onsdag 30 januari 2008

Allting är relativt...

Var ute och sprang en sväng nu ikväll (ständigt detta springande!) och blev lite full i skratt efter avslutad runda. För att förklara närmare; jag bor uppe på en platå, oavsett vilken väg jag väljer hem så blir det uppförsbacke med eller utan trappor. Föredrar att ta cykelbanan, dvs utan trappor, eftersom det faktiskt är minst ansträngande även om det blir 1 km motlut som avslutande löpning... (man är väl lat!).
Hur som haver, jag var rätt trött i benen efter fartleks-passet men malde på uppför backen i, vad jag tyckte, sakta mak. Kom runt näst sista kröken av backen och fick syn på en cyklist låååååååångt framför mig... När sista stigningen upp mot mig började var jag dock nästan ikapp cyklisten och mitt i stigningen hade jag passerat honom utan problem. Väntade mig att han skulle susa förbi när uppförsbacken var slut (för då var jag också slut!) men istället drog jag ifrån ytterligare de sista 100 metrarna till min port.
Nu var det ingen cyklist som gör som jag, trampar i 120' och får mjölksyra, men ändå... Han hade trots allt en massa växlar på cykeln och BORDE ju rimligen inte ha problem att hålla farten snabbare än en trött långdistanslöpare ;-P Han kanske inte cyklar särskilt fort någonsin utan föredrar att ligga på låg växel uppför backen. Tror inte att jag springer så jättefort, men 13 km/h är en hygglig fart iallafall. För en cyklist är det knappt styrfart... Vilket ändå ger att allting är relativt; jag sprang halvfort och han cyklade nästan inte alls. QED!
Undrar vad han tänkte när han blev både upphunnen och passerad av en liten kvinna med reflexväst och ett konstigt leende på läpparna ;-)

torsdag 24 januari 2008

När tiden står (nästan) stilla...

Har flera gånger slagits över hur ofta vi mäter tillvaron i "diffus" tid; hur länge är "snart", "strax" och "en stund"? När är "sedan"?

Det är märkligt hur man delar in livet i dagar, år, timmar och minuter och ändå är tiden så relativ. För den som väntar på någon eller något kan fem minuter vara en evighet, men för den som ska skiljas från någon så går de fem minutrarna alldeles för fort. Ändå är fem minuter alltid fem minuter... På samma sätt kan en enda sekund utgöra skillnaden mellan vinst och förlust och mellan liv och död.

Igår fick jag dessutom en rätt märklig upplevelse av uttrycket "när tiden står stilla". Var ute och sprang (vad annars) och nästan hemma råkade jag ut för en broöppning vid Danvikstull. Från den annars så bullriga Värmdöleden hördes bara ett svagt muller från motorerna och på båda sidor bron samlades cyklister, gångare och så en löpare (jag). Medans båten passerade var det som om tiden stannade upp, några minuter av stillhet och andrum. Mäktig och ganska konstig känsla faktiskt. Magin bröts så fort bron var nere och bommarna gick upp, det var som om någon tryckt på en knapp. Från stillhet till storstadsbuller på någon sekund, som om den där tiden av stillhet aldrig funnits. För mig blev det dock en stund då jag verkligen upplevde att tiden stod stilla...
(och hur länge stod tiden stilla då? Tja, i realtid var det ungefär 4 minuter...)

