Tusingar med underbart sällskap

Hemkommen för en timme sedan och nu nyduschad och fulltankad med energi kan jag fortfarande bara le åt kvällens tusingar på Enskede IP. Det som kändes så motigt, så oöverkomligt och så fruktansvärt blev, till slut, en riktig Runner's High under nedjoggen. Men man ska väl ta det från början...
Mötte Niklas vid Slussen, båda två var lite lagom omotiverade och trötta efter jobbet och mitt hjärnkontor har för tillfället placerat sig någonstans uppe i det blå... Det blev rätt mycket baissande innan vi ens var framme vid Sockenplan :-) Masse kom susande och mötte upp, killarna var modiga och sprang i tights och långa compressionsstrumpor men jag behöll överdragsbyxorna tills det blev dags för intervallerna. Nåja, vi sprang en sväng i krokarna kring Enskede som uppvärmning, 3 km i 5:20-fart ungefär. Tillbaks på Enskede IP var det dags för strides; 3x100m. Jag klockade aldrig mig själv, men var väl sisådär 2-5 sekunder efter Niklas och Masse. Det var rätt läckert att springa bakom dom och se hur de for iväg som raketer. Ruskigt snabba killar alltså! Själv kände jag mig som en jolle på släp, men i det sällskapet var det inte något dåligt alls :-)

Så, tusingarna. 6x1000 m intervaller, en minuts ståvila mellan varje utom mellan tredje och fjärde där Mr Sz slog på stort och bjöd på tre minuters vila. Det var guld värt! Niklas och Masse susade iväg på första intervallen, men jag bestämde mig för att köra mitt race inte dra på för hårt i början (vis av lärdom sedan i tisdags). Under andra intervallen kom jag ikapp Masse, sprang förbi och sedan blev jag jagad av honom sista biten. Det var en liten kick att ligga och "dra" lite. För varje intervall blev benen tyngre och tyngre, men syrakänningarna kom inte förrän de sista 200 metrarna av varje intervall ungefär. Sista intervallen gav jag allt jag hade, trampade luft sista biten men orkade genomföra samtliga intervaller. Jag fixade det, jag har kört tusingar!!! Lycka, bara det.

Hur blev då tiderna? Jag hade räknat med 4:15-4:20, det blev mycket bättre än så. Såhär: 4(04-04-10-09-08-05). Jag sitter stum av förvåning och stolthet. Shit, det är JAG som har presterat de där tiderna. Niklas var grymt stark och sprang sista intervallen på 3:50 ungefär. Där är jag inte, men kanske kan jag komma under 4 min någon gång.

Under nedjoggen infann sig lyckoruset och känslan av att kunna springa härifrån till evigheten. Jag var hög på adrenalin och kärlek, på vårkänslor och lycka över den vackra omgivningen. Fick inte tunnelseende, men när jag hörde fågelsången och såg solen färga himlen röd-orange, då kände jag hur hjärtat nästan exploderade av lyckokänslor.

Niklas, Masse, tack för idag! Jag är så imponerad av er båda och inser att jag är snabb nog att få vara med er snabbfotingar och "leka". Ni var grymma och sällskapet gav mig både ork och inspiration att pressa lite till. TACK!! Let's do it again?! :-)
Imorgon blir det dock vila. Benen tackar för det, två intervallpass på en vecka står inte högt i kurs i vaderna.