Jag, en triathlet??

Inspirerad av Jane och Niklas gjorde jag nedanstående lilla test. Jag är starkt skeptisk till resultatet... ;-)

You Are Triathlon

In one word, you are simply amazing. Super competent, super driven, and super skilled - you bring a lot to the table. You rise to any challenge, and you enjoy challenging yourself.

What Olympic Sport Are You?

Alltså, hur tänkte dom då? Jag kan möjligen köpa att jag älskar utmaningar och att pressa mig själv :-)

Underbara Mia bloggade igår om vad som kännetecknar en löpnörd. Jag tror jag vet... Fick alldeles underbart meddelande på telefonsvararen. Det var min kusin, marathon-J, som ringde och skulle kolla läget. Han inledde med följande fras "Hej Karin, det är storkusinen. Jag hoppas för allt i världen att du inte är ute och springer (jag var precis då på väg till Ursvik, känner han mig eller?!). Jag har hört om dina jävla tokiga bravader (läs "jag är stressad, fan vad du springer"), du får ta och tagga ner lite. Det kan gå över styr annars... (läs "jag är inte bara stressad, jag är jättestressad")". Han hävdade att om jag inte var på jobbet så var det givet att jag var ute och sprang... Löpnörd, jag?! Indeed :-)

Stupid is that stupid does!

Jag misstänker att jag haft liknande tema på tidigare inlägg. Jag är baske mig oförbätterlig vad gäller att göra korkade saker. Återkommer till det...

Helgen som gick bestod av en salig blandning av träning, jobb och sömnbrist. I fredags tog jag en "återhämtningsjogg" till jobbet och sedan blev det styrkepass i gymmet. Riktigt skönt och kroppen kändes faktiskt inte alls sliten efter torsdagens långpass, vilket förvånade mig. Nu sprang jag i och för sig i bekvämfart till jobbet också; 9,2 km på 45:48, dvs 5:02-fart, men kroppen kändes bra ändå. Jag är så lycklig över det!
I lördags sprang jag hem från jobbet, det var betydligt tyngre. Dels berodde det nog på att det var tryckande varmt, men framförallt för att jag var en aningens stressad över att hinna hem, duscha, göra mig i ordning och sticka iväg på Winnerbäck-konserten. Undan gick det iallafall, 9,2 km på 41:53, dvs 4:33-fart. Och en snittpuls på förvånansvärt låga 163 spm. Nån som kan förklara hur det hänger ihop?

Hur som helst, jag hann hem i tid och hade en galet bra lördagskväll som övergick i en underbar natt och klockan hann bli fyra innan jag somnade. Det hade inte varit några problem om det inte vore för att jag skulle upp och jobba igår morse. Halv sex. Fullt ös på jobbet och sen iväg för att träffa underbara vännen P-S för att fira semestern. Det blev ett antal öl och en riktigt trevlig kväll. Med detta i bagaget fick jag för mig att bege mig till Ursvik och terrängbanan idag. Alla andra hade insett att det kanske inte var en bra idé, men tror ni att jag tänkte på det? Inte då...
Jag och coach D hade bestämt att springa Xtreme-deltävlingen imorgon kväll, men eftersom båda fått förhinder så blir den rundan inställd. Därför tyckte jag att det var en utmärkt start på semestern att åka på utflykt till Ursvik och återuppleva gamla minnen. Vädret påminde oroväckande mycket om förra gångens besök i Ursvik, men faktum är att jag idag klarade mig utan ett regnstänk. Däremot var rundan långt ifrån den behagliga runda jag och coola Karin hade då... Redan under första kilometern började jag inse att det kanske inte var helt genomtänkt att springa terrängbanan ändå. Kroppen var liksom lite trött och pulsen betydligt högre än den borde. Beslöt ändå att springa de första tre kilometrarna och känna efter. Sagt och gjort, det var lika motigt efter tre kilometer som efter en och jag borde ha slutat där. (Mental minneslapp: lyssna på kroppen!). Efter fyra kilometern kom den där backen som är som en vägg och jag gav mig 17 på att hålla mig springandes uppför hela. Det gick med stor envishet och skyhög puls (men ingen mjölksyra!) och jag insåg att jag skulle få slita för att komma runt...
Det blev ett av de tyngsta pass jag genomfört sedan i våras, pulsen låg 5-10 slag över normalt så fort jag såg en uppförsbacke, jag var trött, muntorr och sur men hade konstigt nog ingen mjölksyrakänning. Psyket fick sig en törn, men det kan jag gott ha. 15 km terräng är ingen barnlek och är man så korkad att man ger sig ut med en kropp som inte fått ordentligt med vila och vätska så får man skylla sig själv ;-)

