Favoriter från året som gått

Håller för fullt på att summera det oerhört händelserika löparåret 2008. Så mycket som hänt och så många underbara människor jag lärt känna och så började det hela med den där armbågen i sidan... Egentligen gillar jag inte att rangordna favoriter, men jag tror ändå att årets höjdare måste ha varit Stockholm Marathon, när jag helt plötsligt insåg att sub 3:30 inte längre var en dröm, det kunde bli verklighet. Läs om den resan här.

Bjuder också på en favoritbild från det häftigaste loppet jag gjort, New York Marathon. Här är det Pertti och jag som passerar 15 km, notera synkroniseringen i steget ;).

Håll till godo så länge, en årskrönika a la Karin kommer. I sinom tid... ;)

Oönskad julklapp...

Jag visste väl att det fanns en hake med att alla pass har flutit på så himla fint. Bakslaget stavas feber, muskelvärk och frossa. Mysigt värre :-(

Åkte ut till landet efter avslutat jobb på juldagen. Mysigt som bara den, bastu och vakbad och julklappar. Annandagen bjöd på ett underbart långpass på 22 km, lite seg i kroppen men annars kändes det toppen. Förklaringen till segheten låg dock inte i mängden snapsar dagen innan, vilket jag först trodde. Nej, kroppen gav mig en rejäl bakläxa i form av frossbrytningar några timmar efter avslutat långpass. Tack för det, kroppen :-P
Gårdagen sov jag bort, vaknade lite då och då och blev ompysslad av päronen och somnade sedan igen. Idag är jag åtminstone på benen, men är helt matt. Märkligt vad det tar på krafterna att ha lite feber... Inser att nyårsloppet i Vallentuna knappast blir av för min del, men jag tänker åtminstone åka dit och agera hejarklack! Fast gudarna ska veta att jag är bra sugen på att springa själv... Ska man aldrig lära sig?

God Jul, vänner!

Inledde dagen med en tomtejogg med Söders Hjältar. Tillsammans spred vi lite julstämning, sjöng julsånger och joggade runt Söder (och runt en viss gran utanför Pontus by the Sea... ;) ). Med denna bild vill jag önska er alla en riktigt underbart härlig (löpar)jul och tacka mina medlöpare för en kanonstart på julaftonen. Må julhelgen fortsätta i samma anda!

Grymma pass och mängdrekord

Helgen har varit ledig ur jobbsynpunkt, men då rakt inte ur träningssynpunkt.

Inledde helgen med coachens nyckelpass nr 1, tempopasset. Jag var rätt rejält trött efter en natt med lite sömn, men beslöt mig för att ändå testa att springa till EIP och köra tempo på banan där. Sagt och gjort, jag rullade iväg och kände mig allmänt seg. La upp en strategi för att kunna bryta tempopasset om det behövdes och att det skulle vara okej med tanke på hur trött jag var och hur seg jag kände mig. Det visade sig vara helt i onödan... Såg att pulsen låg lite högre än vanligt när jag började på tempodelen. Planen blev då att springa på så länge jag orkade men bryta om jag fick mjölksyra. Avverkade första kilometern på 4:12 och det kändes riktigt bra, fastän pulsen låg på 179 spm. Fortsatte springa och hade helt plötsligt avverkat halva passet. En koll på pulsen fick mig att bli lite oroad, 191 spm blinkade siffrorna. Hade dock ingen känning av trötthet eller mjölksyra i musklerna, jag var bara "flåstrött" så jag pinnade vidare. Pulsen varken steg eller sjönk och mjölksyran lyste med sin frånvaro och än en gång lyckades jag genomföra hela passet med ett leende på läpparna och en ganska stor förvåning. Jag vet att jag brukar få mjölksyrakänningar när pulsen når 189-190 spm, men nu sprang jag med en snittpuls över det i 15 minuter utan tillstymmelse till syra. Snacka om höjd mjölksyratröskel! Mycket nöjd med den insikten och med 5,95 km tempolöpning (4:12-11-12-11-15-11), plus ytterligare 11 km distanslöpning och löpskolning. Vilken lördag!

