Det var länge sedan jag hade ett pass med barbamamma-känsla i kroppen, trodde i min enfald att vant mig vid hormonsvängningarna men icke! Imorse hade jag bestämt möte med Pertti vid EIP för tusingar. Bara det var kanske dumt, jag vet ju vad jag tycker om kvalitetspass på morgonen men nu fick jag inte till passet på något annat sätt så jag får ju skylla mig själv ;)
Kände redan vid frukosten att hela kroppen var i osynk, snubblade på tröskeln, spillde yogurt på bordet och drällde flingor över halva köket. Inte blev det bättre när jag skulle stolpa iväg till Enskede IP... Benen kändes dels stumma som trästockar, dels ostyrigt studsiga och dels veka som spagetti. Försök hitta ett flyt i löpningen med dom benen, den som kan! På något sätt tog jag mig fram på mina trä-gummi-spagettiben och mötte en oförskämt pigg Pertti och slog följe med honom 5 varv på banan som lite extra uppvärmning. Under stridesen började jag på allvar fundera över hur jag skulle få med mig mina ostyriga ben runt banan, men med glada tillrop från Pertti och aktivering av marathonpsykets tjurighet så gick det. Tungt som attan, jag tappade 10 sek i fart från första till fjärde, men intervall fyra, fem och sex höll jag exakt samma tid på och det är jag mycket nöjd med. Idag blev det lite mer "hardcore" med en minuts ståvila efter första, andra och tredje intervallen och två minuters vila efter fjärde och femte. Såhär blev serien: 3:51-3:56-3:57-4:01-4:01-4:01. Puh! Nästa gång blir det tusingar UTAN barbamamma och definitivt inte på förmiddagen!
Super-Pertti körde sina tusingar 5-10 sek snabbare än jag och då hade han inte ens ätit frukost! Makalöst starkt jobbat!! Jag fattar inte hur det är möjligt att ens genomföra en tusing på fastande mage... måste vara finsk sisu, eller nåt i den stilen. Inspirerande och imponerande, hur som helst.
Avslutade förmiddagens pass med en lugn och skön nedjogg på IP:n. Totalt blev det 14,3 km, men någon snittpace fick jag inte eftersom den där )"&/%&#/"!½ fotpoden gick i strejk så fort jag kom till EIP. Grrrrr! Joggen hemifrån gick iallafall i stabilt 5:05-tempo...
Nu väntar jobb, vilodag imorgon och på måndag blir det ett sista långt långpass inför Berlin Marathon. Sedan är det dags att börja formtoppa, startar med Stockholm Halvmarathon om en vecka :-)
Till sist: lycka till på Tjejmilen imorgon, ni som ska springa! Go S, go IF Linnéas starka brudar, go alla ni andra! Jag kommer att gå på jobbet och heja på er i tanken!
lördag 30 augusti 2008
torsdag 28 augusti 2008
Just keep running...
Sprang en horribel snabbdistans från jobbet och hem igår. Ingenting kändes bra, kroppen var seg, benen stumma, hittade inte rytmen och allt kändes bara fel. Tills jag kom hem och tittade på klockan. 9,1 km på 39:23. 4:20 min/km. Inte undra på att det kändes tungt!
Idag har jag utforskat för mig okända marker; dubbla träningspass. Nu ska man väl egentligen springa ett lättare pass på morgonen och ett tuffare på kvällen, men i vanlig ordning gjorde jag en egen variant... Skulle faktiskt ha sprungit en vända före frukost, men när jag vaknade var jag så otroligt hungrig att något pass på fastande mage inte var att tänka på ;-) Det blev till att äta frukost och ta en lunchjogg istället, 7,75 km mätte sträckan jag sprang enligt Gmaps Pedometer. Fotpoden har fått batteritorsk och jag hann inte fixa det innan dagens första pass. Det blev hursomhelst en skön runda med lite felspring i Stureby. Tempot blev något för högt egentligen; 4:53 min/km, men jag sprang på känsla och det kändes lugnt och behagligt. Sen kom dilemmat; hur laddar man om batterierna för ett intervallpass om 6 timmar?! Jag gjorde en chansning på bra lunch och allmänt softande och det funkade ju faktiskt riktigt bra :-)
Begav mig till Zinken för kvällens träning med alla härliga löpare i IF Linnéa. På väg dit lyckades jag köpa nytt batteri till fotpoden och faktiskt, den tickade snällt igång så nu är jag ÄNTLIGEN tillbaks i kadens- och pace-världen igen :-) Vi var ett litet tappert gäng som kämpade idag och både coach Allan och coach Nisse lyste med sin frånvaro. Helt plötsligt blev det upp till mig att styra upp träningen (förstås med god hjälp av Patrick, Britta och Helena)... Allan, jag kräver att få bli uppgraderad till hjälpcoach snart! ;-) Vi hade dessutom nya löpare i form av Sofia och min kollega Tina, jag hoppas att de båda kommer tillbaka trots coach-vikariens framfart...
Uppvärmningen blev långa varvet runt Eriksdalsbadet och Årstaviken, riktigt skönt löparväder med lite regnstänk. Benen kändes lite knasiga när vi började, som om de inte riktigt var med på noterna. Känslan släppde dock efter ett par kilometer och när vi var på Zinken igen så kände jag mig ganska pigg. Tusen-stege på schemat igen, det är INTE kul innan. Inte alls faktiskt. Men det gick, den här gången också! Jag höll faktiskt nästan hela vägen, kroknade under sista 800-metersintervallen och sprang min sista tusing på ren vilja. Och lite för att jag lovat underbara Mia att springa åt henne också ;-) Hade ett mantra under sista varvet och det var "just keep running, just keep running". Fy farao, så trött jag var när varvet var klart. Sprang iallafall samtliga intervaller på "under 4 min/km"-pace och landade på en snitthastighet om 3:54 min/km, vilket är något bättre än sist. Nöjd!! Mest av allt är jag nöjd över att inte ha gett upp den sista intervallen trots att jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig runt...
Avslutade passet med fyra sköna varv på ZIP och stoppade klockan på 14 km blankt. Snittpace på hela passet blev 4:55, puls 162/192 och kadens 184/216.
Måste bara som avslutning hylla en hjälte lite extra; Helena. Jag startade min andra fyrhundring strax efter det att hon startat sin tvåhundring och jag fick slita för att närma mig och komma jämsides. Sista 70 metrarna av hennes tvåhundring sprang vi jämsides, dvs i 3-50-nånting-fart. Helena, jag är grymt imponerad av din utveckling som löpare! Hatten av för dig :-)
Idag har jag utforskat för mig okända marker; dubbla träningspass. Nu ska man väl egentligen springa ett lättare pass på morgonen och ett tuffare på kvällen, men i vanlig ordning gjorde jag en egen variant... Skulle faktiskt ha sprungit en vända före frukost, men när jag vaknade var jag så otroligt hungrig att något pass på fastande mage inte var att tänka på ;-) Det blev till att äta frukost och ta en lunchjogg istället, 7,75 km mätte sträckan jag sprang enligt Gmaps Pedometer. Fotpoden har fått batteritorsk och jag hann inte fixa det innan dagens första pass. Det blev hursomhelst en skön runda med lite felspring i Stureby. Tempot blev något för högt egentligen; 4:53 min/km, men jag sprang på känsla och det kändes lugnt och behagligt. Sen kom dilemmat; hur laddar man om batterierna för ett intervallpass om 6 timmar?! Jag gjorde en chansning på bra lunch och allmänt softande och det funkade ju faktiskt riktigt bra :-)
Begav mig till Zinken för kvällens träning med alla härliga löpare i IF Linnéa. På väg dit lyckades jag köpa nytt batteri till fotpoden och faktiskt, den tickade snällt igång så nu är jag ÄNTLIGEN tillbaks i kadens- och pace-världen igen :-) Vi var ett litet tappert gäng som kämpade idag och både coach Allan och coach Nisse lyste med sin frånvaro. Helt plötsligt blev det upp till mig att styra upp träningen (förstås med god hjälp av Patrick, Britta och Helena)... Allan, jag kräver att få bli uppgraderad till hjälpcoach snart! ;-) Vi hade dessutom nya löpare i form av Sofia och min kollega Tina, jag hoppas att de båda kommer tillbaka trots coach-vikariens framfart...
Uppvärmningen blev långa varvet runt Eriksdalsbadet och Årstaviken, riktigt skönt löparväder med lite regnstänk. Benen kändes lite knasiga när vi började, som om de inte riktigt var med på noterna. Känslan släppde dock efter ett par kilometer och när vi var på Zinken igen så kände jag mig ganska pigg. Tusen-stege på schemat igen, det är INTE kul innan. Inte alls faktiskt. Men det gick, den här gången också! Jag höll faktiskt nästan hela vägen, kroknade under sista 800-metersintervallen och sprang min sista tusing på ren vilja. Och lite för att jag lovat underbara Mia att springa åt henne också ;-) Hade ett mantra under sista varvet och det var "just keep running, just keep running". Fy farao, så trött jag var när varvet var klart. Sprang iallafall samtliga intervaller på "under 4 min/km"-pace och landade på en snitthastighet om 3:54 min/km, vilket är något bättre än sist. Nöjd!! Mest av allt är jag nöjd över att inte ha gett upp den sista intervallen trots att jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig runt...
