
Rätt var det var så hade det blivit dags att ställa sig i fållan, Pertti och jag beslöt oss för att ha sällskap så länge det kändes bra men siktade på att gå ut i 5 min/km-pace för att "känna på det". Vi rörde oss fram mot den mäktiga Verrazano-Narrows Bridge och när startskottet gick för vårat block började Frank Sinatras ljuva stämma till "New York, New York" ljuda ur högtalarna. Det var en oerhört stark upplevelse och en fantastisk start på loppet. Franks röst följde oss en bit upp på bron men sedan var det ljudet av tusentals fötter som hördes. När vi kom över till Brooklyn hälsades vi välkomna av tusentals åskådare och från den sekunden förstod jag. Det här var mitt lopp, jag var där, jag sprang och jag skulle bara ha kul, inget annat var viktigt. När jag såg löpare efter löpare som hade tröjor med text av typ "To my beloved, I run for you" så tårades ögonen, jag blev så otroligt rörd av budskapet. Så i tanken dedikerade jag mitt lopp till alla som stöttat mig och kanske lite extra till pappa, som jag så gärna hade velat dela upplevelsen med "live".
Första femman, för jag delade in loppet i femtusingar även denna gång, gick på 25:28 vilket kändes om en skön bekvämfart. Lite trångt över bron var det, men efter det kunde vi rulla på och även om vi fick kryssa en del så upplevde jag aldrig att det var problem att få flyt i löpningen. Kusin J hade däremot haft det tungsprunget den första milen, trångt och ryckigt sa han att det hade varit. Andra femman gick lite snabbare; 24:39 och med första milen passerad kände jag att jag hade flyt i kroppen. Jag hämtade energi ur alla människor som stod och hejade och alla band som spelade, det var helt enkelt en folkfest som pågick medan vi sprang. Plötsligt blev det dock tyst, precis efter en lättlöpt sträcka med enormt mycket folk och jubel kom en lång, seg uppförsbacke och inte en kotte syntes till på gatorna. Vi hade hamnat i de ortordoxa judiska kvarteren. Deras tro ser löpning mer eller mindre som dårskap; kroppen ska inte arbeta utan det är hjärnan som ska stå för aktiviteten. Trots att jag hade hört om att det skulle komma en "tyst sträcka" så blev det så otroligt påtagligt och nästan lite läskigt när man väl var där. Det var rätt skönt att få rulla ur de kvarteren, fast nu gick gatorna ihop och åskådarleden var täta igen så viss trängsel uppstod och jag fick koncentrera mig på att hålla rytmen. Banan var långt ifrån Berlins flacka gator, det lutade både uppför och nedför även om det inte var några skarpa lutningar att tala om. Och asfalten (betongen) var precis lika hård som sitt rykte, det kändes i fötterna efter dryga 15 km. Tårna liksom domnade bort, men det gjorde inte direkt ont utan var bara obehagligt...
Kilometrarna rullade på och helt plötsligt hade vi passerat 20-kilometersmattan och närmade oss loppets andra bro. Jag kände mig stark och Pertti väste åt mig att jag skulle låta bli att ÖKA i uppförsbackarna. Jag kan väl inte rå för att jag gillar backar och har blivit hårt plågad av Allans alla påhitt?! ;-) Mitt på bron passerades halvmaran och folket jublade runt omkring mig. "Halfway there" skrek publiken och såklart hörde jag "Livin' on a Prayer" i huvudet. Strax efteråt tappade jag bort Pertti och fick fortsätta i ensamt majestät. Fokuserade på att bara rulla på och inte tänka för mycket på att det börjat bränna oroväckande under fotsulorna (domningarna övergick till fotbränna...). Jag fick dock annat att tänka på när loppets tredje bro, den långa Queensborough Bridge, dök upp framför mig. Den var lång, oerhört lång och seg i stigningen. Jag körde skallen i väggen och hörde "Upp för backen, fram med höften" inne i huvudet och passerade löpare efter löpare. Helt plötsligt hade jag passerat några svenskar jag kände igen och de startade i första startblocket, 20 min före mig. Det gav mig styrka att borra mig vidare uppför bro/backen. Passerade 25 kilometer mitt på bron och gjorde där min näst snabbaste femma; 24:30. Utförslöpan från brotoppen var betydligt kortare än stigningen, men därmed också betydligt brantare. Dock hade jag inga känningar av brolöpningen i benen, perfekt brolöpning med andra ord! :-)
När jag kom ut ur bron via en skarp vänstersväng var det som att springa in i en vägg. Av jubel. Hela 1st Ave var kantad av kvadruppla åskådarled och det var en ljudnivå i klass med arenavrål. Det gav nya rysningar och tårar i ögonen, men jag hade inte helt tid att njuta av det hela; kusinfrun B skulle ju stå någonstans i vimlet och heja. Passerade många svenskflaggor och fick massiv support och trodde att jag missat B när hon helt plötsligt dök upp. Hjärtat slog några extraslag av glädje, jag vinkade glatt och slog nog på en liten spurt när jag passerade henne. Därefter lyfte jag blicken och såg den oändliga avenyn framför mig, såg inget slut på massan av löpare och insåg att det var en lång bit kvar att springa. 1st Ave bjöd på en lång, lång, lååååång raksträcka och var mer kuperad än jag räknat med så jag stängde helt enkelt ute den festande massan och gick för första gången i loppet in i min lilla bubbla. På något sätt hade jag plöstligt förflyttat mig till den fjärde bron och lämnade Manhattan för Bronx. Mitt på bron stod två säckpipeblåsare som åter fick mina ögon att tåras, det var ett mäktigt ögonblick att passera över East River till tonerna av säckpipor.