Ett antal svordomar, mörka tankar och en kamp mot kroppen om huruvida jag skulle behålla frukosten eller inte (jag vann och behöll den)hade jag iallafall tagit mig runt. Det tog mig 1:17:54 att komma runt de där 15 kilometrarna (jag fick springa en bonusrunda för att få 15 km på min klocka) vilket ger 5:11-pace och puls 174/194. Kadensen var förvånande hög; 182/104, det kändes som om jag tog älgkliv i terrängen. Lärdomarna av dagens runda är följande:
1) 13 ½ timmes sömn på två nätter är för lite. Särskilt om fördelningen är 1½ timme-11 timmar.
2) Öl som kolhydratladdning är inte bra INNAN ett pass. Däremot som ersättning efteråt
3) Att springa i terräng är tungt. Att försöka pressa sig själv en icke-optimal dag är ännu tyngre. Och dumt.
4) Skam den som ger sig. Nu har jag en tid att förbättra :-)

Veckans fortsatta träning planeras som följer:
Tisdag: vila
Onsdag: Försök till PB på 1000 m med TSM-Pertti på Enskede IP
Torsdag: Linnéaträning, förhoppningsvis backar
Fredag: Distanspass 6+6 km till och från gymmet, fyspass på gymmet
Lördag: vila. Betrakta löpare i Midnattsloppet och heja fram Linneiter (nej, jag ska inte springa)
Söndag: Långpass med TSM-Pertti, förhoppningsvis bortåt 30 km
Frågor på det?

Regnkysst långpass

Veckans enda lediga dag spenderade jag springandes i regnet med ett leende på läpparna. 30 km löparlycka, från början till slut, helt enkelt :-)

Gav mig iväg hemifrån strax efter 10 imorse med en preliminär rutt i huvudet. Det blev vanliga vägen från Bandhagen mot Globen-området, där jag vek av ner mot Årstaviken. I samma ögonblick som jag nått fram till vattnet började passets första regnskur, ett tunt fint regn som kom att ackompanjera mig närmsta halvtimmen. Sprang västerut mot Årstabron och slogs av tystnaden. Det enda jag hörde var regndropparna, vindens sus, min egen andhämtning och mina fotsteg. Meditativt!
När jag nådde Årstabron kulminerade regnet till ett riktigt tätt regn, men vad gjorde väl det? Regnet störde mig inte ett dugg, snarare kände jag mig regnkysst och mycket lycklig. Jag såg Tantolundens grönska genom regndiset och drabbades av den stora kärleken till livet, löpningen och allt det vackra som finns. Just de minutrarna när jag rullade närmare och närmare Söders höjder vill jag minnas så länge jag lever. Det var så obeskrivligt vackert och jag fick vara en del av detta vackra.
Med en varm känsla inom mig vek jag ner på Årstavikens norra sida och sprang mot Erikdalsbadet och Hammarbyhamnen, blickade upp mot mitt gamla Henkan och sprang vidare längs Stadsgårdskajen och Söder Mälarstrand. Benen rullade på av sig själva och andningen flöt, hade ingen känsla av att kroppen var sliten efter gårdagens tusingar. Fortsatte min resa över Västerbron och slogs igen av hur vackert Stockholm är en regnig dag i augusti. Kryssade mellan vattenpölarna längs Norr Mälarstrand och Riddarholmen och insåg att passet höll på att bli lite väl långt. Tog därför närmsta väg tillbaka mot Bandhagen, vilket råkade bli Götgatan i lunchrusning... Fick till en fartökning mellan Ekens Bar och Ringens köpcentrum, 1,5 km i 4:44-pace efter dryga 25 km löpning. Inte planerat, men jag ville bara bort från all trängsel och få fortsätta min meditativa runda. På väg över Johanneshovsbron blev det för första gången lite trögt i benen, framförallt vänster baklår kändes, men det var inte tungt att fortsätta springa. När jag passerade Enskede Gård hade jag sprungit nästan 29 km och beslöt mig för att kliva av passet vid Sockenplan och ta tunnelbanan hem. Det blev exakt 30 km dit och det var en mycket nöjd Karin som ställde sig på perrongen och stretchade.

