5 timmar och 14 minuter till start

Okej. Nu är jag allt annat än lugn, fjärilar i magen och känslorna utanpå kroppen. Marathonspöket viskar lite, men det känns hoppfullt. Jag är laddad och förväntansfull, samtidigt som jag är rädd och oroad över värmen. Men det ska gå, på något sätt!

Här är dagens förmodade outfit, under förutsättning att det blir 23-24+ och molnigt. Blir det sol så byter jag till ett gult linne eller en knallcerise tröja och möjligen keps.

Till alla andra löpare därute: LYCKA TILL!! Och till er som följt mig via bloggen: TACK för supporten! Ni är underbara :-)

15 timmar och 30 minuter till start...

Jag fick bara höra en så underbar låt på radion idag, Mange Schmidt med Inget att förlora.
"Vi har ingenting att förlora och jag vet att jag måste kämpa". Gissa vem som ska tänka på dessa rader imorgon ;-)
K144 är har hämtat nummerlappen, pastaladdat och mår ganska bra. Imorgon gäller det!

Tankar att ta till när det bär emot. 29 timmar kvar.

Jag vet att både orken och motivationen kommer att tryta imorgon. Frågan är bara när första känningarna av det kommer och hur det ter sig. För att mota bort tankarna har jag iallafall skapat en arsenal av positiva tankar att plocka fram när de mörka tankarna kommer. Listan är helt utan inbördes rangordning, det blev för svårt att fundera ut vilken tanke som kommer att peppa mig mest...
1. Tanken på alla träningstimmar jag lagt ner, alla kilometrar jag sprungit, alla motiga pass jag genomlidigt för att nå Stockholm Marathon. För att inte tala om alla pass i regn, snö, kyla och motvind! Jag har sprungit 120 mil hittills i år, nog orkar jag 4,2 mil till?!
2. Att på Västerbron visualisera backintervallerna med IF Linnéa och tänka att det är piece of cake. Att på Djurgården (som jag tycker är så långtråkig) tänka att det är en söndagsträning med TSM. Och tänka på alla härliga människor jag inte skulle ha träffat om jag inte sprang.
3. Mina supportrar. De har följt mig, peppat mig, stöttat mig och stått ut med mitt marathondravel. Några av dom står längs banan för att heja på MIG. I owe you this one!
4. Tanken på att gå i mål på Stadion, få höja armarna över huvudet och skrika av glädje. Det är bara att fortsätta springa tills jag är där!
5. Min systers underbara vision: Jag kommer ikapp min trötta kusin (som verkligen är nojjig över att jag ska springa snabbare än honom, det är riktigt kul faktiskt) inne på Stadion. Han ser mig inte och är så trött, så trött, så trött och jag passerar honom på lätta ben och "vinner" över honom. Stina, blir det visionen sann så är den tillägnad dig med stor kärlek!
6. Att jag springer för att jag älskar att springa. Och att jag springer marathon för att jag KAN, jag VÅGAR och jag VILL. Och jag är en synnerligen envis tjej, alltså ska jag till målet. Så det så!
7. När jag kommit i mål får jag vila. Jag får skumpa på ÖIP med Mia, jag får gå på en härlig fest och jag har en massage att se fram emot. Fortsätt spring! :-)

Om inte dessa tankar hjälper mig i mål så vet jag inte vad som ska få runt mig.
Det är nära nu, otroligt nära. Jag är laddad och jag är livrädd på samma gång. Det kommer att bli varmt, det kommer att göra ont och det kommer att vara så himla kul, iallafall efteråt...
Nu blir det frukost & sen blir det umgänge med Mia, hämta nummerlapp och bli ännu mer laddad. Imorgon gäller det för startnummer K144 - upp till bevis!

Uppskjuten lista. 1 dag och 14 timmar kvar.

Den som väntar på min pepplista får tyvärr vänta tills imorgon... Jag har tillbringat kvällen med Niklas och Masse och shoppat till lördagens fest, pratat en massa och haft himla trevligt. Nu är jag dock så trött att jag bara vill sova, och vilan är ju viktig. Imorgon blir det upptakt med Mia, nummerlappsuthämtning och även hämtning av den vrålsnygga IF-Linnéa-tishan. Är laddad nu, vill starta snarast! :-)

Delirium, urladdning, peppning. 2 dagar och 17 timmar kvar.

Det är nära nu, otroligt nära. Jag har börjat skärma av läskigt mycket på jobbet, tack och lov att jag är på BB och skrotar runt. Det var i och för sig mycket att göra idag, men det är inte lika hektiskt akut som på förlossningen (oftast inte iallafall). Mitt tillstånd på jobbet idag kan nog i det närmsta beskrivas som delirium. Fullkomligt förvirrad och disträ. Jag är glad att jag hade en barnmorskestudent att släpa på, utan henne hade jag förmodligen både irrat bort mig på avdelningen och glömt bort att arbeta. Märklig känsla, helt klart. Om jag har känt såhär tidigare så har jag förträngt det ;-) Till mitt delirium hör också en ovilja att prata om lördagens marathon. Nu när mina kollegor äntligen fått upp intresset så vill jag bara vara ifred, otacksamt värre av mig!

Efter jobbet tog jag den rundan som de flesta andra klarade av imorse, 8 km härlig jogg. Jag sprang dock utan klocka, pulsband och fotpod, det kändes lite naket faktiskt. Idag flöt allt bra, jag kände mig som en Anna von Schenck-wannabee, stark, snabb och lätt. Försökte med att se vältränad och cool ut iförd snusnäsduk, glasögon med mörka glas och Finisher-tröjan från förra året. Om det funkade för att lura omgivningen vet jag inte, men jag såg det som lite pepp inför lördagen. I år ska jag banne mig inte tänka "alla andra ser vältränade ut" utan "alla andra ser OCKSÅ vältränade ut". Insikten idag var: jag ÄR vältränad. Nu kan jag inte göra något åt vare sig väder eller vind, bara gilla läget. Jag kommer att göra mitt bästa utifrån de förutsättningar som gäller, jag vet det och jag känner det i hela kroppen. Och sista backen hem idag har aldrig varit lättare, jag tänkte på saker som ska peppa mig när det börjar gå motigt och fick hur mycket energi som helst.

Eftersom Masse efterlyste fler listor i en kommentar skriven på Berglunds blogg tidigare i veckan så tänkte jag imorgon presentera mina pepptankar. Tills dess får ni hålla till godo med en låt som ramlade in i hjärnan under Berlin Marathon 2005 (min tredje mara).

Bakgrundshistorien till detta är att en bekants bekant, irländaren P-J, skulle springa i Berlin samma år. 500 meter efter starten ser jag hur min supporterklack vinkar åt någon, men ser inte mig. Vred huvudet åt vänster och där sprang PJ! Hur sannolikt är det att lyckas träffa EN bekant bland 42000 startande? Vi hade sällskap till nästan 30 km (där jag tappade bort PJ och drog ifrån...)och sprang och pratade en hel del. När vi passerade 21,1-km-skylten utbrast PJ "Oh, we're half-way there" och ni kan ju gissa vilken låt jag fick upp. Varje gång jag passerat halvmaraskylten sedan dess har denna låt spelats i mitt inre och jag ler stort åt minnet. Enjoy!

