Svaret på min svacka stavas ospecifik uretrit. Urinvägsinfektion på ren svenska. En sällsynt ilsken sådan också. Ändå jublar jag inombords; jag är inte sjuk, inte övertränad, inte ur form. Bara en vanlig, hederlig, smärtsam urinvägsinfektion. Förmodligen är jag inte klok som glädjer mig åt eländet, men det bevisar för mig att jag känner min kropp rätt så väl och den signalerar när något är galet. Nu vet jag orsaken och knaprar Furadantin för brinnande livet. Återgår till träning ikväll, fartlek på landet med pappa står på schemat.
Skön helg på er!
fredag 22 augusti 2008
torsdag 21 augusti 2008
Förnuftigt?
Jag tror jag nyss fattade ett bra beslut. Stod med löparmunderingen på, redo att ge mig ut på ett fartlekspass. Igår slog det mig nämligen att jag inte sprungit fartlek sedan i maj och faktum är att jag har saknat det busiga och spontana i fartleken. Dags för favorit i repris, tänkte jag således. Kastade en blick på pulsen och såg att den låg högt över normalt, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på hur jag nyss farit runt. Men... efter att ha stått stilla ett par minuter så sjönk pulsen inte under 65 spm ändå och jag brukar alltid starta med en puls på 50-56 spm (stående). Övervägde med mig själv under ytterligare någon minut; springa eller låta bli. Till slut bestämde jag mig för att låta bli.
Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?
För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)
Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!
Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?
För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)
Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!
onsdag 20 augusti 2008
Mental kamp
Jag går en mental brottningsmatch med mig själv just nu. Motivationen tryter och jag vill helst bara vara ledig. Inte så att jag inte vill springa, för det vill jag, men jag känner mig bara allmänt omotiverad och trött. Kanske är det för att jag känner att tiden inte räcker till, det finns så mycket jag vill göra men tiden räcker ju inte till på långa vägar. Jobbet tar både tid och energi, även om jag såklart trivs med jobbet. Men... arbetstiderna ställer till det både vad gäller träning och socialt liv, det är just nu ett evigt pusslande och en ständig kamp mellan samvete och energitillgång. Kan ingen utöka dygnet till 28 timmar? Det skulle underlätta mycket ;-)
Igår kom jag dessutom på mig själv med att stressa till träningen. Fick rusa hem, byta om och rusa vidare för att hinna med T-banan till Slussen, byta T-bana, trängas med folk och kuta mot ÖIP. Och där och då bestämde jag mig; det får vara slutstressat. Punkt! Oavsett hur mycket jag gillar TSM-träningarna. En gång i tiden valde jag löpningen just för enkelheten; inga tider att passa utan bara att ge sig ut. Nu är det dags att jag går tillbaka till det. Ingen stress, inget jäkt, bara träning i lugn och ro. Förhoppningsvis innebär det inte missade gruppträningar, men om det gör det så... ja, då får det vara. Det är inte värt att stressa för att "hinna träna".
Nåja, det om det. Efter att ha stressat till träningen igår så blev det en boost av positiv energi när jag träffade Mia, Helena, Tone, Masse, Johan och Clarence. Det blev lite tjejsnack (tack tjejer) och mycket löparsnack och ett riktigt bra intervallpass. Vi sprang bort mot Stora Skuggan och körde sedan 70-sekundersintervaller, 8 st, på vägen. Min dumma fotpod har lagt av igen så därför fick jag förlita mig på ledar-Gunillas tider. Jag sprang tätt bakom henne och snittade 3:40-pace på intervallerna. Det var tufft och tungt, men äntligen hade jag känslan av att jag kontrollerade intervallerna och orkade hela vägen trots en rätt hög fart. Totalt sprang vi 8,39 km (enligt Johans Garmin)och med min tid (tidtagningen funkar iallafall...) blev snitthastigheten på passet 4:48 min/km. Det var på ganska trötta ben jag stolpade mot tunnelbanan och fick sällskap av Masse hela vägen. Skönt med sällskap och lite soft snack, man behöver det :-)
Veckans träning blir lite improviserad, jag jobbar tokiga tider och åker hem-hem i helgen. Tar dock utgångspunkt i coach N'bathas träningsschema som han snickrat ihop till mig :-) På schemat idag står iallafall jogg till jobbet (uppvärming) och sen styrketräning innan jag börjar jobba. Ska bli sååå skönt att få ta ut lite frustrationer i styrkan. Förhoppningsvis går jag vinnande ur kampen och gör comeback mentalt stark och motiverad till max!
