K175. 42195 m. 5 timmar och 3 minuter till start

Startnumret uthämtat. Frukosten uppäten. Väskan är packad... Nu gäller det bara att hitta rytmen, följa massan och springa hem det femte marathonloppet i Stockholm och det elfte totalt. Jag har laddat med musik, med peppande tankar och visualiserat loppet. Det här ska bli en bra resa! Ska ni med?!

Sassa brassa mandelmassa! 28 timmar och 15 min till start

K175 försöker vara cool...

Så var man där igen... Nervös, förväntansfull, laddad, orolig och nyfiken. Väskan är snart färdigpackad. Återstår att se om man får någon biljett i år eller inte (nej, startbeviset har fortfarande inte kommit...). Tiden rusar iväg och imorgon är det dags för start. Jag vet inte om jag vill vara med längre... ;-)
Idag ska jag iallafall boosta energi på bästa sätt; Mia kommer strax hit och sen blir det en heldag med henne, sötaste Linnéa, världens bästa Stina, sushi, glassätande och nummerlappshämtande. Det kan bara bli succé!

Bilden ovan är för övrigt lånad från Mia, som tog en massa härliga bilder i onsdags på Vårruset :-)

Löparglädje. 51 timmar och 30 minuter till start.

Igår gjorde jag något av det roligaste jag varit med om. Jag, Helena, Mia, Catti och en tuff Skåneböna vid namn Nermina fick äran att peppa bloggvärldens mesta Görelälskling längs den 5 km långa Vårruset-banan. Vi skrek, vi tjoade, vi peppade, vi hejade och vi coachade och hade så himla kul hela vägen. Görel var urstark och Ö-K-A-D-E i uppförsbackarna och saktade inte ner farten en sekund. Med 400 meter kvar la hon in ytterligare en växel; spurtväxeln! Görel sprang i mål på nytt personbästa; 34:41. Läs hennes gästbloggsinlägg här!.

I 34 minuter och 41 sekunder upplevde jag ren och skär löparglädje, en energiboost guld värd inför lördag. Så, Görel, det är JAG som ska tacka för att du fått mig att känna glädjen i löpningen igen. Tack Mia, Helena, Catti och Nermina för en superhärlig partyrunda! Jag är sjukt laddad inför maran nu. Jag behövde bryta ihop, rensa ut, bli förbannad och komma igen. Batterierna är laddade, Duracellen är redo. Bring it on, bara. Nu blir det rock'n'roll på lördag om jag så ska krypa i mål! :-)

The return of the tjurskalle. 4 dagar kvar.

Marathon running, the toughest of all sports, is all in the mind" - Chris Brasher

Jag har vänt mig inåt. Ältat. Tänkt. Analyserat. Svurit. Gråtit. Tvivlat. Rasat. Och slutligen... landat. Lite stukad och tilltufsad, osäker och ganska rädd men med förvissningen om att det blir en start på lördag. Jag gillar inte att stå i en "upp-till-bevis"-position, jag gillar att slå ur underläge, att vara en underdog. Det stressar mig, jag får nästan panik av tanken på att andra vill "mäta sig" med mig, att andra har som mål att vara bättre än jag. Egentligen borde jag kunna vända på det och vara stolt; folk har mig som förebild och vill nå dit jag nått. Dessvärre funkar mitt psyke precis tvärtom; det sätter en press på mig att prestera, att jag har något att bevisa och försvara... Men okej, nu är det sagt och jag går en match med psyket. Har fått löparkrisstöd hos TSM-coach Rubin och bäste coach D, vilat från träningen och även från bloggen. Det känns bra, även om jag i nuläget verkligen inte känner mig kaxig inför mitt elfte marathonlopp. Det borde gå på "rutin", men icke! :-P

För att peppa mig har jag dels tänkt på härliga målbilder; att förverkliga Stinas vision och knäcka kusin J på upploppet, att möta underbare G i mål och få ge honom en salt kyss, att träffa Mia på ÖIP och dricka den numera traditionsenliga skumpan, att gå på marathonfesten hos Nix och bubbla marathon hela natten lång med alla underbara, härliga löparvänner jag har... Skulle det inte vara värt att gå en match mot psyket så vet jag inte vad som är motivation nog. Möjligen de 1800 km som jag avverkat hittills i år då... Inte ska jag ha gjort dom i onödan?!

