onsdag 1 oktober 2008

3:20:01

En annorlunda marathonresa...

Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...

Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk: Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig...
Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...

Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.

På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)
Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...

Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.

När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".

Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.

Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?

24 kommentarer:

Jobarez sa...

Karin, vilket lopp! Spännande att få höra hur du har kämpat, du skriver så bra. Man blir sugen att springa en mara men har nog ännu mer respekt för distansen efter denna läsning :-)
/fredde

Johan sa...

blir tårögd av din målande berättelse. såklart jag är med, vill springa i Boston 2010!

Nike sa...

Du är så jäkla cool!! Du har ett otroligt starkt psyke och bara genomför, det är grymt! Nästa år, då ska jag med, for sure!! =)

Anonym sa...

Åh, Karin vilken levande och medryckande beskrivning - och vilken kämpainsats!
Stora, varma grattiskramar - igen!

Lena sa...

Det är lite pinsamt att sitta på jobbet och läsa. Jag får blinka extra för att inte bli tårögd och känner klumpen i halsen. Stirrar stint på skärmen och jag fekjar att jag faktisk jobbar... Bra sprunget och visst blev jag förvånad att det inte kändes bättre under själva loppet. Med den fantastiska tiden, så trodde jag att du hade dansat fram på moln... Grattis igen till loppet;))

Magda Gad: sa...

Även jag sitter på kontoret och läser med tårar i ögonen. Blir otroligt berörd! Hårt arbete lönar sig... vart ska det sluta tro?? :-)

Stina sa...

Här har du en till som sitter på jobbet och är tårögd, tur att jag är själv på kontoret. En helt makalös insats är det du har gjort och även om jag själv aldrig kommer genomföra en mara så är jag helt nöjd med att vara supporter till dig :D Kanske ska dra med mig C och heja i Berlin 2009?

Felicitas sa...

Ja, en fantastisk berättelse! Så himla härligt att läsa - du är stark som en oxe!!

n'batha sa...

Ha ha ha! Vilken resa! Jag gillar blicken. Lite galenskap och fan i den.

Karin sa...

Fredde: Tack! Men såklart du ska springa ett marathon, när man väl gjort det tappar man respekten för distansen. Visst är det långt, men inte ogörbart långt. SM-09 nästa!
Johan: :-) Yes! Dit vill jag med. Ett nytt mål har blivit att göra alla Marathon Major. Efter Berlin och N.Y är det London, Chicago och Boston kvar...
Karin: Tack, vännen! Jag inspireras ju av järnkvinnor som dig :-) Klart du ska med!! Kul!
Bureborn: Tacktacktack :-) Stora grattiskramar tillbaka. Du är ju ett fullfjädrat backproffs ;-)
Lena: Hm, kanske lite svårt att förklara för kollegorna varför du har tårar i ögonen av "jobbet"... Jag tror att jag kände som jag gjorde just för att jag sprang fortare än jag någonsin gjort. Men det var det värt! :-)
Magda: Tack! Jag misstänker att det slutar med att jag sprungit sönder mig själv, men innan dess kan jag nog bli lite bättre. Det borde gå ;-)
Stina: Du vet vad som händer om man säger "jag ska aldrig"... ;-) Du är min bästa supporter, klart jag vill ha med dig & C till Berlin 2009!!
Jane: Tack, vännen! Jag tror dessutom att jag är envis som en åsna ;-)
Coachen: Jodu, det var en resa med spännande inslag ;-) Och ja, jag var taggad och hypernervös på samma gång när jag tog bilden. Varning för galen barnmorska!

Mackan sa...

Tack för den! Har stått efter målgången där med samma känslor. Även kilometer 39-40 har jag upplevt exakt likadant! :-)

MarathonMia sa...

jag vill med!

Det var den längsta uppvärmningen jag läst om, den snabbaste nödlandningen och den härligaste berättelsen.

Du vet att 3.20 är helt fantastiskt. Du är fantastisk!

Karin sa...

Mackan: Ja, du vet ju :-) Been there, done that! Kul att vi delar upplevelsen!
Mia: :-D Du ska med om jag så ska ta dig på ryggen. Kan vi inte göra W-tishor till nästa år? ;-) Och tack, jag fattar fortfarande inte hur jag gjorde det. Men jag är sjukt nöjd!! :-)

Johan sa...