Avslutade passet med fyra sköna varv på ZIP och stoppade klockan på 14 km blankt. Snittpace på hela passet blev 4:55, puls 162/192 och kadens 184/216.
Måste bara som avslutning hylla en hjälte lite extra; Helena. Jag startade min andra fyrhundring strax efter det att hon startat sin tvåhundring och jag fick slita för att närma mig och komma jämsides. Sista 70 metrarna av hennes tvåhundring sprang vi jämsides, dvs i 3-50-nånting-fart. Helena, jag är grymt imponerad av din utveckling som löpare! Hatten av för dig :-)
30 dagar kvar...
Snart smäller det igen. Berlin Marathon. Tävlingsnerverna börjar vakna, jag längtar och våndas... I hjärnan snurrar ett virrvar av "vill prestera nu"-och "varför utsätter jag mig för det här"-tankar. Nedräkningen har börjat, är ni med?! ;-)
onsdag 27 augusti 2008
Livet kom emellan...
Ungefär så kan man sammanfatta veckans början. Fullt ös på jobbet, en extra vilodag pga en brutal idrottsmassage som inte tillåtit några påfrestningar(ja, jag har en blå vad och ett blått baklår. Igen!) och så lite socialt umgänge på det. Nu blir det dock ordning och reda, efter jobbet idag väntar en snabbdistans hem och imorgon ska jag testa dubbla pass med morgonjogg och stegintervaller. Ska bli spännande!
För er som undrar så sprang jag inte 10 000 m på Stadion igår kväll som jag tidigare tänkt. Ibland får man prioritera och igår blev det löpningen som blev bortprioriterad. Livet består trots allt av mer än bara löpning, till och med för en löpnörd som jag... ;-)
För er som undrar så sprang jag inte 10 000 m på Stadion igår kväll som jag tidigare tänkt. Ibland får man prioritera och igår blev det löpningen som blev bortprioriterad. Livet består trots allt av mer än bara löpning, till och med för en löpnörd som jag... ;-)
söndag 24 augusti 2008
Löparhelg på landet
Nyss hemkommen från en underbar, underbar helg på landet. Tog tåget från jobbet till metropolen K-holm och blev hämtad av pappa. Ganska exakt en och en halv timme efter det att jag lämnade jobbet stod jag hemma på den nybyggda balkongen och hänfördes av utsikten:
Dock hann jag inte njuta särskilt länge, fartlekspass och bastu hägrade så det blev ombyte och iväg direkt. Lyckades få pappa att värma upp i en någorlunda långsam fart genom att lägga mig ett par meter bakom honom för att inte stressa. Pappa, som är en hejare på att nöta alla pass i samma fart och som dessutom är synnerligen envis, var väl minst sagt skeptisk till ett fartlekspass men tyckte ändå att det var okej att testa. Sagt och gjort. Vi lekte med farten längs landsvägen; uppförsbackar, nerförsbackar, raksträckor, kurvor, korta sträckor, längre sträckor och varierade farten ganska bra. Det roligaste var att mot slutet var det pappa som kikade ut lämpliga sträckor och var den drivande kraften. Det är så otroligt kul att springa med honom; han är 33 år äldre än jag och ändå är han definitivt jämnsnabb med mig. Jag drev på farten rätt hårt och han hade inga problem att hänga med. När jag är 62 år vill jag vara i lika fin form som han är, helt klart! Fartleksrundan landade på 10 km på 46:38, dvs 4:40-pace. Skön runda, men skönast var helt klart den kalla ölen och den varma bastun. Och det obligatoriska sjöbadet! :-)
Inledde lördagsmorgonen med en morgonjogg före frukost. Kusin J hade fått ok från familjen att hänga på så halv åtta plockade vi upp honom och begav oss ut i det morgondisiga landskapet. En helt underbar runda med bara skogens ljud och dofter runt omkring. Det blev en lite väl snabb och lite väl lång runda för att vara på fastande mage, 12 km på 58 minuter blankt; 4:50-pace således. Det kändes dock aldrig som om vi sprang fort eller långt, pappas och kusin J:s sällskap gjorde att tiden bara försvann och det gjorde visst kilometrarna också...
Avslutade helgen på landet med ett långpass tillsammans med mina kompanjoner. 30 km kuperad löpning på skogsvägar, grusvägar, skogsstigar, oljegrus och igenvuxna djurstigar. Landskapet i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland, längs Tisnare Kanal, är verkligen vackert! Vi sprang längs åkrar och ängar, genom skog och kalhyggen och passerade såväl kor som får, hästar och höns på vår runda. Frånsett en och annan bil som passerade så hördes bara ljudet av tre löpares fötter och andhämtning. Så rasande underbar löpning! Jag slogs av tanken över hur lycklig jag är som kan springa och få uppleva allt detta vackra. Och det i sällskap med människor jag verkligen tycker om. Det är stort och jag är tacksam över den möjligheten.
Långpasset gav en repris av förra veckans välbehagskänsla i kroppen, ingen smärta utan bara lite lätt stumhet i benen. Enda stället som kändes stelt var nacken... Trots att det inte kändes snabbt eller jobbigt höll vi god fart; 5:03-pace. Pulsen landade på 161 spm i snitt, men jag fick varken kadens eller annat eftersom fotpoden återigen lagt av. Sträckan är dock uppmätt sedan tidigare och jag fick vår totaltid, så jag har kunnat räkna ut snitthastigheten. Man får vara nöjd för det lilla ;-)
Avslutade passet med en varm bastu och ett nytt svalkande sjöbad och en massa god mat som mina älskade föräldrar lagade åt mig. En underbar helg är till ända och nu väntar nya utmaningar. Bring them on!
Belöningen efter avslutat långpass...
Dock hann jag inte njuta särskilt länge, fartlekspass och bastu hägrade så det blev ombyte och iväg direkt. Lyckades få pappa att värma upp i en någorlunda långsam fart genom att lägga mig ett par meter bakom honom för att inte stressa. Pappa, som är en hejare på att nöta alla pass i samma fart och som dessutom är synnerligen envis, var väl minst sagt skeptisk till ett fartlekspass men tyckte ändå att det var okej att testa. Sagt och gjort. Vi lekte med farten längs landsvägen; uppförsbackar, nerförsbackar, raksträckor, kurvor, korta sträckor, längre sträckor och varierade farten ganska bra. Det roligaste var att mot slutet var det pappa som kikade ut lämpliga sträckor och var den drivande kraften. Det är så otroligt kul att springa med honom; han är 33 år äldre än jag och ändå är han definitivt jämnsnabb med mig. Jag drev på farten rätt hårt och han hade inga problem att hänga med. När jag är 62 år vill jag vara i lika fin form som han är, helt klart! Fartleksrundan landade på 10 km på 46:38, dvs 4:40-pace. Skön runda, men skönast var helt klart den kalla ölen och den varma bastun. Och det obligatoriska sjöbadet! :-)
Inledde lördagsmorgonen med en morgonjogg före frukost. Kusin J hade fått ok från familjen att hänga på så halv åtta plockade vi upp honom och begav oss ut i det morgondisiga landskapet. En helt underbar runda med bara skogens ljud och dofter runt omkring. Det blev en lite väl snabb och lite väl lång runda för att vara på fastande mage, 12 km på 58 minuter blankt; 4:50-pace således. Det kändes dock aldrig som om vi sprang fort eller långt, pappas och kusin J:s sällskap gjorde att tiden bara försvann och det gjorde visst kilometrarna också...
Avslutade helgen på landet med ett långpass tillsammans med mina kompanjoner. 30 km kuperad löpning på skogsvägar, grusvägar, skogsstigar, oljegrus och igenvuxna djurstigar. Landskapet i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland, längs Tisnare Kanal, är verkligen vackert! Vi sprang längs åkrar och ängar, genom skog och kalhyggen och passerade såväl kor som får, hästar och höns på vår runda. Frånsett en och annan bil som passerade så hördes bara ljudet av tre löpares fötter och andhämtning. Så rasande underbar löpning! Jag slogs av tanken över hur lycklig jag är som kan springa och få uppleva allt detta vackra. Och det i sällskap med människor jag verkligen tycker om. Det är stort och jag är tacksam över den möjligheten.
Långpasset gav en repris av förra veckans välbehagskänsla i kroppen, ingen smärta utan bara lite lätt stumhet i benen. Enda stället som kändes stelt var nacken... Trots att det inte kändes snabbt eller jobbigt höll vi god fart; 5:03-pace. Pulsen landade på 161 spm i snitt, men jag fick varken kadens eller annat eftersom fotpoden återigen lagt av. Sträckan är dock uppmätt sedan tidigare och jag fick vår totaltid, så jag har kunnat räkna ut snitthastigheten. Man får vara nöjd för det lilla ;-)
Avslutade passet med en varm bastu och ett nytt svalkande sjöbad och en massa god mat som mina älskade föräldrar lagade åt mig. En underbar helg är till ända och nu väntar nya utmaningar. Bring them on!