Igår kom jag dessutom på mig själv med att stressa till träningen. Fick rusa hem, byta om och rusa vidare för att hinna med T-banan till Slussen, byta T-bana, trängas med folk och kuta mot ÖIP. Och där och då bestämde jag mig; det får vara slutstressat. Punkt! Oavsett hur mycket jag gillar TSM-träningarna. En gång i tiden valde jag löpningen just för enkelheten; inga tider att passa utan bara att ge sig ut. Nu är det dags att jag går tillbaka till det. Ingen stress, inget jäkt, bara träning i lugn och ro. Förhoppningsvis innebär det inte missade gruppträningar, men om det gör det så... ja, då får det vara. Det är inte värt att stressa för att "hinna träna".
Nåja, det om det. Efter att ha stressat till träningen igår så blev det en boost av positiv energi när jag träffade Mia, Helena, Tone, Masse, Johan och Clarence. Det blev lite tjejsnack (tack tjejer) och mycket löparsnack och ett riktigt bra intervallpass. Vi sprang bort mot Stora Skuggan och körde sedan 70-sekundersintervaller, 8 st, på vägen. Min dumma fotpod har lagt av igen så därför fick jag förlita mig på ledar-Gunillas tider. Jag sprang tätt bakom henne och snittade 3:40-pace på intervallerna. Det var tufft och tungt, men äntligen hade jag känslan av att jag kontrollerade intervallerna och orkade hela vägen trots en rätt hög fart. Totalt sprang vi 8,39 km (enligt Johans Garmin)och med min tid (tidtagningen funkar iallafall...) blev snitthastigheten på passet 4:48 min/km. Det var på ganska trötta ben jag stolpade mot tunnelbanan och fick sällskap av Masse hela vägen. Skönt med sällskap och lite soft snack, man behöver det :-)
Veckans träning blir lite improviserad, jag jobbar tokiga tider och åker hem-hem i helgen. Tar dock utgångspunkt i coach N'bathas träningsschema som han snickrat ihop till mig :-) På schemat idag står iallafall jogg till jobbet (uppvärming) och sen styrketräning innan jag börjar jobba. Ska bli sååå skönt att få ta ut lite frustrationer i styrkan. Förhoppningsvis går jag vinnande ur kampen och gör comeback mentalt stark och motiverad till max!
tisdag 19 augusti 2008
söndag 17 augusti 2008
Långpass med marathonanor
Tack för ytterligare 30,7KSöndag. Långpassdags. Imorse stod det dessutom klart att jag utan tvivel är helt fast i löparträsket. Vem, förutom en löparnörd, ställer klockan på tio i sju för att gå upp och ladda in en rejäl frukost för att kunna springa långpass? Och vem ger sig frivilligt ut för nästan tre timmars löpning när det är 14 plus, grått, blåsigt och löfte om regn i luften? Inser att man nog är lite skadad i hjärncellen, trots allt ;-)
Så fort jag klev utanför porten började det regna och regnet tilltog när jag mötte upp Pertti vid Fridhemsplan. Krasst konstaterade vi att det värsta som kunde hända var att vi skulle bli genomvåta och tja, det fick vi väl ta då! Fem i nio rullade vi iväg längs Stockholms gator, Pertti hade rutten i huvudet så jag hängde bara på. Kändes bekant att lita helt på honom från TSM-söndagarna, men lite märkligt att vi inte var ett gäng på 35-40 löpare... Planen var att springa marathonbanan, långa varvet (med bonusrunda från Fridhemsplan till St Eriksplan) och kanske en bit på halvmarathonbanan, beroende på hur det kändes.