För att ytterligare peppa mig och mota bort marathonspöket delar jag med mig av två härliga bilder som peppar mig. Den första; jag och min far, min stora förebild och idol. Den andra; en graffitimålning inte får missas vid passagen under Centralbron precis efter Slussen på maran. Löparen på bilden lär dock inte stå kvar där... ;-)

Is this the end? 8 dagar kvar

Lika bra att vara ärlig; jag har tappat löpglädjen. Gårdagens runda med farsan var förvisso underbar, kroppen kändes fin och lätt i uppförsbackarna och fötterna bara rullade. Men glädjen, den lyste med sin frånvaro. Den där nöjda belöningskänslan efteråt infann sig aldrig. Jag gillar inte att älta, analysera och fundera i oändlighet, men det här kan jag inte släppa... Kanske är det så att jag pressat mig själv lite för hårt, lite för länge och satt för höga krav. Kanske har bloggandet omedvetet satt press på mig att prestera. Kanske har jag bara en helt vanlig motivationsdipp. Kanske är det livet i stort som blivit för mycket på sistone. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag inte kan fortsätta känna såhär. Bloggens överlevnad hänger löst, jag har funderat av och till under våren om jag ska fortsätta bloggandet eller inte. Den får överleva SM, men sen får vi se... Jag bloggar ju för att inspirera och då måste jag själv ha inspiration och känna glädje. Jag har saknat det ett tag nu, även om det kanske inte har märkts... Så, tills jag bringat ordning ur kaos får ni ha det så bra. Jag återkommer, i sinom tid!

Ojojoj! 9 dagar kvar

Har päronen på besök. Kan bara snabbt konstatera att snabbfarsan är i ruggigt god form. Hade glömt att han bara har en växel; fast-forward... Återkommer med detaljer om dagens "terräng"-pass, men jisses, han kommer att regera på SM!

Själv letar jag efter mitt lilla startbevis som fortfarande lyser med sin frånvaro. Efter kontakt med marathonkansliet blev jag ju inte direkt lugnad; "jag har inte din anmälan här...". Påtalade att jag fanns i anmälningslistan iallafall och fick då ett "oj, missade visst det " till svar. Tur att kansliet har koll :-P

För övrigt tycker jag att det är oroväckande kort tid kvar nu. Kan ingen stoppa tiden, jag har inte hunnit träna så mycket som jag borde (va, säger jag det här i år IGEN?! jag fattar inte... när ska man tycka att man har tränat tillräckligt??!?!). 9 dagar kvar. Knappt. Jag vet inte om jag vill vara med längre... ;-)

Mental kris. 11 dagar kvar.

Egentligen skulle jag ju blogga om Göteborgsvarvet, men jag lyckas inte riktigt samla tankarna. Hade en mycket märklig loppupplevelse nämligen. Någonstans efter 10 km tappade jag allt vad motivation hette, tyckte att det mest var tråkigt att springa och funderade faktiskt allvarligt på att bryta loppet. Inte för att jag var slut i kroppen, inte för att pulsen låg för högt eller för att jag dragit på mig mjölksyra. Nej, jag mådde fysiskt sett toppen och kände mig oförskämt pigg, men rent mentalt var det inte roligt alls att springa. Det var inte som på ett marathon när man känner sig trött och sliten och brottas med sig själv om att fortsätta, det här var något annat. Det var helt enkelt inte roligt. Jag har aldrig känt en så stark lust att kliva av ett lopp som då. Vet inte vad det var som fick mig att fortsätta, men jag är glad att jag ändå fullföljde loppet. Sista 7 km var iallafall ruggigt roliga, men just nu oroar jag mig mest för den där märkliga svackan... Fast såklart, tiden är jag jättenöjd med och även formbeskedet. Det var inte någon värre fysisk kamp att hålla 4:30-fart utan kroppen kändes hyfsat pigg även i mål. Det finns mer att ge, tror jag iallafall.

Dagens pass med IF Linnéa har inte gjort mig lugnare, tvärtom. Det var helt underbart att ha sällskap med Helena, både dit och hem, det var superhärligt att träffa alla go'a klubbkamrater och spana in Allans vader ;-) Men att springa intervaller på Zinken, med både fotbollar, fotbollsmål och fotbollskillar att kryssa mellan... nej, det var inte min grej. Kände att jag bara blev mer och mer sur och otrevlig mot omgivningen för varje intervall och det kändes verkligen inte bra. Löpning ska vara glädje, inte ilska. Det blev 10x400m@3.35 med Lilla My och en känsla av att vara rätt barnslig. Det är väl inte hela världen att det inte blev ett kanonpass (och då menar jag kryssandet och irritationen över alla hinder, tiderna förvånar mig rejält), men ändå känner jag mig sur och irriterad över att inte ha kunnat fokusera och hitta flytet. Suck. Jag hoppas att jag är inne i nån postloppssvacka, annars får jag allvarligt ta mig en funderare på om det är det här jag vill, såhär kan jag inte ha det! Jag brukar älska att springa lopp när starten väl har gått, jag älskar att plåga kroppen i intervaller, jag älskar ju att springa. Eller gör jag inte det längre?