Belöningen efter avslutat långpass...
fredag 22 augusti 2008
Uretrit
Svaret på min svacka stavas ospecifik uretrit. Urinvägsinfektion på ren svenska. En sällsynt ilsken sådan också. Ändå jublar jag inombords; jag är inte sjuk, inte övertränad, inte ur form. Bara en vanlig, hederlig, smärtsam urinvägsinfektion. Förmodligen är jag inte klok som glädjer mig åt eländet, men det bevisar för mig att jag känner min kropp rätt så väl och den signalerar när något är galet. Nu vet jag orsaken och knaprar Furadantin för brinnande livet. Återgår till träning ikväll, fartlek på landet med pappa står på schemat.
Skön helg på er!
Skön helg på er!
torsdag 21 augusti 2008
Förnuftigt?
Jag tror jag nyss fattade ett bra beslut. Stod med löparmunderingen på, redo att ge mig ut på ett fartlekspass. Igår slog det mig nämligen att jag inte sprungit fartlek sedan i maj och faktum är att jag har saknat det busiga och spontana i fartleken. Dags för favorit i repris, tänkte jag således. Kastade en blick på pulsen och såg att den låg högt över normalt, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på hur jag nyss farit runt. Men... efter att ha stått stilla ett par minuter så sjönk pulsen inte under 65 spm ändå och jag brukar alltid starta med en puls på 50-56 spm (stående). Övervägde med mig själv under ytterligare någon minut; springa eller låta bli. Till slut bestämde jag mig för att låta bli.
Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?
För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)
Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!
Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?
För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)
Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!
onsdag 20 augusti 2008
Mental kamp
Jag går en mental brottningsmatch med mig själv just nu. Motivationen tryter och jag vill helst bara vara ledig. Inte så att jag inte vill springa, för det vill jag, men jag känner mig bara allmänt omotiverad och trött. Kanske är det för att jag känner att tiden inte räcker till, det finns så mycket jag vill göra men tiden räcker ju inte till på långa vägar. Jobbet tar både tid och energi, även om jag såklart trivs med jobbet. Men... arbetstiderna ställer till det både vad gäller träning och socialt liv, det är just nu ett evigt pusslande och en ständig kamp mellan samvete och energitillgång. Kan ingen utöka dygnet till 28 timmar? Det skulle underlätta mycket ;-)
Igår kom jag dessutom på mig själv med att stressa till träningen. Fick rusa hem, byta om och rusa vidare för att hinna med T-banan till Slussen, byta T-bana, trängas med folk och kuta mot ÖIP. Och där och då bestämde jag mig; det får vara slutstressat. Punkt! Oavsett hur mycket jag gillar TSM-träningarna. En gång i tiden valde jag löpningen just för enkelheten; inga tider att passa utan bara att ge sig ut. Nu är det dags att jag går tillbaka till det. Ingen stress, inget jäkt, bara träning i lugn och ro. Förhoppningsvis innebär det inte missade gruppträningar, men om det gör det så... ja, då får det vara. Det är inte värt att stressa för att "hinna träna".
Nåja, det om det. Efter att ha stressat till träningen igår så blev det en boost av positiv energi när jag träffade Mia, Helena, Tone, Masse, Johan och Clarence. Det blev lite tjejsnack (tack tjejer) och mycket löparsnack och ett riktigt bra intervallpass. Vi sprang bort mot Stora Skuggan och körde sedan 70-sekundersintervaller, 8 st, på vägen. Min dumma fotpod har lagt av igen så därför fick jag förlita mig på ledar-Gunillas tider. Jag sprang tätt bakom henne och snittade 3:40-pace på intervallerna. Det var tufft och tungt, men äntligen hade jag känslan av att jag kontrollerade intervallerna och orkade hela vägen trots en rätt hög fart. Totalt sprang vi 8,39 km (enligt Johans Garmin)och med min tid (tidtagningen funkar iallafall...) blev snitthastigheten på passet 4:48 min/km. Det var på ganska trötta ben jag stolpade mot tunnelbanan och fick sällskap av Masse hela vägen. Skönt med sällskap och lite soft snack, man behöver det :-)
Veckans träning blir lite improviserad, jag jobbar tokiga tider och åker hem-hem i helgen. Tar dock utgångspunkt i coach N'bathas träningsschema som han snickrat ihop till mig :-) På schemat idag står iallafall jogg till jobbet (uppvärming) och sen styrketräning innan jag börjar jobba. Ska bli sååå skönt att få ta ut lite frustrationer i styrkan. Förhoppningsvis går jag vinnande ur kampen och gör comeback mentalt stark och motiverad till max!
Igår kom jag dessutom på mig själv med att stressa till träningen. Fick rusa hem, byta om och rusa vidare för att hinna med T-banan till Slussen, byta T-bana, trängas med folk och kuta mot ÖIP. Och där och då bestämde jag mig; det får vara slutstressat. Punkt! Oavsett hur mycket jag gillar TSM-träningarna. En gång i tiden valde jag löpningen just för enkelheten; inga tider att passa utan bara att ge sig ut. Nu är det dags att jag går tillbaka till det. Ingen stress, inget jäkt, bara träning i lugn och ro. Förhoppningsvis innebär det inte missade gruppträningar, men om det gör det så... ja, då får det vara. Det är inte värt att stressa för att "hinna träna".
Nåja, det om det. Efter att ha stressat till träningen igår så blev det en boost av positiv energi när jag träffade Mia, Helena, Tone, Masse, Johan och Clarence. Det blev lite tjejsnack (tack tjejer) och mycket löparsnack och ett riktigt bra intervallpass. Vi sprang bort mot Stora Skuggan och körde sedan 70-sekundersintervaller, 8 st, på vägen. Min dumma fotpod har lagt av igen så därför fick jag förlita mig på ledar-Gunillas tider. Jag sprang tätt bakom henne och snittade 3:40-pace på intervallerna. Det var tufft och tungt, men äntligen hade jag känslan av att jag kontrollerade intervallerna och orkade hela vägen trots en rätt hög fart. Totalt sprang vi 8,39 km (enligt Johans Garmin)och med min tid (tidtagningen funkar iallafall...) blev snitthastigheten på passet 4:48 min/km. Det var på ganska trötta ben jag stolpade mot tunnelbanan och fick sällskap av Masse hela vägen. Skönt med sällskap och lite soft snack, man behöver det :-)
Veckans träning blir lite improviserad, jag jobbar tokiga tider och åker hem-hem i helgen. Tar dock utgångspunkt i coach N'bathas träningsschema som han snickrat ihop till mig :-) På schemat idag står iallafall jogg till jobbet (uppvärming) och sen styrketräning innan jag börjar jobba. Ska bli sååå skönt att få ta ut lite frustrationer i styrkan. Förhoppningsvis går jag vinnande ur kampen och gör comeback mentalt stark och motiverad till max!
tisdag 19 augusti 2008
söndag 17 augusti 2008
Långpass med marathonanor
Tack för ytterligare 30,7KSöndag. Långpassdags. Imorse stod det dessutom klart att jag utan tvivel är helt fast i löparträsket. Vem, förutom en löparnörd, ställer klockan på tio i sju för att gå upp och ladda in en rejäl frukost för att kunna springa långpass? Och vem ger sig frivilligt ut för nästan tre timmars löpning när det är 14 plus, grått, blåsigt och löfte om regn i luften? Inser att man nog är lite skadad i hjärncellen, trots allt ;-)
Så fort jag klev utanför porten började det regna och regnet tilltog när jag mötte upp Pertti vid Fridhemsplan. Krasst konstaterade vi att det värsta som kunde hända var att vi skulle bli genomvåta och tja, det fick vi väl ta då! Fem i nio rullade vi iväg längs Stockholms gator, Pertti hade rutten i huvudet så jag hängde bara på. Kändes bekant att lita helt på honom från TSM-söndagarna, men lite märkligt att vi inte var ett gäng på 35-40 löpare... Planen var att springa marathonbanan, långa varvet (med bonusrunda från Fridhemsplan till St Eriksplan) och kanske en bit på halvmarathonbanan, beroende på hur det kändes.
Vi var rätt ensamma om att vara ute i regnet och springa (jag räknade till 7 löpare som vi mötte) men söndagsflanörerna var desto fler. På väg ut mot Djurgårdsbrunnskanalen fick vi agera vägvisare åt två vilsna filipiska sjömän. Lite senare fick vi kryssa mellan barn, barnvagnar och föräldrar utanför Grönan och när vi nådde Strandvägen var det rena rama autostradan av promenadsugna människor. Och då var klockan bara 10... Söder Mälarstrand och Västerbron lyckades vi passera av bara farten och helt plötsligt var vi vid Centralen (vart tog alla kilometrar vägen?!) där vi fick dagens enda support av ett par som hejade på oss för full hals :-D
När vi kom upp från Torsgatan vek vi av från marathonbanan och in på halvmarathonbanan, förbi Sabbatsberg och över till Kungsholmen igen. Innan jag visste ordet av var vi vid Fridhemsplan och hade sprungit 28,5 km. Pertti föreslog en liten runda för att få ihop 30 km och jag var inte sen att haka på. Vi sprang bort till St Görans sjukhus och tillbaka till Fridhemsplan och landade slutligen på 30,7 fina kilometrar, 2:47:59 och med en snittpace på 5:28 min/km. Pulsen landade på 157 spm och kadensen på 170/202.