Vi var rätt ensamma om att vara ute i regnet och springa (jag räknade till 7 löpare som vi mötte) men söndagsflanörerna var desto fler. På väg ut mot Djurgårdsbrunnskanalen fick vi agera vägvisare åt två vilsna filipiska sjömän. Lite senare fick vi kryssa mellan barn, barnvagnar och föräldrar utanför Grönan och när vi nådde Strandvägen var det rena rama autostradan av promenadsugna människor. Och då var klockan bara 10... Söder Mälarstrand och Västerbron lyckades vi passera av bara farten och helt plötsligt var vi vid Centralen (vart tog alla kilometrar vägen?!) där vi fick dagens enda support av ett par som hejade på oss för full hals :-D
När vi kom upp från Torsgatan vek vi av från marathonbanan och in på halvmarathonbanan, förbi Sabbatsberg och över till Kungsholmen igen. Innan jag visste ordet av var vi vid Fridhemsplan och hade sprungit 28,5 km. Pertti föreslog en liten runda för att få ihop 30 km och jag var inte sen att haka på. Vi sprang bort till St Görans sjukhus och tillbaka till Fridhemsplan och landade slutligen på 30,7 fina kilometrar, 2:47:59 och med en snittpace på 5:28 min/km. Pulsen landade på 157 spm och kadensen på 170/202.
Kroppen kändes grymt stark idag. Det gjorde inte ont någonstans, jag blev inte särskilt trött, benen rullade bara på och det blev faktiskt en känsla av Runner's High mot slutet. Perttis sällskap bjöd även idag på skratt och prat, precis som det ska vara på ett träningslångpass! Hur ensam löparen än är i sitt slit så vidhåller jag att sällskap underlättar slitet så enormt mycket! :-)
Totalt har den här veckan bjudit på 77,4 km löpning. Jag är enormt tacksam över att min kropp håller, ställer upp och levererar, trots alla tokigheter jag släpar ut den på. Tack, kroppen! Mot nya tag, nästa vecka :-)
torsdag 14 augusti 2008
Söders Hjältar vs Västerbron i motvind
Äntligen torsdag och dags för IF Linnéa-träning. Jag hade i och för sig ingen lust alls att ta mig till träningen idag. Hela dagen gick åt till onödigt huvudbry och jag var allmänt ur form, men jag vet ju att det är då man ska ge sig ut. Och sällskapet, Söders underbara hjältar, var mer än tillräcklig motivation för att masa sig iväg till Zinken. Började med en liten uppvärmningsjogg från Skanstull till Zinken bara för att känna på formen efter gårdagen, det kändes helt okej. Ingen återvändo alltså ;)
Mötte Tone och underbara Mia utanför Zinken och genast började vi prata om allt och inget, mest löpning då... Min bristande motivation till träning var som bortblåst, härligt :-) Idag fick vi tre nya kompanjoner, Ken, Jonas och Staffan som hängde med Mia och mig till Västerbron. Ann-Sofie, Helena och Tone laddade för Midnattsloppet på lördag och tog en lugn sällskapsjogg runt Årstaviken istället.
I coach Allans och coach Nisses frånvaro (men med tydliga instruktioner från coach A) fick jag och Mia försöka styra upp brointervallerna, jag tror vi lyckades ganska bra :-) Ordern lydde "Västerbron, MINST 10 vändor", fast det där minst föll bort... 10 vändor blev det. Mia och jag sprang i våra fina klubbtröjor och på andra vändan över bron fick vi syn på en filur iförd lika tjusig tröja komma susande från Kungsholmen-sidan. Det var Stephan som hakade på, så himla kul att möta en ytterligare Söder-hjälte och verkligen känna samhörigheten i tröjorna :-)
En hjälte?