Håll ut... 13 dagar kvar

... hinner inte med att uppdatera bloggen ikväll, det tar för lång tid från flyttpackandet. Lovar att redogöra för Göteborgsvarvets vedermödor och guldkorn så fort jag flyttat klart och fått ordning på uppkopplingen. Stay tuned!

1:35:07

Nytt Göteborgspers, borttappade solglasögon men prima kaninöron och tyvärr förlust i kusinkampen är facit för dagens tävling. Jag är supernöjd, återkommer med rapport under morgondagen. Stort tack till alla som sms:at, peppat och hejat; ert stöd betyder massor för mig! :-)

Tävlingsnerver. 15 dagar kvar

Nu jäklar! Tävlingsmänniskan inom mig har vaknat... Inte inför SM men imorgon är det dags för Göteborgsvarvet och jag känner mig märkligt lugn, bara tävlingssugen. Återstår att se hur det känns imorgon bitti när jag möter upp Linnéagänget på Centralen för att ta tåget till Götet... ;-)

Kusin J har hämtat sig från sammandrabbningen i N.Y och ringde förut idag för att "peppa" mig lite (eller snarare stressa upp mig). Av någon outgrundlig anledning får han starta i startgrupp 1B (jaja, han kanske var snabbare än mig på halvmaran för två år sen då...) och själv startar jag 5 min efter honom i startgrupp 2... Jag är sjukt sugen på att komma ikapp och förbi honom, men misstänker att det blir svårt. 5 min och en revanchsugen kusin är inte att leka med!

Kaninöronen är nedpackade, tågbiljetten utskriven och startbeviset finns med. Håller tummarna för att formen är med mig, att skorna är snabba och att vädret blir strålande. 4165 är redo, är ni med?! :-D

Födelsedag och goda nyheter! 17 dagar and counting...

Världens bästa idrottsklubb, IF Linnéa, fyller 100 år idag och det vill jag fira! Mitt fyrfaldiga leve: Hurra (för IF Linnéa) hurra (för Allan som drog igång löparsektionen) hurra (för alla Linnéalöpare) hurra (för den gemenskap och kärlek som klubben har)!!!

För egen del är det goda nyheter vad gäller det trilskande baklåret. Mina benmuskler mår nämligen utmärkt, inte en löparrelaterad skada så långt naprapaten kunde känna. Däremot är det värre ställt med ryggen... Jag är stel och låst i ryggen och troligen är det mitt jobb snarare än min träning som är grundorsaken, men nu har det gått så långt att jag överkompenserar och jobbar med fel muskler för att skydda ryggraden, vilket enkelt uttryckt har gett viss kortslutning i nervbanorna mellan ryggen och benen. Inte så kul kanske, men det är ändå den bästa nyheten jag kunde ha fått. Jag får träna, jag SKA träna och springa, det är inga bristningar eller överansträngningar i benmusklerna, min kropp TÅL träningen. Däremot tål den inte alla knasiga arbetsställningar jag hamnar i... Nåja, lösningen heter ryggrehabträning och med all sannolikhet är problemet åtgärdat inom några månader. Och tills dess får jag träna på så mycket jag vill :-))

Vidare bjöd kroppen på goda nyheter under ett 3x2000m intervallpass; 8:07-7:54-7:42 visade klockan och jag fattar absolut ingenting. Är det JAG som levererar de där tiderna?! Jag inser att trots att jag må ha en coach vars idéer gärna ifrågasätts så har hans tänk gett effekt på min fart. Thanx, coach!

TSM - inte bara löpning... 20 dagar kvar

Den närmar sig med stormsteg nu, maran... Efter dagens långpass är jag dessvärre inte alltför säker på att den blir av för min del. 24 km in i passet började nämligen en nerv i vänster baklår gnälla betänkligt och det var bara att bryta och traska tillbaka till Stadion. Surt! Å andra sidan; man ska lyssna på kroppen och jag bryter hellre ett långpass idag och kan springa om tre veckor än fullföljer långpasset och får en månads löpförbud på grund av skada... Ska på behandling imorgon, troligtvis är det en låsning i ryggeländet som spökar. Igen. :-P