Vilken härlig berättelse! Nu har jag läst den tre gånger och varje gång jag läser om tiden före starten och Chariots of fire i högtalarna, så får jag rysningar! Du lyckas verkligen förmedla stämningen. Imponerad av tiden (inte minst eftersom den inkluderar buskagebesök!) Imponerad av stabiliteten i löpningen, du tappar ju ingenting på den andra halvan! Att komma ihåg till nästa år: 1)Boka inte hotellrum på samma hotell som stora sällskap av pensionärer! 2) Personer som springer och trampar en på hälarna FÅR man knuffa undan (i alla fall lite...)

Sofy sa...

Coolt värre! Grattis igen. 19 minuter är som du skrev helt sjukt långt. var hittar man dem?!
Jag hoppas hitta typ en halvtimme nästa år på sthlm maran, så visst borde det gå!!??

Kram och grattis igen till det nya finfinfina pb:et

dagispappan sa...

Jo, jag gjorde också den reflektionen när jag hörde din tid (som jag inte var ett dugg förvånad över) att vi måste ha haft nästan identisk snitt-pace på LL resp BM.
Många säger att det är likvärdigt, eftersom kuperingen på LL väger upp marans längre distans. Jag håller med dem som säger så.

jumper sa...

Ja, jag undrade just varför den andra halvan av loppet gick en minut långsammare än den första.

Det fanns alltså en naturlig förklaring. Inte för att jag har med den saken att göra, men jag antar att det var den lättare varianten (som vid några tillfällen för Grete Waits och Paula Radcliff, två andra duktiga maratonlöpare). Ditt lopp visade sig vara mycket mer spännande än det såg ut i resultatlistan. Väl berättat!

Hela gänget här har redan gratulerat, men jag gör det gärna en gång till.

Karin sa...

Johan: Hahaha, det var mest andra löpare som bodde på vårt hostel, men man vet ju aldrig ;-) Och ja, nästa år ska jag vässa armbågarna ordentligt!
Sofy: Jag vet inte riktigt hur man gör, men uppenbarligen är det möjligt :-) Jag tror helt klart på att du kan hitta en halvtimme till SM-09. Och tack & kram igen!
DP: Med andra ord kan man säga att du sprungit Berlin Marathon och jag LL?! ;-) Jag tycker faktiskt att din prestation väger betydligt tyngre i det här sammanhanget. Stort grattis igen!
Jumper: Tack igen, till er alla! Jo, det var en lättare varant av missödet som kan drabba även den bästa. Men lite dramatik skapade det allt...

Benet sa...

Vilket sjukt häftigt lopp Karin. En gnisslande kropp i 23 kilometer. Nödlandning och illamående. Och ÄNDÅ en fullständigt makalös sluttid på 3.20.01! Sanslöst bra! Fattar du hur bra du är? Hurra hurra hurra!

Din berättelse får mig att längta efter att själv få prova på. Längta efter utmaningen och efter att få korsa mållinjen efter 42 avverkade km. Tack för det!

Berglund sa...

Sanslöst jävla bra!!!

Nu vet jag att det är svårt att jämföra olika lopp men din tid i Berlin ger möjlighet till en topp 50-placering i Stockholm! :D

Man blir riktigt sugen på att testa på Berlin nästa år... ;)

Kör hårt!

Anonym sa...

Tack för en alldeles lysande och inspirerande beskrivning av Ditt lopp. Känner igen mig i mycket av det du beskriver (hade förmånen att delta i samma lopp).

/Ledare TSM 3h-grupp 07-08

Karin sa...

Benet: Tack :-) Såklart du ska springa marathon, det är en underbar, smärtsam och fantastisk resa varje gång! Ser fram emot SM-09!!
Berglund: Ha! Det får bli nästa mål! Tack, förresten :-) Klart du ska springa BM nästa år, det är ett grymt roligt marathon!
Anonym: Välkommen hit & tack så mycket :-) Ses vi på TSM i höst kanske?

Anonym sa...

Det gör vi, är anmäld som ledare i år igen.

/Micke

Karin sa...

Vad kul! Jag med :-)