onsdag 16 januari 2008

Små saker som gör skillnad

Tanken har slagit mig flera gånger den senaste veckan; hur små saker som egentligen behövs för att göra en stor skillnad i tillvaron... Det kan vara åt båda hållen, dvs en liten gest kan göra en jobbig dag mycket bättre men det kan också bli så att en "liten tuva stjälper ett stort lass". I helgen fick jag uppleva båda delarna...
Hade en såndär dag då jag gick på gränsen till vad jag mäktade med, fyra patienter, tre hemgångar varav bara en var utpratad (och det hade jag själv gjort dagen innan), ett solbarn med tillmatning och pumpning och fan och hans moster, två PKU-test, tre barnläkarundersökningar osv osv osv. Hade absolut ingen marginal utan fick rusa mellan patienterna och avbryta mitt i saker jag höll på med. Och sen kom chefen och sa att jag inte fick rotera ner på förlossningen nästa schemaperiod som vi kommit överens om. DET var tuvan som stjälpte lasset. Det var ju ingen stor grej egentligen, men då höll jag på att börja gråta för jag kände mig så fullkomligt överkörd. Hade chefen sagt det till mig på morgonen innan arbetet dragit igång ordentligt så hade jag inte alls upplevd det på samma sätt (det sa jag till henne också).
Till det positiva då... I lördags kväll kom jouren upp på jobbet och det visade sig vara en väldigt nära kollega från Nyköping som slutat där och börjat här igen istället. Blev så otroligt glad av att se henne, bara det lyfte tillvaron rejält! Vi bytte telefonnummer för att kunna prata mer vid tillfälle, kul!!! Men det roliga var inte slut där; hon hade med sig en present från en annan kollega från Nyköping (som jag skulle ha fått innan jag slutade, men vi gick visst om varandra). I paketet fanns en liten ljuslykta och ett brev som var så otroligt rart att jag ler stort varje gång jag läser det. Hennes rader kom direkt från hjärtat och ramlade rakt in i hjärtat på mig :-)

"Må du finna mycket värme och ljus på din väg framöver /.../ TACK för gott samarbete och stöd under alla våra pass ihop! Jag glömmer aldrig dina förfrågningar om saft! Dina nya arbetkamrater kommer att bli överlyckliga!"

Bakgrunden till saft-saken: vi hade ett monsterpass på förlossningen och hon var jour och for runt i 120 knop ungefär. Tyckte att hon såg lite blek ut så jag frågade om hon ville ha lite saft eller en smörgås och så gjorde jag en kanna saft åt henne. Hon blev överlycklig :-) Min lilla gest gjorde skillnad i hennes tillvaro och hennes ord gör stor skillnad i min.

söndag 6 januari 2008

Tankar om nyårslöften

Så var det nytt år igen... Inga nyårslöften för egen del, har funderat på varför man ska lova något just 31/12. Varför är just den dagen bättre än någon annan, egenligen? Fascinerande många har dock som nyårslöfte att börja träna mer och äta nyttigare. Märks inte minst på gymmet på jobbet, innan jul var det nästan tomt men i fredags var det överfullt. Majoriteten verkade vara "nyårslöften", ska bli intressant att se hur många av dessa löften som finns kvar i maj ;-) Skämt åsido, nyårslöftet är väl en bra sak i grund och botten. Det jag mest funderar över är varför man prompt ska börja 1/1 och inte vilken dag som helst. Hur som helst så hoppas jag att alla som avgett ett nyårslöfte lyckas hålla det och om inte så kommer det nya dagar och nya år att avge löften på!
För egen del har jag lagt ner nyårslöftena. Istället satsar jag konstant på att bli en bättre människa, mer ödmjuk och mer ärlig mot både mig själv och andra. Sedan jobbar jag på att bli mer vältränad och på att äta saker som är bra för min kropp. Med det menar jag att jag ska ÄTA ordentligt och inte slarva med maten som jag tyvärr gör av och till. Sist men inte minst väljer jag att umgås med människor som ger positiv energi. Det sistnämnda är nästan det viktigaste, jag umgås med folk jag mår bra av att umgås med vilket gör att jag orkar förbättra mig själv både fysiskt och mentalt. På så sätt orkar jag ge positiv energi till mina vänner och till mina patienter i jobbet. Cirkeln är sluten... :-) Härvid kan man säga att "what goes around, comes around" är bevisat-QED...
Avslutningsvis har jag idag fått ett nytt motto då Team Stockholm Marathon-ansvarige Rubin McRae yttrade citatet "If you want to win, run 100 metres. If you want the experience, run a marathon". I want the experience... :-)