Ska det va' såhär? 3 dagar och 16 timmar kvar, typ

Ledig tisdagskväll, således träning med IF Linnéa. Dagens träning blev inte riktigt så bra som jag hade hoppats på, det känns mer som ett "jaha..." kring formfrågan... Jag kommer till det.
Mötte upp Mia vid Zinken och som vanligt hade vi massor att prata om. Vi hade skojat lite om att man borde ha munskydd sista veckan inför maran, så jag donerade några munskydd till henne idag. I utbyte fick jag väldigt speciell t-shit ;-) Tack, Mia! Vi hann inte prata färdigt förrän det var dags för samling och uppvämning. Testade att springa med nya glasögonen och mörka glas, det var perfekt i solskenet längs Årstaviken! Det blev "långa varvet" idag med och det blev en pratrunda om träning och marathonuppladdning. 5,45 km blev uppvärmningen och väl tillbaka vid Zinken mötte vi upp med coach Allan (som idag sprang med tejpat högerben, en intressant syn) som beordrade 8x200m-intervaller. Vi nickade och lydde och satte av... Och idag var det inte bara tungt, det var riktigt motigt. Kroppen lydde liksom inte alls utan kändes som barbamama goes pay-doh-lera goes gummiboll, oformlig, otymplig och spretig åt alla håll. Nåja, det blev iallafall åtta intervaller och när jag kikade på snittpacen så var det inte alls så dåligt som det kändes. Här kommer iterationerna: 40-42-40-38-43-42-38-40. Det ger en pace på 3:35-3:45. Det är rätt fort faktiskt... :-)
Nedjoggen blev 400 m, rätt och slätt. Inte optimalt alls, men det blev samling och marathonprat och sen nedvarvning i form av "släpa-sig-till-tunnelbanan". Känslan i kroppen idag var inte alls skön, men när jag ser vilka tider jag ändå presterade så väger det upp motighetskänslan. Totalt idag 7:35 km, snittpace 5:09 och puls 162/189.

Nu väntar bara 8 km lugn jogg imorgon efter jobbet. Sedan äta-sova-vila och... marathon på lördag. Gaaaah!

Belöning. 4 dagar kvar.

Jag tyckte att jag var så bra på Göteborgsvarvet att jag var värd en liten belöning. Efter lite funderande så beslöt jag mig för att införskaffa ett par löparglasögon. Jag har börjat bryta trenden att springa med keps, det är faktiskt ganska skönt att springa barhuvad. Problemet är att jag kisar så himla mycket när solen skiner och det ger mig huvudvärk. Således; löparglasögon. Det blev ett par Atletus Silver Quattro, lite stora i skalmarna men helt oslagbart sköna! Dessutom är glasen utbytbara och jag bara älskar de orangefärgade glasen, så behagligt ljus!
Får se om det blir löparglasögon på lördag, det beror lite på vädret. Jag behöver nästan ha något på huvudet om det blir varmt, men man kan ju alltid köra snusnäsduk och glasögon. Eller?


För övrigt har jag blivit uppgraderad tre placeringar i resultatlistan för Göteborgsvarvet; 307:e dam i mål. I'm proud!

Energi ut, energi in. 5 dagar kvar

Har äntligen avslutat förra veckans mastodontjobb från onsdag till idag. Fullt ös kan man väl sammanfatta jobbet som. Eller på ren svenska; för jävligt. Det har varit jobb, jobb och jobb, uteblivna måltider och absolut ingen chans till eftertanke under arbetspassen. Minst sagt energidränerande, särskilt idag när klockan var kvart i två och jag var fullkomligt utsvulten och gråtfärdig av trötthet. Jag älskar mitt jobb, men nu har det varit lite för mycket energiförluster på kort tid för att vara helt sunt. Skönt att jag är ledig imorgon och har semester på fredag, helt klart!

Gårdagen började iallafall suveränt bra med sista TSM-träningen innan maran. Det blev en skön runda runt Premiärmilenbanan och den numera berömda "Freddes backe", en dryg mil i skön pratfart. Mycket peppning och taktiksnack inför lördagens utmaning blev det, både under och efter passet. Inser att jag bara måste anmäla mig till Team Stockholm Halvmarathon OCH Team Stockholm Marathon; det är så många underbara inspiratörer som jag inte vill tappa kontakten med. Det var en energiboost att träna med "gänget" igår och det fick mig att orka igenom gårdagskvällen på jobbet.

Idag har jag laddat batterierna rejält efter jobbet genom att först fika med Coola Karin och snacka en massa träning, marathonstrategier och livet i allmänhet. Därefter träffade jag M, en klasskompis jag inte sett sedan gymnasiet. Vi hade en superhärlig kväll och försökte prata ikapp 10 år över god mat och ett par öl. Tyvärr tog kvällen slut alldeles för fort, men när jag satte mig på bussen hem så kände jag mig full av engeri. Så härlig att känna sig berusad, inte av ölen utan av livet, sommarnatten och det vackra i tillvaron. Och av kärleken som spirar mellan människorna runt omkring mig. Livet är underbart och jag är redo. Stockholm Marathon, here I come!

Ambivalens och kanske en formsvacka. 7 dagar kvar

Ny fas i marathonuppladdningen; ambivalensen. Det är nu en vecka kvar till start och om exakt en vecka hoppas jag på att vara på väg till en underbar marathonfest hemma hos Niklas :-) Innan dess ska dock kraftprovet klaras av. Och just idag känns det inte jättekul att tänka på. Klart jag vill springa, jag vill gå i mål på Stadion med armarna sträckta över huvudet och skrika av lycka, låta tårarna rinna och vara så sjukt stolt över mig själv just där och då. Självklart vill jag det. Men nu kommer också ambivalensen; tänk OM jag misslyckas totalt och springer på 4.15 (jag menar inte att det är en dålig tid generellt, jag jämför med mig själv nu), tänk OM jag skadar mig, tänk OM jag går in i väggen, tänk OM jag tvingas bryta. Då vill jag inte springa alls... Och i nästa sekund så känner jag tillit till mig själv, det kommer att gå bra. Såhär kommer jag att hålla på och brottas med mig själv tills starten går. En veckas ambivalens ahead, således.

Dagens pass, det sista snabba inför SM, blev tungt och motigt. Nu har jag haft flera kanonbra kvalitetspass, så det kanske inte är så konstigt. Egentligen är det inte konstigt alls; det var kaos på förlossningen igår kväll (kvällsmaten blev en tallrik gröt), det var helrörigt på förlossningen idag (lunchen blev en tallrik gröt), jag sov 4½ timme inatt eftersom det var så rörigt och jag stack ut och sprang direkt efter jobbet. I värmen. Kanske inte det mest intelligenta jag gjort idag... Södermalm runt blev rundan iallafall. Uppvärmning 3,5 km i 4:56-pace, därefter strides och lite stretch (mina älskade Kayanos börjar ta slut, har "snart-dax-att-byta-skor"-känsla i vaderna...) och från Slussen bar det av i snabbdistanstempo. Orkade hålla tempot till Årstabron, 4,3 km i 4:29-fart. Där satte kroppen stopp och jag fick snällt sänka farten och gilla läget. Hittade komfortfarten i 4:56-pace igen och höll farten i 1,6 km. Då fick kroppen för sig att öka farten igen och det blev ytterligare 1,5 km i 4:30-pace med en helt annan stuns i kroppen, det kändes piggt och bra! Kan det ha varit fettförbränningsstarten som gjorde kroppen först seg och sedan gav ny energi, månne? Avslutade med riktigt lugn jogg i 5:24-fart sista kilometrarna hem.
Totalt 12,8 km, snittpace 4:48, puls 170/191. Värmen kändes idag och det bekymrar mig lite, bådar inte gott inför nästa lördag om vädret håller i sig. Jag kan dessutom inte låta bli att fundera om jag precis har sabbat formtoppen. Stupid is that stupid does, right?

Marathonmetamorfos. 8 dagar kvar.

Jag känner hur hela jag genomgått en förändring senaste halvåret. Från att ha varit löpare till att ha blivit löpnörd, från att ha sprungit tre-fyra mil i veckan i ren nötning till att springa sex mil i veckan med blandning av kvalitet och kvantitet. Jag, som alltid varit ensamlöpare, längtar nu till tisdagsträningarna med IF Linnéa och söndagsträningarna med TSM och alla eventuella sällskapspass däremellan.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur livet hade sett ut om jag inte fått Niklas armbåge i sidan under ett TSM-pass i januari. Det var nämligen där och då jag lärde känna Niklas och Masse och började läsa deras bloggar. Därefter öppnade sig bloggvärlden för mig. Och hade jag inte börjat blogga så hade jag aldrig hittat till alla härliga bloggar och fått inspiration av andra likasinnade. Dessutom har jag fått lära känna flera bloggare i verkliga livet också. Faktum är att utan bloggen hade jag nog aldrig mött underbara Mia och börjat springa med IF Linnéa... Tänk, vilka positiva konsekvenser det kan få att bli armbågad :-)

Jag har utvecklats massor som person och som löpare, jag ser resultaten och framförallt känner jag hur kroppen svarar annorlunda. Jag känner att jag fått mer muskler och blivit mer explosiv, men det syns inte (jag har svårt att få synliga muskler, de gömmer sig väl men finns där). Trots mitt svajande löparsjälvförtroende så har jag en större tilltro till mig själv och min kropp nu jämfört med tidigare. Och jag inbillar mig att jag kommer att ha nytta av det på SM. 8 dagar kvar och jag känner mig fortfarande urstark. Ska jag bli sjuk nu? ;-)

Känslor och backpass. 9 dagar kvar.

