3:20:01

En annorlunda marathonresa...

Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...

Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk: Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig...
Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...

Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.

På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)
Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...

Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.

När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".

Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.

Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?