Av Bronx minns jag inte mycket, jag var helt inne i mig själv men hörde ett och annat "Go, Karin" (jag hade såklart namnet på bröstet) och vinkade lite till publiken. När jag passerade över den femte och sista bron för att åter nå Manhattan via Harlem inträffade en smärre incident. Jag blev trängd mellan två löpare och hade att välja på att tvärnita eller mangla mig igenom. Jag valde manglandet, vilket resulterade i att den ena löparen, en tjej, flippade ur totalt och slog till mig i magen. Min hjärna kortslöt sig själv och innan jag han reagera hade jag gett tjejen en slängkyss, vinkat glatt och kutat vidare. Märklig reaktion ;-D
Med 35 kilometrar passerade började jag inse vad jag var på väg mot; målgången av mitt tionde marathon. Jag kom ur bubblan och rös av välbehag, njöt av gospelkören som sjöng så det vibrerade i trumhinnorna, gjorde high five med publiken och fick massiva hejarrop tillbaka. Det var så otroligt häftigt att jag började öka steget utan att tänka på att det var 7 km kvar. Fick dock hjälp att bromsa när jag närmade mig Central Park, 5th Ave visade sig vara en lång, lång, seg uppförsbacke upp mot parken. Här fick jag dagens enda halvmörka tanke och det var "backjävel". Jag hade kommit ikapp många från första blocket och de var betydligt mer slitna än jag själv, så jag slet både med backen och med att kryssa mig fram. Fötterna var inte glada vid det här laget, men det brydde jag mig inte om. Jag skulle i mål, sen kunde fötterna få skrika högt om de ville...
Så kom då Central Park och jag kände att jag inte längre kunde springa med löpglasögonen nere. De åkte upp i pannan och jag bländades av ljuset, men kände att jag kunde se och ta in folkfesten. Och som de bar mig framåt, dessa underbara människor. När jag såg 24 miles-passeringen släppte jag allt, alla tankar, ALLT. Jag bara sprang och var levande och närvarande i varenda steg. Efter att ha fått hejarrop av såväl Blossom Tainton som Marathonkansli-Malin vände jag upp på West 59th Street och om jag hade haft Runners' High hittills så hamnade jag i Runners' Heaven. Jag log, jag gjorde high five med publiken, de skrek "Go, Karin" "Looking great" "You can DO IT" eller bara "Come on, almost there" och jag skrek tillbaka, jag vrålade av glädje och lättnad. Tårarna rann nedför mina kinder medan jag ömsom skrek, ömsom log men hela tiden sprang de sista 800 metrarna mot mål. Jag minns inte hur lång tid det tog, det enda jag minns är detta vanvettiga glädjerus som inte liknade något annat jag någonsin varit med om. Med suddig, tårögd blick klev jag över mattan och avslutade min tionde kamp mot de 42 195 metrarna. På en tid jag inte trodde var möjlig för ett år sedan, och det utan att pressa mig ett dugg. Det blir inte större än så...
tisdag 4 november 2008
Ojojoj...
Hemma igen efter ett hektiskt och galet roligt avslutande dygn i New York, sitter nu lite lagom jetlag:ad och försöker smälta alla intryck jag fick under loppet och efteråt. Lovar att komma med en fullkomlig redogörelse så snart jag har landat lite. Kan bara säga så mycket som att loppet var det absolut häftigaste jag varit med om och att efterfesten höll ungefär samma kaliber som loppet. Fast... det som händer på Manhattan stannar på Manhattan, eller?! ;-)
söndag 2 november 2008
Karin är grymmast i N.Y!!! :D
Stina (Barnmorskans lillasyster för er som inte vet) gästbloggar. Har följt Karin via nätet och sitter här tårögd över att hon än en gång presterat så bra! (inte för att jag är förvånad men ändå...)
Karin smsar från N.Y:
"Satan så häftigt! 3.28.10 på egen klocka. Och jag älskar att springa! :D runners high i 42.195 km"
Ett extra tillägg: hon har nu slagit kusin J i ett marathon där de bägge var med :D
Karin smsar från N.Y:
"Satan så häftigt! 3.28.10 på egen klocka. Och jag älskar att springa! :D runners high i 42.195 km"
Ett extra tillägg: hon har nu slagit kusin J i ett marathon där de bägge var med :D
lördag 1 november 2008
Pick-a-booh
Ja, jisses! Igar var det Halloween har och det var helgalet. Verkligen helgalet. Om jag inte hade ett marathon framfor mig hade jag garanterat hakat pa utspokningsfesten och dansat natten lang, men lite serios i sin uppladdning maste man ju vara sa det far ansta tills nasta gang jag kommer hit. For jag ska tillbaka!
