söndag 7 september 2008

Vägen mot 1:33:41

Far och dotter efter dubbelt PB
Vaknade rätt pigg och lugn igår morse, men det tog inte lång stund innan tävlingsnerverna började spöka. Vid 11-tiden dök mina föräldrar upp och pappa och jag påbörjade den sedvanliga baissningen. Tror att den som blev mest psykad var mamma som tvingades höra vårt tugg ;-)

Riktigt skönt att ha sällskap till starten, folket på tunnelbanan trodde nog inte vi var kloka när vi traskade runt i en svart sopsäck (jag) respektive vitt plastskynke (pappa) mot vätan, men ju närmare startområdet vi kom desto fler plastklädda människor såg vi. Mötte upp en massa härliga Linneiter vid Café Opera och konstaterade att det bara var slöseri med energi att värma upp i regnet. Hann snacka lite strunt med Mia, Niklas, Masse, Nisse, Patrick och Tone och dessutom få ett lycka till av Jumper (TACK!)innan det var dags att bege sig ut i regnet och ställa sig i startfållan.
I startfållan hade jag sällskap av pappa och Pertti, och sisådär 3000 löpare till. Jag frös så jag skakade och kände mig nervös, men ändå kändes det bra att stå där och känna atmosfären av förväntansfulla löpare. Och rätt vad det var så vände sig en kille om och presenterade sig som Startnummer X i egen hög person. Trevligt sammanträffande :-) Min pappa såg rätt förvirrad ut, så jag fick förklara bloggvärldens märkliga möten för honom.

Nåja, starten gick och jag bestämde mig för att hänga på Pertti för att få upp farten i början och sedan köra på så länge jag orkade. Efter knappt 500 meters löpning såg jag en löpare i Ärla IF:s färger och mycket riktigt, det var Berglund som susade fram. Kändes kul att springa ikapp och få säga "kör hårt" IRL istället för bara på bloggen :-) Tappade bort pappa rätt snart efter starten, men lagom tills vi närmade oss Kungsholmen så dök han upp som gubben i lådan och hade fin fart. Så långt kändes allt okej, men när vi nådde Kungsholmsstrand började jag känna mig lite småseg. Passerade mamma och de eviga supportrarna Knutsgård som vinkade och hejade och fick ny energi. När vi passerat vätskekontrollen vid 6 km hade jag helt plötsligt tappat bort både pappa och Pertti och fick mala på själv. Hade redan konstaterat att det gick fort, men bestämde mig för att inte tänka och känna efter så mycket utan bara köra på så länge det kändes bra. Och det kändes bra nästan hela vägen...
Passerade 10 km på NYTT OFFICIELLT PB på milen; 44:41 och började fundera över om jag gått ut för hårt. Släppte sedan tanken och fokuserade på att ta mig framåt istället. Mentalt började det kännas lite tungt och jag längtade efter lite support. Helt plötsligt fick jag support från tre håll nästan samtidigt. Först ut var Catti, som skrek och hejade så att jag gick i spinn totalt och skrek lika högt tillbaka. Med gåshud på armarna och tårar i ögonen sprang jag sedan ikapp vännen E (precis som på SM) och fick sällskap därifrån hela vägen in i mål. Och bara någon minut senare passerade vi Gamla Stan och Görel som skrek och tjoade så att jag på nytt fick både gåshudade armar och tårar i ögonen av lycka. TACK!!

När vi kom över på Söder Mälarstrand tappade jag lite fart, jag och E sprang nämligen och småpratade i 4:30-fart... När jag upptäckte det, vid 15-kilometerspasseringen, ökade vi farten lite och hjälptes åt att peppa varandra de sista 6 kilometrarna. När Tantobacken kom kände jag bara "nu jävlar" och gick ut för att krossa backen och det gjorde jag! Fortsatte uppför St Paulsgatan av bara farten och passerade coach Nisse, men tog kanske i lite väl mycket för när vi närmade oss Slussen så kände jag för första gången att jag var riktigt, riktigt trött. Tyckte att jag tappade fart, men i verkligheten rullade jag på i samma tempo hela vägen från Slussen till mål (4:28-pace).
Klockning vid 20 km
Passerade Catti för andra gången var 20 kilometrar avverkade. Den här gången tror jag vi skrek båda två så det ekade i hela Gamla Stan. Upplyft av tillropen ökade jag lite, lite grann sista biten in mot mål och orkade faktiskt spurta in på målrakan, lyfta armarna och vråla högt av glädje när jag stoppade klockan på 1:33:49 (egen tid).
I mål stod Pertti och väntade och det blev kramkalas och mer segervrål. Upptäckte på min väg mot klädinlämningen hur många löpare jag känner, för kramkalaset fortsatte hela vägen dit. Och där mötte jag min fantastiska pappa som satte personbästa med fyra minuter. Han är makalös!!