Söndagen bjöd på ytterligare ett grymt pass, men av en helt annan kaliber än lördagens tuffa tempolöpning. Ledig söndag och alltså TSM-pass och det i superhärligt väder! Blev upphämtad av Catti, Clarence och Masse och tillsammans pratade vi hela vägen till Stadion. Väl där blev det mer prat och lite dividerande om vem som skulle springa i vilken grupp, då vi var gott om ledare idag. Jag hamnade till slut i 3:15-gruppen och vi fick verkligen en kanonrunda runt Djurgården som Clarence hade kollat ut. Solen sken och jag njöt för fullt av att vara ute i dagsljuset och känna solens strålar värma ansiktet. Det var ganska tyst i gruppen idag, det märks en klar skillnad på att springa i 5-fart och i 5:30-fart vad gäller ljudnivån. Lite mindre "cocktailparty" i 3:15-gruppen, helt enkelt. Jag pratade dock på, min vana trogen, mest med Pertti men även med back-Fredde (som i vanlig ordning hade det "tungt" ;) ), några nya bekantskaper och med vännen E som dök upp som en glad gubbe i lådan. Eftersom jag och Pertti låg ganska långt bak i gruppen kunde jag fokusera på att bara vara social och då och då hojta "bil, håll höger" så det ekade över Djurgården. Farthållarna gjorde ett utmärkt jobb och kilometrarna bara rullade på. Rätt var det var så var vi tillbaka på Stadion för att stretcha i solskenet. Och som jag och en nyfunnen löparvän konstaterade; det är sånt här väder som gör löpning till ren och skär njutning. Tänk att få njuta av sol, natur och löpning tillsammans med likasinnade. Helt underbart!! Det blev 17,92 härliga kilometrar ren löparglädje. Clarre stretchar ut

Än mer glädje blev det när jag insåg att jag satt mängdrekord med 100,58 avverkade kilometrar den gångna veckan. Och det utan att känna mig särskilt sliten. Mycket märkligt, men nu ska jag ta det lugnt och vila upp mig den kommande veckan. Lugna pass och lite löpning blir melodin för några skador vill jag inte veta av!

En Söder-runda med insikt

Torsdagskväll. Trött och sliten efter en heldag på op. med hårda golv (och givetvis tåhävningar i väntan på operationsstart och barnavälkomnande) och med känningar av gårdagens benstyrka kände jag mest för att lägga mig i sängen och bara sova... Men torsdagkväll innebär Linnéaträning och eftersom det var jag som hade nyckeln till lokalen så var det bara att masa sig iväg. Och tur var väl det!

Ett lite reducerat, men otroligt härligt, gäng samlades idag och som vanligt blev det en massa prat innan träningen. Tack, alla ni underbara Linnéaiter (ingen nämnd, ingen glömd) för den energiboosten! På Linnéaschemat idag stod det distanspass/tröskelpass runt Söder och så fick det bli, bestämde jag enväldigt som ställföreträdande coach. Trots att min rygg och mina ben gnällde lite så beslöt jag mig för att gå ut i 4:30-fart och se hur länge det höll. Några snabbfotingar drog iväg direkt, några andra släppte och rätt snart var det jag och Magnus som bildade en egen liten klunga. Benen kändes förvånansvärt pigga fram till Hammarbyhamnen då motvinden slog emot oss och gjorde det allmänt trögt. Tappade dock inte farten utan malde på rätt bra, trots att vaderna och mina stackars gluteusmuskler försökte protestera av trötthet (ingen syra, bara trötta, trötta muskler). Och då hände det helt plötsligt något. Jag bara uthärdade. Tänkte inte, bara sprang på och kopplade bort alla trötta muskler. Jag kände mig lugn och trygg i förvissningen att det här var piece of cake jämfört med mina tempo-pass som coachen lurar ut mig på. Och utan att märka det hade jag ökat farten, tappat bort Magnus och avverkat de sista två kilometrarna på 4:19 resp 4:13. Häpp! Det landade i 44:26 på milen (jag räknade fel och trodde att jag kommit sub44, men inte än...) vilket jag är mycket nöjd med.