Kroppen kändes grymt stark idag. Det gjorde inte ont någonstans, jag blev inte särskilt trött, benen rullade bara på och det blev faktiskt en känsla av Runner's High mot slutet. Perttis sällskap bjöd även idag på skratt och prat, precis som det ska vara på ett träningslångpass! Hur ensam löparen än är i sitt slit så vidhåller jag att sällskap underlättar slitet så enormt mycket! :-)
Totalt har den här veckan bjudit på 77,4 km löpning. Jag är enormt tacksam över att min kropp håller, ställer upp och levererar, trots alla tokigheter jag släpar ut den på. Tack, kroppen! Mot nya tag, nästa vecka :-)
torsdag 14 augusti 2008
Söders Hjältar vs Västerbron i motvind
Äntligen torsdag och dags för IF Linnéa-träning. Jag hade i och för sig ingen lust alls att ta mig till träningen idag. Hela dagen gick åt till onödigt huvudbry och jag var allmänt ur form, men jag vet ju att det är då man ska ge sig ut. Och sällskapet, Söders underbara hjältar, var mer än tillräcklig motivation för att masa sig iväg till Zinken. Började med en liten uppvärmningsjogg från Skanstull till Zinken bara för att känna på formen efter gårdagen, det kändes helt okej. Ingen återvändo alltså ;)
Mötte Tone och underbara Mia utanför Zinken och genast började vi prata om allt och inget, mest löpning då... Min bristande motivation till träning var som bortblåst, härligt :-) Idag fick vi tre nya kompanjoner, Ken, Jonas och Staffan som hängde med Mia och mig till Västerbron. Ann-Sofie, Helena och Tone laddade för Midnattsloppet på lördag och tog en lugn sällskapsjogg runt Årstaviken istället.
I coach Allans och coach Nisses frånvaro (men med tydliga instruktioner från coach A) fick jag och Mia försöka styra upp brointervallerna, jag tror vi lyckades ganska bra :-) Ordern lydde "Västerbron, MINST 10 vändor", fast det där minst föll bort... 10 vändor blev det. Mia och jag sprang i våra fina klubbtröjor och på andra vändan över bron fick vi syn på en filur iförd lika tjusig tröja komma susande från Kungsholmen-sidan. Det var Stephan som hakade på, så himla kul att möta en ytterligare Söder-hjälte och verkligen känna samhörigheten i tröjorna :-)
En hjälte?
Intervallerna idag var jämnare än förra gången, det kändes mer kontrollerat och jag orkade hela vägen. Ett aber var dock sidovinden. De första fem intervallerna gick ganska bra, men på den sjätte tilltog vinden och under de resterande fyra ökade vinden för varje intervall. Det var riktigt, riktigt jobbigt att springa den sista vändan över mot Kungsholmen och tillbaka, vinden slog undan fötterna och tvingade kroppen att liksom springa lutad mot vinden. Det blåste till och med så mycket att min fina Linnea-tisha höll på att blåsa av, vilket blottade min bleka mage... :-D
Efter vad som kändes som en halv evighet i motvind var intervallpasset iallafall avklarat och de duktiga grabbarna hade kört järnet hela vägen. Mia och jag pustade i deras bakvatten, men vi båda gjorde riktigt grymma intervaller idag. Något ojämn backlängd, men från Södersidan var backen ca 590 m och tiderna blev såhär: 2(31-27-28-31-30). Från Kungsholmen blev det ca 520 m backe och tiderna 2(17-13-16-14-15). Snittpacen på intervallerna blev (håll i hatten!) 4:15 min/km!! Det är ju galet snabbt! Vilointervallerna höll en snittpace på 5:05 min/km vilket är något långsammare än jag kört tidigare och uppenbarligen lönar det sig.
Totalt idag blev passet riktigt långt; 17,7 km på 1:28:40. Snittpace totalt 5 min blankt, puls 162/194 och kadens 180/202. Löpindexet satte nytt rekord; 70!
Hade tänkt att traska till gymmet imorgon bitti, men nej. Kroppen förtjänar vila efter dagens pass, så det får bli sovmorgon istället :-)
Tack, Söders Hjältar, för ännu ett kanonpass med härligt sällskap. Det är tur att ni finns :-)
Mötte Tone och underbara Mia utanför Zinken och genast började vi prata om allt och inget, mest löpning då... Min bristande motivation till träning var som bortblåst, härligt :-) Idag fick vi tre nya kompanjoner, Ken, Jonas och Staffan som hängde med Mia och mig till Västerbron. Ann-Sofie, Helena och Tone laddade för Midnattsloppet på lördag och tog en lugn sällskapsjogg runt Årstaviken istället.
I coach Allans och coach Nisses frånvaro (men med tydliga instruktioner från coach A) fick jag och Mia försöka styra upp brointervallerna, jag tror vi lyckades ganska bra :-) Ordern lydde "Västerbron, MINST 10 vändor", fast det där minst föll bort... 10 vändor blev det. Mia och jag sprang i våra fina klubbtröjor och på andra vändan över bron fick vi syn på en filur iförd lika tjusig tröja komma susande från Kungsholmen-sidan. Det var Stephan som hakade på, så himla kul att möta en ytterligare Söder-hjälte och verkligen känna samhörigheten i tröjorna :-)
En hjälte?Intervallerna idag var jämnare än förra gången, det kändes mer kontrollerat och jag orkade hela vägen. Ett aber var dock sidovinden. De första fem intervallerna gick ganska bra, men på den sjätte tilltog vinden och under de resterande fyra ökade vinden för varje intervall. Det var riktigt, riktigt jobbigt att springa den sista vändan över mot Kungsholmen och tillbaka, vinden slog undan fötterna och tvingade kroppen att liksom springa lutad mot vinden. Det blåste till och med så mycket att min fina Linnea-tisha höll på att blåsa av, vilket blottade min bleka mage... :-D
Efter vad som kändes som en halv evighet i motvind var intervallpasset iallafall avklarat och de duktiga grabbarna hade kört järnet hela vägen. Mia och jag pustade i deras bakvatten, men vi båda gjorde riktigt grymma intervaller idag. Något ojämn backlängd, men från Södersidan var backen ca 590 m och tiderna blev såhär: 2(31-27-28-31-30). Från Kungsholmen blev det ca 520 m backe och tiderna 2(17-13-16-14-15). Snittpacen på intervallerna blev (håll i hatten!) 4:15 min/km!! Det är ju galet snabbt! Vilointervallerna höll en snittpace på 5:05 min/km vilket är något långsammare än jag kört tidigare och uppenbarligen lönar det sig.
Totalt idag blev passet riktigt långt; 17,7 km på 1:28:40. Snittpace totalt 5 min blankt, puls 162/194 och kadens 180/202. Löpindexet satte nytt rekord; 70!
Hade tänkt att traska till gymmet imorgon bitti, men nej. Kroppen förtjänar vila efter dagens pass, så det får bli sovmorgon istället :-)
Tack, Söders Hjältar, för ännu ett kanonpass med härligt sällskap. Det är tur att ni finns :-)
onsdag 13 augusti 2008
Testlopp på Kärrtorps IP
Pertti och jag skulle köra rekordförsök på en tusing idag och hade bestämt oss för Enskede IP. En bra och trevlig bana. Sagt och gjort, jag tog en extra uppvärmning och sprang från mig mot EIP och filosoferade i godan ro om allt och inget. Nästan framme vid IP:n kände jag hur det sved till på vänsterarmen och slog instinktivt mot det onda, varpå det sved till i höger lillfinger. Getingstucken!! Två gånger av samma otäcka kryp, jag som inte blivit getingstucken i hela mitt liv. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?! ;-)
Kom således "skadad" fram till EIP och möttes av en imponerande mängd bilar, cyklar och barn. Friidrottsdag, uppenbarligen. Så typiskt! Mötte upp Pertti, som turligt nog var beväpnad med både karta och bil och vi konstaterade att det bara var att byta bana. Var kom alla friidrottare ifrån just idag?! Nåja, vi kollade efter närmsta löpbana i kartboken och tog bilen mot Kärrtorp. En liten sightseeingtripp senare befann vi oss på Kärrtorps IP, inga cyklar, barn eller friidrottare där inte. Bara jag, Pertti och några fotbollsspelare. Perfekt!
