fredag 17 oktober 2008

Lilla My goes Barbamamma...

Kombinationen frustrerad barnmorska och en hormonpåverkad ostyrig kropp är...mindre lyckad. Minst sagt. Okej, det är ett snart övergående tillstånd med åh, så irriterande det är!! Har lagt märke till ett visst Barbamammamönster; jag påverkas mer när jag är nedtränad; antingen under hårda träningsveckor eller som nu, efter ett marathon. Kan det vara så enkelt som att slitna muskler binder vätska och i kombination med ökad östrogenhalt (som också medför vätskebindning) så blir det extra tungt rent fysiskt?

Imorse satt jag i djupa överlägganden med mig själv. Jag kände ingen längtan alls att ge mig ut på ett lätt distanspass, snarare kände jag mig rädd. Rädd att ha tappat löpglädjen. Just nu är jag i någon slags platåfas, jag vet att jag haft en grym utveckling och en toppensäsong men jag har svårt att acceptera det faktum att kroppen nu tycker att det är vilodags. Samtidigt känner jag mig otacksam för att jag gnäller, jag har varit skadefri, jag har presterat och jag har kunnat träna otroligt bra. Och faktum är att jag innerst inne vet att Alfons Åberg-filosofin "man kan inte ha roligt jämt" även gäller mig. Jag vill bara inte lyssna riktigt på det örat ;-)

Nåja, jag trotsade mitt mentala tungsinne (för löpningen ska tilläggas) och gav mig ut på en liten runda. Lät benen rulla på och gick helt in i mig själv. Meditativt och välbehövligt, det finns mycket som snurrar i hjärnan nu. Det blev en riktigt skön runda och löpglädjen finns kvar, jag lovar! Enda smolket i bägaren idag är väl att jag misslyckades med att följa coach N'bathas instruktioner och sprang alldeles för snabbt. 4:45-pace i 8,45 km var inte riktigt vad som var tänkt... Jag skäms och inser att jag inte kan springa enbart på känsla, för även om det inte kändes tungsprunget (bara ostyrigt i kroppen) så gick det för fort. Men trots det: Det var första passet sedan Berlin Marathon som känts någorlunda okej och äntligen känner jag mig som en löpare igen.

Helgen kommer att ägnas åt att jobba och att springa första långpasset efter Berlin och det enda inför New York. Och jag längtar, även om det blir ett pass i sällskap av både Lilla My och Barbamamma!
Trevlig helg på er :-)

10 kommentarer:

Magda Gad: sa...

Så är det helt klart! Angående vattenansamlingen alltså. Vidrigt när man har både muskler och hormoner som stökar.

Ang löpningen och din kommande mara oroar jag mig däremot inte ett dugg :-)

Halloweenpumpan sa...

Du vet väl att det var fullmåne i tisdags? Jag blir alltid konstig av fullmånen och samlar också vatten trots att jag är man.(min kvinnliga sida som tittar fram?)

Jag brukar bota mig med choklad...

Kramar.

Karin sa...

Magda: Vad skönt, då anser jag att min teori åtminstone håller för dig och mig. Men ja, det är vidrigt!
Pumpan: Ja, just det! Det tänkte jag inte på, märkligt nog. Tur att du påminner mig! Jag försöker bota det hela med smurfjakt...

Karin sa...

Å, just det! Jag tror att jag är mer halloweenpumpa än du ändå ;-) Kram på dig!

halloweenpumpan sa...

Aha! "svårt att fokusera på löpningen" Nu förstår jag bättre! Undrar just hur era framtida barn kommer att se ut? Rödaste rött hår plus mörkaste mörkt hår, borde bli min favvofärg orange! (tyvärr är jag färgblind...)
Lycka till med smurfjakten! ("A match made in heaven"..om du frågar mig.

Flera kramar.

Karin sa...

Hahahaha :-D Riktigt DÄR är vi ju inte än. Jag skrev smurfjakt, inte smurf-fångst ;-)
Först till Halloweenpumpa vinner! Kramar!

Fredrika sa...

Nu blev det så där spännande på den här bloggen igen. Men nej jag vet att det inte är lönt att fråga så jag frågar inte, inte alls...

Karin sa...

Fredrika: Jag är bäst på att smita undan förklaringar... I nuläget finns ingenting att fråga om iallafall, det handlar om vilda spekulationer ;-)

Anonym sa...

Lilla My, Barbamamma, smurfar och pumpor?
Nej, här har vi helt klart att göra med allmän mån-galenhet - hormoner är rena barnleken vid jämförelse! :-)

Karin sa...

Hahaha :-) Det sammanfattar min galna tillvaro för tillfället. Skönt att veta att det bara är mångalenhet ;-)