Det känns märkligare och märkligare ju närmare Stockholm Marathon jag kommer. Idag insåg jag hur jag känslomässigt blivit väldigt förändrad. Som jag skrev igår så känner jag mig rätt "avtrubbad" på jobbet, men samtidigt blir jag lättare berörd av saker och ting. Jag kan liksom inte riktigt värja mig för allt jag möter, framförallt på jobbet, men också i vardagen. Dessutom vill jag vara ifred och fokusera samtidigt som jag vill ha omgivningens förståelse och sympatier. Jättemärklig känsla! Dessutom är behovet av närhet ökat, just nu känns det tomt att inte ha någon att dela det här med. Jag får väl försöka göra något åt den saken. Om jag törs.

Dagens backe

Hur det än är med fokuseringen och annat så kräver Mäster Sz's schema sitt också. Idag var det ett backpass som skulle avhandlas, och farten skulle vara lugn. Mina ben ville inte alls springa lungt och nu sitter jag här och funderar över om jag sabbade formtoppen eller inte. Uppvärmningen på 4,7 km gick i 4:45-pace, det bara blev så när benen fick gå av sig självt. Sprang längs Årstaviken bort mot Hornstull, men stannade när jag var vid kolloniområdet bakom Eriksdalsskolan. Där hittade jag en lagom backe att springa uppför. Först blev det dock månsteg, skip och tågång till omgivningens munterhet. Jag måste se oerhört fånig ut, av minerna att döma :-P
Backen var 95 m lång och iterationerna blev 25-25-24-25-25.
Liiite segt i benen kändes det, förmodligen sedan tisdagsintervallerna, men annars var det bara skönt. Hemjoggen gick något lugnare, men jag kunde inte låta bli att springa om alla jag kunde. Det blev 5 eller 6 löpare på 4,7 km... Sista två kilometrarna tog jag det riktigt lugnt och landade på 5:17-pace.

Totalt 10,2 km, snittpace 4:55/min. Helt okej, om än lite för fort. Skönt var det iallafall, solen sken och Årstaviken var underbart vacker. Och jag ler av lycka för att jag kan springa och får ta del av ett sagolikt Stockholm en försommarkväll som denna.

Fokusering och vila. 10 dagar kvar

Nu känns det i kroppen att Stockholm Marathon närmar sig. Så fort mina kollegor pratar om det på jobbet så får jag gåshud och pirr i magen. Det närmar sig start alltför fort och jag tänker som vanligt att jag borde ha tränat mer, sprungit längre/fortare/oftare/bättre. Och ändå så vet jag att oavsett hur mycket jag tränar så kommer jag alltid att ha just den här känslan. Jag kände så inför mitt första marathon och jag känner så nu. Det är en del av min uppladdning, rent mentalt, skulle jag tro. För uppladdningen har verkligen börjat, med besked!

Jag har gått in i något slags dvala på jobbet, jag jobbar och jag är engagerad men så fort mitt engagemang inte krävs till 100% så är tankarna direkt kring 31 maj och allt som ska hända då. Jag drömmer marathon, tänker marathon, längtar marathon och vill att allt ska vara över så jag slipper gå och fundera på vad det ska bli för tid. Jag vill springa det bästa jag kan, jag vill prestera, jag vill slita och jag vill göra det NU! Jag skulle tro att det kallas "fokusering"... Jag är redo, fast ändå inte. Inte riktigt än, måste få fokusera lite till först. Ladda. Ha ångest. Bråka med marathonspöket (i skrivande stund är spöket mycket litet och mycket svagt, själv är jag urstark).

Det märks att även kroppen gått in i ett nytt "state of mode". Idag var det åter dags för lång tupplur efter jobbet. Skulle bara sova någon timme, max. Vaknade av att telefonen ringde nästan två timmar senare och fortfarande är jag i behov av att sova mer. Kroppen behöver den viktiga VILAN. Blir en tidig kväll helt enkelt. Imorgon väntar ett backpass efter jobbet och jag är laddad. Jag är på gång och jag hoppas att känslan håller i sig till tidig morgon 1/6. 10 days and counting...

Labil tisdag med intervallträning

Idag kom bakslaget efter lördagens endorfinkick. Läskigt, så låg man kan känna sig! Nu är det ingen fara alls, jag är medveten om varför jag känner som jag gör men det har verkligen varit känslor åt alla håll idag. Började dagen med att läsa Masses underbara kärleksförklaring till sin familj och blev så rörd att tårarna rann. Lite senare var jag inne på Allans blogg och läste Alessis gästinlägg med tillhörande youtube-klipp från OS i LA 1984 och grät igen. Några minuter senare satt jag och skrattade hysteriskt åt google-översatta texter och tjuvlyssnat.se... Nog för att jag är en känslomänniska i vanliga fall, men idag var det verkligen extremt!

Träningsmässigt har jag ju vilat sedan Gbg-varvet i lördags och jag har längtat efter att få springa igen. Kvällens träning med IF Linnéa gjorde mig inte besviken! Mötte upp underbara Mia utanför Zinken, dagen till ära delade hon ut röda rosor till alla inspirerande löpare. Läs mer om varför här.
Coach Allan lyste med sin frånvaro, men hade skickat med noggranna instruktioner med coach Nisse; lång uppvärmning och därefter var planen 10x300 m intervaller på Zinken. Hurra! Vi värmde upp med en skön jogg längs Ringvägen till Eriksdalsbadet och sedan längs Årstaviken till Tanto och tillbaks till Zinken. Min &¤#"%¤!" fotpod fick spunk IGEN och mätte sisådär en halv kilometer för kort redan på uppvärmningen... Uppskattningsvis knappt 5,8 km på 28 minuter, pace 4:54 min/km.

Sedan blev det trehundringar, fast det visade sig bli 240 meter när vi mätt. Iallafall; här kommer intervalltiderna: 55-56-55-57-55-56-55-56-57-58. Snittpace på intervallerna blev 3:53 min/km. QUE?! Fattar ingenting, jag har gått på avståndet enligt coach Nisses Garmin och mina egna sekundtider (eftersom fotpoden mäter avståndet helt åt skogen!). Det låter galet fort om det stämmer!
I vilket fall kändes intervallerna bra och kontrollerade den här gången också. Ingen mjölksyra, men de sista intervallerna kändes sega vilket också ses på att jag tappade tid. Pulsmässigt riktigt bra, snitt 168 och max 194 (utan mjölksyra, jag fattar ingenting här heller). Benen kändes pigga efter lördagens pass och så även nu. Med 11 dagar kvar till Stockholm Marathon känns det faktiskt bara bra. Stadion, here I come!

Bildbevis

Jag har definitivt varit snyggare på bild, men för er som inte såg min framfart live i lördags så kan ni se lite bilder på mig i bunnyöron här
:-)

"Karin, jag har sett mumier med snyggare tår än dina"

Känsliga läsare varnas redan här. Jag tar inget som helst ansvar för ert välbefinnande efter att ha läst detta inlägg ;-)

Jag har ända sedan Kungsholmen Runt för drygt en vecka sedan lovat att skriva ett inlägg om mina tår. Mina marathontår... Eller, kanske mer rättvist, mina mumietår. Citatet i rubriken är från Masse, som med någonslags skräckblandad förtjusning tittade på mina tår två timmar efter Kungsholmen Runt. Jag bara älskar just den kommentaren, den var klockren!
Det är inget fel på mina tår, egentligen... Frånsett den lilla detaljen att jag bara har fyra tånaglar (på stortårna och lilltårna) och att mellantårna har fått sådana förhårdnader på toppen att det faktiskt ser ut som att mina tår är mer eller mindre mumifierade.
Jag har, så länge jag har sprungit, haft problem med mellantårnas tånaglar (eller snarare bristen på tånaglar). Har fått tips om att köpa större skor, andra skomodeller, smörja med vaselin osv, men det är inte det som är felet. Felet är att jag på något sätt lyckas springa och försöka "greppa" underlaget med mellantårna (fattar ni vad jag menar?). Resultatet har blivit att jag inte längre får tånaglar på mellantårna, det blir bara någon slags förhårdnad där naglarna suttit. Inte desto mindre får jag "blånaglar" och blåsor efter längre långpass... Dessutom är mina pektår längre än stortårna så de stackars tåssingarna är helt förstörda.
Det konstiga är att jag knappt har ont i tårna. Ringtårna är väl de största "problemtårna" där jag får blåsor under förhårdnaderna som gör rejält ont. Statuset på tårna just nu är "mumifiering i harmoni".