Startade rekordförsöket med 3 km lugn uppvärmning på banan och sedan körde vi strides. Pertti var rackarns snabb, det var bara att paddla på i bakvattnet och imponeras av farten. Inte mycket att sätta emot där! Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var inte alls pigg på att ge mig ut på den där tusingen, visste att det skulle göra ont, men nyfikenheten tog överhanden och så stack vi iväg. Pertti for iväg som skjuten ur en kanon, jag försökte att inte haka på utan köra mitt eget race. Efter första varvet klev Pertti av (han beslöt sig för att köra testlopp för 400 m den vändan) och jag blev ensam med kampen mot klockan. Efter 600 m ville jag stanna, mjölksyrakänningarna kom krypande i armarna (!) och det kändes riktigt tungt. Bet ihop och började räkna ner i hundringar. De sista två hundra metrarna kändes evighetslånga, jag försökte öka men det gick inte. Omöjligt! Kom på något sätt i mål och stoppade klockan på 3:41. Med mjölksyran sprutandes ur öronen och ett matt leende på läpparna konstaterade jag att det ju är rätt snabbt. Eller kanske till och med riktigt snabbt :-)
Hur som helst, träningen var inte över där... Pertti hade spanat in McMillan och tyckte definitivt att vi skulle köra testlopp för 100, 200, 400 och 1000 m. Så, sagt och gjort. Pertti dundrade in den ena tiden snabbare än den andra, själv sackade jag för varje intervall... Såhär blev tiderna: 100 m: 19 sek, 200 m: 40,6 sek och 400 m 1:27 sek. Tusingen satt definitivt hårt kvar i kroppen, det gick inte att gå för fullt på intervallerna. Innan vi startade nedjoggen gjorde Pertti en analys av våra tider och vad McMillan gav oss för marathontider. Medan Pertti gick från 3:05 (100 m-tiden) till 3:25 (tusingen) så gjorde jag precis tvärtom och gick från 4:00 (100 m-tiden) till 3:30 (tusingen)... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg. Och ja, jag ska träna långa intervaller långsammare och korta intervaller snabbare, skilja på VO2max och tröskelpass(coach D, du har så rätt!) ;-)
Passet avslutades med 6 km nedjogg i solskenet på Kärrtorps IP och ganska mycket skratt och prat. Ett riktigt skönt pass! Totalt idag blev det 13,8 km, snittpace 5:15 min/km, puls 155/189 (den låga pulsen beror enbart på att större delen av passet gick i väldigt lugn och skön fart). Kadensen landade på 176/238 (det måste vara fel, det är väl ändå omöjligt att ta 238 steg/minut?).
Nytt testlopp planeras till september/oktober efter LL och Berlin Marathon för att se hur vi ligger till inför N.Y Marathon i november. Tack, Pertti, för analysen, sällskapet och ett riktigt roligt pass. Och grattis till rekordet på tusingen, 3:34!
Kom således "skadad" fram till EIP och möttes av en imponerande mängd bilar, cyklar och barn. Friidrottsdag, uppenbarligen. Så typiskt! Mötte upp Pertti, som turligt nog var beväpnad med både karta och bil och vi konstaterade att det bara var att byta bana. Var kom alla friidrottare ifrån just idag?! Nåja, vi kollade efter närmsta löpbana i kartboken och tog bilen mot Kärrtorp. En liten sightseeingtripp senare befann vi oss på Kärrtorps IP, inga cyklar, barn eller friidrottare där inte. Bara jag, Pertti och några fotbollsspelare. Perfekt!
Startade rekordförsöket med 3 km lugn uppvärmning på banan och sedan körde vi strides. Pertti var rackarns snabb, det var bara att paddla på i bakvattnet och imponeras av farten. Inte mycket att sätta emot där! Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var inte alls pigg på att ge mig ut på den där tusingen, visste att det skulle göra ont, men nyfikenheten tog överhanden och så stack vi iväg. Pertti for iväg som skjuten ur en kanon, jag försökte att inte haka på utan köra mitt eget race. Efter första varvet klev Pertti av (han beslöt sig för att köra testlopp för 400 m den vändan) och jag blev ensam med kampen mot klockan. Efter 600 m ville jag stanna, mjölksyrakänningarna kom krypande i armarna (!) och det kändes riktigt tungt. Bet ihop och började räkna ner i hundringar. De sista två hundra metrarna kändes evighetslånga, jag försökte öka men det gick inte. Omöjligt! Kom på något sätt i mål och stoppade klockan på 3:41. Med mjölksyran sprutandes ur öronen och ett matt leende på läpparna konstaterade jag att det ju är rätt snabbt. Eller kanske till och med riktigt snabbt :-)
Hur som helst, träningen var inte över där... Pertti hade spanat in McMillan och tyckte definitivt att vi skulle köra testlopp för 100, 200, 400 och 1000 m. Så, sagt och gjort. Pertti dundrade in den ena tiden snabbare än den andra, själv sackade jag för varje intervall... Såhär blev tiderna: 100 m: 19 sek, 200 m: 40,6 sek och 400 m 1:27 sek. Tusingen satt definitivt hårt kvar i kroppen, det gick inte att gå för fullt på intervallerna. Innan vi startade nedjoggen gjorde Pertti en analys av våra tider och vad McMillan gav oss för marathontider. Medan Pertti gick från 3:05 (100 m-tiden) till 3:25 (tusingen) så gjorde jag precis tvärtom och gick från 4:00 (100 m-tiden) till 3:30 (tusingen)... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg. Och ja, jag ska träna långa intervaller långsammare och korta intervaller snabbare, skilja på VO2max och tröskelpass(coach D, du har så rätt!) ;-)
Passet avslutades med 6 km nedjogg i solskenet på Kärrtorps IP och ganska mycket skratt och prat. Ett riktigt skönt pass! Totalt idag blev det 13,8 km, snittpace 5:15 min/km, puls 155/189 (den låga pulsen beror enbart på att större delen av passet gick i väldigt lugn och skön fart). Kadensen landade på 176/238 (det måste vara fel, det är väl ändå omöjligt att ta 238 steg/minut?).
Nytt testlopp planeras till september/oktober efter LL och Berlin Marathon för att se hur vi ligger till inför N.Y Marathon i november. Tack, Pertti, för analysen, sällskapet och ett riktigt roligt pass. Och grattis till rekordet på tusingen, 3:34!
tisdag 12 augusti 2008
Jag, en triathlet??
Inspirerad av Jane och Niklas gjorde jag nedanstående lilla test. Jag är starkt skeptisk till resultatet... ;-)
Alltså, hur tänkte dom då? Jag kan möjligen köpa att jag älskar utmaningar och att pressa mig själv :-)
Underbara Mia bloggade igår om vad som kännetecknar en löpnörd. Jag tror jag vet... Fick alldeles underbart meddelande på telefonsvararen. Det var min kusin, marathon-J, som ringde och skulle kolla läget. Han inledde med följande fras "Hej Karin, det är storkusinen. Jag hoppas för allt i världen att du inte är ute och springer (jag var precis då på väg till Ursvik, känner han mig eller?!). Jag har hört om dina jävla tokiga bravader (läs "jag är stressad, fan vad du springer"), du får ta och tagga ner lite. Det kan gå över styr annars... (läs "jag är inte bara stressad, jag är jättestressad")". Han hävdade att om jag inte var på jobbet så var det givet att jag var ute och sprang... Löpnörd, jag?! Indeed :-)
You Are Triathlon |
 In one word, you are simply amazing. Super competent, super driven, and super skilled - you bring a lot to the table. You rise to any challenge, and you enjoy challenging yourself. |
Alltså, hur tänkte dom då? Jag kan möjligen köpa att jag älskar utmaningar och att pressa mig själv :-)
Underbara Mia bloggade igår om vad som kännetecknar en löpnörd. Jag tror jag vet... Fick alldeles underbart meddelande på telefonsvararen. Det var min kusin, marathon-J, som ringde och skulle kolla läget. Han inledde med följande fras "Hej Karin, det är storkusinen. Jag hoppas för allt i världen att du inte är ute och springer (jag var precis då på väg till Ursvik, känner han mig eller?!). Jag har hört om dina jävla tokiga bravader (läs "jag är stressad, fan vad du springer"), du får ta och tagga ner lite. Det kan gå över styr annars... (läs "jag är inte bara stressad, jag är jättestressad")". Han hävdade att om jag inte var på jobbet så var det givet att jag var ute och sprang... Löpnörd, jag?! Indeed :-)
måndag 11 augusti 2008
Stupid is that stupid does!
Jag misstänker att jag haft liknande tema på tidigare inlägg. Jag är baske mig oförbätterlig vad gäller att göra korkade saker. Återkommer till det...
Helgen som gick bestod av en salig blandning av träning, jobb och sömnbrist. I fredags tog jag en "återhämtningsjogg" till jobbet och sedan blev det styrkepass i gymmet. Riktigt skönt och kroppen kändes faktiskt inte alls sliten efter torsdagens långpass, vilket förvånade mig. Nu sprang jag i och för sig i bekvämfart till jobbet också; 9,2 km på 45:48, dvs 5:02-fart, men kroppen kändes bra ändå. Jag är så lycklig över det!