Den här rundan var det första ensamma lång-långpasset på mycket länge och trots det kändes det aldrig tungt eller jobbigt att fortsätta springa. Jag sprang på puls idag och hade som mål att ligga på 160 spm i snitt, och så blev det. Mycket, mycket nöjd med det och mycket, mycket lycklig över att ha en kropp som ställer upp på allt jag utsätter den för. Tack, kroppen! :-)

Totalt alltså 30 km på 2:32:27. Snittpace 5:04 min/km och kadens 182/194. Halvmaran på 1:47 och snittpuls 158 spm.

Tunga tusingar

Varv efter varv på Enskede IP
Eftersom kroppen vann över psyket imorse så blev det sovmorgon istället för jogg till jobbet. Ingen idé att ens bli sur över det uteblivna passet, jag orkade helt enkelt inte gå upp... Tänkte därför raskt om och beslöt mig för att köra tusingar på Enskede IP efter jobbet. Var dock snubblande nära att det inte blev något av det passet heller, för jag var otroligt trött efter jobbet och gick och letade ursäkter att inte springa. När alla ursäkter var uttömda och förkastade så insåg jag att jag bara var lat och någon latmask vill jag inte vara. Motiverad av tanken kom jag raskt i träningskläderna och begav mig iväg till Enskede och löparbanorna där...

Efter tre kilometers skön löpning var jag framme, fick dela banor med en massa duktiga friidrottare från Hammarby Friidrott. Jag frågade om det var okej att jag sprang tusingar trots att de tränade. Det var det och jag fick ha bana 1 helt för mig själv. Tänk så bussiga idrottsledare det finns! :-)
La upp passet i två set på 3x1000 m med 200 m joggvila mellan intervallerna. Mellan seten hade jag två minuters ståvila, som jag tillbringade pratandes med en trevlig man som sprungit Midnattsloppet på 40:39 och placerat sig bland de hundra främsta det året. Han var nyfiken på mina kilometertider eftersom han tyckte att jag såg snabb ut. Kul att höra :-) Första setet gick riktigt bra och kändes kontrollerat, hann återhämta mig under joggvilan och hade fint flyt i löpsteget. Under det andra setet tappade jag fokus totalt, löpningen kändes okoordinerad och snubblig. Öppnade dessutom lite för hårt på den första intervallen efter vilan och fick slita hårt under de sista två. Just den biten gör mig sur och lite missnöjd, när ska jag lära mig att disponera krafterna ordentligt?! Snittpacen på intervallerna totalt blev fina 3:57 min/km och iterationerna 3(58-56-58-55)-4:01-4:04. Första reaktionen på de sista iterationerna varLilla My surar
Nästa reaktion ett gapskratt över hur fånig jag var som surade över de två intervaller som gick i 4:01-4:04-fart. Jag var inte ens sur över att det skulle ha gått långsamt, bara över att de förstörde den fina svit på 3-pacer jag hade under de fyra första intervallerna. Egentligen är jag ju jättenöjd, rekordtusingar trots att det kändes tungt och motigt. Stolpade hemåt på rätt trötta ben, men med en skön känsla i kroppen. Totalt blev det 13,6 km, snittpace på hela passet 4:39 min/km, puls 165/193 och kadens 188/210. Och ett nytt rekord i löpindex; 69!

Fick förövrigt tack från en fotbollskille som hade använt mig som "hare" de sista varven i sitt Cooper's test. Han var överlycklig över att kunna ta rygg på mig och trodde att han hade förbättrat sig. Det fick mig genast att börja fundera över vad Cooper's test innebär och vad jag kan ha för nytta av det... Nån som testat?

Imorgon väntar ett långt långpass, har inte bestämt rutt ännu men det lutar åt Årstaviken-Södermalm-Västerbron-Kungsholmen och tillbaka. Borde bli närmare 30 km och lugnt ska det gå. Men först; sömn och vila :-)

Äntligen!