Jag är avundsjuk på alla som har fina fötter trots löpningen. Jag skäms absolut inte, men det vore kul att ha några tånaglar att måla i någon härlig sommarfärg (det ser otroligt fånigt ut med målade stortå- och lilltånaglar och inget däremellan!) och ha fötter som efter ett löppass ser levande ut. Nedan följer bildbevis på mumietårna, status post Göteborgvarvet och post Berlin Marathon :-)
Vänster fot efter Gbg-varvet
Höger fot efter Gbg-varvet
Fossingarna efter Berlin Marathon

För övrigt börjar jag landa efter endorfinruset, känner att jag är lite abstinent och lite, lite "låg". Jag vill träna, jag vill knarka endorfiner och jag vill ha någon att kramas med. NU! :-)

Söndagsvila

Lugn dag idag, träningsmässigt sett. Jag har vilat, men var uppe tidigt för att få en biljett till dagens TSM-föreläsning(jag var iallafall fortfarande hög på endorfiner och jättepigg). Blev riktigt sugen på att springa när jag såg alla pigga löpare. Mötte upp Niklas och Masse och fick gratulationer och lite förmaningar ;-D Kändes trist att inte hänga med dom idag, men nej. VILA! Masse imponerade idag genom att springa i tisha och shorts OCH lyckas få startnummer 1. I fem plusgrader och regn...
Vilken viking!
TSM-föreläsningen var för övrigt rätt trevlig, men med lite väl mycket fokus på elitlöpning. Hur många TSM:are ska springa på 2:35 liksom?
Efter föreläsningen blev det kaffe och en massa prat hemma hos Niklas och ännu mer prat blev det när hans familj kom hem :-) Skön eftermiddag, helt enkelt.

Nu börjar sista fasen av träningen; bibehålla och fokusera. 13 dagar kvar. Håll i hatten! Jag blev för övrigt 310:e kvinna i mål igår. Nöjd? Så in i bomben!

Göteborgsvarvet med Runner's High

Jag får nog redan redan här förvarna om att jag fortfarande är hög på endorfiner och är ruskigt stolt över mig själv. Det blir ett långt inlägg... Om ni tycker att jag låter dryg så får ni tycka det; här kommer Karins Göteborgsvarv i helt ocensurerad version!

Uppladdningen inför dagen bestod alltså i att jag hängde med Coola Karin hem till hennes mamma och blev servad med urgod mat igår kväll och väckning med frukosten på bordet imorse. Underbart, tack Ulla! :-)
Vi startade resan redan kvart i sju i ett grått och regnigt Södertälje, så det var inte direkt pigga ben som gick till bilen, men Karin & jag laddade med en massa prat hela vägen till Göteborg. Ju närmare Göteborg vi kom desto bättre blev vädret och väl framme så sken solen mellan molntussarna. Jag var rätt lugn ända tills vi började röra oss mot nummerlappsutdelningen, då sög det till rejält i magen och tävlingsdjävulen vaknade. Planen var dock att ta det ganska lugnt, låta kroppen bestämma men absolut inte pressa mig. Jag klarade av att låta kroppen bestämma och inte pressa mig, direkt lugnt blev det inte (men mer om det sen).
Vädret var lite lurigt eftersom det blåste rejält, men det fick bli en tisha och TSM-linnet (för att synas), trekvartstights och såklart Bunny-öronen. (Här får jag erkänna en riktigt fåning sak. Jag hade inte en tanke på att Göteborgarna älskar Lisebergskaninen och såklart skulle tokgilla mina öron därför. Jag insåg dock snart att så var fallet...)
Karin & Karin
Vi snurrade runt lite i startområdet innan jag skulle hoppa in i min fålla och jag hade turen att få träffa Puma och hennes grabb innan start. Kul! Väl inne i fållan blev jag i vanlig ordning rätt stirrig. Jag får alltid känslan att jag inte hör hemma i min startgrupp utan borde springa sist i ledet, att jag inte är "en av alla de där vältränade" som står runt omkring mig. Nåja, jag fokuserade på att ha ett skönt lopp och inte springa för fort i början, men när startskottet gick så sveptes jag liksom bara in i löparmassan och hängde med. Redan innan första kilometern var sprungen upptäckte jag vilken underbart bra idé det var att springa i kaninöronen. Jag fick ett enormt publikstöd från såväl barn som vuxna och faktiskt från medlöpare (varav en kille trodde att jag var farthållare, hihi)

Well, första kilometern avhandlades på 4:30 och jag kände mig inte ett dugg trött någonstans, men insåg att det gick för fort. Försökte slå av på takten, men lyckades inte riktigt förrän jag nådde Älvsborgsbron efter dryga 4 km. Över bron gick det fortare igen, backträningen har definitivt gett resultat! Jag tänkte på backträningarna med IF Linnéa, hörde Linneanernas härliga tillrop inuti huvudet och tyckte synd om alla jag sprang om som inte har haft en coach Allan eller en coach Nisse (för det hade de inte, åh, så långsamt de sprang uppför!). Benen pinnade på och inte förrän jag passerat 7 km kändes det lite trögt och då drog jag ner tempot till 4:50-4:52 (komfortzon). Då var jag mitt ute på Hisingen och det kändes allmänt långtråkigt eftersom det var grus/sprängsten/dålig asfalt blandat med smala partier och spårvägsspår ute i hamnen. När kvartsmaran passerats kände jag, för ovanlighetens skull, av att kolhydratlagret var slut och att jag var på väg in i fettförbränning. Det blev nämligen motigt i andningen, trots att pulsen var stabil och benen kändes pigga... En mugg sportdryck senare var problemet löst och när jag närmade mig Göta Älvbron började benen öka farten igen.

På väg uppför Göta Älvbron hände något. Jag gick in i en magisk Runner's High, jag tänkte på träningspassen med IF Linnéa och TSM, tänkte på Niklas, Masse, Mia och alla andra underbara löpare jag lärt känna och jag hittade en kraft som knappt går att beskriva i ord. Jag svävade över bron och kände att backträningen gett sådan otrolig effekt. Jag kände mig stark, urstark, och kände bara att min kropp bar mig och det kändes inte tungt eller gjorde ont någonstans. Ögonen tårades när jag nådde toppen av bron, jag kände mig stolt och lycklig, jag kände skillnaden i kroppen nu jämfört med förra årets Göteborgsvarv. Kilometrarna passerade verkligen fort idag, för varje kilometer tänkte jag "en ny skylt igen?! Redan??". Och alla tidigare år har broarna varit tunga och jag har räknat kilometrarna ute på Hisingen som oändliga. Jag tror faktiskt att träningen gett effekt, med besked!

Över bron kom jag iallafall och då var det bara 6 km kvar. Uppför Avenyn gick det som en dans, supporten var enorm och jag fick en egen hejarramsa av fem tjejer som också hade bunny-öron, otroligt! När jag nådde Götaplatsen stod Catti där och hejade och jag blev så lycklig att jag fick gåshud. Tack, Catti!! Lyckan gjorde att ytterligare tre kilometer passerades utan att jag han reflektera särskilt mycket över det. Lite motstånd hade jag mellan 19 och 20 km, mest för att det blev trångt och jag fick kryssa för att komma fram. Och när jag inledde loppets sista kilometer kände jag att jag skulle orka minst 5-6 km i samma fart med lätthet. När jag närmade mig upploppet hade jag absolut ingen aning om hur fort jag hade sprungit, men insåg att det gått riktigt fort. Jag mötte nämligen sista startgruppen på väg ut ur startfållan och gjorde "High 5" med så många jag kunde. Och de startade 15.45, jag startade 14:08. Ni fattar?