Tillbringade sedan kvällen i sällskap med underbara, fantastiska löpare från IF Linnéa. Kvällen blev natt och nästan morgon innan jag var hemma, segertåget rullade fram på Söders gator och jag vill lova att det firades ordentligt. Mjölksyra balanseras bäst med endorfiner, det är banne mig en av de största sanningarna just nu!
Grattis, alla löparvänner, till era kanontider igår! Och tack för alla tillrop. Jag är stolt, jag är nöjd och jag mår oförskämt bra idag. Mot nya mål, eller hur?!

16 kommentarer:

Sofy sa...

Åh vilken fantastisk härliginsats! Jättekul läsning!!!

Kram

Helena sa...

Mot nya mål Lilla my! Tack för igår du är kanon!!! :)

Fredrika sa...

Ni är så grymma både pappsen och du - vilken grej! Tack också för spännande reportage från loppet :-)

Mot Berlin!!

Jobarez sa...

Grattis till ditt superlopp! Vilken underhållende läsning.
/fredde

Dunceor sa...

Din pappa är helt klart enormt imponerande, sikken prestationen!

Din egen är inte fy skam heller men det visste man ju att du hade i dig =)

Benet sa...

Riktigt rolig läsning. Tack för det.

Ja, som jag skrivit tidigare. Du är helt makalös, i toppform och så stark, så stark. Så ock din pappa! Måste vara skitkul att få dela glädjen med honom.

bureborn sa...

Håller med ovanstående; tack för härlig läsning!

Catti sa...

Jag ryser av löparglädje när jag läser ditt inlägg. Blev så hög när jag fick se dig glida fram i löparklungan, det var som om du klöv den i mitten med din fart. Du har samma starka steg oavsett om du har sprungit 3 km eller 30. Du imponerar alltid och att se dig springa gör mig så glad.

MarathonMia sa...

Du är min idol! Helt fantastisk insats!

Ryser.

Felicitas sa...

Du är så jäkla GRYM!!!!!! :D

Karin sa...

Sofy: Tack :-) Du får en kram tillbaks imorgon!
Helena: Tack själv, DU är kanon!! Vilken prestation du gjorde!
Fredrika: Ja, jag uppskattar det mer och mer. Inser att det är få förunnat att ha en snabbfotad farsa :-) Mot Berlin, indeed!
Fredde: Tack!! :-)
Dunceor: :-) Tack, och tack å pappsens vägnar också!
Benet: Tack för dina ord, de värmer verkligen! Och ja, det är underbart att ha någon att älta löpning och dela segrar med :-)
Bureborn: Tack och bock :-)
Catti: DU var den som fick mig helt knasig av löparglädje! Vilken supporter!! Jag körde Duracell-växeln i lördags, just keep running ;)
Mia: Tack, nu rodnar jag :-) Du är min idol! Så stark!!
Jane: Tack, vännen!! :-)

Magda Gad: sa...

ja fan va grym du är! vilja, hårt arbete och jävlar anamma. underbart!!! STORT GRATTIS!

therunningduck sa...

Vad kul att läsa om ditt lopp!! När du beskriver loppet låter det inte som vi sprang samma sträcka. Ditt lopp låter som om du sprintade femman eller ngt. Måste vara härligt att ha löparkänsla en hel halvmara!!

Startnummer X sa...

Kul att ses och grattis till ett strålande lopp!!

Nike sa...

Grattis igen, du är helt fantastiskt! Vet du vilken inspiration du är? =)

Karin sa...

Magda: Jag känner mer och mer likhet med Lilla My ;-) Tack!
TRD: Ett lopp, 9000 deltagare, 9000 olika resor :-) Jag lovar att alla de 21098 metrarna kändes i benen mot slutet...
Startnummer X: Detsamma! Vilket lopp du gjorde!
Karin: Tack, vännen! DU inspirerar mig, kul att jag kan inspirera tillbaka :)