Intervallerna idag var jämnare än förra gången, det kändes mer kontrollerat och jag orkade hela vägen. Ett aber var dock sidovinden. De första fem intervallerna gick ganska bra, men på den sjätte tilltog vinden och under de resterande fyra ökade vinden för varje intervall. Det var riktigt, riktigt jobbigt att springa den sista vändan över mot Kungsholmen och tillbaka, vinden slog undan fötterna och tvingade kroppen att liksom springa lutad mot vinden. Det blåste till och med så mycket att min fina Linnea-tisha höll på att blåsa av, vilket blottade min bleka mage... :-D
Efter vad som kändes som en halv evighet i motvind var intervallpasset iallafall avklarat och de duktiga grabbarna hade kört järnet hela vägen. Mia och jag pustade i deras bakvatten, men vi båda gjorde riktigt grymma intervaller idag. Något ojämn backlängd, men från Södersidan var backen ca 590 m och tiderna blev såhär: 2(31-27-28-31-30). Från Kungsholmen blev det ca 520 m backe och tiderna 2(17-13-16-14-15). Snittpacen på intervallerna blev (håll i hatten!) 4:15 min/km!! Det är ju galet snabbt! Vilointervallerna höll en snittpace på 5:05 min/km vilket är något långsammare än jag kört tidigare och uppenbarligen lönar det sig.
Totalt idag blev passet riktigt långt; 17,7 km på 1:28:40. Snittpace totalt 5 min blankt, puls 162/194 och kadens 180/202. Löpindexet satte nytt rekord; 70!
Hade tänkt att traska till gymmet imorgon bitti, men nej. Kroppen förtjänar vila efter dagens pass, så det får bli sovmorgon istället :-)
Tack, Söders Hjältar, för ännu ett kanonpass med härligt sällskap. Det är tur att ni finns :-)
Mötte Tone och underbara Mia utanför Zinken och genast började vi prata om allt och inget, mest löpning då... Min bristande motivation till träning var som bortblåst, härligt :-) Idag fick vi tre nya kompanjoner, Ken, Jonas och Staffan som hängde med Mia och mig till Västerbron. Ann-Sofie, Helena och Tone laddade för Midnattsloppet på lördag och tog en lugn sällskapsjogg runt Årstaviken istället.
I coach Allans och coach Nisses frånvaro (men med tydliga instruktioner från coach A) fick jag och Mia försöka styra upp brointervallerna, jag tror vi lyckades ganska bra :-) Ordern lydde "Västerbron, MINST 10 vändor", fast det där minst föll bort... 10 vändor blev det. Mia och jag sprang i våra fina klubbtröjor och på andra vändan över bron fick vi syn på en filur iförd lika tjusig tröja komma susande från Kungsholmen-sidan. Det var Stephan som hakade på, så himla kul att möta en ytterligare Söder-hjälte och verkligen känna samhörigheten i tröjorna :-)
En hjälte?Intervallerna idag var jämnare än förra gången, det kändes mer kontrollerat och jag orkade hela vägen. Ett aber var dock sidovinden. De första fem intervallerna gick ganska bra, men på den sjätte tilltog vinden och under de resterande fyra ökade vinden för varje intervall. Det var riktigt, riktigt jobbigt att springa den sista vändan över mot Kungsholmen och tillbaka, vinden slog undan fötterna och tvingade kroppen att liksom springa lutad mot vinden. Det blåste till och med så mycket att min fina Linnea-tisha höll på att blåsa av, vilket blottade min bleka mage... :-D
Efter vad som kändes som en halv evighet i motvind var intervallpasset iallafall avklarat och de duktiga grabbarna hade kört järnet hela vägen. Mia och jag pustade i deras bakvatten, men vi båda gjorde riktigt grymma intervaller idag. Något ojämn backlängd, men från Södersidan var backen ca 590 m och tiderna blev såhär: 2(31-27-28-31-30). Från Kungsholmen blev det ca 520 m backe och tiderna 2(17-13-16-14-15). Snittpacen på intervallerna blev (håll i hatten!) 4:15 min/km!! Det är ju galet snabbt! Vilointervallerna höll en snittpace på 5:05 min/km vilket är något långsammare än jag kört tidigare och uppenbarligen lönar det sig.