Totalt blev det 12,08 km idag med en snitthastighet på 4:36 min/km inklusive uppvärmning och nedjogg. Och en snittpuls på 176 spm. Jag vet, med säkerhet, att jag i våras hade haft en snittpuls på ca 185 spm under samma pass. Någonting håller på att hända och helt klart har träningen gett effekt, både på konditionen och på psyket. Jag hoppas att detta bara är början... =)

Tankar i mörkret

Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)

Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).

När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)

Who let the dogs out?!

Jaha, så var det dags att ta upp detta ämne i bloggvärlden igen. Under mina fyra senaste löparrundor har fått väja för hundar tre gånger. Då menar jag inte väja som i "svänga undan" utan "hoppa-undan-snabbt-som-ögat-för-att-inte-få-x-antal-hundtänder-i-vaden"-väja... Idag var det ruggigt nära att mina vader förvandlades till hundmat, kände hur hundskrällets nos studsade mot benet. Och matte, hon såg bara förvirrad ut och hade inte ens vett att be om ursäkt eller tala om för hunden att det var helt fel beteende...

Hur svårt ska det vara att hålla hunden kopplad, ha koll på kopplet och se till att uppfostra hunden? Jag vill INTE hälsa på hundar när jag springer, mina vader är INTE hundmat och jag vill INTE snubbla på koppel... Är det för mycket begärt?!

För övrigt är jag mest trött och sliten efter en tuff jobbhelg, mycket träning och lite sömn. Hoppas på en snar förbättring av det tillståndet...

Tidiga morgnar...

Huddinge sjukhus, lördag morgon, klockan 06.02. Full av välbehag efter en morgonjogg till jobbet, ett riktigt skönt sätt att starta dagen. Mötte en och annan taxi men i övrigt såg jag inte en levande själ på min färd mot Flemingsberg. Det var en magisk känsla att springa i den arla morgontimmen och liksom ha den för sig själv. Det ska göras om, redan i veckan som kommer har jag tänkt :-)

Dagen ägnas åt att rehabilitera mig efter nattens dansgolvsövningar med Söders Hjältar. Av någon outgrundlig anledning antog jag coach Nisses utmaning att köra "på pannan ställ". Det verkade vara en bra idé... då. Kom hem ungefär när jag annars brukar gå upp för att gå till jobbet. Straffet för nattens utsvävningar är träningsvärk både här och var och dessutom en ömmande skalle. Men vad gör man inte för en härlig utekväll med underbara vänner? ;-)

Träningstorsdag med insikter och löparlycka

Löparlycka!

Idag har jag äntligen, äntligen fått riktigt glädjerus av coachens nyckelpass nr 1, tempopasset. Idag laddade jag precis som förra veckan med Nix dunderfrukost och tillämpade sedan RMI. Rätt Mental Inställning. Under joggen mot EIP, dit jag förla tempopasset även idag (lite fusk, jag vet), hade jag vissa tvivel på mig själv. Jag har alltid lyckats stanna under passet, av olika anledningar, och det har verkligen fått mig att tvivla på om jag orkar, om jag är så snabb som jag vill vara och om jag kanske gett mig in på något som kommer att bli mig övermäktigt. Bestämde mig för att om jag inte fixade att springa mina 25 minutrar i ett svep idag så var det dags för ett snack med coachen om att sänka ribban. Inte så att jag kände att jag nedvärderade mig själv, utan snarare bara ett konstaterande; går det inte så går det inte och då får jag sänka kraven lite och ta nya tag.

