Att springa in i väggen...

Alla som tränar, och andra med för den delen, har väl hört talas om uttrycket "att gå in i väggen". Förhoppningsvis har inte lika många erfarit vad det egentligen innebär... (I dessa dagar kan "gå in i väggen" också vara synonymt med utbrändhet, men den väggen lämnar jag därhän...)

Som alla vettiga människor vet så ska man lyssna på kroppens signaler. Kanske borde jag ha tänkt ett steg längre än så... På juldagens kväll fick jag nämligen feber och muskelvärk, men på annandagens morgon kände jag mig fit-for-fight så jag gav mig iväg på ett förestående långpass med pappa och kusin Johan. Frid och fröjd, allt kändes jättebra och sedan... efter ungefär en mils löpning så kom den; väggen. Det var bokstavligt talat precis som det låter, som att springa in i en vägg. Från ingenstans dök betongkolossen upp, hjärtat slog dubbelslag och benen tog myrsteg trots att jag tog i för kung och fosterland för att röra mig framåt. Lyckades ta mig ytterligare ett par kilometer, skjutandes väggen framför mig innan jag insåg det idiotiska i mitt företag. Bröt, ringde skjutsen och började traska hemåt.
Det jag lärt mig av detta är följande:
1. Uttrycket "att springa in i väggen" innebär precis vad det låter som, Quod Erat Demonstrandum.
2. Om man springer in i väggen är det bara dumt att försöka springa igenom den. Det gör bara ont!
3. OM kroppen säger ifrån ska man lyssna på den... Iallafall vad gäller feber, halsont och muskelvärk!

En erfarenhet rikare förvisso, men det är en erfarenhet jag gärna ser att andra slipper, hu!

"Le, och världen ler mot dig...

snarka, och du får sova ensam!" Så lyder texten på en magnet som sitter på mitt kylskåp. Om det där med snarkandet vet jag inte, men att le...

Var ute och sprang ett långpass idag. Ljuvligt väder, solen log mot mig och jag log mot omgivningen. Och faktiskt, de människor jag mötte log tillbaka! Helt underbart hur något så enkelt som ett leende kan smitta och generera i nya leenden :-) Det var dock helt olika karaktär på leendena jag fick... Några verkade le medlidsamt åt dåren som var ute och sprang i kylan medan andra mer log "reflexmässigt". Skönaste leendena fick jag av två äldre män som också var ute och sprang, det var ett leende av förståelse och samhörighet. I mitt leende fanns också visst mått av beundran, tänk att vara 75+ och fortfarande ha ork och kondition att springa! Så underbart! Så, le och världen ler mot dig - Quod Erat Demonstrandum!

(och snarkandet då? Tja, jag sover iofs ensam, men det beror nog mer på civilståndet än eventuella snarkningar...)

En månad som stockholmare...

Bloggens första inlägg tillägnas min första månad som inflyttad stockholmare. Måste säga att den har varit över förväntan! Har funnit mig mer än väl tillrätta i lägenheten, det här är mer hemma än min etta i Norrköping någonsin var. Hemskt egentligen, att jag bodde där så länge utan att känna den hemtrevnad jag skapat här på bara några veckor.
Allt har flutit på över huvud taget, jag trivs kanonbra på jobbet och har fått vik.et omförhandlat till en fast tjänst på heltid. Hurra! Pendlandet fungerar, det tar lite tid men det är faktiskt ganska skönt att sitta på pendeln/t-banan/bussen och läsa tidningen eller en bok eller bara få lite tid att reflektera över tillvaron. Lite segt när man jobbat på kvällen och ska upp på morgonen bara, men snart vänder det mot ljusare tider så det blir nog lättare det med.
Träningen och siktet på maran på 3.30 går framåt sakta men säkert. Imorgon stundar andra träningen med Team Stockholm Marathons 3.30-grupp och jag hoppas att det blir lika kul som första gången jag var med. Det är väl målet för träningen som givit min blogg hela rubriken..."vilket skulle bevisas". Hoppas att det blir så också, annars får jag väl fylla bloggen med undanflykter och ursäkter ;-)
Tillvaron är på det hela taget bra, det som saknas är någon att dela vintermörkret med... Problemet är att jag varken vet var jag ska leta efter "honom" eller när jag ska få tid till att göra det. Liten sannolikhet att träffa någon på jobbet (vårdyrket är klart kvinnodominerat, men att dessutom jobba som barnmorska underlättar ju inte direkt), när jag springer har jag siktet och tankarna inställt på andra saker och däremellan gör jag inte mycket annat än att äta och sova. Hmmm. Får hoppas att det löser sig av sig självt framöver. I annat fall får jag väl finna mig i att vara singel som alla andra stockholmare ;-P