Totalt idag blev passet riktigt långt; 17,7 km på 1:28:40. Snittpace totalt 5 min blankt, puls 162/194 och kadens 180/202. Löpindexet satte nytt rekord; 70!
Hade tänkt att traska till gymmet imorgon bitti, men nej. Kroppen förtjänar vila efter dagens pass, så det får bli sovmorgon istället :-)
Tack, Söders Hjältar, för ännu ett kanonpass med härligt sällskap. Det är tur att ni finns :-)
onsdag 13 augusti 2008
Testlopp på Kärrtorps IP
Pertti och jag skulle köra rekordförsök på en tusing idag och hade bestämt oss för Enskede IP. En bra och trevlig bana. Sagt och gjort, jag tog en extra uppvärmning och sprang från mig mot EIP och filosoferade i godan ro om allt och inget. Nästan framme vid IP:n kände jag hur det sved till på vänsterarmen och slog instinktivt mot det onda, varpå det sved till i höger lillfinger. Getingstucken!! Två gånger av samma otäcka kryp, jag som inte blivit getingstucken i hela mitt liv. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?! ;-)
Kom således "skadad" fram till EIP och möttes av en imponerande mängd bilar, cyklar och barn. Friidrottsdag, uppenbarligen. Så typiskt! Mötte upp Pertti, som turligt nog var beväpnad med både karta och bil och vi konstaterade att det bara var att byta bana. Var kom alla friidrottare ifrån just idag?! Nåja, vi kollade efter närmsta löpbana i kartboken och tog bilen mot Kärrtorp. En liten sightseeingtripp senare befann vi oss på Kärrtorps IP, inga cyklar, barn eller friidrottare där inte. Bara jag, Pertti och några fotbollsspelare. Perfekt!
Startade rekordförsöket med 3 km lugn uppvärmning på banan och sedan körde vi strides. Pertti var rackarns snabb, det var bara att paddla på i bakvattnet och imponeras av farten. Inte mycket att sätta emot där! Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var inte alls pigg på att ge mig ut på den där tusingen, visste att det skulle göra ont, men nyfikenheten tog överhanden och så stack vi iväg. Pertti for iväg som skjuten ur en kanon, jag försökte att inte haka på utan köra mitt eget race. Efter första varvet klev Pertti av (han beslöt sig för att köra testlopp för 400 m den vändan) och jag blev ensam med kampen mot klockan. Efter 600 m ville jag stanna, mjölksyrakänningarna kom krypande i armarna (!) och det kändes riktigt tungt. Bet ihop och började räkna ner i hundringar. De sista två hundra metrarna kändes evighetslånga, jag försökte öka men det gick inte. Omöjligt! Kom på något sätt i mål och stoppade klockan på 3:41. Med mjölksyran sprutandes ur öronen och ett matt leende på läpparna konstaterade jag att det ju är rätt snabbt. Eller kanske till och med riktigt snabbt :-)
Hur som helst, träningen var inte över där... Pertti hade spanat in McMillan och tyckte definitivt att vi skulle köra testlopp för 100, 200, 400 och 1000 m. Så, sagt och gjort. Pertti dundrade in den ena tiden snabbare än den andra, själv sackade jag för varje intervall... Såhär blev tiderna: 100 m: 19 sek, 200 m: 40,6 sek och 400 m 1:27 sek. Tusingen satt definitivt hårt kvar i kroppen, det gick inte att gå för fullt på intervallerna. Innan vi startade nedjoggen gjorde Pertti en analys av våra tider och vad McMillan gav oss för marathontider. Medan Pertti gick från 3:05 (100 m-tiden) till 3:25 (tusingen) så gjorde jag precis tvärtom och gick från 4:00 (100 m-tiden) till 3:30 (tusingen)... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg. Och ja, jag ska träna långa intervaller långsammare och korta intervaller snabbare, skilja på VO2max och tröskelpass(coach D, du har så rätt!) ;-)
Passet avslutades med 6 km nedjogg i solskenet på Kärrtorps IP och ganska mycket skratt och prat. Ett riktigt skönt pass! Totalt idag blev det 13,8 km, snittpace 5:15 min/km, puls 155/189 (den låga pulsen beror enbart på att större delen av passet gick i väldigt lugn och skön fart). Kadensen landade på 176/238 (det måste vara fel, det är väl ändå omöjligt att ta 238 steg/minut?).