Hur som haver, jag kom fram till EIP och beslöt mig för att jävlar i mig fixa de där 25 minutrarna, de 15 varven, no matter what. Så, jag släppte iväg alla negativa tankar och tänkte bara positiva saker om hur skönt löpsteget kändes, hur perfekt vindstilla vädret var och hur lätt det faktiskt gick att springa. Åtminstone de första två kilometrarna, sen började det bära emot lite men jag stretade på. När fyra kilometrar och således 10 varv avklarats började jag tro på mig själv på riktigt. Det resulterade i att den femte kilometern gick för fort och den nästan sjätte kilometern fick gå på ren vilja. OM jag tagit det liiite lugnare tror jag att jag mäktat med några minuters löpning till... Kilometertiderna på tempolöpningen blev 4(13-14-12-12-08-14).Efter 25 min och 5,95 km var det dags för 4x100 m, där jag på något märkligt sätt lyckades avverka hundringarna på 3:03-3:18-2:59-3:17-pacer. Med ett nöjt leende på läpparna joggade jag hemåt och avverkade veckans andra löpskolning på vägen. Totalt 15,44 km med snitthastigheten 4:47 min/km.

Laddade sedan om batterierna och toppade med en fika med Görel och Adrian-10, vilket var en mycket energiboostande fika :-) Stärkt av detta blev jag upphämtad av Catti för en runda med hjältegänget. Underbara Mia tog med sonen på backintervaller medan vi andra drog runt söder. Ikväll förärades vi dessutom av att TSM-Arne, tillika Hässelbylöpare, hängde med vårt gäng som en genomkörare inför hans kommande marathon i Hastings nu i helgen. Kul! Jag tror och hoppas att vi lockat ytterligare en hjälte till Söder nu... =) Medan P och M satte PB på milen tog Catti och jag det lugnt och joggade i 5-fart tillsammans med G och en ny tjej från E-tuna. Riktigt härlig löpning!

Totalt lyckades jag få ihop 27,16 km idag. Och jag är sjukt lycklig över dagens löpning, boostad med både energi från härliga vänner och från riktigt sköna rundor. Frågan är, igen, ska jag bli sjuk nu eller har jag blivit bättre? Time will tell...

Lika som bär?!

Twins?

Med tanke på temat på mina födelsedagspresenter finns det anledning att tro att Lilla My och jag har vissa gemensamma drag. Varför skulle jag annars ha förärats med Lilla My i form av en musmatta, ett mobilsmycke och en kylskåpsmagnet?! ;)

För övrigt är jag mest sur och grinig över träningen idag. Tantobacken i långversion och jag är INTE vänner, jag tappade stadigt för varje intervall och det var tunga ben som masade sig uppför. Det kändes tungt och osynkat, inte ett av mina bättre pass i år. Nu gräver jag ner mig, surar lite och kommer igen, revanschsugen till tusen!

En medberoende...

Vad befriande det kan vara att se andra som tränar lika udda tider som en själv. Att se att det finns andra medberoende därute...
Igår kväll stod jag och väntade på bussen hem från jobbet när en löpare passerade busskuren. Mina kollegor förfasades över den sena träningstimmen och att det dessutom regnade. Själv log jag stort, i samförstånd med löparen. Det finns saker som inte går att förklara för någon som inte är inbiten löpare. Kvällslöpning i regn är en av dessa saker som bara en löpare skulle kalla underbart... :-)

En virrpanna på TSM-träning

Ja, idag var jag nog virrigare än vanligt. Jag skyller på att helgen medfört viss sömnbrist på grund av födelsedagsfirande och annat, men det var det såklart värt :-)
Jag var således rätt trött när klockan ringde, men att veta att TSM-vännerna väntade var motivation nog att studsa upp och ta sig mot Stadion.