I lördags sprang jag hem från jobbet, det var betydligt tyngre. Dels berodde det nog på att det var tryckande varmt, men framförallt för att jag var en aningens stressad över att hinna hem, duscha, göra mig i ordning och sticka iväg på Winnerbäck-konserten. Undan gick det iallafall, 9,2 km på 41:53, dvs 4:33-fart. Och en snittpuls på förvånansvärt låga 163 spm. Nån som kan förklara hur det hänger ihop?
Hur som helst, jag hann hem i tid och hade en galet bra lördagskväll som övergick i en underbar natt och klockan hann bli fyra innan jag somnade. Det hade inte varit några problem om det inte vore för att jag skulle upp och jobba igår morse. Halv sex. Fullt ös på jobbet och sen iväg för att träffa underbara vännen P-S för att fira semestern. Det blev ett antal öl och en riktigt trevlig kväll. Med detta i bagaget fick jag för mig att bege mig till Ursvik och terrängbanan idag. Alla andra hade insett att det kanske inte var en bra idé, men tror ni att jag tänkte på det? Inte då...
Jag och coach D hade bestämt att springa Xtreme-deltävlingen imorgon kväll, men eftersom båda fått förhinder så blir den rundan inställd. Därför tyckte jag att det var en utmärkt start på semestern att åka på utflykt till Ursvik och återuppleva gamla minnen. Vädret påminde oroväckande mycket om förra gångens besök i Ursvik, men faktum är att jag idag klarade mig utan ett regnstänk. Däremot var rundan långt ifrån den behagliga runda jag och coola Karin hade då... Redan under första kilometern började jag inse att det kanske inte var helt genomtänkt att springa terrängbanan ändå. Kroppen var liksom lite trött och pulsen betydligt högre än den borde. Beslöt ändå att springa de första tre kilometrarna och känna efter. Sagt och gjort, det var lika motigt efter tre kilometer som efter en och jag borde ha slutat där. (Mental minneslapp: lyssna på kroppen!). Efter fyra kilometern kom den där backen som är som en vägg och jag gav mig 17 på att hålla mig springandes uppför hela. Det gick med stor envishet och skyhög puls (men ingen mjölksyra!) och jag insåg att jag skulle få slita för att komma runt...
Det blev ett av de tyngsta pass jag genomfört sedan i våras, pulsen låg 5-10 slag över normalt så fort jag såg en uppförsbacke, jag var trött, muntorr och sur men hade konstigt nog ingen mjölksyrakänning. Psyket fick sig en törn, men det kan jag gott ha. 15 km terräng är ingen barnlek och är man så korkad att man ger sig ut med en kropp som inte fått ordentligt med vila och vätska så får man skylla sig själv ;-)
Ett antal svordomar, mörka tankar och en kamp mot kroppen om huruvida jag skulle behålla frukosten eller inte (jag vann och behöll den)hade jag iallafall tagit mig runt. Det tog mig 1:17:54 att komma runt de där 15 kilometrarna (jag fick springa en bonusrunda för att få 15 km på min klocka) vilket ger 5:11-pace och puls 174/194. Kadensen var förvånande hög; 182/104, det kändes som om jag tog älgkliv i terrängen. Lärdomarna av dagens runda är följande:
1) 13 ½ timmes sömn på två nätter är för lite. Särskilt om fördelningen är 1½ timme-11 timmar.
2) Öl som kolhydratladdning är inte bra INNAN ett pass. Däremot som ersättning efteråt
3) Att springa i terräng är tungt. Att försöka pressa sig själv en icke-optimal dag är ännu tyngre. Och dumt.
4) Skam den som ger sig. Nu har jag en tid att förbättra :-)
Veckans fortsatta träning planeras som följer:
Tisdag: vila
Onsdag: Försök till PB på 1000 m med TSM-Pertti på Enskede IP
Torsdag: Linnéaträning, förhoppningsvis backar
Fredag: Distanspass 6+6 km till och från gymmet, fyspass på gymmet
Lördag: vila. Betrakta löpare i Midnattsloppet och heja fram Linneiter (nej, jag ska inte springa)
Söndag: Långpass med TSM-Pertti, förhoppningsvis bortåt 30 km
Frågor på det?
Helgen som gick bestod av en salig blandning av träning, jobb och sömnbrist. I fredags tog jag en "återhämtningsjogg" till jobbet och sedan blev det styrkepass i gymmet. Riktigt skönt och kroppen kändes faktiskt inte alls sliten efter torsdagens långpass, vilket förvånade mig. Nu sprang jag i och för sig i bekvämfart till jobbet också; 9,2 km på 45:48, dvs 5:02-fart, men kroppen kändes bra ändå. Jag är så lycklig över det!
I lördags sprang jag hem från jobbet, det var betydligt tyngre. Dels berodde det nog på att det var tryckande varmt, men framförallt för att jag var en aningens stressad över att hinna hem, duscha, göra mig i ordning och sticka iväg på Winnerbäck-konserten. Undan gick det iallafall, 9,2 km på 41:53, dvs 4:33-fart. Och en snittpuls på förvånansvärt låga 163 spm. Nån som kan förklara hur det hänger ihop?
Hur som helst, jag hann hem i tid och hade en galet bra lördagskväll som övergick i en underbar natt och klockan hann bli fyra innan jag somnade. Det hade inte varit några problem om det inte vore för att jag skulle upp och jobba igår morse. Halv sex. Fullt ös på jobbet och sen iväg för att träffa underbara vännen P-S för att fira semestern. Det blev ett antal öl och en riktigt trevlig kväll. Med detta i bagaget fick jag för mig att bege mig till Ursvik och terrängbanan idag. Alla andra hade insett att det kanske inte var en bra idé, men tror ni att jag tänkte på det? Inte då...
Jag och coach D hade bestämt att springa Xtreme-deltävlingen imorgon kväll, men eftersom båda fått förhinder så blir den rundan inställd. Därför tyckte jag att det var en utmärkt start på semestern att åka på utflykt till Ursvik och återuppleva gamla minnen. Vädret påminde oroväckande mycket om förra gångens besök i Ursvik, men faktum är att jag idag klarade mig utan ett regnstänk. Däremot var rundan långt ifrån den behagliga runda jag och coola Karin hade då... Redan under första kilometern började jag inse att det kanske inte var helt genomtänkt att springa terrängbanan ändå. Kroppen var liksom lite trött och pulsen betydligt högre än den borde. Beslöt ändå att springa de första tre kilometrarna och känna efter. Sagt och gjort, det var lika motigt efter tre kilometer som efter en och jag borde ha slutat där. (Mental minneslapp: lyssna på kroppen!). Efter fyra kilometern kom den där backen som är som en vägg och jag gav mig 17 på att hålla mig springandes uppför hela. Det gick med stor envishet och skyhög puls (men ingen mjölksyra!) och jag insåg att jag skulle få slita för att komma runt...
Det blev ett av de tyngsta pass jag genomfört sedan i våras, pulsen låg 5-10 slag över normalt så fort jag såg en uppförsbacke, jag var trött, muntorr och sur men hade konstigt nog ingen mjölksyrakänning. Psyket fick sig en törn, men det kan jag gott ha. 15 km terräng är ingen barnlek och är man så korkad att man ger sig ut med en kropp som inte fått ordentligt med vila och vätska så får man skylla sig själv ;-)
Ett antal svordomar, mörka tankar och en kamp mot kroppen om huruvida jag skulle behålla frukosten eller inte (jag vann och behöll den)hade jag iallafall tagit mig runt. Det tog mig 1:17:54 att komma runt de där 15 kilometrarna (jag fick springa en bonusrunda för att få 15 km på min klocka) vilket ger 5:11-pace och puls 174/194. Kadensen var förvånande hög; 182/104, det kändes som om jag tog älgkliv i terrängen. Lärdomarna av dagens runda är följande:
1) 13 ½ timmes sömn på två nätter är för lite. Särskilt om fördelningen är 1½ timme-11 timmar.
2) Öl som kolhydratladdning är inte bra INNAN ett pass. Däremot som ersättning efteråt
3) Att springa i terräng är tungt. Att försöka pressa sig själv en icke-optimal dag är ännu tyngre. Och dumt.
4) Skam den som ger sig. Nu har jag en tid att förbättra :-)
Veckans fortsatta träning planeras som följer:
Tisdag: vila
Onsdag: Försök till PB på 1000 m med TSM-Pertti på Enskede IP
Torsdag: Linnéaträning, förhoppningsvis backar
Fredag: Distanspass 6+6 km till och från gymmet, fyspass på gymmet
Lördag: vila. Betrakta löpare i Midnattsloppet och heja fram Linneiter (nej, jag ska inte springa)
Söndag: Långpass med TSM-Pertti, förhoppningsvis bortåt 30 km
Frågor på det?
torsdag 7 augusti 2008
Regnkysst långpass
Veckans enda lediga dag spenderade jag springandes i regnet med ett leende på läpparna. 30 km löparlycka, från början till slut, helt enkelt :-)
Gav mig iväg hemifrån strax efter 10 imorse med en preliminär rutt i huvudet. Det blev vanliga vägen från Bandhagen mot Globen-området, där jag vek av ner mot Årstaviken. I samma ögonblick som jag nått fram till vattnet började passets första regnskur, ett tunt fint regn som kom att ackompanjera mig närmsta halvtimmen. Sprang västerut mot Årstabron och slogs av tystnaden. Det enda jag hörde var regndropparna, vindens sus, min egen andhämtning och mina fotsteg. Meditativt!