Nåja, frånsett detta faktum var dagens långpass i TSM-anda riktigt ljuvligt. Det var med visst vemod jag begav mig till Stadion idag, eftersom dagens TSM-pass var mitt sista. Det kommer att bli konstigt att inte ha 3:15-gänget som står på Stadion och väntar på en, samtidigt som det ska bli skönt att få vara lite långpassledig också. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att "säsongen" som TSM-ledare gett mig otroligt mycket som löpare men också som människa. Så många härliga människor jag lärt känna, både i år och under förra året. Utan TSM hade jag inte lärt känna underbara Catti eller min partner-in-crime; Pertti. Jag hade aldrig lärt känna Clarre, Niklas, Masse, Arne, Gunilla och många, många fler... Men inte minst; utan TSM hade jag aldrig mött kärleken: min underbare G. Det hade varit kul att kunna skriva att vi bokstavligt talat sprang in i varandra, men riktigt så var det inte... Så snabb är jag nämligen inte. Än ;-) Så... Med mindre än tre veckor kvar till maran kan jag bara konstatera att även årets TSM gett mycket, men på ett annat sätt än förra säsongen. Återstår att se om det blir något mer TSM i höst för min del, men oavsett det så har mitt liv för alltid förändrats. Till det bättre, ska väl tilläggas ;-)

För min del var det sista långpasset innan SM, inte helt nöjd med utslaget. Nästa vecka är det tävling (om kroppen nu håller), helgen därpå är det jobb och sen... sen är det dags att stå där på startlinjen med adrenalinet flödande i kroppen och siktet inställt på 42 195 m marathonresa. Det pirrar i magen av både nervositet och förväntan när jag tänker på det. Min elfte marathonresa. Hur ska den bli? Kommer den att bli av över huvud taget?

Tidsbrist... 24 dagar kvar

Ojojoj, får inte tiden att räcka till riktigt. Planering är visst inte min starka sida... Sliter nu med tuffa dagar på jobbet, flyttpackning och ett och annat träningspass och lovar att uppdatera mig här så snart jag kan. Det kan dock ta några dagar, men håll ut vänner! I'll be back ;-)

Medlöpning, mjölksyra och myspass. 27 dagar kvar.

Veckans träning har varit av blandat slag, tyvärr missade jag Linnéapassen på grund av kvällsjobb, men hoppas på att få Linneit-energi kommande vecka istället.

I onsdags mötte jag upp coola Karin för årets första gemensamma pass. Alldeles för länge sedan vi tränade ihop, det var en fröjd för både kroppen och själen att äntligen få till en löparträff. Vi sprang till Stadion där Karin körde ett tufft intervallpass; 12x400m med 200m joggvila mellan varje iteration. Jag fick äran att agera pacer och hade främst fokus på att vi inte skulle tappa fart under varvet. Karin var grymt stark, öppnade taktiskt och lyckades med att få de fyra sista intervallerna till de fyra snabbaste intervallerna på hela passet. Själv njöt jag av att bara få rulla bredvid och peppa där det behövdes. Riktigt, riktigt kul att se Karins framsteg och hur hon orkade ge järnet hela vägen. Grymt, vännen!! Så imponerande!

Före intervallerna: Fokuserad. I torsdags tänkte jag försöka inspireras av Karin när jag själv styrde stegen mot EIP för 6x1000 m med 3 min joggvila mellan. Det blev dessvärre en kamp mellan mig och kroppen från första intervallen. Kroppen ville inte alls springa intervaller, det var tungt, motigt och jag fick verkligen kämpa varenda meter av passet. Efter tredje intervallen var jag beredd att lägga ner hela passet, efter fjärde intervallen hatade jag allt vad intervaller hette, efter femte intervallen svor jag på att aldrig mer springa intervallpass och efter den sjätte intervallen var jag förbannad. 200 m jogg senare konstaterade jag nöjt att jag överlevt passet och nog skulle kunna tänka mig att göra om samma sak igen. Jag är nog inte riktigt klok... ;-) Landade på 3:53 i snittfart och det känns riktigt bra med tanke på att kroppen inte alls var med på hjärnans vilja.Efter intervallerna: Förbannad ;-)

Och så blev det ett långpass till den här veckan... Det var ju kanske inte riktigt meningen, men jag bommade förra veckans långpass och fick erbjudande om ett alldeles förträffligt sällskap så då kunde jag faktiskt inte tacka nej. Underbare G mötte upp mig här och vi rullade iväg till Årstaviken och följde TSM-rundan runt Trekanten och över till Södermalm, fortsatte runt Södermalm och sen vidare till Hammarby Sjöstad och därefter hemåt igen. Benen kändes riktigt pigga och fräscha hela vägen, bitvis gick det i 4:45-fart utan att jag märkte det. Sällskapet i sig bidrog nog till piggheten också, det blev verkligen ett kalaspass i vårvärmen och löparbrännan är numera ett faktum. 32,04 km, 4:54 i snittfart och 163 i snittpuls är jag mycket, mycket nöjd med!

Totalt 97,35 km löpning (irriterande nära 100K, jag vet!) och mycket pigga ben blev facit för veckan. Vad ska det bli av nästa vecka tro?
Snygga skor or what? ;)