En skillnad från förra årets TSM, som jag inte reflekterat över tidigare, är att jag inte längre är där bara för min egen skull. Det kommer en mängd löpare varje söndag som förväntar sig att få ett skönt löppass och det är min, och mina ledarvänners, uppgift att bidra till det. Rätt cool tanke, men den ställer ju också kravet på mig som ledare att vara närvarande och där för andra. Idag var jag kanske inte riktigt på topp av den funktionen... ;-)

Idag var det premiär för mig i 3:15-gruppen, där jag och Catti fick uppgiften att hålla farten. Nervöst värre! Hade lite taktiksnack med Gunilla, Clarre och Peter innan vi gav oss iväg mot Djurgården. Ledar-Arne hade egentligen ledigt men kom ändå och gjorde oss sällskap, så vi var ett ledartätt gäng som gav oss iväg i kylan. Ganska lagom stor grupp idag, tror jag iallafall. Hann inte prata med så många eftersom jag och Catti hade fullt sjå med att hålla farten och hitta rätt. Det är SVÅRT att vara farthållare :-D

På programmet idag stod medelhård distanslöpning och vi skulle hålla 4:50-fart efter uppvärmningen. Sagt och gjort, lagom till farthöjningen fick min Garmin för sig att tappa satelliten och bara visa puls(vad är det för fel på mig och pulsklockor?!). Således fick fick springa på puls och känsla och hela tiden bolla med Catti, som tack och lov hade en fungerande Garmin. Det var svårt att få ett bra flyt i löpningen i början, men efterhand började det ordna upp sig och det löpande cocktailpartyt rullade fram längs vägarna. Helt plötsligt dök Rubin upp och gjorde vår grupp sällskap, kul! Det var verkligen jättetrevligt att ligga i täten och lyssna på fötterna och pratet bakom, och att även kunna inflika lite kommentarer då och då.

Tröttheten gjorde sig dock påmind i form av virrighet... Jag tappade fokus på att hålla kursen så det blev lite fadäser kring vägvalen. Fast när vi avvek helt från den angivna rutten så var det inte MITT fel ;) Rubin pekade höger (vi skulle vänster) och både jag och Catti litade ju på att han hade koll på kartorna... Nåja, det löste sig efter lite dividerande och improviserande (tack Johan!) och helt plötsligt var vi på väg tillbaka mot Stadion. På något sätt tog passet slut alldeles för fort, det enda jag kände var att jag ville springa mer med detta härliga gäng. Ser verkligen fram emot kommande långpass!!

Totalt sprang vi 13,98 km idag varav drygt 11 km var medeldistansfart(enligt min Garmin). Jag är riktigt nöjd med att vi höll i princip jämna kilometrar, liite långsamt med ett snitt på 4:52 min/km mot angivna 4:50 min/km men det var bra nära iallafall. Och hellre lite för långsamt än lite för fort, såhär i början.

Lärdomen från idag var att det är svårt att hålla farten, det kräver koncentration och närvaro hela tiden och det är svårt att inte öka farten när man hör löparfötterna mana på bakom ryggen. Jag tror och hoppas att Catti och jag fick godkänt för vår insats idag, det var rasande kul och jag vill göra det igen! Helst redan nästa söndag, men då jobbar jag igen så... Two weeks and countdown!

Till mina vänner

Fantastiska, härliga vänner. Tack för att ni finns och för att ni gjorde min 29:e födelsedag helt underbar. Ingen nämnd, ingen glömd men ni vet vilka ni är. Jag är otroligt glad att få ha vänner som er i min närhet.

Som tack för firandet lovas härmed att en viss look-alike-bild kommer att läggas ut på bloggen i sinom tid...

Revansch!

