Learning by doing?

Är åter i storstan efter en hektisk vecka i Norrköping. Kanske inte lika galet som det kan vara på jobbet här, men jag har definitivt inte legat på latsidan. Dessvärre resulterade det i att jag inte fick någon lunch/rast/paus i tisdags och att jag då valde att skjuta upp det inplanerade intervallpasset till onsdag fm före jobbet istället. Jag har fattat smartare beslut, garanterat. Jag kan inte springa kvalitetspass på morgonen, det borde jag ha lärt mig vid det här laget... Jag var trött och seg redan när jag gav mig ut, men tänkte att det nog skulle gå över. Där misstog jag mig! Det blev inte 6x1000 m, det blev ynka 3x1000 m plus 1x600m. Och en Karin som knappt orkade jogga hem. Första intervallen kändes bra, lite snabb men kroppen kändes faktiskt okej. Under andra intervallen försvann dock den känslan och efter 600 m tog det stopp. Batteritorsk! Konstaterade surt att det bara var att glömma 6x1000-planen. Vilade lite extra och gav mig ut på den tredje intervallen och det gick på vilja och envishet. Kraftlösheten var enorm. Ingen mjölksyra, bara totalt tvärtrött. Vilade säkert två minuter innan jag gav mig på en fjärde intervall. Den kändes evighetslång och när jag äntligen var klar så insåg jag att det bara var att ge upp. Inte min dag, helt enkelt. Och felfaktorerna var rätt många; dålig sömn, dålig laddning, mycket jobb, åskvarmt och för hög fart. Dålig kombination! Tur att coach är på semester, annars hade jag nog fått bakläxa ;-)
Intervallpacerna blev inte alls så dåliga som jag trodde, 3:52-4:00-3:57-4:09 min/km. Lärdom: TA DET LUGNT! LADDA VÄL! (och låt bli att springa intervallpass två timmar efter frukost-två timmar före jobbet...)

Rätt sur och anti-intervallpass-aktig lämnade jag Norrköping för Stockholm idag och mötte underbara Mia på Centralen. Bara jag såg henne blev jag på bättre humör och vi hade massor att prata om. Kände mig genast piggare även om jag gnällde över att det stod backintervaller på schemat. Förlåt, Mia! Och tack för peppen :) Ett något reducerat Linnéagäng idag, många bekantingar saknades men Patrick var tillbaka efter höghöjdslägret i EM-land. Kul! Vi gav oss iallafall iväg till den korta, men rätt branta, Tantobacken. Jag värmde upp lite på egen hand mellan klungorna, behövde filosofera och landa i mig själv. På schemat stod 8xbacke och jag gav mig tusan på att hålla samma tempo rakt igenom. Och jag gjorde det!! 38-37-38-37-39-37-38-37 och så bonusrundan med Mia: 40 sek. Revansch!! :-)
Under nedjoggen kände jag mig bara grymt nöjd med mig själv igen. Att Stockholm sedan badade i solens ljus och gjorde tillvaron ännu mer underbar gjorde inte saken sämre (det gjorde däremot tanten på cykel som vrålade "Stick från cykelbanan" när jag, Mia och Ann-Sofie kom kutandes och var max 10 cm in på den breda cykelbanan... hmmm...)Nåja. Jag kan. Iallafall ibland!
Nu väntar sömn, frukost och sedan lite lantluft och långpass med Niklas. Och på lördag blir det Musköloppet med IF Linnéa. Ska bli så grymt kul!! :-)