Nytt testlopp planeras till september/oktober efter LL och Berlin Marathon för att se hur vi ligger till inför N.Y Marathon i november. Tack, Pertti, för analysen, sällskapet och ett riktigt roligt pass. Och grattis till rekordet på tusingen, 3:34!
Kom således "skadad" fram till EIP och möttes av en imponerande mängd bilar, cyklar och barn. Friidrottsdag, uppenbarligen. Så typiskt! Mötte upp Pertti, som turligt nog var beväpnad med både karta och bil och vi konstaterade att det bara var att byta bana. Var kom alla friidrottare ifrån just idag?! Nåja, vi kollade efter närmsta löpbana i kartboken och tog bilen mot Kärrtorp. En liten sightseeingtripp senare befann vi oss på Kärrtorps IP, inga cyklar, barn eller friidrottare där inte. Bara jag, Pertti och några fotbollsspelare. Perfekt!
Startade rekordförsöket med 3 km lugn uppvärmning på banan och sedan körde vi strides. Pertti var rackarns snabb, det var bara att paddla på i bakvattnet och imponeras av farten. Inte mycket att sätta emot där! Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var inte alls pigg på att ge mig ut på den där tusingen, visste att det skulle göra ont, men nyfikenheten tog överhanden och så stack vi iväg. Pertti for iväg som skjuten ur en kanon, jag försökte att inte haka på utan köra mitt eget race. Efter första varvet klev Pertti av (han beslöt sig för att köra testlopp för 400 m den vändan) och jag blev ensam med kampen mot klockan. Efter 600 m ville jag stanna, mjölksyrakänningarna kom krypande i armarna (!) och det kändes riktigt tungt. Bet ihop och började räkna ner i hundringar. De sista två hundra metrarna kändes evighetslånga, jag försökte öka men det gick inte. Omöjligt! Kom på något sätt i mål och stoppade klockan på 3:41. Med mjölksyran sprutandes ur öronen och ett matt leende på läpparna konstaterade jag att det ju är rätt snabbt. Eller kanske till och med riktigt snabbt :-)
Hur som helst, träningen var inte över där... Pertti hade spanat in McMillan och tyckte definitivt att vi skulle köra testlopp för 100, 200, 400 och 1000 m. Så, sagt och gjort. Pertti dundrade in den ena tiden snabbare än den andra, själv sackade jag för varje intervall... Såhär blev tiderna: 100 m: 19 sek, 200 m: 40,6 sek och 400 m 1:27 sek. Tusingen satt definitivt hårt kvar i kroppen, det gick inte att gå för fullt på intervallerna. Innan vi startade nedjoggen gjorde Pertti en analys av våra tider och vad McMillan gav oss för marathontider. Medan Pertti gick från 3:05 (100 m-tiden) till 3:25 (tusingen) så gjorde jag precis tvärtom och gick från 4:00 (100 m-tiden) till 3:30 (tusingen)... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg. Och ja, jag ska träna långa intervaller långsammare och korta intervaller snabbare, skilja på VO2max och tröskelpass(coach D, du har så rätt!) ;-)
Passet avslutades med 6 km nedjogg i solskenet på Kärrtorps IP och ganska mycket skratt och prat. Ett riktigt skönt pass! Totalt idag blev det 13,8 km, snittpace 5:15 min/km, puls 155/189 (den låga pulsen beror enbart på att större delen av passet gick i väldigt lugn och skön fart). Kadensen landade på 176/238 (det måste vara fel, det är väl ändå omöjligt att ta 238 steg/minut?).
Nytt testlopp planeras till september/oktober efter LL och Berlin Marathon för att se hur vi ligger till inför N.Y Marathon i november. Tack, Pertti, för analysen, sällskapet och ett riktigt roligt pass. Och grattis till rekordet på tusingen, 3:34!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