Igar morse blev det morgonjogg i Central Park med kusin J, denna gang MED kameran i hogsta hugg. Det var en ratt kylig morgon men nagot sa makalost vackert att springa i nar solens stralar traffade skyskraporna. "Spectacular view" ar ett uttryck som ar det narmsta jag kan komma for att beskriva synen. Forhoppningsvis blev nagra bilder bra sa jag kan ladda upp dom och delge er, for oj sa fint det var! :-)
Efter joggen blev det en dagsutflykt till en enorm outlet, tyvarr fullkomligt misslyckad for varan del. Inte en dojja i ratt storlek och alla damloparklader i strl XL och storre :-/
Naja, val tillbaka i stan akte vi ner till Greenage Village och kollade in Halloweenparaden. Vilken fest! Rena rama karnevalen, overallt! For att toppa upplevelsen av New York passade vi pa att aka upp pa 86:e vaningen pa Mariott Hotel pa Times Square och kaka pa den roterande restaurangen som ligger dar. Maktigt!
Nu borjar det dock dra ihop sig, om mindre an 24 timmar ar jag ivag och jag lovar att det pirrar betankligt i magen. Imorse deltog bade jag, kusin J och hans fru B i den internationella vanskapsjoggen, 4 km slowjog mellan FN-huset och Central Park. Haftig upplevelse och en riktig karnevalsstamning aven har, folk var utkladda och sprang och spexade. Pertti hade dagen till ara vikingahjalm och fotbollsdress och han var langt ifran ensam om att verkligen visa upp de svenska fargerna. Helcoolt! Dessutom var sjalvaste mr Sz med och bar flaggan (fast han smet ifran joggen for att springa en svang i ensamt majestat, sisadar 15 km var tydligen lagom uppladdning. Allt detta enligt hans rumskompis som jag kom att prata massor med under joggen).
Sa, nu ska det shoppas lite skor, liniment och en Garmin, drickas en laddning Vitargo till och sedan borjar allvaret. Hua! Mitt startnummer har uppgraderats till 22656, ett trevligt nummer tycker jag. Lovar att skriva in min sluttid har sa fort jag kommer till hotellet efter loppet imorgon. Hamtar styrka i att ni foljt mig hittills, tack for alla "lycka till", de varmer!
Let's bring nr 10 down, shall we?!
Igar morse blev det morgonjogg i Central Park med kusin J, denna gang MED kameran i hogsta hugg. Det var en ratt kylig morgon men nagot sa makalost vackert att springa i nar solens stralar traffade skyskraporna. "Spectacular view" ar ett uttryck som ar det narmsta jag kan komma for att beskriva synen. Forhoppningsvis blev nagra bilder bra sa jag kan ladda upp dom och delge er, for oj sa fint det var! :-)
Efter joggen blev det en dagsutflykt till en enorm outlet, tyvarr fullkomligt misslyckad for varan del. Inte en dojja i ratt storlek och alla damloparklader i strl XL och storre :-/
Naja, val tillbaka i stan akte vi ner till Greenage Village och kollade in Halloweenparaden. Vilken fest! Rena rama karnevalen, overallt! For att toppa upplevelsen av New York passade vi pa att aka upp pa 86:e vaningen pa Mariott Hotel pa Times Square och kaka pa den roterande restaurangen som ligger dar. Maktigt!
Nu borjar det dock dra ihop sig, om mindre an 24 timmar ar jag ivag och jag lovar att det pirrar betankligt i magen. Imorse deltog bade jag, kusin J och hans fru B i den internationella vanskapsjoggen, 4 km slowjog mellan FN-huset och Central Park. Haftig upplevelse och en riktig karnevalsstamning aven har, folk var utkladda och sprang och spexade. Pertti hade dagen till ara vikingahjalm och fotbollsdress och han var langt ifran ensam om att verkligen visa upp de svenska fargerna. Helcoolt! Dessutom var sjalvaste mr Sz med och bar flaggan (fast han smet ifran joggen for att springa en svang i ensamt majestat, sisadar 15 km var tydligen lagom uppladdning. Allt detta enligt hans rumskompis som jag kom att prata massor med under joggen).
Sa, nu ska det shoppas lite skor, liniment och en Garmin, drickas en laddning Vitargo till och sedan borjar allvaret. Hua! Mitt startnummer har uppgraderats till 22656, ett trevligt nummer tycker jag. Lovar att skriva in min sluttid har sa fort jag kommer till hotellet efter loppet imorgon. Hamtar styrka i att ni foljt mig hittills, tack for alla "lycka till", de varmer!
Let's bring nr 10 down, shall we?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