När jag nådde Årstabron kulminerade regnet till ett riktigt tätt regn, men vad gjorde väl det? Regnet störde mig inte ett dugg, snarare kände jag mig regnkysst och mycket lycklig. Jag såg Tantolundens grönska genom regndiset och drabbades av den stora kärleken till livet, löpningen och allt det vackra som finns. Just de minutrarna när jag rullade närmare och närmare Söders höjder vill jag minnas så länge jag lever. Det var så obeskrivligt vackert och jag fick vara en del av detta vackra.
Med en varm känsla inom mig vek jag ner på Årstavikens norra sida och sprang mot Erikdalsbadet och Hammarbyhamnen, blickade upp mot mitt gamla Henkan och sprang vidare längs Stadsgårdskajen och Söder Mälarstrand. Benen rullade på av sig själva och andningen flöt, hade ingen känsla av att kroppen var sliten efter gårdagens tusingar. Fortsatte min resa över Västerbron och slogs igen av hur vackert Stockholm är en regnig dag i augusti. Kryssade mellan vattenpölarna längs Norr Mälarstrand och Riddarholmen och insåg att passet höll på att bli lite väl långt. Tog därför närmsta väg tillbaka mot Bandhagen, vilket råkade bli Götgatan i lunchrusning... Fick till en fartökning mellan Ekens Bar och Ringens köpcentrum, 1,5 km i 4:44-pace efter dryga 25 km löpning. Inte planerat, men jag ville bara bort från all trängsel och få fortsätta min meditativa runda. På väg över Johanneshovsbron blev det för första gången lite trögt i benen, framförallt vänster baklår kändes, men det var inte tungt att fortsätta springa. När jag passerade Enskede Gård hade jag sprungit nästan 29 km och beslöt mig för att kliva av passet vid Sockenplan och ta tunnelbanan hem. Det blev exakt 30 km dit och det var en mycket nöjd Karin som ställde sig på perrongen och stretchade.
Den här rundan var det första ensamma lång-långpasset på mycket länge och trots det kändes det aldrig tungt eller jobbigt att fortsätta springa. Jag sprang på puls idag och hade som mål att ligga på 160 spm i snitt, och så blev det. Mycket, mycket nöjd med det och mycket, mycket lycklig över att ha en kropp som ställer upp på allt jag utsätter den för. Tack, kroppen! :-)
Totalt alltså 30 km på 2:32:27. Snittpace 5:04 min/km och kadens 182/194. Halvmaran på 1:47 och snittpuls 158 spm.
Gav mig iväg hemifrån strax efter 10 imorse med en preliminär rutt i huvudet. Det blev vanliga vägen från Bandhagen mot Globen-området, där jag vek av ner mot Årstaviken. I samma ögonblick som jag nått fram till vattnet började passets första regnskur, ett tunt fint regn som kom att ackompanjera mig närmsta halvtimmen. Sprang västerut mot Årstabron och slogs av tystnaden. Det enda jag hörde var regndropparna, vindens sus, min egen andhämtning och mina fotsteg. Meditativt!
När jag nådde Årstabron kulminerade regnet till ett riktigt tätt regn, men vad gjorde väl det? Regnet störde mig inte ett dugg, snarare kände jag mig regnkysst och mycket lycklig. Jag såg Tantolundens grönska genom regndiset och drabbades av den stora kärleken till livet, löpningen och allt det vackra som finns. Just de minutrarna när jag rullade närmare och närmare Söders höjder vill jag minnas så länge jag lever. Det var så obeskrivligt vackert och jag fick vara en del av detta vackra.
Med en varm känsla inom mig vek jag ner på Årstavikens norra sida och sprang mot Erikdalsbadet och Hammarbyhamnen, blickade upp mot mitt gamla Henkan och sprang vidare längs Stadsgårdskajen och Söder Mälarstrand. Benen rullade på av sig själva och andningen flöt, hade ingen känsla av att kroppen var sliten efter gårdagens tusingar. Fortsatte min resa över Västerbron och slogs igen av hur vackert Stockholm är en regnig dag i augusti. Kryssade mellan vattenpölarna längs Norr Mälarstrand och Riddarholmen och insåg att passet höll på att bli lite väl långt. Tog därför närmsta väg tillbaka mot Bandhagen, vilket råkade bli Götgatan i lunchrusning... Fick till en fartökning mellan Ekens Bar och Ringens köpcentrum, 1,5 km i 4:44-pace efter dryga 25 km löpning. Inte planerat, men jag ville bara bort från all trängsel och få fortsätta min meditativa runda. På väg över Johanneshovsbron blev det för första gången lite trögt i benen, framförallt vänster baklår kändes, men det var inte tungt att fortsätta springa. När jag passerade Enskede Gård hade jag sprungit nästan 29 km och beslöt mig för att kliva av passet vid Sockenplan och ta tunnelbanan hem. Det blev exakt 30 km dit och det var en mycket nöjd Karin som ställde sig på perrongen och stretchade.
Den här rundan var det första ensamma lång-långpasset på mycket länge och trots det kändes det aldrig tungt eller jobbigt att fortsätta springa. Jag sprang på puls idag och hade som mål att ligga på 160 spm i snitt, och så blev det. Mycket, mycket nöjd med det och mycket, mycket lycklig över att ha en kropp som ställer upp på allt jag utsätter den för. Tack, kroppen! :-)
Totalt alltså 30 km på 2:32:27. Snittpace 5:04 min/km och kadens 182/194. Halvmaran på 1:47 och snittpuls 158 spm.
onsdag 6 augusti 2008
Tunga tusingar
Varv efter varv på Enskede IPEftersom kroppen vann över psyket imorse så blev det sovmorgon istället för jogg till jobbet. Ingen idé att ens bli sur över det uteblivna passet, jag orkade helt enkelt inte gå upp... Tänkte därför raskt om och beslöt mig för att köra tusingar på Enskede IP efter jobbet. Var dock snubblande nära att det inte blev något av det passet heller, för jag var otroligt trött efter jobbet och gick och letade ursäkter att inte springa. När alla ursäkter var uttömda och förkastade så insåg jag att jag bara var lat och någon latmask vill jag inte vara. Motiverad av tanken kom jag raskt i träningskläderna och begav mig iväg till Enskede och löparbanorna där...
Efter tre kilometers skön löpning var jag framme, fick dela banor med en massa duktiga friidrottare från Hammarby Friidrott. Jag frågade om det var okej att jag sprang tusingar trots att de tränade. Det var det och jag fick ha bana 1 helt för mig själv. Tänk så bussiga idrottsledare det finns! :-)
La upp passet i två set på 3x1000 m med 200 m joggvila mellan intervallerna. Mellan seten hade jag två minuters ståvila, som jag tillbringade pratandes med en trevlig man som sprungit Midnattsloppet på 40:39 och placerat sig bland de hundra främsta det året. Han var nyfiken på mina kilometertider eftersom han tyckte att jag såg snabb ut. Kul att höra :-) Första setet gick riktigt bra och kändes kontrollerat, hann återhämta mig under joggvilan och hade fint flyt i löpsteget. Under det andra setet tappade jag fokus totalt, löpningen kändes okoordinerad och snubblig. Öppnade dessutom lite för hårt på den första intervallen efter vilan och fick slita hårt under de sista två. Just den biten gör mig sur och lite missnöjd, när ska jag lära mig att disponera krafterna ordentligt?! Snittpacen på intervallerna totalt blev fina 3:57 min/km och iterationerna 3(58-56-58-55)-4:01-4:04. Första reaktionen på de sista iterationerna var
Lilla My surar Nästa reaktion ett gapskratt över hur fånig jag var som surade över de två intervaller som gick i 4:01-4:04-fart. Jag var inte ens sur över att det skulle ha gått långsamt, bara över att de förstörde den fina svit på 3-pacer jag hade under de fyra första intervallerna. Egentligen är jag ju jättenöjd, rekordtusingar trots att det kändes tungt och motigt. Stolpade hemåt på rätt trötta ben, men med en skön känsla i kroppen. Totalt blev det 13,6 km, snittpace på hela passet 4:39 min/km, puls 165/193 och kadens 188/210. Och ett nytt rekord i löpindex; 69!
Fick förövrigt tack från en fotbollskille som hade använt mig som "hare" de sista varven i sitt Cooper's test. Han var överlycklig över att kunna ta rygg på mig och trodde att han hade förbättrat sig. Det fick mig genast att börja fundera över vad Cooper's test innebär och vad jag kan ha för nytta av det... Nån som testat?
