Not so very Fun Run at all

Precis såhär inte-kul var det
Hur kan man döpa ett millopp till FunRun? Det var inte ett dugg roligt. Det gjorde mest ont och slutade i en rätt medioker tid. Jag borde vara nöjd, men det är jag inte. Iallafall inte med tiden...
Men, för att ta det hela från början. Helgen har tillbringats i ett alldeles fantastiskt löparsällskap; Niklas med familj (varav S och M stannade kvar medans L och P åkte hem), Masse med Görel och Adrian-10, Tone, Ana, Johan och Magnus med familj. Det var vi och en hel drös löpare till som tog färjan över till Åland för att springa diverse distanser; Marathon, Halvmarathon och så ovan nämnda (not so very) Fun Run. Uppladdningen bestod i båtresa, buffémat, poolbad, bastu, mer mat och så lite softande på kvällen. Och såklart nummerlappshämtning på Wiklöf Holding Arena (som för övrigt mest påminde om Krillans IP. I bästa fall.).

Jag fick tacksamt nog sovmorgon, milloppet startade först vid 11, så när min rumskompis Tone gick upp för att äta frukost kunde jag somna om och sova en timme till. Hade lite taktiksnack med Tone och försökte tänka positiva tankar om vinden som ven utanför fönstret. Regnet hade iallafall upphört lagom tills mina vänner gick till starten, alltid något :-) Själv blev jag ensam och fick med ens marathonspöket som sällskap. Roligare sällskap kan man ha när man ska slå ihjäl ett par timmar före ett lopp själv, det vill jag lova! Jag blir så fånigt nervös, nervositeten står varken i proportion till loppets storlek eller längd, den bara finns där. Dessutom upptäckte jag lägligt att jag kommit ihåg fotpod och pulsband men korkat nog glömt min klocka. Stupid!!

Strax efter 10 vinkade jag av S, M, Görel och Adrian och rörde mig iväg mot arenan i sällskap med Magnus och hans familj. Det var INTE skönt att känna vinden och jag insåg att det nog inte var läge att förvänta sig någon kanontid på milen. Kalkylerade dock iskallt med att vara klart under 45 minuter, med tanke på mina halvmarathon-miltider, men det visade sig vara lite väl övermodigt av mig. Nåja, vi värmde upp lite innan loppet och hade turen att få välkomna Ana och Tone i mål efter avslutad halvmara på 1:44 resp 1:50 (och en tredjeplats i åldersklassen, grattis Tone!). Turligt nog hade Ana lånat Niklas' ena Garmin som jag kunde låna på mitt lopp också, så jag hade en pace att hålla mig till. Tyvärr dämpade det inte min loppsångest ett dugg, jag tänkte helt ostrategiska mörka tankar om mjölksyra och motstånd. Hann inte så långt i de tankarna dock, helt plötsligt var klockan 10.59 och det var dags att samla ihop det magra startfältet. Kände hur pulsen steg och var i det ögonblicket mycket glad över att inte ha något pulsband.

Startskottet gick och jag tog rygg på Magnus ut ur arenan men kände strax att det gick alldeles för fort så jag drog ner på tempot. La mig på 4:30-fart och blev snart ompasserad av några herrar och fick en tjej som la sig precis bakom mig. Hon erbjöd sig att växeldra, men eftersom jag inte visste om hon skulle dra ifrån mig eller sinka mig så svarade jag att det var okej för mig att dra. Och det var ett klokt val! Det visade sig att milloppet var detsamma som de första 5 km på marathonbanan, vändning runt kon och samma väg tillbaka. Första kilometern gick lätt, men redan vid den andra kom motvinden och den var grym. Jag fick slita för att orka hålla farten och slet sedan i motvind ytterligare två kilometer då vägen svängde lite och vinden kom från sidan istället. Den femte kilometern gick i medvind och det var allt annat än skönt att vända och påbörja sjätte kilometern. Hela tiden hörde jag stegen och andhämntningen bakom mig, men blev inte stressad utan snarare sporrad. Dessvärre hamnade jag i något slags bekvämtempo mellan 4 och 7 km , jag orkade inte riktigt kriga för varje steg och det var glest mellan löparna så jag hade ingen att ligga i klunga med förutom mitt påhäng då...

Strax före vår andra vätskekontroll, med dryga 3 km kvar till mål, kom en svag uppförsbacke samtidigt som vinden gled in i ryggen. Jag hittade krafter att öka på steget lite och vips hade jag hängt av min medlöpare. Fortsatte pinna på och kikade ner på klockan; 4:04-fart. Ajfan! Dags att slå av på tempot! Hade fortsatt rätt hög fart halvvägs in i den nionde kilometern. Då kom motlutet som blev lite för övermäktigt för mig idag. Jag fick slita för att hålla "styrfart" (4:30) uppför, men tänkte på Allans backpass-pepp och vågade inte annat än att fortsätta. Kastade en blick bakåt och konstaterade att hur jag än bar mig åt så skulle jag vara första kvinnan i mål på milloppet. Orkade inte bli glad över tanken utan sprang bara febrilt mot målet för att få slut på plågan. Kom in på arenan och fick en kick av att höra mitt namn i högtalarna och mycket riktigt, första dam i mål på milloppet blev jag men tiden... oh, dear. Sub45 med futtig marginal; 44.52. Jag bara inser att Coachen har rätt; jag måste bli bättre på milsträckan. Jag TÄNKER bli bättre på milsträckan, Lilla My har vaknat och hon tänker då rakt inte ge sig förrän det närmar sig 39:59 på milen ;-)

Skämt åsido, det var jättekul att vara första dam i mål. Det var kanonskönt att känna sig fräsch efter tre minuters pustande och ilskna svordomar. Det var suveränt att få gratulera Magnus som vann hela loppet och det var underbart att få ta emot de tre hjältarna som sprang marathon; Niklas på 3:24, Johan på 3:33 och Masse på 3:55. Det mest minnesvärda var faktiskt att möta Masses blick när han kom in på upploppet. Den glädjen, stoltheten, lyckan, tröttheten och smärtan som fanns i hans blick fick mig att förstå precis varför jag älskar att springa. Jag önskar att jag kunde förmedla den känslan, det var en mental Runners' High som gör att jag längtar ihjäl mig till nästa äventyr. Väskorna är packade och jag ska upp i ottan för att ta mig till Arlanda och påbörja resan mot säsongsavslutningen. Om jag tvivlat på att jag inte skulle vara laddad så är alla tvivel bortblåsta. Det här ska bli så galet kul och jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen från ett Internetcafé redan i övermorgon. Jag är redo, ska ni med?

Slutligen: tack, Ålandsvänner för en härlig helg och grattis igen till alla fina prestationer. Tack till hejarklacken på plats och alla ni här hemma för underbar support!