Det var dock en liten bit kvar; in på Slottskogsvallen och en löparbana och direkt kom intervallkänslan. Och jag ökade, svävade, log och sprang i mål och glömde att kolla tiden. Det fick vänta. Just där och då skrek jag bara ut min glädje och lät tårarna komma. Och fick ta emot lyckönskningar från en bunt killar som tagit sikte på "kaninen" som jagat mig länge men som aldrig kommit ikapp. DET var dagens näst bästa egoboost!
Jag var så väck av glädje och endorfiner att jag började ringa hem till mina föräldrar utan att ha kollat av vilken tid jag fick. Samtidigt som mamma svarade började jag fippla med klockan och lyckades få fram tiden och gav min stackars mamma tinnitus på kuppen. 1.39.27. Personbästa med 1½ minut. Utan att vara i närheten av den trötthet jag kände förra året när jag sprang på 1.41.00. God damnit, I'm good!! =)
Svettig löparkanin
Efter dusch, stretch och återhämtning var det läge att ta tåget hem mot Stockholm. Först hade jag dock hunnit ringa Mia, sms:a Catti och kollat läget med Coola Karin, som också sprang på PB! Helt underbart!!! Catti, jag och TSM-kompisen T var med samma tåg hem och vi hängde i restaurangvagnen nästan hela resan och pratade löpning, loppet och livet. Och nu sitter jag här, med pigga ben och mår oförskämt bra. Må hända att det inte var alls planenligt att springa så fort, men nu fick kroppen gå och den ville gå fort. Jag hade ändå som ambition att ta detta som en träning och var inte alls inställd på att springa fort. Ändå går kroppen fortare än någonsin. Märkligt, härligt, förvånande! Jag är möjligen lite orolig att jag sumpat marathonformen (men nej, det tror jag inte) eller att jag håller på att bli sjuk (nej, tror inte det heller) men mest av allt är jag sjukt nöjd!

Och hur var det då att springa i kaninöron? Jo, de märktes knappt faktiskt. Kände av diademet lite i början, men det gick snabbt över. Det enda var att öronen fladdrade i vinden, men efter ett tag tänkte jag inte på det heller. Fast det var lite märkligt att folk jublade och hejade när de såg mig, men ska man springa i bunny-öron så ska man definitivt göra det i Göteborg!

Avslutningsvis till er alla som följt mr Sz's program: Västerbron kommer att bli piece of cake, båda gångerna. Jag törs nästan lova det!

PMS, backträning och uppladdning...

Hmm. Dagen började inte alls bra... Irriterad-check. Trött-check. Viktuppgång-check. Barbamammakänsla-check. Motivationsbrist-check. PMS-check! Dagen till ära lyckades jag också tappa mitt säsongskort på SL som gäller maj-augusti. Hurra! Någonstans där insåg jag att det inte var någon idé att sura utan bara gilla läget och fokusera på positiva tankar och när jag väl kom till jobbet så kändes livet lite roligare. Fick vara med om inte mindre än två härliga förlossningar idag, det är inte ofta! Och nyss, när jag kom hem, hade jag fått ett underbart mail från en underbar vän som får mig att le stort. Tänk, så bra det kan bli till slut :-)

Dagens backpass var precis lagom skönt. Sprang bort till Eriksdalsbadet längs Norra Hammarbyhamnen och körde backskolning i en liten undangömd backe (ingen publik idag). För att inte passet skulle bli för långt fick backen från Årstaviken upp mot Eriksdalsbadet duga, den blev lite lång (120 m) så tiderna blev lite mer än Sz-rekommendationerna; 28-31-32-30-29 s. Kändes både explosivt men kontrollerat idag, ett helt okej besked. Det enda som oroade mig liiite var att tibialismusklerna gnällde nu igen, fick stretcha rejält när jag kom hem. Har aldrig haft benhinneproblem förut, vill INTE ha det knappt två veckor innan SM! Totalt blev det 9,5 km, snittpace 4:52 och puls 165/188.

Nu är jag laddad och motiverad för både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Imorgon ska jag möta upp Karin efter jobbet och åka till hennes mamma för att sova där. Tidigt på lördag drar vi till Göteborg för att springa. Och även om jag inte kommer att ge allt så ska det bli jättekul att tävla i en stor tävling igen. Frågan är bara om jag ska springa i bunnyöron eller inte... Vad tycker ni?
Fånigt?

Sömn

Igår var jag helt otroligt trött när jag kom hem från jobbet. Bestämde mig snabbt för att stryka det planerade distanspasset ur schemat och ta en liten tupplur istället. Det blev inte en liten tupplur... Det blev 1+4 timmar, jag blev väckt av telefonen efter en timme och tackade tydligen ja till ett jobbuppdrag för NursePartner i sommar innan jag somnade om och sov fyra timmar till ;-) Sömnbrist? Skulle tro det!
Nu är jag iallafall utvilad och laddar som bäst för att köra ett backpass på förmiddagen innan det är dags att slava i landstingskorridorerna igen. Återkommer med en rapport ikväll. Skön torsdag på er så länge!

Tisdagsintervall

Idag höll det på att inte bli något pass alls. Jag var så trött när jag kom hem från jobbet att jag knappt orkade hålla ögonen öppna (tack vare ena grannens nattliga tvättande och den andra grannens festavslutning i hissen inatt. Underbart!). Lyckades dock gräva fram lite motivation och kom iväg till Zinkens IP. Mia var tyvärr upptagen på annat håll, saknade hennes glada nuna idag (men Mia, jag tränade för två!).

Rebecca, som vann damklassen i Kungsholmen runt (10 km), höll uppvärmningen och coach Nisse bestämde att vi skulle springa 8x800m-intervaller på Zinkens IP. Jag beslöt mig för att köra 6x800 m istället (och frågade faktiskt coach om lov ;-) ), även om det inte helt var enligt Szalkai-programmet (måste testa 300-metersintervallerna nästa vecka!). Det blev lite kryssande mellan mål, fotbollar och fotbollstjejer som körde styrkepass mitt i löparbanorna, men det gick riktigt bra ändå :-)

Enligt någons Garmin ska sträckan faktiskt ha varit 800m, men min klocka sa konstant 740 m och jag litar mer på den. Annars gick det ruskigt fort! Blev inte helt jämna intervaller idag, men jag är nöjd eftersom jag ändå kände att jag hade kontroll hela tiden. Snittpacen på intervallerna blev 4:08, total sträcka 4,4 km. Iterationerna lyder som följer: 2:59-3(04-03-01-03-04). Och möjligen sprang jag en extra intervall på 500 m när jag fick för mig att ta rygg på coach Nisse under min nedjogg och hans sista intervall... Kunde inte låta bli att testa om jag kunde hänga med, och det kunde jag ;-)
Jag är förvånad över min egen utveckling, för tre månader sedan hade jag aldrig varit i närheten av dessa intervalltider och idag hade jag absolut kunnat ge mer om det inte vore för ett Göteborgsvarv på lördag och framförallt; 18 dagar kvar till SM.

Totalt idag blev det 10,2 km, 49:24 min, snittpace 4:48 min/km och puls 163/193. Och ett löpindex på rekordhöga 66 :-)

Tack!

Tack alla ni för era kommentarer och åsiker på gårdagens inlägg. Jag blir alldeles varm inombords av ert stöd!
Batterierna laddade, fokuset avsmalnat på Stockholm Marathon och de 18 återstående dagarna dit. Anmälan till Berlin Marathon i september är gjord. Och jag längtar så vansinnigt mycket efter att få ge allt, kosta vad det kosta vill. Tävlingsdjävulen har vaknat och tänker inte somna förrän tidigt 1/6!