Säga vad man vill om Kenta, men här sammanfattar han dagens pass enormt bra. Just idag var jag urstark! Revansch på Nyckelpass nr 1, snabbdistansen, togs idag. Trots att coachen utökat tempodelen till 25 minuter och lagt till ytterligare ett 100-meterslopp i maxfart så gjorde jag mitt starkaste nyckelpass hittills. Nu gjorde jag det lätt för mig; laddade med en underbar frukost a la Nix, snörde på mig mina röda Trainers och förla snabbdistansen på Enskede IP (kanske lite fusk, men so what?!). Fokuserade på att tänka positiva tankar och baske mig, det gick vägen! Eller ja, det blev ett litet stopp efter 22:19 för att jag inte fick luft men efter 10 sekunders paus fullföljde jag passet. Och jag är så grymt nöjd! Snabbdistansen blev 5,93 km och kilometertiderna 4(16-13-13-13-12-12). Efter tre minuters ståvila gav jag mig på hundrametersloppen och på något sätt överträffade jag mig själv även där. Pacen på hunringarna lyder som följer: 3(12-07-08-04). Lite löpskolning på det och sedan nedjogg gav en runda på 14,67 km totalt.

Jag fattar inte vartifrån jag fick kraften, jag borde vara rejält sliten med tanke på hur mycket jag har tränat men, nej... Den logiska följdfrågan blir då: kommer jag att bli sjuk nu? Håller alla tummar för att så inte är fallet. För just idag är jag stark!

Solo på Västerbron

Ensam söderhjälte i full mundering
Egentligen var tanken att jag skulle köra dubbla pass idag; morgonjogg till jobbet och backintervaller på eftermiddagen. Nu blev det inte så, jag lyckades på något sätt stänga av väckarklockan och somna om i en hel timme till. Vaknade och hade 10 min på mig att göra mig i ordning och rusa till bussen (bussinteraller?!). Så gick det med den morgonjoggen! :-P Det är första gången sen jag flyttade till Stockholm som jag lyckats försova mig, märkligt nog. Jag skyller på all dramatik som pågick i mitt hörn av Högdalen igår kväll; skottlossning bakom sporthallen och anlagd brand i grannhuset.

Nåväl, även om jag sov bort morgonpasset så sov jag inte bort nyckelpass nr 2; långbacke. Måste dock erkänna att jag var otroligt sugen på att lägga mig och sova istället för att springa, såååå galet trött just nu. Nu hade jag ingen möjlighet till att smita undan, för gulliga Catti kom förbi och hämtade upp mig för träning. Började träningen med en samling i Linnéalokalen och det är banne mig äkta kärlek! Så härligt att få slänga käft med Niklas, Nisse och Allan, krama om Tone, prata lopp med Patrick och Daniel och planera framtida äventyr ihop med "gänget". Fast jag saknade såklart underbara Mia, som tog vilodag, och härliga Helena som var förkyld...

Jag lämnade dock mina vänner, som skulle springa Årstabro-intervaller, för att i ensamt majestät ge mig i kast med Västerbron i regnet. Det var ett ensamt och tungt pass idag, kroppen kändes tung, vätskefylld och sådär barbamamma-aktig igen. Och tyngdkänslan blev inte mindre av att jag trampade i varenda vattenpöl och skvätte vatten både på mig och alla jag passerade. Under intervallerna utförde jag ett smärre psykologiskt krig med mig själv, i uppförsbackarna ville jag bara stanna, lägga mig ner och glömma allt vad intervallträning hette för att under nedförsbackarna helt glömma bort vad jag nyss känt. Tyckte att jag fick slita hårt idag, det ÄR klar skillnad på att springa med underbara Linnéaiter och att springa själv. Dessutom slet jag hårdare än jag brukar... Jag lär mig liksom aldrig att när det känns riktigt trögt och "stillastående" så springer nästan alltid snabbare än jag tror. Jag insåg det först när jag sprang ikapp, passerade och drog ifrån en cyklist under min sista brovända. Undrar vad cyklisten tänkte!

Det blev ojämna intervaller, från Söder mot Kungsholmen, ca 730 m, höll jag 4(09-14-07-16)pace och från Kungsholmen mot Söder, ca 500 m i motvind, tappade jag stadigt från 4:20 till 4:24-28-34... Inte så stabilt direkt. Men snabbare än någonsin, jag är supernöjd och rätt trött, på ett skönt sätt. Och det är inte utan att jag längtar lite till nästa pass... ;)