Så, efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag åtminstone fått igång datorn och internetuppkopplingen. Att datorns hårddisk bestämde sig för att krascha i flytten är en annan femma...
Helgens träning blev blandad kompott. Lyckades springa hem från Flemingsberg i fredags, men naturligtvis sprang jag vilse i Huddinge och snurrade till mig någon extra kilometer. Bara att inse att jag inte är något vidare bra på att springa "på känn" när det gäller att hitta närmsta vägen ;-) Nåja, fick ihop 9,7 km på 44:49, dvs 4:36 min/km. Farten fick jag upp på ren frustration tror jag...
Lördagen tillbringades på underbara Centralbadet tillsammans med syster yster och mamman. Tog ett rejält fyspass i gymmet på Centralbadet och kunde ägna resten av dagen åt att bara umgås och ha det bra. I söndags hade jag tänkt att ha en vilodag, men av någon anledning så fick jag för mig att springa ett kortare långpass. Kände mig lite seg, men gav mig iväg trots allt. Det blev ett slitpass, ett riktigt tungt pass från första steget. Värmen kändes ordentligt tryckande och jag var konstant törstig. Inte skönt alls! Kände aldrig att jag ville bryta, men kroppen var verkligen inte med på noterna. Hittade en ny runda; Bandhagen-Gullmarsplan-Skanstull-Tanto-Årstabron-Årstaviken-Gullmarsplan-Bandhagen. 19,4 km, 1:36:14, 4:57 min/km.

Har därefter haft två vilodagar, idag var planen att köra dubbla pass men kroppen ville något helt annat. Försov mig imorse och hann inte springa till jobbet som planerat. Tänkte köra tusingar på eftermiddagen, men var så ohyggligt trött när jag kom hem att det enda alternativet var att sova.. Och det gjorde jag i nästan två timmar. Skulle tro att flytt-tröttheten tar ut sin rätt nu! Imorgon blir det iallafall löpning till jobbet och gympass på eftermiddagen. Torsdag ska det bli ett ordentligt långpass, tusingar på fredag och distanspass på lördag. Tror jag... ;-) Återkommer imorgon med rapport!

Snart...

Coach N'batha tycker att min blogg behöver dammas av. Han har rätt... Håll ut, från ikväll ska jag vara uppkopplad och tillbaka i bloggosfären igen. Håll tummarna för att allt funkar! :-)

Stegintervaller och ett långpass

Igår lyckades jag med det omöjliga; att få ett kvalitetspass att bli ett långpass... Det blev liksom lite fel ;-)
Torsdagkväll, således IF Linnéaträning på Zinken. Tänkte att jag skulle få in lite extra distanskilometrar eftersom jag inte har sprungit långpass på nästan två veckor. Av den anledningen tyckte jag att Bandhagen-Zinken vore en lagom extrarunda. Började alltså kvällspasset hemifrån mig och lyckades såklart hitta vilse det första jag gjorde. Visste dock ungefär vart jag skulle så jag irrade runt lite på känn. Kom, efter viss förvirring, fram till Enskede IP från "fel" håll (västra sidan istället för östra) men kände igen mig tack vare de intervaller jag, Niklas och Masse körde där i våras. Insåg när jag kom till Gullmarsplan att min extrarunda nog blev lite väl lång så jag tänkte ta bussen från Skanstull till Zinken. Tji fick jag, missade bussen med någon minut och nästa buss skulle dröja 7 minuter. Klart jag sprang sista biten också, 9,89 km på 47 minuter blankt vilket gav en snittpace på 4:44 min/km.
Hann bara till klubblokalen och vända innan det egentliga passet påbörjades. Eftersom Pridefestivalen pågick för fullt skippade vi den vanliga uppvärmningsrundan kring Tanto, istället körde vi 8 varv på banan. Därefter startade vi tusenstegen; 1000-800-600-400-200-400-600-800-1000-metersintervaller med joggvila mellan varannan intervall och ståvila mellan varannan. Min snittpace under intervallerna hamnade på 3:57 min/km, vilket jag är halvnöjd med. Tappade nämligen rejält på de sista intervallerna, men å andra sidan kanske det inte var så konstigt med en massa kilometrar i benen. Värmen slet hårt även igår, fick upp pulsen i 196 spm utan mjölksyrekänning, bara trötthet i kroppen. Snabbaste intervallen, 200 m, höll jag 3:32-pace och den långsammaste 4:07-pace (sista tusingen). Nästa gång ska jag klara alla intervaller på sub 4-pace, så det så ;-)
Totalt igår blev det hela 20,28 km på 1:36:16. Snittpace på hela passet 4:44 min/km, puls 176/196 och kadens 181/216. Nu väntar hemjogg från Flemingsberg till Bandhagen, får se om det blir ett långpass även idag ;-) Skön helg på er!