1021,21 km och bristande motivation

1021,21 km är alltså den sträcka jag tillryggalagt sedan 1 januari i år. Ingen dålig sträcka kan tyckas, men just nu känns det som att det kvittar. Precis innan jag somnade igår kväll kände jag bara hur all motivation, all träningsglädje och all längtan till 31/5 försvann. Och när jag vaknade imorse var motivationen fortfarande borta. Inte kul! Nu är jag i och för sig varken förvånad eller särskilt bekymrad över motivationsbristen, I've been there before... Men det blir inte roligare för det :-P

Jag antar att det är någon slags "post-långpass-depression" (alternativt PMS) som slår till, endorfinbristen gör sig påtaglig och löparsjälvförtroendet sviktar (nu igen). Det är egentligen skrattretande, för i lördags var jag jättenöjd och kände mig stark och nu är den känslan bortblåst. Nåja, jag tänker inte gräva ner mig för det, jag kommer igen och det senast imorgon ;-)

Inatt drömde jag för övrigt om SM, fast start och mål var ute i skogen någonstans. Och det fanns inga bussar som gick tillbaks till stan. Drömmen var mycket förvirrande, men jag minns att jag sprang i mål långt före både min pappa och min kusin men ändå kände jag ingen glädje över det (och i verkligheten skulle ingen vara gladare än jag om jag äntligen fick slå kusinen!) Vad betyder den drömmen tro?

Dagens status för övrigt är pigga ben, en öm ringtå på vänsterfoten och låg puls. Och snart en generellt ömmande kropp, ska till naprapat-Oskar innan jobbet och det kommer inte att bli behagligt ;-) Veckans träning får bli som den blir, fokuset ligger på kvalitetspass och Göteborgsvarvet som ett sista långpass innan SM. Och en stilla bön om att formtoppen infinner sig i rätt tid.

Plats 33 i värmen

Gårdagens halvmarathon blev ett lopp som mest kan sammanfattas "jaha"... Jag lyckades aldrig bli riktigt laddad inför loppet och känslan höll i sig tills jag gått i mål. Marathonpsyket låg helt enkelt och sov ;-)
För att ta det hela från början så vaknade jag och marathonpsyket samtidigt och jag var rätt nervös när jag rusade till bussen för att ta mig till Niklas. Väl där försvann all nervositet, Masse och Catarina var redan på plats och vi pratade en massa innan det var dags att jogga till start. Uppvärmningen på 2 km var inte sådär jättebehaglig, värmen gjorde sig påmind redan då och varmare skulle det bli...
Rålis var full av människor; löpare, hundägare, picknickande familjer och solbadare. Träffade en massa löpare från TSM och även Jumper och Fredrika som jag bara känt till via bloggen innan. KUL! Hann även med att prata lite med Mia och hennes syskon innan start. Och starten var ju ett kapitel för sig... Vi stod och pratade i godan ro och helt plötsligt, utan förvarning, gick startskottet. Det blev minst sagt lite förvirring och jag hann inte ens reflektera över att det var tävlingsdags.

Första kilometern var trång och backig, tempot gick långsamt och jag blev riktigt grinig över att det var folk överallt, men efter backarna lättade det och jag kunde springa på. Niklas drog iväg direkt, valde att inte ta rygg på honom utan köra i mitt eget tempo. Masse och jag hade däremot sällskap ett par kilometer innan han tog det lite lugnare. Vid första vätskekontrollen var vattnet slut och det fanns kanske tre-fyra muggar sportdryck kvar. Det var ingen hit alls att dricka klibbig sportdryck när det enda man längtade efter var vatten... Som tur var hade jag eget vätskebälte så jag kunde ju dricka ändå. Värmen var rätt påtaglig och det blev inte bättre av att det dammade rejält längs vägarna. Hela första varvet flöt dock på rätt bra, jag kände mig lätt och kroppen kändes stark. Kollade aldrig på klockan utan lät kroppen springa på och det kändes skönt. Precis vid varvningen kom dock bakslaget; jag fick håll. Jag har aldrig fått håll sedan jag blev löpare och det var horribelt! jag blev tvungen att stanna och gå i tre omgångar (totalt 500 meter) och det tappade jag såklart en det tid på. Det gjorde så vansinnigt ont och ett tag trodde jag faktiskt att jag skulle få lämna frukosten i retur, men tack och lov så slapp jag det!
Mellan 11 och 15 km var det tungt, just på grund av att jag fick håll, men vid 16 km lättade det igen och allt kändes mycket bra. Förutom värmen, för den började verkligen ta på krafterna. Körde med taktiken från SM i fjol, två muggar vatten vid vätskekontrollen- en över huvudet och en att dricka. Det fungerade även igår, så fort huvudet blev svalkat så kändes det lättare att springa.
Sista biten in till mål ökade jag tempot lite, jag var inte trött, inte slutkörd, men jag hade heller inte kunnat motivera mig till att springa snabbare. Kom i mål på den officiella tiden 1:47:08 och en 33:e plats av 157 damer. Tiden är helt okej med tanke på att jag gick bitvis, jag körde inte på maxväxel och jag kände av värmen. Men nöjd, nja... Jag är nog varken nöjd eller missnöjd faktiskt. Mest ett konstaterande att formen är bra.

Efter loppet samlade vi ihop oss och joggade hem till Niklas igen. Då hade truppen utökats till med Johan också. Jättekul! Lika kul var det inte för stackars Catarina som vurpat och fick bryta loppet, men hon var pigg & stark under nedjoggen trots skrapsår och en ömmande vad.
Vi joggade över Västerbron och Liljeholmsbron ner mot Gröndal och det var jätteskönt, verkligen! Sista kilometern gick vi dock och bara pratade. Totalt blev det 27,5 km varav 21,1 i tävlingsfart. Helt okej genomkörare, benen kändes pigga trots allt. Tillbringade därefter större delen av eftermiddagen på Niklas' veranda och diskuterade/analyserade loppet och hade otroligt trevligt. Tack, killar!! :-)

Avslutade dagen med att träffa Mia(som vann över sina syskon, GRATTIS!)analysera loppet ännu mer och gå ut och träffa IF Linnéa-vännerna på Morfar Ginko. En av tjejerna, Rebecca, vann damklassen i milloppet och det firade vi såklart extra mycket :-) Kvällen hann bli till natt och ett glas vin hann bli några till innan jag avslutningsvis tog bussen hem till Henkan. Och nu sitter jag här, med pigga ben och ömma tår och funderar på om det inte ska bli en kort, lugn runda ikväll iallafall :-)

Uppladdning

Sitter och laddar lite inför morgondagens halvmarathon. De smärtsamma fotbollsbenen är ett minne blott, dagens långpromenad fick det att rycka i löparbenen av träningsvilja :-) Tävlingsnerverna har inte vaknat alls, misstänker att det beror på att jag mer ser morgondagens Kungsholmen Runt som 2/3 av ett långpass... Fast när TSM-linnet träs på och nummerlappen är fäst så kommer det nog att pirra lite iallafall :-) Tiden är inte det viktiga imorgon; jag vill ha mängden och den sköna löparkänslan i kroppen. Hoppas att det blir så också!
Imorgon blir det samling hos Niklas vid 9-tiden och sedan gemensam jogg till starten. På något sätt ska vi samla ihop oss igen efter målgång och fortsätta en liten runda till och avsluta hemma hos Niklas igen. Ska bli riktigt härligt, jag ser faktiskt fram emot ett långt långpass i solen! Blir till att ta med vätskebältet med alla flaskorna, plus att dricka vid alla kontroller.
Imorgon kväll blir det ännu mer löparumgänge, jag ska träffa Mia och sedan drar vi på "afterrun" med Söders Hjältar. Jag tror och hoppas att ölen kommer att smaka riktigt gott efter en härlig träningsdag!

Avslutningsvis bjuder jag på en av mina favvolåtar just nu; I'm yours med Jason Mraz. Av någon anledning har den låten spelats på radion flera morgnar i rad när pendeltåget korsar Årstabron och solens strålar glittrat i vattnet och jag har fyllts av lycka och glädje över det vackra som finns i livet. Texten är dessutom underbar.