Imorgon väntar ett långt långpass, har inte bestämt rutt ännu men det lutar åt Årstaviken-Södermalm-Västerbron-Kungsholmen och tillbaka. Borde bli närmare 30 km och lugnt ska det gå. Men först; sömn och vila :-)
tisdag 5 augusti 2008
Äntligen!
Så, efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag åtminstone fått igång datorn och internetuppkopplingen. Att datorns hårddisk bestämde sig för att krascha i flytten är en annan femma...
Helgens träning blev blandad kompott. Lyckades springa hem från Flemingsberg i fredags, men naturligtvis sprang jag vilse i Huddinge och snurrade till mig någon extra kilometer. Bara att inse att jag inte är något vidare bra på att springa "på känn" när det gäller att hitta närmsta vägen ;-) Nåja, fick ihop 9,7 km på 44:49, dvs 4:36 min/km. Farten fick jag upp på ren frustration tror jag...
Lördagen tillbringades på underbara Centralbadet tillsammans med syster yster och mamman. Tog ett rejält fyspass i gymmet på Centralbadet och kunde ägna resten av dagen åt att bara umgås och ha det bra. I söndags hade jag tänkt att ha en vilodag, men av någon anledning så fick jag för mig att springa ett kortare långpass. Kände mig lite seg, men gav mig iväg trots allt. Det blev ett slitpass, ett riktigt tungt pass från första steget. Värmen kändes ordentligt tryckande och jag var konstant törstig. Inte skönt alls! Kände aldrig att jag ville bryta, men kroppen var verkligen inte med på noterna. Hittade en ny runda; Bandhagen-Gullmarsplan-Skanstull-Tanto-Årstabron-Årstaviken-Gullmarsplan-Bandhagen. 19,4 km, 1:36:14, 4:57 min/km.
Har därefter haft två vilodagar, idag var planen att köra dubbla pass men kroppen ville något helt annat. Försov mig imorse och hann inte springa till jobbet som planerat. Tänkte köra tusingar på eftermiddagen, men var så ohyggligt trött när jag kom hem att det enda alternativet var att sova.. Och det gjorde jag i nästan två timmar. Skulle tro att flytt-tröttheten tar ut sin rätt nu! Imorgon blir det iallafall löpning till jobbet och gympass på eftermiddagen. Torsdag ska det bli ett ordentligt långpass, tusingar på fredag och distanspass på lördag. Tror jag... ;-) Återkommer imorgon med rapport!
Helgens träning blev blandad kompott. Lyckades springa hem från Flemingsberg i fredags, men naturligtvis sprang jag vilse i Huddinge och snurrade till mig någon extra kilometer. Bara att inse att jag inte är något vidare bra på att springa "på känn" när det gäller att hitta närmsta vägen ;-) Nåja, fick ihop 9,7 km på 44:49, dvs 4:36 min/km. Farten fick jag upp på ren frustration tror jag...
Lördagen tillbringades på underbara Centralbadet tillsammans med syster yster och mamman. Tog ett rejält fyspass i gymmet på Centralbadet och kunde ägna resten av dagen åt att bara umgås och ha det bra. I söndags hade jag tänkt att ha en vilodag, men av någon anledning så fick jag för mig att springa ett kortare långpass. Kände mig lite seg, men gav mig iväg trots allt. Det blev ett slitpass, ett riktigt tungt pass från första steget. Värmen kändes ordentligt tryckande och jag var konstant törstig. Inte skönt alls! Kände aldrig att jag ville bryta, men kroppen var verkligen inte med på noterna. Hittade en ny runda; Bandhagen-Gullmarsplan-Skanstull-Tanto-Årstabron-Årstaviken-Gullmarsplan-Bandhagen. 19,4 km, 1:36:14, 4:57 min/km.
Har därefter haft två vilodagar, idag var planen att köra dubbla pass men kroppen ville något helt annat. Försov mig imorse och hann inte springa till jobbet som planerat. Tänkte köra tusingar på eftermiddagen, men var så ohyggligt trött när jag kom hem att det enda alternativet var att sova.. Och det gjorde jag i nästan två timmar. Skulle tro att flytt-tröttheten tar ut sin rätt nu! Imorgon blir det iallafall löpning till jobbet och gympass på eftermiddagen. Torsdag ska det bli ett ordentligt långpass, tusingar på fredag och distanspass på lördag. Tror jag... ;-) Återkommer imorgon med rapport!
fredag 1 augusti 2008
Stegintervaller och ett långpass
Igår lyckades jag med det omöjliga; att få ett kvalitetspass att bli ett långpass... Det blev liksom lite fel ;-)
Torsdagkväll, således IF Linnéaträning på Zinken. Tänkte att jag skulle få in lite extra distanskilometrar eftersom jag inte har sprungit långpass på nästan två veckor. Av den anledningen tyckte jag att Bandhagen-Zinken vore en lagom extrarunda. Började alltså kvällspasset hemifrån mig och lyckades såklart hitta vilse det första jag gjorde. Visste dock ungefär vart jag skulle så jag irrade runt lite på känn. Kom, efter viss förvirring, fram till Enskede IP från "fel" håll (västra sidan istället för östra) men kände igen mig tack vare de intervaller jag, Niklas och Masse körde där i våras. Insåg när jag kom till Gullmarsplan att min extrarunda nog blev lite väl lång så jag tänkte ta bussen från Skanstull till Zinken. Tji fick jag, missade bussen med någon minut och nästa buss skulle dröja 7 minuter. Klart jag sprang sista biten också, 9,89 km på 47 minuter blankt vilket gav en snittpace på 4:44 min/km.
Hann bara till klubblokalen och vända innan det egentliga passet påbörjades. Eftersom Pridefestivalen pågick för fullt skippade vi den vanliga uppvärmningsrundan kring Tanto, istället körde vi 8 varv på banan. Därefter startade vi tusenstegen; 1000-800-600-400-200-400-600-800-1000-metersintervaller med joggvila mellan varannan intervall och ståvila mellan varannan. Min snittpace under intervallerna hamnade på 3:57 min/km, vilket jag är halvnöjd med. Tappade nämligen rejält på de sista intervallerna, men å andra sidan kanske det inte var så konstigt med en massa kilometrar i benen. Värmen slet hårt även igår, fick upp pulsen i 196 spm utan mjölksyrekänning, bara trötthet i kroppen. Snabbaste intervallen, 200 m, höll jag 3:32-pace och den långsammaste 4:07-pace (sista tusingen). Nästa gång ska jag klara alla intervaller på sub 4-pace, så det så ;-)
Totalt igår blev det hela 20,28 km på 1:36:16. Snittpace på hela passet 4:44 min/km, puls 176/196 och kadens 181/216. Nu väntar hemjogg från Flemingsberg till Bandhagen, får se om det blir ett långpass även idag ;-) Skön helg på er!
Torsdagkväll, således IF Linnéaträning på Zinken. Tänkte att jag skulle få in lite extra distanskilometrar eftersom jag inte har sprungit långpass på nästan två veckor. Av den anledningen tyckte jag att Bandhagen-Zinken vore en lagom extrarunda. Började alltså kvällspasset hemifrån mig och lyckades såklart hitta vilse det första jag gjorde. Visste dock ungefär vart jag skulle så jag irrade runt lite på känn. Kom, efter viss förvirring, fram till Enskede IP från "fel" håll (västra sidan istället för östra) men kände igen mig tack vare de intervaller jag, Niklas och Masse körde där i våras. Insåg när jag kom till Gullmarsplan att min extrarunda nog blev lite väl lång så jag tänkte ta bussen från Skanstull till Zinken. Tji fick jag, missade bussen med någon minut och nästa buss skulle dröja 7 minuter. Klart jag sprang sista biten också, 9,89 km på 47 minuter blankt vilket gav en snittpace på 4:44 min/km.
Hann bara till klubblokalen och vända innan det egentliga passet påbörjades. Eftersom Pridefestivalen pågick för fullt skippade vi den vanliga uppvärmningsrundan kring Tanto, istället körde vi 8 varv på banan. Därefter startade vi tusenstegen; 1000-800-600-400-200-400-600-800-1000-metersintervaller med joggvila mellan varannan intervall och ståvila mellan varannan. Min snittpace under intervallerna hamnade på 3:57 min/km, vilket jag är halvnöjd med. Tappade nämligen rejält på de sista intervallerna, men å andra sidan kanske det inte var så konstigt med en massa kilometrar i benen. Värmen slet hårt även igår, fick upp pulsen i 196 spm utan mjölksyrekänning, bara trötthet i kroppen. Snabbaste intervallen, 200 m, höll jag 3:32-pace och den långsammaste 4:07-pace (sista tusingen). Nästa gång ska jag klara alla intervaller på sub 4-pace, så det så ;-)
Totalt igår blev det hela 20,28 km på 1:36:16. Snittpace på hela passet 4:44 min/km, puls 176/196 och kadens 181/216. Nu väntar hemjogg från Flemingsberg till Bandhagen, får se om det blir ett långpass även idag ;-) Skön helg på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