Vilotorsdag

Det var bara att ge upp dagens planerade milpass. Lårmusklerna har gnällt mest hela dagen och jag klandrar dom inte! Skönt med träningsvärk, då ger träningen effekt ;-)

I brist på träningspass traskade jag till RS och hämtade ut nummerlappen till Kungsholmen Runt. Det skulle jag inte ha gjort. Det händer nämligen någonting med mig så fort jag kommer i närheten av en nummerlappsutdelning; självförtroendet rasar i botten. "Alla andra" ser ruskigt vältränade ut. "Alla andra" är mer förberedda än jag. Och "ingen annan" hade minsann mina blyben (jag stolpade fram som en mycket, mycket stel fotbollsspelare). Jag undrar om jag någonsin kommer att hämta nummerlappen och känna "jag är jävligt stark, akta er!"...

Fick för övrigt ett oväntat inslag av statisk träning på jobbet idag. Min patient fick för sig att föda barn lite hastigt och lustigt och hamnade liggandes på golvet. Av utrymmesskäl fick jag förlösa huksittandes och gissa vad mina lårmuskler tyckte om det. Men vad gör man inte för sina patienter?! Hur som helst så blev det en kanonförlossning, snabbt som attans gick det och jag hann inte ens få på mig handskar. Som straff får jag bjuda hela personalstyrkan på tårta... Men vad gör väl det när man har världens bästa jobb?

Hur är det möjligt?

Jag blir faktiskt inte klok på mig själv. Hur är det möjligt att jag har en kropp som håller ihop och snällt ställer upp på alla galenskaper jag släpar ut den på? Och hur sjutton är det möjligt att jag trots det verkligen tvivlar på min förmåga? Antar att tvivlet är en drivkraft i sig, men ändå...
Det blev snabbdistans idag, av den enkla anledningen att jag jobbar kväll imorgon och inte orkar leverera en snabbdistans och sedan jobba. Jag är väl lite lat ;-) Fast, jag orkade springa snabbt idag efter en ytterst kaotisk dag på jobbet med två konstiga förlossningar som gick ett-i-ett. Tur man har starka ben och stödstrumpor!

Snabbdistans var det ja. Och PH-pass med Super-Karin som cyklat hela helgen. Hon är otrolig, den tjejen! Först ut: snabbdistansen, 8 km. Enligt Mr Sz skulle tempot vara "ner mot 4:30 per km eller på känsla att det känns fort". Jag tänkte nöja mig med 4:35, med tanke på gårdagens utfallssteg som verkligen kändes i benen. Värmde upp med 2 km i 4:58-fart, benen värkte och gnällde, men det lyssnade jag inte riktigt på. Satte fart längs Årstaviken och körde mestadels på känsla. Efter tre snabbdistanskilometer fick jag dock stoppa och stretcha, för då trodde jag att benen skulle gå av. Efter lite snabb stretch drog jag iväg igen och körde på i bra fart. Över Västerbron höll jag 4:25-pace uppför och 4:15-pace nerför (jag fattar inte detta alls!). Sista biten mot Fridhemsplan var en plåga för lårmusklerna, men klockan stoppade på 35:42, dvs 4:27-pace. HUR ÄR DET MÖJLIGT?! Totalt 10,5 km, snittpace 4:34 och puls 168/188. :-) Sprang förvånad och trött hem till Karin, fyllde på depåerna med lite vatten och snackade lite innan vi tog nästa runda.

PH-rundan skulle idag förlängas lite och Karin valde 5:05-5:10-pace. Sagt och gjort, vi värmde upp med en skön långsam kilometer och sedan satte vi av upp mot Fredhäll. Karin halkade efter i uppförsbackarna, men ville köra på så jag höll farten rätt bra. Nya rundan är betydligt mer kuperad, men den är riktigt härlig. Mindre härligt var alla flygfän som gjorde det svårt att andas. Får väl se det som extra proteiner, men det var INTE behagligt att sätta en svärm knott i halsen. Urk!!!
När vi närmade oss Rålis fick Karin ny energi och började dra. Sista kilometern inledde hon på 4:45, så jag var elak nog att plåga henne igenom hela kilometern i samma tempo. Och hon grejade det galant! Karin, du är makalöst stark!! Totalt sprang vi 8,5 km i 5:10-pace, men själva snabbdistansen landade på 5:02-pace. Och puls 159/172.

Summa summarum: Jag har sprungit 19 km idag. Trots att benen nästan grät efter Allans underbart hårda coachning igår. Och jag grejade en snabbdistans UNDER Szalkai-rekommendation. Och pulsen var nere i 55 spm en timme efter avslutat träningspass. Jag fattar absolut ingenting av det här, men jag känner mig stark och lycklig. Och är full av energi och vårkänlsor. Kan det vara orsaken? :-)

Run to the hills...

Ledig tisdag, träning med IF Linnéa igen. Ryktet sa Västerbrointervaller och jag var laddad till max för att förbättra tiderna. Kom lite tidigt till Zinken, men behövde inte vänta särskilt länge förrän P dök upp och vi började prata lopp och TSM-träningar. En stund senare kom en mycket halt coach Allan springandes. Det såg ut att göra rejält ont i hans ben, men han höll god fart ändå. Imponerande! Därefter dök Mia upp och vi pratade om allt och inget tills det blev dags att dra iväg. Istället för Västerbrointervaller hade Allan bestämt att vi skulle springa kort backe. Sagt och gjort!

Mia och jag tog "långa" uppvärmningsrundan på 5 km, och det var nog tur för vi hade som vanligt mycket att prata om. Snittfarten var 5:04 min/km, så det gick inte så långsamt heller. Hoppsan :-) Väl framme vid backen var ordern från Allan att springa 10 intervaller och eftersom jag lyder coach så blev det 10 intervaller också. Backens lutning var inte att leka med, det blev jag varse efter tre intervaller när benen började bli lite sura. Backen var ca 140 m lång och såhär blev iterationerna: 35-34-35-37-37-41(!)-38-38-35-38. Högst irriterande med 41-sekundersintervallen, men i övrigt är jag jättenöjd! Det var riktigt, riktigt jobbigt idag, men samtidigt så otroligt roligt!! :-)

Nåja, inte nog med att mjölksyranivån var skyhög efter intervallerna. Allan tyckte att vi skulle köra lite utfallssteg också. Och eftersom vi alla lyder coach så blev det 2x20 utfallssteg. Mina ben skrek högt av trötthet efter det, men så skulle vi ju tillbaks till Zinken också... Nedjoggen var nog något av det mest smärtsamma mina ben varit med om på länge. Som sista två kilometrarna på ett marathon ungefär. Total sträcka idag: 9,5 km, snittpace 5:10, puls 168/196 (rekord!).

Efter nedjoggen blev vi kvar i "klubbstugan" och snackade lite om Berlin Marathon. Det slutade med att jag fattade ett avgörande beslut. Jag kommer att ångra ihjäl mig om jag inte springer det i år. Berlin Marathon, en månad innan New York Marathon. Jag kan inte vara klok. Men i hjärtat känns det rätt, och då är det rätt. Om jag så ska leva på nudlar och havregryn! Och då blir mitt tionde marathon i New York ändå :-)

Nu sitter jag här med trötta ben, men med ett stort leende på läpparna. Kvällens träning var underbar, jag är hög på endorfiner och vårkänslor upp över öronen. Tack, Allan, du är en grym coach! Och tack Söders Hjältar, vilken kväll!

Anti

Idag har omvärlden varit emot mig. Har aldrig fått ta emot så många (avundsjuka?) pikar och kommentarer om min träning som idag. Är allt annat än glad, bara trött och sur. Varför kan inte icke-löpare ha lite sympatier för en löpnörd? Jag har fått höra allt från "gör du inget annat än tränar, eller?!" till "är man så jävla dum så får man väl skylla sig själv" (att bero på gårdagens intervallpass, jag var lite trött i benen imorse... vilket inte är så konstigt med tanke på att jag stått/gått konstant på jobbet de senaste fyra helvetesdagarna. Råkade bara nämna att jag var extra trött pga träningen). Höjdpunkten var nog kommentaren "Tränar du mycket? Jaha, ja, det kan ju behövas". Eh, va?! Ser jag så otränad ut? (möjligen kan personen i fråga ha syftat på att mängdträning behövs inför ett marathon, men jag uppfattade det inte som så)

Jag kanske är känslig, men jag blir så himla ledsen. Varför kan jag inte bara få vara en löpnörd utan att folk måste kommentera så elakt? Men jag ska se till att de får äta upp vart enda elakt ord, för banne mig: imorgon är det träning igen som gäller. Och jag är laddad!

Krillan blev Stadion...

Magiska Stadion
Det blir inte alltid som man planerat, men idag blev förändringen den bästa tänkbara! Jag hade, minst sagt, full fart på jobbet och lämnade avdelningen med allt annat än pigga ben och löplust. Hade nog faktiskt övervägt att stryka passet om det inte vore för att det idag stod intervaller med sällskap på schemat, så trött och sliten kände jag mig.

Började ladda mentalt på pendeln in till stan och när jag mötte Mia vid Stadshuset så kändes det rätt okej att springa. Benen var jättetrötta efter dagens spring på jobbet, så det var inte direkt skönt att springa de första kilometrarna. Jag hann dock inte känna efter alltför mycket, för Mia och jag hade massor att prata om och helt plötsligt var vi framme vid Krillans IP. Där möttes vi av stängda grindar och anslag om division-någonting-lågt-match i fotboll. Jaha... Vad göra? Vi väntade in Catarina och det visade sig att hon kom med bil, så vi tog en utflykt tvärs igenom stan till... Stockholm Stadion... Och om jag inte var kär i Stadion innan, så är jag det nu :-)

Efter ytterligare uppvärmning så startade jag och Catarina våra 800-metersintervaller medan modiga Mia gick ut hårt och sprang tusingar. Det var sista testloppet enligt Mr Sz's schema och det blev mitt bästa testlopp någonsin. Bestämde mig för att försöka hålla 4:10-4:15-pace och se hur långt jag orkade. Det blev betydligt (nåja) bättre än så. Första intervallen kändes okej, andra intervallen sprang jag och filosoferade lite och tappade fokus så den blev långsammast av alla... Surade lite och ökade på farten till tredje intervallen och när jag kommit så långt så kändes det lite synd att redan vara halvvägs. Beslöt att försöka pressa tiderna lite för varje intervall som återstod, och jag lyckades! Tiderna för mina sex intervaller lyder som följer: 3(23-24-21-19-14-08) vilket ger följande pace: 4(08-09-03-02)-3(56-52). Ingen mjölksyrakänning över huvud taget förutom på de sista 100 metrarna av den sista intervallen (men då var pulsen uppe på 194 spm också). Jag lovar att glädjetjutet efter sista intervallen hördes över halva Östermalm :-)
Totalt idag blev det 12 km på 56:50, snittpace 4:43 min/km, puls 163/194. Nöjd så det förslår!

Mia dundrade 4 tusingar och Catarina fick nöja sig med fyra fina intervaller pga känningar i vadmuskeln. Nedjoggen efteråt gick i ett endorfinrus, vi var bara så glada och lyckliga och nöjda över våra prestationer. Och fan, så bra vi var!! :-) Tack underbara tjejer för ikväll!
Mia och jag avslutade med en lång promenad med massor av prat om träning & livet. Suverän avslutning på kvällen! Och på begäran från Mia kommer här en av de två filmer som Catarina tog med min mobil. Jag är tyvärr för oteknisk för att lyckas rotera filmen "åt rätt håll", ni får vrida på huvudet istället ;-)
Och jag kanske är snabb då... lite iallafall...

Just another 12 K...

Ja, dagens runda var liksom varken till eller från. Mer än att jag var ruskigt träningsabstinent innan jag gav mig ut. Gårdagens planerade morgonpass strök jag, tyckte det kändes lite väl mycket med löpning fyra dagar på raken nämligen... Det blev sovmorgon istället och det var välbehövligt efter alla tidiga morgnar på jobbet. Jobbet ja... Jag börjar inse att det är svårt att satsa på marathon och vara heltidsarbetande förlossningsbarnmorska. Problemet är ju att jag inte vill vara utan vare sig förlösandet eller marathonsatsningen och just nu är det bara jobbigt. Kan bero på att veckan varit riktigt tuff på jobbet, bara en ledig dag och en relativt späckad träningsvecka. Jag har världens bästa jobb och jag älskar att springa, tro inget annat! Det är bara det att jag just nu känner att jag inte får tillbaks energi i samma takt som jag ger den :-/

Nåja, jag ska inte gnälla. Kroppen känns inte sliten så, benen är förvånansvärt pigga och pulsen lägre än på länge. Mitt högerknä knäpper men det känns inte som "ni-vet-vad"-knä(stretcha-stretcha-stretcha!). Min kropp och jag är nog ganska mycket i harmoni just nu, men marathonspöket har börjat viska lite. Självförtroendet vacklar, jag känner mig precis lika (o)tränad nu som för ett år sedan. Jag börjar misstänka att det hör marathonspöket till ;-) Well, maj kommer att bli en lång kamp mellan marathonpsyket och marathonspöket. I ain't afraid of no ghost! :-D

För att komma till väsentligheterna, dagens pass! Det blev 12 km totalt, från Henkan via Slussen och Skeppsbron, ett varv runt Skeppsholmen och tillbaks samma väg. Det jag inte tänkte på var att halva Stockholm plus turister var ute på samma runda; med barnvagnar, hundar, ölflak och annat... Dagen till ära bestämde jag mig för att köra löpskolning på Skeppsholmen till de tyska turisternas stora glädje och ett antal bilisters stora förvirring :-) Skips, månsteg, tågång och utfallssteg fick det bli innan jag sprang hem. Farten 4:55 min/km i snitt. Medelhårt distanspass således.

Imorgon väntar sista testpasset; 6x800m intervall på Krillan med sällskap av Mia, TSM-Catarina och kanske några till. Någon mer som vill med? Samling 17 vid Krillans IP, sen ger vi järnet! :-)

Långpass med fartökning ad modum Karin...

Idag blev det åter igen korta kortbyxor, men långärmad windstopper och tunn väst. Trodde först att jag klätt mig för varmt, men när motvinden blåste i så var det skönt att vara välklädd över magen (fryser nästan alltid där, konstigt nog). Tröjärmarna kavlades dock snabbt upp, solen sken konstant under hela rundan. Det intressanta idag var mängden lediga människor som flanerade längs min runda, den ene mer bakfull än den andre. Just i det läget kändes det så skönt att må bra, njuta av vädret och transportera fram kroppen på pigga ben :-)

Rundan idag gick via Slussen och Skeppsbron ut ett varv runt Riddarholmen och sedan Strandvägen ut mot Djurgården. La in fartökningen efter drygt 12 km, vid Djurgårdsbrunnskanalen, och höll farten i 2 km. Tog "yttervarvet" från Djurgårdsbrunnskanalen och följde vattnet... och sprang liiite för långt, för helt plötsligt hade jag hamnat vid Prins Eugens Waldemarsudde och fick snällt knata uppför lite trappor och leta efter en ny väg. Det var ungefär här jag insåg att långpasset var på väg att bli lite för långt mot ursprungsplanen... Jag beslöt mig för att korta ner hemvägen lite för att det inte skulle bli ett alltför långt pass.

När jag vände upp längs Stadsgårdskajen mot Henkan var motlutet och motvinden riktigt påfrestande, men idag var jag beväpnad med både gel och sportdryck från Maxim så jag tog mig hem utan att tappa fart. Magen höll för elektrolytchocken, men jag kan ju inte påstå att den där sockersmeten är god direkt :-P

Väl hemma kändes kroppen helt okej, ömma tår och en trötthet i hela kroppen men benen mår bra. Liiiite känningar i det knäppande högerknät, men nej! Don't even mention the war!! Enda smolket i bägaren är det illamående jag får dras med efter längre långpass... Det är INTE kul att tvinga sig själv att äta, men vad gör man inte för återhämtningens skull?

Vad innebar då ad modum Karin? 25,3 km, 2:09:10, snittpace 5:06 min/km, fartökningspace 4:15 min/km. Och snittpuls på 175 spm, vilket bara är marginellt högre än på TSM-passen (170-172 spm de senaste fyra gångerna och då har farten varit 5:17-5:27...). Jo, jag är nöjd. Att orka öka farten 12 km in i långpasset till 4:15-fart och hålla det i 2 km utan att det kändes tungt, DET är jag riktigt nöjd med!
Avslutningsvis bara några bilder från vilserundan kring Waldemarsudde. Kan man annat än älska Stockholm en dag som denna?